C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
Huru öfverraskades man icke, då man såg denne Främling på
kullen, der han stod midt ibland dem, långsamt höja sitt ansigte
emot den klara aftonhimmelen, och hans utseende var derunder lifligt,
såsom i den vackraste, fridfullaste andakt.
Men snabbt gick han derefter ned från kullen med korslagda armar
och stum: alla gåfvo honom rum med ovilkorlig tystnad; han
gick bort ifrån slottet, och ingen såg honom mera.
”I morgon kommer han visst åter, mina flickor och gossar, hviskade
Hugo: då har han bestämt lofvat mig att meddela ett Företal
till hela verlden, hvilket jag anser vara att betrakta som en Ingress, ja
som en Inledning*) till min stora plan, till hela Saguverket på slottet.
Derefter skall han omtala för oss Skapelsen. Kan något vara förträffligare?”
Alla voro försänkte i sina betraktelser, att de ej så mycket hörde
på hvad den gamle, vänlige, goda gubben sade. De gingo hvar och
en åt sitt håll, både tankfulle och glade.
Ett stilla aftonskimmer lade sig öfver hela nejden kring Jagtslottet.
Såsom en bländande Svan i sundet vid den inträdande natten
stoppar sitt hufvud under hvita vingen till sömn, så beslöjades slottets
tornspets af mörker, men midt i den klara sjön lyste ännu det
hvita Slottet sjelf på sin lugna holme.
*) Af stycket Hinden synes närmare huru det förhåller sig med Herr Hofmarskalkens
Saguverk; formen deraf, utförandet, redaktionen enligt hans befallning,
friheter o. s. v. – Herr Hugo nämner väl der uppe i texten, att Richards
s. k. Företal till hela verlden (som består af ett stycke, Gudahataren, och hvaraf
ett Fragment är andra stycket i Samlingen, eller det närmast härefter följande)
utgör ingressen och inledningen till hela hans Verk. Han måste väl hafva rätt i
sin benämning, i synnerhet som ingen annan än han eger att befalla här. Men
Redaktionen tycker likväl för sin del att, sedan Herr Hugo tillåtit, det under
namn af Jagtslottet, en exposition finge göras af hans hem, honom sjelf och
hela familjen, så är väl detta ändock den egentliga Inledningen.
Rikedomen och deraf härflytande vana att i allt rå sig sjelf, hade tidigt bibringat
Hofmarskalken den charakter, han sedan oafbrutet bibehöll, att, jemte
egenskapen af att vara en innerligt välvillig menniska, tillika aldrig gifva efter i
någon fattad föresatts, även om den emellanåt stötte åt ovanligheter. Så har
han t. ex. (verkligen emot mångas inrådan) tagit det beslut, att af kärlek till de
69