C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
någonting. Klart källvatten, det vill säga – ja det betyder – jag skall
påminna mig – jag vet nog. Huru fägnar mig ej ett symboliskt talesätt!
det sprider glädje och ett underbart ljus i min själ. Alla förnuftiga
och lärde nyttja nu för tiden liknelser.
”Jag vet icke hvad Ni menar med liknelser, sade hon, jag har alls
icke någon mening med hvad jag säger, utan det är hvad det är och
icke annat. Vi bruka en del af natten sitta i hö och berätta sagor, det
är mycket roligt. Men våra historier kunna väl ej roa Er, som är klokare.”
Jag vill i alla fall nödvändigt höra en historia af dig. Natten upprinner
täck derunder.
Inga började. Hon hade kanske rätt, att det hon talade ej innehöll
något för en förnuftig menniska; emellertid hafva vi beslutit att gifva
en del deraf rum här, enär det innehåller ett bidrag till kännedomen
af Tolfhundratalets pigor. Hennes berättelse karakteriserade henne,
Herr Hugo.
”Det var en gång en Konung – så började hennes saga – han
hade tolf söner och en dotter, men hans gemål var död, och han förmälde
sig ånyo. Allt detta hände – Ni bör minnas det, Erasmus –
långt före vår himmelske Frälsares tid, i de skumma hedniska länder,
der allt ondt och förvändt hade sitt hem. Hans nya Drottning,
de tolf prinsarnes stjufmoder, var ett troll: det visste icke den gode
Konungen, och häraf uppkom en så stor olycka, att hvar och en,
som ej är en kall af Gud förkastad bof, icke hör den utan milda tårar.”
Stanna Inga! misstyck ej att jag straxt afbryter din berättelse,
hvilken jag finner blir ljuf och vacker för min själ: jag afbryter den,
emedan något vigtigt faller mig in, hvarom jag är nödsakad att fråga.
Säg mig, min vän, säg mig oförstäldt – när du kärnar smör, har du
hvad man kallar lycka med kärningen, eller vill det icke blifva smör
för dig?
”För mig, som för en annan.”
Jaja Inga, sade Erasmus, jag märker på din ton, att min fråga
vredgat dig. Du har tänkt, att berättelsen om en konung, hans olyck-
86