C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
liga prinsar och gemål, borde komma en att glömma smör. Men, om
hvad jag sagt förundrat dig, huru mycket mer skall du då förvånas,
när jag säger, att min fråga, så enfaldig och oartig den synts, står i
förtroligaste sammanhang med din historia, hvilken nu så spänner
min nyfikenhet, att jag blott ber dig fortfara. Fortsätt! . . det var en
drottning . .
”Om så är, inföll berättarinnan, att färskt smör står i förening
med mina tolf prinsar, så måste jag säga er, Erasmus, att jag har den
egenskapen, när jag kärnar, ej blott att få så mycket smör som en
annan, utan en half gång till. Men jag återkommer till de hedniska
prinsarne, som hade en fader: han var god, förträfflig och lycklig i
allt, blott olycklig deruti, att han fick en gemål i andra giftet, skön
som en ros i dunkla grottans hörn, men icke destomindre ett troll.”
Skönheten är ett stort bedrägeri, sade Skogvaktaren. Jag afbryter
ännu en gång; det är för att försäkra dig, Inga, att du ej är det minsta
skön, det är så mycket sagt som: du är icke ett troll!
Men Inga hörde ej mer, hon lät sig icke hindras i sin milda fantasi.
Hennes ögon lyste af en eld, och hon syntes i sitt inre betrakta
taflor af förvånande art ifrån mycket urgamla tider. ”Huru gick det
med mina älskade?” sade hon efter en stund. ”Stjufmodren, den hedniska
gamen! . . . stjufmodren förvandlade alla sina tolf stjufsöner till
fåglar, dem hon förjagade och inneslöt i ett berg. Men ännu sken en
stråle från Christi måne öfver deras olyckas mulna hus – dessa prinsar
hade en syster, som ej af drottningen förvandlades, emedan hon
ville hafva nytta af henne i slottet för sitt hushåll. Prinsessan plågades
beständigt af minnet och tanken på sina bröder: hon ansåg dem
olyckligare än hästar, komne under den grymme riddaren Duscabæi
händer. ”Mine älskvärde bröder! suckade hon, hvar ären J nu? kanske
lyften J en förtviflad vinge, och skåden med stelnade ögon öfver
det kalla snöfältet? Ach, vore det sommar, då vore Ni lycksalige, Ni
kunde sjunga i trän och välluktande häckar; då önskade jag intet
högre än att vara en trast som Ni. Men nu är det vinter, en evig is
sofver på berget, dit ni blifvit flyttade. Stjernor på den blåa eldens
himmel! lysen ned öfver mig och visen mig hvar jag skall finna mina
87