C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
var det en nunna, som lofvat komma ur sitt kloster och möta en
prins; när hon gick i löfomhöljda lunden, tänkte hon träffa honom!
då famnade hon i stället en tistelbuske . . ach, hvass öfverallt! hastigt
öppnades jorden, tistelbusken och hon sjönko ned, de kommo i
skärseldens stora förfärliga sal, och
”Ja, jag förstår hur det gick sedan.”
Min berättelse är tvär och kort, fortfor Meretha, den kan icke
uppväcka mycken rörelse i ditt bröst. Men du skulle hafva hört spelmannen,
han gjöt en så rik, varm och förundransvärd ande genom
hela sin målning, att vi ömsom darrade och logo. Jag kallar det för
vår tid, ty det visade sig med starka drag, huru synderna, som gå
omkring i verlden, förhålla sig efter döden. Alla skola vi väl icke kokas,
Irmengard, men är det då bättre att gräddas i ugn? Mest rörde
det mig, när spelmannen kom till sin sång om tistelbusken och nunnan;
jag såg då tårar bryta fram ur hans egna ögon, och hans strängar
skuro luften vemodsfullt, såsom svanfjädrar klyfva månens strålar
på vattnet i sundet.
”Det rörde kanske någon af hans bekanta.”
Snart derefter, sade fröken Meretha, upplöste han sin sång genom
hastigt brutna tonfall, gående i zicksack som åskviggar, men
småningom tystnande, ja somnande likt ängeln Irdamaël i vaggan
på taflan derframme, hvilken i tigande drömmar syns fortsätta hvad
han förut utfört i vakna, ljuft klingande bedrifter. Ja, min syster, den
underbare spelmannen gick, sedan han slutat, mot dörren till sin
röde följeslagare, och han, ej olik en tjenare, tog instrumentet af den
ljuskläddes armar. Artigt framsteg den skönläppade spelmannen å
nyo, sjöng för mina föräldrar impromtu en borgvisa till beröm för
dem och deras gästfrihet. Fru Alfhild var brydd, huru hon skulle
belöna främlingarne; att gifva dem en gåfva tycktes knappt gå an vid
betraktande af deras kläder, som visade välstånd. Hon framställde
derföre saken så, att skänken, hon ville förära, ej skulle anses som
en belöning, utan ett minne, och att vårt hus skulle räkna det till
ära, om de mottoge den. Hon framräckte en silfverbägare . . . Till sin
förvåning hörde hon spelmannen afböja hennes mening, och förkla-
105