C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
nen sjöng ämnen för vår tid, skall du dock ej tro, han rörde vid något
om Jarlen, den store Hertig Birger, såsom de kalla honom. Nej! det
klang i strängarna, ögonen tindrade som vaxljus-lågor i allas våra
hufvuden dervid, sköna Fru Alfhild, vår stolta mor, stannade tvert
på golfvet –
”Hvarom, hvad sjöng han om?”
Ja, det var en himmelsk kämpevisa, syster, en visa om afgrunden.
Så här: Sanct Pehr stiger fram i himmelriket och kallar omkring sig
sexton af sina närmaste änglar, de taga alla brinnande svärd i sina
händer och stiga utför en stege, som du ganska väl känner; det är
den stegen, som leder till helvetets portar: men de komma först till
en stor sal, der den förskräckliga skärselden är i ordning. Salen är
mycket vid – spis vid spis – gryta vid gryta – och inunder dem mycken
ved, mycken eld. Då befaller Sanct Pehr, o vackra Irmengard, att
locket skall lyftas af den ena grytan efter den andra, att han måtte få
se hvilka personer der kokas och bedömma hvilka borde kokas
ännu mer. I första grytan var en ung riddare, som under lifstiden
höjt lansen emot sin egen fader, derföre att han nekat honom en isabellgrå
hingst, hvilken varit riddaren nödvändig för att rida och befria
sin fästmö. I andra grytan befann sig fadren till riddaren, och
när Sanct Pehr lät aftaga locken, uppräckte far och son sina hufvuden
ur hvardera kärlet; och, så genomkokte de voro, spottade de likväl
på hvarann. Den ene ropade: ”förbannade son! du har genomstungit
mitt bröst!” – den andre skriade: ”förbannade fader! du
hindrade mig att frälsa min späda jasmin, derföre blef hon fången
förd i röfvarens hvalf, der förvandlades hon till en hemsk qvinna,
och jag är viss hon nu sitter i någon gryta här längre fram.” När
Sanct Pehr hörde detta bistra samtal, befallde han locken åter påsättas,
och gaf vissa råd åt kockarne, huru de skulle göra med så
hårda varelser för att få dem mjukare. Sedermera kom han till
ugnar, der åtskillige gräddades. Jag skall icke kunna säga hvilka de
voro, ty spelmannen nämnde inga namn, men det var mest munkar
och äfven flera nunnor, som brutit deras löfte mot himmelens konung;
de hade rymt, Irmengard, hvar och en åt sitt håll. I synnerhet
104