C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
icke tänka på några mandlar. Prinsessan, rörd af hans sorg, blef det
ännu mer af hans våld på sig sjelf; hon föll i hög gråt i hörnet af grottan,
der hon satt gömd. Nu steg hon fram. Olycklige späda fåglar!
utbrast hon, kännen J mig? nu går jag ej i rosenlundar att höra på
ljuflig sång, hvar trasts qvitter är en förfäran för mig, mitt hjerta flyger
bort på hvar fågels vinge som jag ser. Jag är eder syster! jag har
kommit hit att låta min själ rinna bort med mina varma ådrors purpur,
eller ock att rädda Er. O du min yngste broder Peregrinus, du
eger ej mer någon spis att stilla din hunger med, och det var jag, som
förtärt hvad du skulle hafva fått! Men jag hoppas derföre kunna göra
Er alla en större glädje. Jag skall häfva trolldomen, och derefter skola
vi resa hem att tillsammans hämnas på vår stjufmoder.
”Stjufmödrar, Inga, dessa äro grufliga menniskor, afbröt skogvaktaren.
Men jag skall mera tala med dig härom, sedan du slutat;
det står i sammanhang med smörkärningen, hvarom jag en gång frågat.
Huru gick det sedan?”
Hvem kan uttrycka fåglarnes stora rörelse, hvarmed de omgåfvo
sin syster? Men, jägare, en sak måste jag nämna, ty jag har på Runsaborg
af jungfrurna lärt mig utlägga och förklara vackra ämnen. Finnes
i verlden något mera sorgligt intagande, än ett väsende, som nalkas
med stor ömhet, men hvars uttryck äro så artade, att den, till
hvilken det vänder sig, måste fly? Kärleken höjer bröstet, men hur
bittert måste den ej sänka sig eller kallna, när den ser sig sjelf väcka
fasa? Prinsarne ville kyssa, klappa och smeka sin syster, men . . . de
hackade henne i ansigtet, de klöste henne så, att hon sprang som
jagad, och ropade: ”håll! håll!” – hvarföre fingo bröder näbbar, och
unge män klor? – I korthet bad Duamdea dem sätta sig, och hon förklarade
dem ämnet. Hennes första systerliga nit för deras väl skulle
hon bevisa dem genom att plocka dem, sade hon. ”Detta skall göra
Er samma plåga, som när man tar skinnet af en person, men det gör
ingenting, varen tålige.” Allt skedde som det skulle; hon kardade,
spann, rände upp och väfde. Emellertid led det föresatta året till
slut, väfven var färdig, och prinsessan skyndade med största snabbhet
att sy åt sina bröder. Redan kom årets sista dag, och dagens sista
91