C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

INLEDNING
position på en kulle, uttalar de förlösande orden ”Jag kommer då”
och långsamt höjer ”sitt ansigte emot den klara aftonhimmelen, och
hans utseende var derunder lifligt, såsom i den vackraste, fridfullaste
andakt” (s. 68 f). Sedan banar han sig väg genom de församlade
människorna och försvinner.
I Richard Furumo tecknar Almqvist en sammansatt och motsägelsefull
person. Å ena sidan lever han i all enkelhet på sitt hemman
i skogen och brukar sin jord, å andra sidan är han såväl berest som
beläst och kan föra sig i såväl slott som koja. Det faktum att Furumo
inte självklart signalerar social tillhörighet gör exempelvis att Julianus
vid sitt möte med Furumo inte vet hur han ska titulera honom
(s. 40). Här kan vi för övrigt jämföra med den till det yttre för
Albert så socialt svårplacerbara Sara i Det går an. Furumo förvånar
också kretsen kring Herr Hugo genom upplysningen att han dricker
såväl kaffe som te – drycker som vanligen endast förekom bland
överklassen vid denna tid. 9 Furumo lever emellertid i enkelhet och
anspråkslöshet på Råbäcken, vilket understyrker intrycket av honom
som delvis bonde, delvis herreman och dessutom signalerar det
hans självständiga karaktär.
Olle Holmberg har pekat på likheter mellan Furumo och Ariman-gestaltens
tjusande satanism. 10 Mörkare sidor hos Furumo
kommer i dagen genom den historia han berättar för Julianus om
synderskan Magdalena som störtade nedför en klippa och drunknade
i en fors. Furumo var närvarande vid detta tillfälle och på frågan
från Julianus om det var en olyckshändelse svarar han nekande.
Furumo har strax innan dess förklarat hur mycket lyckligare Magdalena
såg ut död än levande och att döden kom som en hjälp bort
från ett plågsamt liv (s. 42). Här antyds alltså att det är Furumo som
räddat henne till en lyckligare existens bortom döden. Detta är också
ett prov på Almqvists dödsuppfattning, inspirerad av Swedenborg,
där döden blir början på ett mer fulländat liv. Magdalenaepisoden
diskuterades mycket i Almqvists samtid och i ett brev till Carl Julius
Lénström 18/1 [1839] förnekade Almqvist att han via denna episod
försvarade (själv)mord (Brev s. 134).
XII