C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
ANDRA BOKEN.
99
Då han öppnade sin mun, såg
jag hastigt skymten af de skönaste
hvita tänder.
Tystnad herskade rysligt och ljuft öfver hela Runsaskogen, hvarigenom
Erasmus red på sin häst. Granarne böjde höga spetsar tillsammans
öfver hans hufvud, och ofta möttes hästen af sådana klippor,
att han måste vika åt sidan. Erasmus satt härunder i många betraktelser,
och fällde emellanåt uttryck, såsom: ”vördnadsfulla natt!
stolta mörker! oskattbara vildmark full af kreatur! en häpnad tiger
på alla håll! hvilka bloss, hvilka stjernfall blixtra ej ned från himmelen
att klyfva jorden?”
Snart derefter kom han fram till en grotta; han kunde dock ej
urskilja ingången bestämdt. I trakten deromkring hörde han röster
tala, och märkte tydligt orden: ”bär detta åt mig” – hvarpå häftigt
svarades: ”nej, jag vill icke” – ”Jo, du skall!” – derpå en betydlig
paus, och sedan förnyade, men allt mer aftynande utrop af ”ja . . ja
. . ja . . ja . .”
Då den resande ej mera hörde, än mindre såg, ville han hafva inlåtit
sig i öfverläggning hvad det kunde vara, men i detsamma slog
en gren af honom mössan; han var nödsakad, att stiga af hästen och
uppsöka den. ”Glömska Euphemia!” sade han blott halfhögt, anande
att få höra echo af sina ord i skogen – ”jag värderar dig, min dotter,
men hvarföre skall du vara så glömsk och ännu mera rädd? Du
gaf mig min mössa när jag red hemifrån, men hvarföre ej påfästa
remmen, som ifrån mössan å ömse sidor nedlöper under hakan? In-