C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
vinna er stjufmoders gunst; jag vet nu att det är tungt till att lefva.”
Men hög af vrede framsteg Peregrinus, harm brann kring hans mun,
han sönderref de band, hvarmed hans syster af de öfrige blifvit bunden,
derpå fattade han henne med sin venstra hand och ropade:
”kom, vi skola ensamne gå in i slottet: men J, ursinnige och fördömde
prinsar! huru lycksaligt var det icke för Er att sitta bytte i fåglar i
en grotta, då Ni dolde en så elak blod!” – Uff! – Peregrinus instörtade
genom slottets portar med sin syster, sprang uppför trapporna,
genom guldsalar fram till konungen, der han satt på sin röda stol vid
sidan af sin drottning. ”Gud signe Er, min fader,” sade prinsen. Men
till drottningen sade han: ”du bistra troll, hur länge skall du sitta vid
den hulde konungens sida?” Genast slog han till henne med sin stora
blåsvarta vinge så häftig att hon föll. Då hon var nära sin död, ropade
hon: ”o Peregrinus, mot din stora förskräckliga vinge förmådde
jag intet, ty hvem har skapat den? jag sjelf. O Peregrinus, mot dig
och din syster förmår jag intet; men dem, som mig tillhöra, skall jag
behålla!” – Derpå for hon ut genom slottets fönster såsom en
hemskt ropande Uf, för hvilken den hvinande stormen är ljuf; hon
ställde sitt tåg till skogen, och elfva Ugglor drogo med tjutande rop i
en lång rad från slottets port bort med ufven till dess hem i skogen.
Af allt detta förvånades konungen.
”Hör, min goda Inga . . . ach Inga . . .”
Nej tyst, sade hon, jag skall först omtala hvad prinsessan gjorde.
När konungen snart derefter dog, uppsteg Peregrinus på hans thron,
och rättvisans svärd stod som en låga vid hans sida. Men Duamdea
gick oftast i skogen; der gret hon öfver sina förlorade elfva bröder,
hon ropade dem vid namn, och sjöng: men ingen såg henne, och
ingen svarade, ty ugglor se ej om dagarna. Efter sin död blef Duamdea
en näktergal, hon sjöng om nätterna ljufva toner, och kallade än
på sina bröder, som hon viste den tiden kunde se och höra. Ofta nalkades
de fördömde och förklarade henne sin grämelse med tjut och
skrik, som om de ville ångra sig – men då hven ifrån bergets topp
ufven öfver hela vida skogen. Vid dess starka rop väcktes åter de
onda stämmorna i ugglornas inre . . ty vet Erasmus, det har jag hört
93