C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
”Det kan jag säga, men vill icke, sade Hans; det är en min herres
hemlighet.”
Skurk! ropade Joachim, slippriga äro dina ord, som branten, hvari
du med möda qvarhåller hästen. Upptäck stölden, om du vet hvari
den bestod: huru kan det vara vigtigt för Herr Jon, att bevara hemligheten,
då saken är stulen, och alltså känd af hela det band, som
stulit den.
Rätt, sade Erasmus.
”J djerfve! J skolen ej klaga, att jag blott söker undflykt. En ung
flicka om tio år är bortröfvad; detta är ej en vanlig stöld. Kring lifvet
bar hon ett skärp af dyrbart tyg, hopfästadt med ett smycke af guld,
hvarpå stod ingräfdt konung Waldemars eget slägtvapen, lejonet öfver
de tre strömmarna, den urgamla folkungaprydnaden; samt på sidan
derom tre kronor, en bild af vårt nya fäste, bygdt på höjden vid
norrström i Stockholm, konungens uppvuxna stad. Ve dem, som
stulit flickan, för att röfva guldet på hennes skärp, och skändat konungen
i hans vapen!”
Du Hans, ömklige kolbrännare med kungliga ord i din mun! ej
för skärpets skull blef flickan tagen, men detta lappri följde omkring
hennes lif.
”Heter han Hans, min vän?” sade Erasmus, och vände sig till Joachim,
då han mellan tänderna halfhögt yttrade dessa ord. ”Edra
stolta uttryck, fast jag endast hörde dem brutna, göra mig bestört; än
mer undrar jag, att Ni vet hans namn, och att han är en kolbrännare.”
Skogvaktare! denne Hans har jag sett vid en mila, jag påminte
mig småningom hans namn, som hans hustru sade mig en gång, då
hon gaf mig dricka ur sin källa bredvid en förtorkad tall.
”Men har han svarat rätt på frågan om stölden?”
Han har det. Begrip, att det är lätt för tjufven att beskrifva det
han stulit.
”Så synes det; men hvad prof skola vi nu företaga?”
Jag föraktar alla prof, och honom, och Er sjelf, om Ni tror honom
mer än mig. Rid Ni, skogvaktare, rid Ni, och far i hans sällskap. Tag
113