C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
kom tillgjord, eller åtminstone onödig för en person af hans stånd:
hans tankar eller meningar förde honom till uttryck än af besynnerlighet,
än af ömhet, hvilket likväl var naturligt, en följd af hans ställning
och Tidehvarfvets former. Vi förstå det ej, utan en närmare bekantskap
med sakerna. I Sverige fanns då ingen egentlig Medelklass.
Adeln, som var talrik, innehade stora egendomar och verldens
högre bildning. Bönderne voro starke, som de klippor, djur och träd
bland hvilka de lefde; de erinrade ännu om Kämpesagornas ålder.
Känslornas närmare fördelning och framställning var dem obekant.
Men i den genom bragder ädla och förmögna Folkklassens (Adelns)
hus lefde ett stort antal tjenare, som i vilkor, lefnadssätt och bildning
ännu icke egde något afgörande hos nationen, men dock för sig
hade ett eget sätt att vara. Före kung Magnus Ladulås vet min herre
att i Sverige ingen Adel fanns som stånd; men ett antal slägter, höga
dels genom börd från fordne konungar, dels genom egna bedrifter,
lyste ofvanom det öfriga folket, utan att egentligen vara skildt derifrån.
Dessa slägter hade en inre känsla, att de utgjorde fagraste
blomman i riket: och genom sina resor i andra länder, der de haft
tillgång till det skönaste der sågs, hade de äfven i maneret tillegnat
sig en del af utländsk förfining. Bonden bibehöll sitt faderliga hems
råa väsen, men blickade likväl på de adliga utmärkta slägterna såsom
på sin egen förfining, sin blomstring och sin tillhörighet, emedan
dessa slägter, utgångne ur det bondiska skötet, ej ännu genom
Frälsehemmansinrättningen och Rusttjensten m. m. trädt derur, ej
ännu kommit att stå i kamp mot sitt eget ursprung, såsom sedan
skett. – Folkungarne, adelsätternes glans, hade i jarlen Birger haft
en anhörig, som nyligen styrt hela fäderneslandet, och i hans son
Waldemar var vid denna tid kunglig krona tryckt på det lysande
Adelskapets hjessa. Midt emellan adel och bonde stodo Hustjenarne,
som tillhörde adeln utan att vara adel, och ej heller var bonde.
De utgjorde en inre betjening, till största delen rustad såsom en liten
här kring Adelsmannen, den de omgåfvo: och en yttre betjening af
vildare slag, Jägare, Fiskare. Detta slags folk sökte likna sina herrar i
bildningens former, de togo gerna namn för sina barn efter de namn
83