C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
och tror det visst, hvar menniska och hvart väsende är i sin själ ett
spel*), och lefver i toner, som låta höra sig till ett inre återsvar när
man hör något utom sig, och derföre mycket olika allt efter de toner
som till själen nalkas. Alla slags stämmor finnas i menniskans själ
till återsvar; det kommer an på hvilka som väckas. Ufven, när han är
spelman, och menniskan lyssnar, då! då! –
”Inga, ropade Erasmus, jag kan ej längre hålla mig, jag måste
bryta af dig, fortsätt din saga sedermera, men nu måste jag förklara
dig, att jag har den största afsky för alla elaka stjufmödrar.”
Häri har Ni visst rätt, sade flickan.
”Ja, Inga, genast från början fann jag, att din berättelse rörde en
elak stjufmoder, och deraf kom, att jag frågade hur lycklig du var i
smörkärning.”
Jag kan icke förstå det.
”O Inga, då du har tillåtit mig sitta hos dig i detta välluktande och
behagliga hö, skall du också tillåta mig mer. Jag är nu så lyckligt gift,
har icke du samma tanke som jag, att min hustru är en god menniska?”
Jo, det är hon, Erasmus. Men hvarföre talar Ni om höet?
”Inga, detta hö, som nu är torrt och föraktadt, har en gång innehållit
angenäma blomster, mål för vackra samtal, allas beröm, och –
min hustru är nu i sin blomma, men snart förvissnar hon, ja snart
dör hon.”
Dör hon? hvarför tror Ni det?
”Jag säger icke att hon dör, men jag tror att hon kan dö. Ach, det
kan hända, att jag dör förut, och hvad ville jag hellre? Men det kan
också inträffa, att jag är så olycklig och öfverlefver min hustru. I detta
fall, Inga, bör jag vara betänkt på att skaffa mina barn en stjufmoder,
som icke är en elak, utan en god stjufmoder.”
Men har Ni ert förnuft, jägare, skall Ni öfverlägga om hustru efter
er hustrus död, då det icke är anledning att hon dör?
”Jag har mitt förnuft, Inga, och för att visa dig det, skall jag säga
dig . . att jag tänkt bedja dig . . såvida du tillåter mig tala . . . . jag har
*) Ett instrument, Herr Hugo.
94