C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
genom sexton konungar flutit till dig! blygs att se korngryn vid dina
knän, blygs för en tina, om hvilken, när en förbigående vandringsman
frågar hvad den rymmer, du nödgas svara: medlidsamme vän,
hackmat!” – Alla dessa ord, Herr Hugo, gjorde en djup verkan på
Duamdéa, så hette prinsessan. Hon öfvergaf sitt arbete, steg upp
ifrån ängen, fäste lockarne högre, och tog i sina händer den nya
skänk hon fått. ”Älskvärda smycke! om jorden viste hvilken skatt
hon bär” – sade den främmande, i det hon med mörka, ömma blickar
betraktade flickan. ”Prinsessa, du är ett smycke för jorden, fortfor
hon, gå bort öfver detta berg: vid slutet af skogen, som är på andra
sidan, skall du finna min syster, hon kan, som jag hoppas, gifva dig
underrättelse om dina bröder.” – Duamdéa gick så lätt som en
skymning öfver fältet, hon följde anvisningen, kom öfver berget,
trängde genom skogen, och träffade i ett vackert hus en qvinna.
”Tag lockar af mitt hår, tag droppar af mitt blod, säg mig blott hvar
mina kära bröder äro!” – Ej lockar af ditt hår, ej droppar af ditt blod
vill jag ega, sade qvinnan, och icke kan jag säga hvar dina bröder
äro. Men af de strålar jag ser under dina svarta ögonhår, finner jag
att du är trofast och barmhertig mot väsenden; din själ är mild och
villig att lida, du är en sällsam och himmelsk syn på jorden, en vandrande
stjerna genom molnen är du, mäktig af mod, på välsignelse rik
för hvem som träffar dig. Ditt besök är en ära för mig, tag denna
slända av guld såsom ett minne. Stig i jullen här vid stranden, ro öfver
sjön; vid andra landet träffar du ett hus, der bor min tredje syster,
hon skall föra dig till prinsarnes hem, eller säga dig hvar det är.
– Det skedde så, Duamdéa for öfver vågorna och träffade på andra
stranden den tredje af qvinnorna. – ”Tag blod utur mitt hjerta, tag
gnistror ur min själ, säg blott hvar mina kära bröder äro!” – Jag önskar
ej ditt hjerta, jag vill ej ha din själ, svarade qvinnan, men hvar
dina bröder äro, det kan jag säga dig. Dermed kysste hon fållen på
prinsessans kappa och fortfor: ”unga kungliga flicka, du har ej skytt
tvefald död, du brinner att hämnas på din moder – vet, dina Tolf i
fåglars hamn vistas i ihåliga berget inuti skogen, som du ser. Gå dit.
Sedan du framkommit, skall du frälsa dem, men gör hvad jag säger!
89