Symposium över medicinsk isotopdiagnostik - Svensk Förening för ...

tillgänglig för in vivo-studier på homo, men det kan på goda grunder antas
att även detta tarmavsnitt icke avviker från ventrikel och jejunum.
(Wetterfors har nyligen visat detta i hundförsök,) Med denna semikvantita­
tiva metodik har således kunnat göras sannolikt att en stor del, förmodligen
huvudparten, av den normala albuminnedbrytningen sker i. form av fysiologiskt
läckage till gastro-intestinalkanalen. Detta albumin nedbrytes omedelbart
till aminosyror som reabsorberas och finnes tillgängliga för albuminsyn­
tes. Man kan därför tala om en gastroenterohepatisk albumincirkulation
(Bild 4.)
R4,
När det gäller sjukliga rubbningar i albuminomsättningen finns det
åtskilliga patogenetiska alternativ: otillräcklig syntes, ökad nedbryt­
ning, abnorma proteinförluster, patologisk distribution. (Tab, 1, 2 och 3)
Från praktisk-klinisk synpunkt har det patologiskt ökade gastrointestinala
läckaget kommit helt i förgrunden, och det är också här som isotopmärkt
albumin har sitt största diagnostiska användningsområde. I ett fall av
suspekt sprue kan man t,ex, se en starkt ökad nedbrytningshastighet eller
rättare sagt försvinnandet av aktiviteten från blodbanan; detta illustre­
rar också det stora fel, som kan uppstå vid mätning av halveringstiden å
en kurva med detta utseende. I ett dylikt fall föreligger ju inte heller
jämvikt mellan de olika poolerna, eftersom kurvan för den intravaskulära
poolen inte är parallell med rest-doskurvan (som i detta fall erhållits
genom subtraktion från den injicerade dosen av alla utsöndringarna.)
Efter intravenös injektion av jodmärkt albumin kan den ökade
degradationshastigheten för albuminet påvisas i plasmakurvan och via urin­
utsöndringen av jod, däremot är läckaget inte kvantitativt mätbart genom
undersökningar av faeces på grund av den peptiska sönderdelningen av jod­
albuminet och åtföljande reabsorptionen, i varje fall inte vid högt sittande
läckage, Man har därför på andra vägar försökt påvisa och kvantitera läckaget,
bl.a. genom ett joderat plasmasubstitut, J 1 3l_polyvinylpyrrolidon (PVP), som
kan framställas i en storlek ungefär motsvarande albumin. Det kommersiellt
tillgängliga PVP har dock lägre molekylvikt, i allmänhet c:a 40.000, PVP
påverkas endast i ringa mån av digestionskanalens enzymer, Normalt ut­
söndras mindre än 1 % och det skulle sålunda tala emot ett fysiologiskt
albuminläckage, men det är ju inte frågan om någon fysiologisk substans,
och därför kan man inte utgå från att under normala förhållanden PVP skall
bete sig som albumin. Bland andra nackdelar med PVP må nämnas att det icke
har enhetlig molekylstorlek, att det anrikas i RES och att det möjligen re­
sorberas. På sistone har framför allt i Förenta Staterna Cr5 1 -märkt al-
bumin alltmera kommit i bruk. Liksom det jodmärkta albuminet blir det en