C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
timme, då var allt så nära färdigt, att blott en ärm fattades på en af
skjortorna. På det ej hela arbetet skulle blifva utan frukt, steg hon
genast upp, samlade fåglarne och påträdde dem sina linnen den ena
efter den andra, då de utan uppskof blefvo prinsar. När hon kom till
den tolfte – samma Peregrinus, som en middag fått fasta för henne –
när hon påsatte honom det nödvändiga, fattades en ärm! då blef han
en menniska som förr, men den ena armen återfick ej sin skapnad,
och han bar i dess ställe vid högra axeln i hela sin tid en vinge stor
och svart. Då föll Duamdea sin sköne, mest älskade, yngste broder
om halsen. ”Peregrinus, hviskade hon och kysste honom, min glädje
är ingen öfver de andres återställande, då smälek ännu begabbar
dig. För min skull har du hungrat, för min lättjas skull måste du gå
med en vinge!” – ”Stanna, du mitt hjerta, svarade Peregrinus, och
upphörde ej att kyssa Duamdeas mörka lockar. Var glad min syster,
varen glade alla mina bröder, och lät oss resa härifrån. Jag sörjer
icke den mat jag ej fått smaka, jag föraktar icke den vinge jag bär.” –
Nu börjades ett förnämt tåg; det var ståtligt, de reste hem till deras
fader, och Peregrinus lemnade aldrig sin systers sida, emedan de
mest af alla älskade hvarann. När prinsarne kommo till slottets port,
förskräcktes de alla för ovädrets åskor, som de sågo på himmelen,
men bäfvade ännu mer att uppgå för trapporna och träffa drottningens
blick. Hon förvandlar oss ännu en gång, sade de, och tordes ej
gå in. De rådslogo om hvilket medel de skulle nyttja att blidka henne,
vinna hennes nåd och få lefva som folk. Då kommo de fleste öfverens
– har Ni hört sådant bland ulfvarne? – att de skulle taga deras
syster, binda henne, öfverlemna henne åt drottningen såsom
den, hvilken förrådt hennes sak, och genom en så utmärkt föräring
köpa sig den styggas gunst. ”Andra skola säga, att detta är otacksamt,
tillade den äldste brodren, men så mycket mer skall det behaga
vår moder, och hon skall af vårt uppförande finna, huru mycket
bättre hon kan använda oss i sina värf som folk, och aldrig anse det
nyttigt att förbyta oss ifrån våra rätta gestalter.” Erasmus, när detta
var sagdt, framräckte Duamdea sina händer för att bindas af sina
bröder, och hon sade med sänkt hufvud: ”gören så, visst skolen J
92