C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
tala och hade skor.
”Rätt väl.”
Han gick fram med vördnad till oss från dörren, önskade oss
Jungfru Marias himmelska vackra välsignelse, att hon skulle omgifva
vårt hus med ljusa skyar, samt bad om en almosa. Fader Erasmus!
den mannen hade ljust lent hår, som låg slätt och väl kammadt öfver
tinningarna, men var litet lockigt ned åt axlarna . .
”Också bra.”
Den andra tiggaren var beskaffad på ett annat sätt. Han kunde ej
tala, min far; men det är visst att han var mörkbrun, jag menar hans
klädning, då den var hel, hade väl varit mörkröd, men nu var den
utsliten och brun. Om han var bister i sig sjelf vet ingen.
Euphemia utbrast härvid: fast vi bådo honom stiga fram och sitta
ner, gick han aldrig från dörren!
Och han stod beständigt! utropade Michael.
”Deri ser jag intet förskräckligt.”
Ja, min far, det såg ut som han ville stampa med fötterna af vrede,
men ej tordes: han mörknade då än mer i sina ögon, fast han var
hvit i ansigtet.
”Var han då mindre och svagare än den andre tiggaren, så att
han blifvit tvungen att följa?”
Ingendera var grof eller stor.
Men den vid dörren var större! utbrast Euphemia.
Sedan den andra hygglige och beskedlige tiggaren fått flera ben
med kött på, fortfor Michael, gick han dermed till dörren till den tyste
tiggaren, och befalte honom med ett ögonkast mottaga och lägga
dem i en säck. Ty min far skall veta, att den ena tiggaren tiggde, och
den andra bar. De gingo nyss ut, den hederlige förut, men den
otäcka tiggaren bet ihop tänderna och följde efter.
”Hafva de kommit igen?”
Nej.
”Det är godt, ehuru det egentligen kan vara detsamma. Jag begriper
ej, hvad underligt det är häruti, och jag begriper ej heller hvad
älskvärdt det är, att vara så långtrådig i . . men tyst! vid St. Herigards
81