C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
honom för en Herr Jons tjenare. Tag honom till vän, efter han beskrifvit
Er som en fåne, och derigenom vunnit ert tycke. Säg blott
snabbt ert beslut, och hvem Ni håller för den rätte. Väljer Ni honom,
så rider jag snart till Runsaborg, och skall af riddar Bo utverka en ny
ledsagare. Herr Bo skall kanske ej mer hafva någon så enfaldig att
lemna oss, men mannen skall blifva vår vän ändock, om han känner
skogen.
”Fruktansvärda ord! men låtsa vara Erasmus, och säg, huru skulle
du göra?”
Jag vet hvad som är bättre än låtsa! ropade Joachim. I detsamma
sporrade han sin häst och skyndade utför branten, oaktadt Hans befann
sig midt i den. Joachims häst nedstörtade den andres, men föll
också sjelf omkull. Hans, för att ej bli öfverriden, hade genom ett
hopp skilt sig ifrån sitt trogna kreatur, fattat i ett träd vid sidan af
branten och satt sig på dess grenar. Joachims häst var stark, och han
sjelf en skicklig ryttare; sedan han ridit omkull den andres djur, kom
han snabbt upp igen, och stannade nedanföre att invänta Erasmus,
som ännu i stillhet satt i höjden, och sade för sig sjelf, att allt detta
var ett äfventyr. När han såg den främmandes häst illa skadad, sade
han till honom i trädet: ”Jag vet icke, om du är en skurk eller en
rättsinnig karl, men din gångare är förderfvad, det ser du säkert:
misstyck derför ej, att också jag nu rider öfver honom, emedan det
är angeläget för mig att komma ner här, och ditt kreatur kan ej blifva
uslare.” Derpå skyndade Erasmus utföre, och kom oskadd till Joachim.
Hans hade emedlertid gjort ett språng från det träd, der han satt,
upp på ett berg i grannskapet; han fann sin underlägsenhet afgjord
och flydde. När Joachim såg sig om och märkte det, vände han sig
leende till honom, som han kallade sin snillrike kamrat. ”Min mening
var, när jag tog upp mitt rep och derpå gjorde en snara, att kasta
det om tjufvens hals, draga honom hit till oss och hugga honom i
två eller fyra stycken. Men, när han på sin ondskas vingar kommit
undan ifrån oss dit, der hans häst ej kunde föra honom, så säg Erasmus,
tror du ej nu det rättaste är, att vi icke fästa honom i snaran?” –
114