C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
fråga om kärningen. Stjufmodrens pligt –”
Ni har många pligter för den fattiga andra hustrun. Jag erkänner
att jag fyllt trettioett år, men skulle det vara en synd inför de tre konungars
rökoffer? jägar Erasmus, skall jag derföre beläggas med
straff att ej få hoppas någon ömhet för min lefnad?
”Hör du, svarade han, och makade undan en tapp hö, som innehöll
tistel och stuckit honom i armbågen medan han talade – beskedliga
Inga, fortfor han, låt icke ett för stort solsting bedraga dina
ögon. Jag har nämnt pligter, emedan alla hafva sådana efter ålder
och beskaffenhet. Skall den skrofliga tallen gråta öfver, att ej vara en
af skalder besjungen björk? Tro icke att jag härmed på ett fint sätt
eller genom symboler velat låta dig förstå, att du är skroflig, ty du är
det icke. Nej, – ditt hår är vackert: kan man icke säga detsamma om
dina ögonbryn, kanske än mindre om dina kinder, så går man dem
stillatigande förbi, och nalkas din mun, som innehåller . . onekligt . .
en den renaste röda tunga. Din muns läppar hafva sina sidor, men
lika godt! det var icke ämnet. Jag ville blott säga, att gråsten ej får
beklaga sig öfver att den ej är vuxen till en kalcedon, och att den i
alla fall har sina åligganden. En trettioåra flicka, min vän, är icke
utan skyldigheter derföre att hon länge varit utan –”
Det blir aldrig min sak, inföll vallflickan, att herbergera tafatta
resande längre än de behöfva för att hvila ut. Stig derföre genast upp
och gå dit vägen kallar Er, ty jag förmodar, att femtisex års jägare
också hafva sina skyldigheter?
”Har du blifvit ond, Inga? men jag tror icke det, ty jag tycker snarare
du ler.” – Erasmus hade härvid stigit upp och stod i höet framför
flickan, men såsom gräset här händelsevis ej alls var packadt, gaf
det efter för hans tyngd, så att han nedsjönk till medjan, när han
gjorde sin fråga. Ehuru han icke stod på knä för Inga, var han så
kort, som om han knäfallit. Han gjorde med armar och ben många
försök, att komma upp igen, och liknade en man sommartiden som
trampar hö i skrinda, hvarvid än det ena benet kommer upp, och än
det andra. Derunder talade han följande: Inga, goda Inga, efter jag
nämnt för dig den andra hustruns pligter, bör du nu tillåta mig att
96