C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HERMITAGET
HERMITAGET.
_______
Jag begriper att du under din resa lidit, Julianus, det lär hafva händt
hvad du ej nånsin trodde skulle kunna inträffa? Jag såg att du på din
kammare börjat en målning; hvad aftecknar du?
”Jag bekänner för dig, Frans, att jag är på ett obeskrifbart sätt
dragen af färger. Det är för mig icke så mycket frågan om något annat
på taflan, som icke mest om koloriten. Hvad det är, som händt
mig? ett ingenting har inträffat – utom att hos mig vaknat ett sinne
för färg, som jag aldrig erfarit. Likväl menar jag ej här just hvad målare
kalla kolorit, utan . . ja . . en oförklarlig, mystisk känsla, hvarigenom
jag tycker hela tilldragelser stå uti en för dem egen och särdeles
dager eller färg. Förstår du mig? Nej; men jag skall försöka beskrifva
. . Mig förekommer stundom, att en händelse, när den framställer
sig, gör det intrycket på min själ, som om ett underbart grönt hvilade
öfver alltsammans – NB. icke derföre att det tilldragit sig på ängar
eller vid gröna parterrer, utan Gud vet hvarföre, men det skimrar en
sådan dager genom sjelfva händelsens lynne. En annan gång är det
som allt vore violett. Somliga scener i verlden stå för mig i ljusrödt,
andra i kanelbrunt, andra i azur. Det går så långt, att vissa namn hafva
den förmågan att hos mig väcka sensationen af en färg. Kan du
begripa, att när jag hör Helena, breder sig något ljusgult öfver hela
min inre verld? Du tror väl att jag icke är rätt slug; hvad jag har sagt
dig om min känsla i dessa fall, är emellertid alldeles sant, och jag
roar mig mycket med att måla taflor, öfver hvilka jag låter en viss
75