Fotboll mot droger - RFHL

oberoende 

Leder hårdare krav 

till fler jobb? 

18-23 

MKB ger folk chans 

att komma igen 

”Kriminalvården har 

sett bättre dagar” 

RFHL 40 ÅR: ”RFHL placerade sig mitt i korselden av samhällets dubbelhet 

i hur man ser på legalt och illegalt användande av droger.” 

oberoende 4/2005 internationalen 11/04 1 

24-25 

Nr 4/2005 

Utges av Riksförbundet för 

hjälp åt narkotika- och 

läkemedelsberoende, RFHL 

Lösnummerpris 20 kr 

Fotboll mot droger 

IOGT HJÄLPER TVÅ INHEMSKA ORGANISATIONER I TANZANIA ATT DRIVA FOTBOLLSPROJEKT MOT DROGER. sid 9-11 

IOGT HJÄLPER TVÅ INHEMSKA ORGANISATIONER I TANZANIA ATT DRIVA FOTBOLLSPROJEKT MOT DROGER. sid 9-11 

7-9 

ledaren

oberoende 

Ges ut av Riksförbundet för hjälp åt 

narkotika- och läkemedelsberoende, 

RFHL. Utkommer med fyra nummer 

per år. 

2 

oberoende/RFHL 

Lagerlöfsgatan 8 

112 60 Stockholm 

Tel: 08-545 560 60 

Fax: 08-33 58 66 

Mejl: info@rfhl.se 

Besöksadress: Lagerlöfsgatan 8 

Prenumeration: 145 kr/år 

PG: 70 93 54-5 

Redaktörer 

Marco Espvall 

Jörgen Hassler 

Ansvarig utgivare 

Sonja Wallbom 

Reportrar 

Johan Vikström 

Camilla Svenonius 

Layout 

Rikard Johansson 

För insänt, ej beställt 

material ansvaras ej 

Bli medlem i RFHL för 100 

kronor/år och få gratis 

prenumeration på oberoende. 

Ring, posta, faxa eller mejla in 

din ansökan till adressen angiven 

ovan. Observera att endast 

privatpersoner kan bli 

medlemmar för 100 kronor per 

år. Företag och organisationer 

som vill stödja RFHL betalar för 

ett stödmedlemskap valfritt 

belopp över 100 kronor. 

Prenumeration på oberoende 

kostar 145 kr/år för 

privatpersoner, organisationer 

och företag. 

INNEHÅLL 4/05 

3 LEDAREN: RFHL 40 ÅR 

4 UNDER ETT TÄCKE AV TREO COMP 

7 VAKNAR REGERINGEN I KRIMINALVÅRDSFRÅGAN? 

10 LASSE HONKANEN 

11 DUBBELDIAGNOSER: EN FÖRÄNDRING ÄR MÖJLIG 

13 KRITIK MOT PSYKIATRISATSNING 

14 ETT DRÄGLIGT LIV MED DUBBELDIAGNOS 

16 NOTERAT: INRIKES 

17 SÖMNLÖSHET – ETT SAMHÄLLSPROBLEM 

18 JOBBCENTRUM: SKAPAR HÅRDARE KRAV FLERA JOBB? 

24 MKB GER FOLK EN CHANS ATT KOMMA IGEN 

26 ALLMÄNNYTTAN BORDE VARA MER 

ÄN VILKEN VÄRD SOM HELST 

28 NOTERAT: UTRIKES 

29 FOTBOLL MOT DROGER I TANZANIA 

32 UPPLOPPEN I PARIS OCH RÄTTEN TILL LYCKA 

34 ANTECKNINGAR FRÅN ETT KÄLLARHÅL 

35 KRÖNIKA: VAR DET BÄTTRE FÖRR PÅ FÄNGELSERNA? 

36 LÄST 

39 HÄR FINNER DU RFHL 

oberoende 4/2005

40 år med RFHL 

Vi beskrivs ibland som vingliga i vår ideologiska 

hållning. Men sanningen är nog snarare att vi förhåller 

oss till en föränderlig verklighet, som leder till nya 

slutsatser och ändrade förhållningssätt. Det går inte 

att – och vi vill inte – bortse ifrån vad våra medlemmar 

förmedlar. 

RFHL BILDADES 1965 och har alltså funnits på 

den socialpolitiska arenan i 40 år. Det är ungefär lika 

länge som narkotikafrågan funnits på den politiska 

dagordningen. RFHL bildades i ett läge, när samhällets 

första yrvakna reaktioner började komma 

på detta nya fenomen. Vad var narkotika och vem 

var narkomanen? Lagstiftning saknades; 

Nykterhetsvårdslagen var inte tillämplig och 

barnavårdslagen sade inget om nar- 

kotika. Det ledde till att narkomaner 

i första hand hamnade inom psykiatrin, 

och vården kom att präglas 

mycket av ett medicinskt synsätt. 

Rädslan för narkotika var stor, 

okunskapen ännu större. 

I det klimatet bildades RFHL av 

intresserade och engagerade människor 

som inte tyckte att den 

demonisering av missbrukarna som 

börjat växa fram var rimlig. Mycket 

snart slöt sig människor till organisationen 

som själva hade erfarenhet 

av narkotika, och så småningom 

kom också de som blivit beroende av 

legala läkemedel. Båda dessa grupper 

är idag organisationens angelägenhet 

och äger samma tyngd i det fortsatta arbetet. 

”Någon har sagt 

att det finns få 

frågor som styrts 

så lite av kunskap 

och så mycket av 

känslor, tyckanden 

och politisk 

retorik som 

narkotikafrågan.” 

I OCH MED DETTA kan man också säga att RFHL 

placerade sig mitt i korselden av samhällets dubbelhet 

i hur man ser på legalt och illegalt användande 

av droger. Å ena sidan finns ett samhälle som utan 

betänkligheter medverkar till att hundratusentals 

människor dagligen får legal psykofarmaka från sina 

läkare. Vissa av dessa preparat är ständigt på vandring 

mellan att vara legala och illegala. Å andra sidan 

finns ett samhälle som med tyngsta möjliga artilleri 

Sonja Wallbom, ordförande i RFHL 

jagar enskilda människor, sätter dem på långa fängelsestraff, 

för att de använder droger som är illegala. 

Att förhålla sig till dessa båda ytterligheter är 

både lätt och svårt. Lätt därför att den gemensamma 

nämnaren är skademinskning för den enskilde. Svårt 

därför att politiken och samhällsperspektivet är diametralt 

motsatta. 

I ETT HISTORISKT och politiskt perspektiv 

är det dock narkotikafrågan som 

åtminstone externt präglat synen på 

RFHL. Vi beskrivs ibland som vingliga i 

vår ideologiska hållning. Men sanningen 

är nog snarare att vi förhåller oss till en 

föränderlig verklighet, som leder till nya 

slutsatser och ändrade förhållningssätt. 

Det går inte – och vi vill inte – bortse 

ifrån vad våra medlemmar förmedlar. 

NÅGON HAR SAGT att det finns få frågor 

som styrts så lite av kunskap och så 

mycket av känslor, tyckanden och politisk 

retorik som narkotikafrågan. RFHL 

har varit en stark aktör i detta, och inte 

alltid med enbart förnuftiga utgångspunkter. 

Det finns anledning att kritiskt 

granska den egna historien, till exempel RFHL:s tidigare 

motstånd mot substitutionsbehandling. Förändrade 

ståndpunkter grundar sig alltså på en vilja 

att ta till sig till ny kunskap, inte på hållningslöshet. 

RFHL GÖR DET lite svårt för sig, kan man säga. Vi 

handskas med legalt och illegalt, med orsak och verkan, 

med förändring av ståndpunkter över tid och 

långt från förenklad slagordspolitik. Men kanske är 

det just det som gör RFHL till en fortsatt levande 

organisation för lång tid framåt. 

ledare 

oberoende 4/2005 internationalen 11/04 3

4 

Text: 

Per Sternbeck 

Foto: 

Linnea Björklund 

Under ett täcke 

av Treo Comp 

Eva Biderstrand och Gudrun Andersson. 

Har ni sett dom? Alla dom där vältränade, smala, effektiva tjejerna som 

går omkring med en vattenflaska i handen hela dan? I många av vattenflaskorna 

finns det Treo eller Treo Comp upplöst. Om man tar tillräckligt 

mycket Treo så blir livet så mycket lättare att klara av. Man behöver inte 

äta så mycket, inte känna så mycket och man orkar det mesta. Det blir 

helt enkelt lättare att klara av tidens ideal. 

oberoende 4/2005

PÅ TUB, STOCKHOLMS läns landstings särskilda 

mottagning för läkemedelsberoende, svarar 

fortfarande en person i telefonen då man 

ringer, trots besparingskrav och omorganisationer. 

Det fungerar inte med telefonsvarare 

eftersom människor som ringer ofta är osäkra 

och har många frågor att ställa, innan de vågar 

komma på ett första besök. Klipper ni medicinen 

direkt? Får min doktor reda på att jag går här? 

Jag har fått tag i min medicin illegalt, blir jag anmäld? 

Svaret på alla tre frågor är: Nej! 

TUB-ENHETEN STARTADE 1984 som en treårig 

projektverksamhet men är numera en permanent 

verksamhet. På enheten arbetar sedan 

lång tid tillbaka en väl sammansvetsad personalgrupp 

med olika inriktningar. Gudrun Andersson 

har arbetat på TUB sedan 1992. Då var 

det bara bensodiazepiner man var inriktad på . 

– Vi fick upp ögonen för de smärtstillande 

preparaten när en patient som vi hade trappat 

ner bensodiazepiner på, höll upp ett glas med 

Treo Comp och sa: ”Ja, bensen har ni fått bort, 

men det här får ni mej aldrig att sluta med!” 

Eva Biderstrand jobbade på Beckomberga 

mentalsjukhus under 80-talet. Det fanns patienter 

som fick migränanfall i stort sett varje dag 

och det enda som hjälpte dem var Treo Comp. 

– Jag tror att det här problemet har funnits 

under en längre tid tillbaka det är bara det att 

ingen har frågat efter det! Nu gör vi det. 

TILL EN BÖRJAN trappade man ner patienterna 

som var beroende av smärtstillande medel 

lika långsamt som vid utsättning av 

bensodiazepiner. Man tog en tablett åt gången 

och höll på i veckor och månader 

– Det gick för långsamt och patienterna 

mådde dåligt under lång tid. Nu försöker vi få 

ner dosen i snabbare takt, berättar Gudrun. 

TUB arbetar med öppenvård och avd. M43 

med slutenvård (veckoavd.) patienterna trappar 

ner sin medicin under veckorna och åker hem 

över helgerna. Förut kunde de här patienterna 

ligga inne i månader vilket ledde till att de blev 

svårt för dem att komma hem till vardagen igen. 

Det är vardagen utan läkemedel man skall klara 

av att leva i för att förändringen skall kunna bestå. 

Andelen analgetikaberoende ökar bland 

TUBs patienter. Över 60 procent av patienterna 

har problem med smärtstillande läkemedel, en 

del är dessutom beroende av bensodiazepiner. 

– Sjukvården borde vara mera restriktiv vid 

insättande av både bensodiazepiner och smärt- 

stillande läkemedel, med ett obligatoriskt återbesök 

efter en månad och med fortsatt uppföljning, 

tycker både Gudrun och Eva. Detta för att 

undvika att patienterna fastnar i ett läkemedelsberoende. 

DET FINNS OLIKA orsaker till varför man hamnar 

i ett beroende av smärtstillande medel. Det 

kan vara en uppkommen smärta eller en skada 

som man behöver läkemedel för under längre 

tid. Läkemedel som sedan fortsätter att förskrivas 

utan någon riktig uppföljning vilket lätt leder till 

att ett beroende utvecklas. Men preparaten har 

även andra effekter: 

– Citodon och Treo Comp hjälper mot det 

mesta, t ex att hålla ångest borta. 

Det är vanligt att unga, högpresterande människor 

tar stora mängder Citodon och Treo 

Comp. Det är människor som arbetar mycket 

som befinner sig under ständig press och som 

inte hinner äta, sova eller känna. Man orkar jobba 

mer och längre, vara snyggare, smalare och effektivare 

under ett täcke av Treo Comp. 

VARJE DAG ÄTER hundratusentals människor 

i Sverige receptbelagda värktabletter. Det finns 

en mängd orsaker: 

– Kulturellt har vi blivit känsligare för smärta. 

Allt ska vara smärtfritt som kanske inte kan vara 

smärtfritt, säger Eva, men smärta är inte fult 

eller hemskt. Smärta är ett symtom på att något 

inte är rätt i kroppen. Tar man bort smärtan 

kanske man belastar närliggande områden som 

inte tål ytterligare belastning och kan komma till 

skada i nästa steg. 

– En annan kulturell del är att man saknar 

ett helhetstänkande kring människan, doktorerna 

är specialister och hoppar från plats till 

plats. Sjukvården har delat in kroppen i olika 

bitar och sektioner. Ingen ser till helheten! 

– Den här kulturen, tillsammans med att det 

är så bråttom på vårdcentralerna gör att det 

skrivs ut mycket piller mot smärta idag. Piller, 

som om de inte är verksamma, ofta inte byts ut 

mot annat, utan bara kompletteras, fortsätter 

Gudrun 

TUB har inlett samarbete med bland annat 

smärtklinikerna i Stockholmsområdet, då man 

där också uppmärksammat problemet med 

läkemedelsberoende och höga doser av starka 

smärtstillande läkemedel. 

– Vi hjälper dem med olika beställningar eller 

önskemål. Mediciner tas bort i omgångar, istället 

för alla på en gång. Smärtkliniken kan då 

pröva vad som fungerar. Sätta ut och sätta in. 


6 

Allt för att undvika toleransutveckling och beroende. 

Man jobbar också med att få patienter att 

acceptera och leva med sin smärta 

DET SÄLJS VÄLDIGT mycket receptfria smärtstillande 

preparat på apoteken. En stor grupp 

konsumenter är unga kvinnor som blivit beroende 

av vanliga Treo och förbrukar 20 – 25 tabletter 

per dag: 

– När de ska trappas ut så är det bästa att 

lägga in dem, i nio fall av tio gör vi det, eftersom 

huvudvärken blir så svår, att det blir omöjligt att 

klara av nedtrappningen i öppenvård, berättar 

Gudrun. Ofta finns en underliggande orsaker 

bakom den här konsumtionen. Vi vet inte exakt 

vad det är som gör att de fastnar i detta beroende, 

en del är koffeinet i läkemedlet. Det finns 

inga fler fysiska förklaringar, men vi tror att själva 

ritualen med att ta Treon som brusar i glaset och 

drickandet spelar en roll. Sedan också vanan att 

ta dessa preparat varje dag. 

De fysiska skadorna av en överkonsumtion 

av smärtstillande preparat är inte något vi ser 

speciellt mycket av här på mottagningen. Ofta är 

det magen som tar mest stryk av acetylsalicylsyran. 

Ett problem som också är tydligt är att 

patienterna inte äter ordentligt. 

En effekt av att ta för stora doser av smärtmedel 

är att preparaten ger smärta istället för att 

lindra. Av de smärtstillande medlen är Treo 

Comp och Citodon vanligast, men det kommer 

hela tiden ut nya läkemedel på marknaden. 

PROBLEMET MED läkemedelsberoende har varit 

känt länge. Trots det är kunskapen om ämnet 

rätt så låg inom andra delar av sjukvården. Patienter 

fortsätter att komma till TUB i en strid 

ström. Tyvärr finns inte mycket som talar för att 

strömmen kommer att minska. 

Kanske är det så att hela samhället borde ta 

något lugnande för att växla ner och göra det 

möjligt för fler av oss att hinna med? 

FAKTA TUB 

❑ TUB står för ”terapi och utvärdering av 

beroendeframkallande läkemedel”. 

❑ TUB har en öppenvårdsmottagning och 

en vårdavdelning med slutenvård. 

❑ TUB arbetar inte med personer som 

samtidigt har annan drogproblematik. 

❑ För att komma till TUB- mottagningen 

krävs antingen en remiss eller egenanmälan. 

❑ Då anmälan kommit till TUB- mottagningen 

kallas patienten inom 1-2 veckor 

för ett informationssamtal. Då du har bestämt 

dig för behandling på TUB, görs en 

individuell vårdplan upp, som ser olika ut 

för varje person. 

❑ Patienten genomför sin behandling i öppenvård 

eller på vårdavdelning i slutenvård. 

Man har regelbundna samtal med läkare 

och behandlare. Samtalen är jagstärkande, 

motiverande, stödjande och av insiktskaraktär. 

Vid behov kan patienten även få 

hjälp med krisbearbetning. 

❑ Anhöriga kan erbjudas informationssamtal 

vid behov vid 3 tillfällen under patientens 

behandling. 

❑ Vid nedtrappning av läkemedel utgår 

TUB från de läkemedel som patienten använder 

och tar bort ett i taget om patienten 

använder flera. 

❑ Nedtrappning sker alltid i samråd med 

patienten 

Om du har frågor om TUBs verksamhet 

eller om läkemedel så går det bra att 

ringa: 

08-517 746 78, måndag-fredag mellan 

11.00–12.00 , TUB tar emot samtal från 

hela landet. Du kan också gå in på 

www.beroendecentrum.com 

HJÄLP KÅKBLADET ATT FORTSÄTTA! 

Kåkbladet är en av de viktigare tidningarna som ges ut av intagna i kriminalvården. Genom 

Kåkbladet ges intagna en röst och där förs en intressant kriminalpolitisk debatt utifrån 

intagnas perspektiv. 

Utgivningen av Kåkbladet går dock med förlust. Nu håller pengarna på att ta slut! Redaktionen 

uppmanar alla som är intresserade av fångkamp att skänka pengar till fortsatt utgivning. 

Alla bidrag är välkomna! Sätt in valfri summa på PG 37 35 68–5 och hjälp den 

svenska fångkampen att överleva! 

oberoende 4/2005

Regeringen vaknar i 

kriminalvårdsfrågan? 

– Det är lätt att svänga sig med ord om en human kriminalvård. Men när 

det kommer till kritan verkar det inte vara någon som vet vad det egentligen 

innebär, säger Lars Knapasjö, socialdemokrat i Vingåker, och pappa 

till Kristian som är förstagångsdömd och som snart avverkat halva sitt 

sjuåriga fängelsestraff på Kumla. 

Elisabeht Markström och Lars Knapasjö. 

Text och foto: 

Camilla Svenonius 


8 

FÖR LARS DEL blev kontakten med kriminalvården 

som anhörig ett obehagligt personligt 

uppvaknande. Och behovet av en debatt är skriande. 

Nu är han med och tar initiativ på högsta 

ort i socialdemokratin för att få igång diskussionen 

om en modernisering av kriminalvården: 

– Kriminalvården fungerar inte som den 

borde idag - det handlar mest om förvaring. Det 

behövs ett nätverk för att ta upp och bevaka de 

här frågorna. 

ELISEBEHT MARKSTRÖM, socialdemokratisk 

ledamot i riksdagens justitieutskott och i kriminalvårdsverkets 

styrelse, är en av dem som drivit 

frågan envist. Som medlem i lekmannastyrelsen 

– en av de få funktioner som finns för 

insyn i kriminalvården – vet hon hur väl diskussionen 

behövs. Även om hon uttrycker sig försiktigt: 

– Kriminalvården har sett bättre dagar. Idag 

är den en av samhällets mest slutna institutioner, 

det är ju till exempel så att Kriminalvårdsverket 

är satt att granska sig självt. 

Tanken är ju att det är en vård som ska fungera. 

Och då är det dags för moderniseringar, och 

för att framhålla att det finns stöd för tankegångarna 

i regeringen berättar hon att justitieminister 

Thomas Bodström själv vill delta i nätverket. 

IDAG ÄR DET I stort sett bara de som själva är 

intagna, har släktingar som är intagna eller arbetar 

med kriminalvård som vet hur verkligheten 

på kåkarna ser ut. Lars Knapasjö vill få till 

stånd en förändring, både av anstaltsmiljön och 

attityderna i samhället: 

– Jag hade väl en bild som många ”vanliga” 

medborgare har av att fängelserna säkert fungerade 

riktigt bra – men man behöver inte vara 

med särskilt länge för att förstå att dagens kriminalvård 

inte bidrar till en återanpassning till 

samhället. 

Det är lätt att det blir en skammens tystnad, 

menar Lars Knapasjö: 

– Skammen gör att man som anhörig inte 

gärna går till torgs med sina upplevelser, ett faktum 

som bidrar ännu mer till tystnaden om problemen. 

Därför är attitydfrågorna helt centrala 

– både ute i samhället och inne på anstalterna. 

Det handlar om mänskliga grundvärden. De 

villkor som Lars förvånad möttes av inne på 

Kumla upplevde han som kränkande mot både 

intagna och anhöriga: 

– Man tvingas till exempel umgås med sin 

intagna släkting i ett torftigt rum på 5-6 kva- 

dratmeter, bara möblerat med en säng och en 

trästol. I en liten hurts ligger toarullar och papperslakan. 

ELISEBEHT MARKSTRÖM är kritisk till ojämnheten 

i hur aktiviteterna ordnas – eller inte 

ordnas. 

– På vissa anstalter klarar man inte att ordna 

så att de intagna har något meningsfullt att göra. 

Man blir sittande sysslolösa under strafftiden, 

och på en del håll hinner de intagna halvt knarka 

ihjäl sig innan strafftiden är slut. 

Kristian ska enligt reglerna på sin avdelning 

packa reflexer tre timmar om dagen för att ges 

möjligheten att promenera med sällskap av någon 

annan intagen på rastgården. Det är den 

aktivitet som står till buds. 

Kanske behövs också en central funktion för 

att se till att anstalterna erbjuder meningsfullt 

arbete under strafftiden, frågar hon sig. 

LARS KNAPASJÖ BERÄTTAR att det han sett 

av sonen Kristians förhållanden på Kumla verkar 

direkt nedbrytande på de intagnas möjligheter 

att använda strafftiden för att bearbeta sin 

situation och förbereda sig för ett liv på utsidan: 

– Vad händer då med de intagnas syn på 

sina möjligheter att kunna förändras till det 

bättre under strafftiden om de inte ges möjlighet 

till utbildning istället för meningslös sysselsättning 

med ”arbetsskyldighet”? Många gånger 

handlar det om sysslor som uppfattas som direkt 

kränkande. 

Det är mycket som sker och inte sker på anstalterna 

som kan ifrågasättas – och alltid med 

hänvisning till ”säkerheten”. 

– Säkerheten är en självklar fråga, säger Lars 

Knapasjö. 

– Men hela systemet får inte handla bara om 

kontroll för att några rymningar inträffat. Att 

det ska fungera när det gäller rymningssäkerheten 

tycker jag är självklart, precis som att vi ska köra 

på höger sida om vägen. Och det blir lika absurt 

om Kriminalvårdsverket bara pratar om att förhindra 

rymningar som om Vägverket gick ut och 

sa att verkets huvuduppgift är att få folk att tillämpa 

högertrafik! 

De borgerliga partierna gör inte debatten mer 

värdig genom att ständigt blåsa upp de populistiska 

frågorna om hårdare tag och högre murar, 

menar han. 

– Det blir bara en vulgärpolitisk slagsida i 

massmedia. Man kan inte hantera den här frågan 

så lättvindigt. Det säger sig självt att ett lagligt 

liv på utsidan förutsätter en möjlighet att 

oberoende 4/2005

förändras på insidan. 

– Och då blir det faktiskt viktigt vad vården 

innehåller. Det ska vara straff nog att vara frihetsberövad, 

man ska inte också fullständigt fråntas 

sina mänskliga rättigheter! 

Föreningsrätten gäller i praktiken inte i för 

fångar idag. Styrelsemedlemmarna i FRIO 

(Förtroenderådens riksorganisation), som bildades 

2003 för att samordna förtroenderåden 

på de olika anstalterna, får t.ex. inte kommunicera 

med varandra. FRIO godkänns inte heller 

som förhandlingspart av Kriminalvårdsstyrelsen, 

trots att de intagna gång på gång bett om 

möjligheten att få göra sina röster hörda. 

– Det vore intressant att försöka bilda en socialdemokratisk 

förening på något av de stora 

fängelserna. Jag undrar om de intagna ens skulle 

ges möjligheten att organisera sig partipolitiskt? 

undrar Lars Knapasjö. 

Vill du veta mer om nätverket? 

Kontakta Lars Knapasjö, tel 0151-303 10, 

E-post: knapa@swipnet.se 


10 

ENKÄT: ALKOHOLKONSUMTIONEN I NACKA 

I förra numret av Oberoende skrev vi om att ungdomar i Nacka kommun tar mer droger och 

dricker mer alkohol än någon annanstans i Sverige. 

I snart tre år har Nacka haft en alkohol- och drogförebyggande policy. Nu har det kommit 

en ny rapport som visar att det är färre ungdomar i Nacka som dricker alkohol nu jämfört 

med för två år sedan. Men det framgår också att de som faktiskt använder alkohol dricker en 

större mängd nu än vad man gjorde förut. Till exempel uppger 23 procent av killarna i 

årskurs sju att de dricker en flaska vin eller motsvarande mängd alkohol minst en gång i 

månaden. I årskurs nio är det hela 50 procent som storkonsumerar alkohol, och det är 

ungefär dubbelt så många som genomsnittet i Sverige. 

Har du upplevt att Nacka Kommun har gjort någonting 

för att minska ungdomars alkoholkonsumtion de 

senaste åren? 

Marlene Kamlin, 47, 

Undersköterska, Nacka 

– Jag har inte hört någonting om att kommunen försöker få 

ungdomar att dricka mindre alkohol, men jag är inte så insatt. 

Det jag vet har jag läst i tidningar och så, men jag visste inte att 

det var så här illa. 

Kajetan Rodak, 48, Gymnasielärare Nacka. 2 barn, 17 

och 19 år 

– Jag känner inte till att Nacka skulle vara värre än någon annan 

kommun, men jag ser i mitt arbete att det är vanligt att ungdomar 

kanske dricker lite mer än de borde. Jag har inte fått någon 

information från kommunen om att våra ungdomar skulle 

vara värre än några andra, och jag vet inte hur väl man kan lita 

på några undersökningar. 

Sisko Ahlholm, 44, Undersköterska Nacka. 5 barn i åldrarna 

11 – 26 

– Jag tycker att det har blivit värre de senaste åren. Man ser 

många fler ungdomar som är ute sent på kvällen nu än man 

gjorde förut. Jag tror det handlar om att vi föräldrar har blivit 

för slappa och låter våra barn göra för mycket. Det borde vara 

vårt ansvar och inte samhällets. 

Foto och intervjuer: Linnéa Björklund 

Är du beroende – ett häfte om att 

sluta med bensodiazepiner av Jens Frydenlund 

Översättning och bearbetning av Monica Brundin pris 20 kronor plus porto 

Beställ på tel: 08 - 545 560 60 eller e-post: info@rfhl.se 

oberoende 4/2005

”En förändring är möjlig” 

– Det är viktigt att motverka bilden i media av personer med samtidig 

psykisk sjukdom och missbruk som hopplösa fall, för den stämmer inte, 

säger Ann Hercules och Mona Söderbacka som arbetar inom missbruksvården 

och psykiatrin i Tyresö, utanför Stockholm. 

Där finns en väl fungerande samverkan mellan kommun och landsting 

kring dubbeldiagnospatienter sedan 1997. 

Ann Hercules och Mona Söderbacka arbetar med dubbeldiagnostiserade personer i Tyresö. 




12 

ARBETET MED PERSONER med psykiskt 

funktionshinder och samtidigt missbruk är dock 

tidskrävande. Oftast behövs lång tid, mellan fem 

till tio år, innan en mer stadigvarande förbättring 

uppnås. För att patienten/klienten ska få rätt 

hjälp behövs parallella 

insatser från psykiatrin 

och kommunens missbruksvård. 

En stor del av arbetet 

handlar om att motivera 

och få personen att våga 

tro på att en förändring 

är möjlig, berättar Ann 

och Mona. En behandlingsallians 

skapas, som 

bygger på patientens 

egna förutsättningar och 

situation. För att uppnå 

den arbetar man flexibelt 

och uppsökande. 

– Vi gör klart för patienten/klienten att det är 

vanligt att man är ambivalent till att ta tag i situationen 

från början, och att återfall kommer 

att uppstå under resans gång, men att det är 

OK, säger Ann Hercules, som arbetar vid kommunens 

missbruksenhet. 

ETT MININÄTVERK skapas som blir själva 

behandlingsnavet kring patienten. Nätverket består 

av personen själv, en representant från den 

öppna psykiatrin och en från kommunens 

missbruksenhet. Andra viktiga personer kan vara 

boendestödjare, anhöriga, arbetsledare, med 

flera. 

En individuell vårdplan upprättas och det 

finns en samordnare av nätverket. Vården sker i 

öppenvård. 

– Vi arbetar bland annat med stödsamtal 

och återfallsprevention, berättar Mona Söderbacka, 

som är arbetsterapeut inom psykiatrin. 

ARBETET ÄR MYCKET långsiktigt. Det är viktigt 

att jobba med tankarna kring missbruket och 

öva och träna vad man kan tänka och göra istället 

för att ta drogen. Och att skapa en medvetenhet 

kring olika samband mellan missbruket och den 

psykiska sjukdomen. Ett exempel på det är att olika 

former av drogmissbruk kan utlösa psykoser. 

”Ett exempel kan vara en person 

som efter en tids missbruk har 

slutat och får svår ångest. Sjukvårdspersonalen 

kan se det som 

ett svårt ångesttillstånd i psykiatrisk 

bemärkelse, medan 

missbruksenheten skulle kalla 

det postabstinens.” 

Vidare arbetar man med personens ekonomi, 

boende och dagliga verksamhet, för att göra den 

sociala situationen så trygg som möjligt. Möjligheter 

till arbetsträning finns inom kommunen. 

Varje månad träffas också ett särskilt 

dubbeldiagnosteam med 

representanter från den 

kommunala missbruksenheten, 

kommunens 

stödboende för dubbeldiagnospatienter 

och 

psykiatrin. Syftet är att 

sammanföra kompetens 

samt att förhindra att 

patienter/klienter ”faller 

mellan stolarna” när de 

två huvudmännen är involverade. 

UTGÅNGSPUNKTEN är 

att psykiatrin och socialtjänsten 

har ett gemensamt ansvar för patienter/ 

klienter med dubbeldiagnosproblematik. Socialtjänsten 

ansvarar för den uppsökande verksamheten 

och den långsiktiga sociala rehabiliteringen. 

Hälso- och sjukvården ansvarar för avgiftning, 

psykiska och somatiska utredningar med mera. 

– Det kan vara svårare än man tror att mötas 

med två perspektiv, psykiatrins och kommunens, 

kring en patient, säger Mona och Ann. Man 

ser ofta på patienter på olika sätt. 

Ett exempel kan vara en person som efter en 

tids missbruk har slutat och får svår ångest. Sjukvårdspersonalen 

kan se det som ett svårt ångesttillstånd 

i psykiatrisk bemärkelse, medan missbruksenheten 

skulle kalla det postabstinens. 

INNAN SAMVERKANSARBETET startade 

1997 uppgav psykiatrin och missbruksvården att 

det fanns tre gemensamma patienter/klienter i 

Tyresö. Sedan dess har man arbetat med mellan 

30 och 35 patienter/klienter. 

– I arbetet med dubbeldiagnospersoner är 

det nödvändigt med specialkunskaper och med 

organisation, säger Ann Hercules. Men det viktiga 

är och förblir mötet och samtalet mellan 

enskilda inidivider. Arbetet handlar om människor 

och deras förhoppning om ett bättre 

liv. 

Besök RFHL på webben: www.rfhl.se 

oberoende 4/2005

Brukarföreningarna 

missnöjda med 

psykiatrisatsning 

För att förbättra psykiatrin tillsattes regeringens nationella psykiatrisamordnare 

hösten 2003. Uppdraget ska vara slutfört den 1 november 

2006. 

Företrädare för brukar- och anhörigföreningarna är missnöjda med 

satsningen. De saknar en långsiktig strategi och anser att det satsats för 

lite pengar. 

PSYKIATRISAMORDNARE Anders Milton begärde 

ursprungligen 7 miljarder kronor som 

skulle användas under omkring 8 år. Av det blev 

det 700 riktade miljoner som i år och nästa år 

fördelas till verksamheter och projekt runt om i 

landet. 

Enligt Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordningens 

huvudsekreterare, kommer 

psykiatrisamordnaren att föreslå regeringen att 

ytterligare utvecklingsmedel ges till psykiatrin de 

närmaste tio åren. 

– Ett tioårsperspektiv behövs för att patienterna 

ska märka av en förändring, säger hon. 

Vilka summor vi kommer att föreslå är för tidigt 

att säga. Vi kommer också att göra vad vi 

kan för att se till att de satsningar som nu görs 

utvärderas systematiskt. Det är ett minimikrav 

att de personer som berörs av satsningarna tillfrågas 

om vad de tycker. 

VAD SOM BRISTER hittills på många håll är 

en fungerande samverkan mellan kommuner och 

landsting, så att patienter inte faller mellan stolarna. 

2003 års uppmärksammade våldsbrott i 

Åkeshov och gamla stan i Stockholm då flera 

personer omkom, och mordet på utrikesminis- 

ter Anna Lindh, har satt fokus på frågan om 

sambanden mellan missbruk, psykisk störning 

och kriminalitet. 

Omkring 20 procent av de nu startade projekten 

runt om i landet anger dubbeldiagnospatienter 

som målgrupp. De flesta bygger på case 

management-metoden, där specialutbildade case 

managers följer en och samma patient under lång 

tid och samordnar och följer upp de insatser 

som behövs för en förbättrad livssituation. 

I ett särskilt pilotprojekt ska dessutom personal 

på akutmottagningar, inom öppenvården 

och på socialtjänstkontor få en checklista där de 

ska notera vad de gör i olika situationer när de 

möter personer i riskzonen för att skada sig själv 

och andra. 

FÖRETRÄDARE FÖR flera brukar- och anhörig-föreningar 

som Oberoende talat med, däribland 

Riksförbundet för social och mental hälsa, 

RSMH, RFHL och Fountain house, är dock rejält 

missnöjda med psykiatrisatsningen. De ser 

den som tafatt och halvhjärtad beträffande de 

ekonomiska medel som tillsatts. De menar också 

att en långsiktig strategi skulle behövas för att 

förbättra situationen för personer med psykiska 

besvär, men att en sådan saknas. 

Text:: 



14 



Ett drägligt liv med dub 

Många kommuner runt om i landet har startat lokala samverkansteam som ska 

serna för dubbeldiagnospatienter. Vallentuna är en av de kommuner som inrätt 

denna grupp. 

EN SÅ KALLAD CASE manager är en person 

som tar ett samlat ansvar för att alla nödvändiga 

åtgärder kring en patient blir utförda. Arbetet 

sker i samarbete med ett samordningsteam 

med representanter från kommunen och psykiatrin. 

När Oberoende hälsar på i Vallentuna håller 

man just på med rekryteringen av två case managers. 

Eva Folke, enhetschef vid socialförvaltningens 

vuxenenhet, berättar: 

– Vi försöker hitta personer som redan finns 

i organisationen. Eftersom de ska fungera som 

samordnare är det bra om de har kommunkännedom, 

är förankrade i organisationen och 

känner till klienterna sedan tidigare. 

SOCIALTJÄNSTEN OCH beroendevården i 

Vallentuna samarbetar redan kring den aktuella 

gruppen med råd, stöd, och sysselsättning. Ytterligare 

instanser som kan bli aktuella i samarbetet 

är kriminalvårdens frivård och rättspsykiatrin. 

– Vi märker att en del har svårt att möta så 

många olika personer som de gör i de olika vårdinstanserna, 

säger Eva Folke. Därför är det bra 

om en särskild samordnare tar personligt ansvar 

för kontakten, som kan innebära en rad 

olika saker. 

– Det kan handla om att hjälpa till med att 

upprätthålla kontakten med läkare eller annan 

behandling, eller att tillsammans med boendestödjaren 

skapa goda matvanor och verka för 

motion, säger Christina Hallman, enhetschef vid 

Vallentuna psykiatriska mottagning. 

– Till att börja med arbetar vi utifrån väldigt 

grundläggande behov. Det gäller att hjälpa de 

här personerna till ett drägligt liv, för det kan de 

flesta få, säger Eva Folke. 

ATT I BEHANDLINGEN sträva efter drogfrihet 

är förstås viktigt. Bland annat gäller det för 

patienten att försöka lära sig se tidiga tecken, 

och vad man kan göra för att motverka när 

oberoende 4/2005

eldiagnos 

ge personligt stöd och samordna insatat 

nya tjänster för att förbättra stödet till 

suget efter drogen kommer. 

– Det handlar om att arbeta långsiktigt. I ett 

senare skede när patientens livssituation stabiliserats 

kan det bli aktuellt med mer strukturerad 

behandling, till exempel i psykoterapeutiska samtal, 

berättar Christina Hallman. 

– Vi vill också arbeta med att öka kunskapen 

för personalen inom socialtjänsten, öppenvårdspsykiatrin 

och beroendevården kring dessa patienter, 

säger Eva Folke. Det kan handla om att 

bättre lära sig se komplexiteten i personernas situation, 

vad man bör tänka på i bemötandet, 

och så vidare. 

FRAMÖVER VILL DE kunna ha en viss uppsökande 

verksamhet, för att försöka hitta personer 

i kommunen som inte redan är uppfångade 

i det pågående arbetet. 

I Vallentuna räknar man med att det nya 

arbetssättet ska bli mer kostnadseffektivt när insatserna 

samordnas bättre. 

”Brukarnas erfarenhet 

och närvaro är viktig” 

– ALLA TYCKER ATT brukarmedverkan är bra, men 

få ser det som ett område man måste satsa särskilt på, 

säger David Ershammar, ansvarig för det nationella 

brukarprojektet som regeringens psykiatrisamordnare 

tog initiativ till under hösten 2005. 

Bland annat finns en ambition att starta en utbildning 

för brukarombud, för omkring 40 personer, berättar 

David Ershammar. Syftet är att fler personer 

med egen erfarenhet av psykiska funktionshinder ska 

arbeta nära ledningen inom verksamheter som ger 

vård och stöd. Ett av psykiatrisamordnarens mål är 

att patientens situation och behov i betydligt högre 

grad ska stå i centrum för vården och utgå från brukarna 

själva. 

Tänkbara områden brukarrepresentanter kan 

jobba med är till exempel deltagande i brukarråd, 

samverkansgrupper, utbildning och fortbildning av 

personal och patientutbildningar. 

– Men det är svårare än man tror att komma in och 

jobba i psykiatrin med egen erfarenhet av att ha varit 

patient, säger David Ershammar. Man måste vara klar 

över vad det är man gör för att kunna arbeta långsiktigt. 

NÅGOT SOM BLIVIT allt vanligare i andra länder 

men än så länge inte i Sverige, är att brukare anställs i 

arbetsgrupper. Vad brukarprojektet kan göra för att 

det ska bli vanligare även här är att erbjuda utbildning, 

nätverk och stöd till personer som går in och 

arbetar. Två svenska exempel är en brukare som fram 

tills nyligen arbetade på ledningsnivå inom psykiatrin 

i Halland, och en som arbetar som konsult för slutenvården 

vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. 

David har erfarenhet av arbete med patientmakt 

inom Riksförbundet för social- och mental hälsa, RSMH. 

Ett par kända framgångsfaktorer för ökat brukarinflytande 

är tex. att det finns ett maktutjämnande stöd. 

Det bästa är om brukarorganisationerna kan hålla i 

viss utbildning menar David. 

– Brukarnas erfarenhet och närvaro är viktig, säger 

David. Både när det gäller att förändra självbilden 

hos brukarna och bilden utåt. Som brukarrepresentant 

blir man medaktör och är själv med och 

styr sitt liv. Det är viktigt för alla inblandade. 

Förändringspotentialen i vården kommer till stor del 

från brukarna själva. 



noterat: inrikes 

16 

SEROXAT MISSTÄNKS GE 

FOSTERSKADOR 

Det antidepressiva läkemedlet 

Seroxat (paroxetin) misstänks 

kunna ge fosterskador. Läkemedelsverkets 

råder kvinnor att i 

möjligaste mån undvika paroxetin 

under tidig graviditet. Studien 

av Seroxat är utförd av läkemedelsföretaget 

GlaxoSmithKlein. 

Hjärtmissbildningar förekommer 

hos omkring en procent av alla 

födda barn. Hos de barn vars 

mödrar stått på Paroxetin under 

den första tremånadersperioden av 

graviditeten var förekomsten två 

procent i den aktuella studien. Liknande 

biverkningar har inte noterats 

för övriga SSRI-preparat. En 

preliminär analys av data ur det 

svenska medicinska födelseregistret 

visar också att paroxetin som ges 

under de första tre månaderna kan 

innebära ökad risk för hjärt-missbildning, 

jämfört med övriga SSRIpreparat. 

FÄRRE UNGA PRÖVAR 

NARKOTIKA 

Sju procent av eleverna i åk 9 har 

någon gång använt narkotika. Det 

visar CANs drogvaneundersökning 

2005. En procent av eleverna 

i åk 6 har någon gång prövat. 

Andelen pojkar som prövat narkotika 

i gymnasiets åk två var 17 

procent, jämfört med 13 procent 

bland flickorna. 

Andelen elever i åk 9 som någon 

gång använt narkotika minskade 

betydligt under 1970- och 

1980-talen. 1989 var nivån som 

lägst, tre procent men ökade därefter 

kontinuerligt fram till 2001 

då den låg på tio procent. I de 

senaste undersökningarna har 

nivån varit lägre. 

LÄKARE OCH PATIENTER 

RAPPORTERAR OLIKA BESVÄR 

Fem olika system för patientrapportering 

av läkemedelsbiverkningar 

jämfördes när det 

internationella nätverket Health 

Action International (HAI) höll 

seminarium i Bryssel. Det framstod 

som mycket tydligt att läkare 

och patienter rapporterar 

olika besvär. 

Tre av de presenterade systemen 

drivs av myndigheter i Nederländerna, 

Storbritannien och 

Danmark. Två av systemen drivs 

av konsumentorganisationerna 

DGV i Nederländerna och Kilen 

i Sverige. I många fall rapporterar 

patienter om sådant som läkare 

och annan sjukvårdspersonal inte 

rapporterar om. Patienter rapporterar 

även om utsättningsbesvär 

som FASS eller andra 

läkemedelskataloger inte tar upp. 

Slutsatserna rättfärdigar påståendet 

att konsumentrapportering 

och professionell 

rapportering kompletterar varandra, 

skriver Kilens nyhetsblad 

Konsumentrapport. 

RENA SPRUTOR 

SKYDDAR MOT CANCER 

Av de sju miljoner människor 

som dog i cancer år 2001 orsakades 

2 430 000 fall av nio påverkbara 

riskfaktorer. I en artikel i 

kommande nummer av medicintidskriften 

The Lancet listas de 

mest betydelsefulla riskfaktorerna 

för 12 olika cancertyper. 

Rökning, alkohol, låg konsumtion 

av frukt och grönt, övervikt 

och fetma, fysisk inaktivitet, 

oskyddat sex, luftföroreningar 

utomhus och från eldstäder inomhus 

samt hepatitsmitta från 

smutsiga sprutor var de främsta 

orsakerna till cancer. 

Alkohol och låg konsumtion 

av frukt och grönt tros svara för 

5 procent var, nedsmutsad 

inomhusmiljö 0,5 procent, luftföroreningar 

1 procent, övervikt 

och fetma 2 procent, fysik inaktivitet 

2 procent, injektionssmitta 

2 procent och oskyddat sex 3 

procent. 

2 procent av 2 430 000 är 48 

600. Närmare 50 000 cancerfall 

världen över beror alltså på 

hepatitsmitta från orena sprutor. 

Sömnlösh 

samhällsp 

oberoende 4/2005

et – ett 

– Sömnmedel är konstgjord andning som ska 

användas i yttersta nödfall, säger Lena 

Leissner, överläkare vid neurokliniken i Öre- 

roblem 

bro, som arbetat med människor med sömnbesvär 

i mer än tjugo år. 

FÖR TJUGO ÅR SEDAN var hennes patienter vanligtvis äldre Text: 

män med olika typer av snarkningsproblem. I dag är de oftast 

kvinnor med för mycket oro och stress i vardagslivet. 

– Sömnsvårigheter har blivit ett samhällsrelaterat problem, 

säger Lena Leissner, som numera även behandlar tonåringar 

med kroniska sömnbesvär. Något som överhuvudtaget inte förekom 

för tio år sedan. 

Sömnen har en mycket viktig uppbyggande funktion för oss 

alla. Bland annat byggs immunförsvaret upp när vi sover, 

hormonerna sätts i funktion och det centrala nervsystemet aktiveras. 

Är vi oroliga kan det bidra till att sömnen blir ytlig och av 

sämre kvalitet. 

– Hjärnan känner på naturlig väg av när vi behöver sömn. 

Risken för att vår inre rytm rubbas är stor, vid längre tids 

sömnmedelsförbrukning, fortsätter Lena Leissner. 

Kroppen vänjer sig då av vid att ta ansvar för att vi får tillräckligt 

med sömn. 


SÖMNMEDEL ÄR INTE heller lika bra för alla, och kvalitén på 

sömnen blir inte lika bra som när vi sover enligt den naturliga 

rytmen. 

De kan också föra med sig fysiska skador. 

– Äldre som stått länge på sömnmedel kan bli ostadiga på 

benen och ramla och slå sig. Andningsmuskulaturen kan förslappas 

vilket i sin tur kan medföra andningssvårigheter med 

långa och djupa andningsuppehåll som följd, vilket kan påverka 

hjärtat, säger hon. 

Hur får man då den biologiska sömnklockan att fungera 

igen? 

– Genom regelbundenhet, säger Lena Leissner. Man måste 

sova enligt samma mönster hela veckan, alltså även gå upp klockan 

sju på lördagar och söndagar om man gör det de övriga 

veckodagarna. Och så får man inte ta någon tupplur under dagen. 

FÖR DE SOM BLIVIT både fysiskt och psykiskt beroende är det 

tufft att klippa tvärt med en sömnmedicin. Lena Leissner tror 

dock inte på idén att trappa ned långsamt. 

– Det är bättre att börja öva sig i att vara helt utan vissa 

nätter, säger hon, och sedan öka tills dess medicinen inte längre 

behövs. Hjärnan aktiveras på så sätt successivt att börja ta ansvar 

igen. 

Kognitiv beteendeterapi är en behandling som ofta är effektiv: 

– Det fungerar nästan som en viktväktar-metod där man 

under åtta till tio samtal definierar hur man har det, hur man 

skulle vilja ha det, och vad man ska göra för att nå dit. 


18 

Jobbcentrum 

stänger dörren 

En våning upp i Vårbergs centrum ligger 

Jobbcentrum. Folk går upp och ned i den 

smala spiraltrappan. Det är skiftbyte, 

morgonjobbsökarna ska gå hem och 

eftermiddagssökarna kommer. I receptionen 

råder febril aktivitet. Folk går in och ut och IDkort 

byts mot datorkort. En coach berättar att 

någon myndighet har krävt det eftersom det 

hänt att jobbsökarna använt datorerna för att 

skicka hatmejl. Genom ID-korten och 

registrering vet Jobbcentrum vem som använt 

datorn och när. 

Han har inte tid att prata och vill inte 

släppa in mig om jag inte fått godkänt av 

cheferna, de som jag ringt hela förmiddagen 

och inte fått tag på. 

Jag kan i alla fall titta. Det är mycket folk. 

Några står vid datorerna, alla är upptagna. 

Andra sitter och pratar vid fikaborden, väntar 

på sin tur. På väggen hänger en anslagstavla 

med lediga jobb. Brevbärare och chaufförer 

som söks, man kräver goda kunskaper i 

svenska. Någon har ritat en lastbil på 

chaufförlappen. På en regnbågsfärgad affisch 

står det ”Alla är vi stjärnor” med snirklig stil. 

oberoende 4/2005

Leder 

hårdare 

krav till 

fler jobb? 

I många svenska kommuner finns 

program som särskilt riktar sej till 

långtidsarbetslösa socialbidragstagare. 

Ett av de allra mest kända är 

Jobbcentrum i Skärholmen i sydvästra 

Stockholm. Jobbcentrum är en 

inspirationskälla för många andra 

kommuner. Dess chef far land och 

rike runt och talar sig varm för modellen. 

Men fungerar den? 

VERONICA EKSTRÖM tillfrågades 2004 av Forsknings- 

och utvecklingsenheten i Stockholm Stad om 

hon ville hjälpa till att utvärdera Jobbcentrum. Det 

var Jobbcentrum själva som ville ha en utvärdering. 

Verksamheten hade fått mycket ros men också ris. 

Nu ville de veta om deras metod gav resultat. 

6000 personer har varit på Jobbcentrum sedan 

starten 1998. 72 % av dem har inte sökt socialbidrag 

igen. Det tas till intäkt för att resultatet är lyckat. 

”Jag är analfabet och kan inte söka jobb i tidningar 

eller på Internet. De som kan läsa och 

skriva, de fick jobba på ÖB och någon annanstans. 

Men de som är analfabeter fick bara sitta. 

De skulle plocka skräp. Och en del gör ingenting. 

Bara fram och tillbaka.” 

Klient på Jobbcentrum 

ALLA SOM SÖKER socialbidrag i Skärholmen och 

tre andra stadsdelar i Stockholm hamnar på Jobb- 


Mariela Quintana 

Melin 


20 

– När jag pratade med de inskrivna såg jag deras desperata uttryck. Många känner sej kränkta, berättar V 

centrum. Skriver man inte in sej där riskerar man 

att förlora socialbidraget eftersom man inte anses 

stå till arbetsmarknadens förfogande 

Som inskriven ska man vara där tre timmar 

på förmiddagen den ena veckan, och tre timmar 

på eftermiddagen den andra. 

Personalen kopierar upp lediga jobb, samma 

som finns hos arbetsförmedlingen, och sätter 

upp dom på väggarna. Miljön är trång och otrivsam. 

Det finns inte datorer till alla. Man får använda 

dom som finns i 15 minuterspass. Det 

finns en tanke med det: Människor ska inte trivas, 

de ska inte fastna på Jobbcentrum utan vilja 

därifrån. 

Ofta finns inga jobb att söka. Då ska de jobbsökande 

skriva meritförteckning och personliga 

brev till framtida arbetsgivare. 

Den som inte är tillräckligt aktiv i jobbsökandet 

eller med sitt personliga brev kan det 

noteras av personalen. Jobbcentrum rapporterar 

vidare till den inskrivnes socialsekreterare. 

Socialsekreteraren kan sedan hålla inne socialbidraget, 

helt eller delvis. 

Jag har väldigt många på Jobbcentrum som 

har fått ett avslag just för att de inte följt 

grundreglerna att vara aktiva. Aktiva kan 

vara så mycket, men ett minimikrav tycker 

jag kan vara att prata med sin coach. Har 

du inte talat med din coach på två månader 

så får du avslag. Till och med efter en 

månad kan du få avslag . 

Socialsekreterare som skickar klienter 

till Jobbcentrum 

ÄR DET SÅ HÄR ENKELT?Behöver man bara 

ställa lite krav? Behöver man bara se till att 

socialbidragstagarna lär sig passa tider, tar sig i 

kragen och söker jobb så ordnar sej det hela sen? 

oberoende 4/2005

eronica Ekström, som har utvärderat Jobbcentrum. 

Ja, man skulle kunna tro det! Ministrar har 

varit på besök, folkpartiet har närmast gjort 

Jobbcentrum till sitt. Till och med kungen har 

besökt projektet eftersom det varit så ”lyckat”. 

– Man blir först smittad av beskrivningen. 

Jobbcentrums personal, som kallas coacher, ritar 

fotbollsplaner, använder powerpoint och förmedlar 

en tro på framtiden. Allt ser så enkelt ut, 

säger Veronica. 

– Det finns ett sug efter enkla lösningar och 

modeller. Socialt arbete är en ständig uppförsbacke 

med återfall och långsiktiga problem. Man 

vill gärna ha ett enkelt framgångsrecept. 

Efter att han varit på Jobbcentrum under ett 

par veckor noterade hon glappet mellan beskrivningen 

och verkligheten: 

– När jag pratade med de inskrivna såg jag 

deras desperata uttryck. Många känner sej 

kränkta, berättar Veronica. De utvecklar strate- 

gier för att bemöta kontrollen och övervakningen: 

att låtsas söka jobb trots att det inte finns några, 

att arbeta med en meritförteckning som varit 

klar i månader. 

”Det är en kontinuerlig verksamhet som 

man kan erbjuda. Och sedan är jag ganska 

tydlig med att säga att det faktiskt tar bort 

svartjobbandet.” 



I UTVÄRDERINGEN HAR Veronica funnit att 

Jobbcentrum mycket handlar om kontroll av 

deltagarna. Aktiviteten är en motprestation för 

socialbidraget som ska förhindra svartjobb: 

– Personalen säger att det är en viktig del. 

Alla känner till människor som fuskar. Det är 

troligt att det finns ett antal individer som gör 

det, samtidigt finns det många undersökningar 

som visar att det inte är särskilt många. Ska man 

bygga ett projekt som riktar sig till alla 

socialbidragstagare på enbart det? 

Veronica Ekström är noga med att påpeka 

att Jobbcentrum fungerar bra för många. Dom 

klienter som har en personlig relation till personalen 

får ett bra bemötande och behandling. Ofta 

är det personer som står nära arbetsmarknaden 

och som skulle kunna klara av att söka och få 

jobb själva. För de som inte har en personlig 

relation till sin coach passar projektets arbetsformer 

illa. 

”Under de åren jag har varit på Jobbcentrum, 

jag har varit där och läst tidningar. 

Jag har frågat om jobb, om de kan 

hjälpa mig komma in på nätet och leta 

jobb på Internet, men nej. (…)” 


EN AV FÅ KONKRETA verksamheter Jobbcentrum 

erbjuder är projektet Håll Skärholmen 

Rent. Där får den som söker socialbidrag ett ”erbjudande”: 

arbeta tre timmar om dagen med att 

plocka skräp. Nekar man får man inte socialbidrag 

eftersom man då inte anses stå till arbetsmarknadens 

förfogande. 

Håll Skärholmen Rent erbjöds till en början 

ungdomar som sökte socialbidrag på sommarloven. 

Stadsdelen upptäckte att om man krävde 

denna motprestation så minskade antalet ansökningar. 

Håll Skärholmen Rent fungerade så 

bra som grindvakt att man beslutade att permanenta 

verksamheten. 

– Det är ett sätt att testa motivationen på den 

som söker socialbidrag, berättar Veronica. Man 

får ingen extra ersättning för det. 


22 

”Jag har nog ingen som fått ett riktigt jobb, 

men praktikplatser har de fått efter deltagande 

i de här grupperna, servicegruppen.” 



HUR GICK UTVÄRDERINGEN då? Veronica 

hittade två viktiga förklaringar till Jobbcentrums 

stora framgångar. Det ena var en högkonjunkturen: 

fler fick arbete, vilket gjorde att hela 

Stockholmsregionen betalade ut mindre socialbidrag. 

Den andra var en reform som innebar 

att äldre invandrare fick pension istället för socialbidrag. 

Att människor 

inte återkommer till 

socialbyrån och söker 

socialbidrag behöver 

heller inte betyda 

att bidragsberoendet 

är brutet. 

Enligt Veronica Ekström 

kan det finnas 

en mängd orsaker: 

– Många har 

fått jobb men dom 

hade förmodligen 

fått det även utan 

Jobbcentrum. Människor har flyttat till andra 

länder eller kommuner. Många studerar eller 

får ersättning från försäkringskassakassa eller 

a-kassa. Men det finns också en grupp som 

faktiskt inte kommer ifrån Jobbcentrum. Som 

går där år ut och år in. 

”Vi arbetar inte med att lösa människors 

problem. Vi skapar förutsättningar för att 

människor ska kunna lösa sina problem 

själva.” 

Verksamhetschefen på Jobbcentrum 

I SAMHÄLLET TALAS DET om invidualiseringoch 

att möta människor där de befinner sej. Man 

pratar om behovet av utbildning och kompetenshöjning. 

I Jobbcentrums modell spelar det ingen roll 

om man är arbetslös högutbildad akademiker 

eller om man är analfabet som inte kan ett ord 

svenska. Alla behandlas lika: 

– Innehållet i verksamheten är så tunt, berättar 

Veronica. De ordnar inte kurser eller 

kompetenshöjning. Verksamheten är eget 

arbetssökeri och ibland korta praktikplatser. 

Människor får praktik och kommer tillbaka till 

Jobbcentrum, de får korta vikariat men kommer 

tillbaka. 

”Jag hörde från en vän som hade deltagit i 

början och det var någon sorts PR, reklam, 

att inom loppet av fem dagar skulle man få 

ett arbete. De måste ha sagt fel, det skulle 

vara inom loppet av fem år. Inte ens fem år 

räcker. Det finns ju deltagare som fortfarande 

är på Jobbcentrum och det har gått 

fem år och de har fortfarande inte fått något 

arbete.” 


I MARS 2005 NOMINERADE Folkpartiet 

Jobbcentrum till Nelson Mandelapriset. ”Jobbcentrum 

har visat att man med tydliga krav och 

fokus på arbete kan 

bryta bidragsberoendet 

och ge människor 

makt att förändra 

sitt liv” skriver 

partiets stockholmsavdelning 

i sin motivering. 

Veronica Ekströms 

utvärdering 

visar att andra jämförbara 

stadsdelar 

har man lika bra resultat 

när det gäller 

att få ner kostnaderna för socialbidrag. Trots 

det är det Jobbcentrum som får all medial uppmärksamhet: 

– Deras metoder passar bra i den rådande samhällsandan 

av hårdare krav och större kontroll, 

säger Veronica. Det finns stora likheter med kraven 

på hårdare kontroll av sjukskrivna och förtidspensionerade. 

På 80-talet hade det som händer idag 

varit omöjligt, nu är det fullständigt självklart. 

”Men det enda jag kan förstå av själva 

grundtanken med Jobbcentrum, det är att 

det är en viss press. En viss kontroll. Att de 

skall vara där och att de skall må så illa på 

skiten att de till slut fixar ett jobb.” 



”Fast jag tycker det är hemskt när vi själva 

och våra chefer säger att det är ett sätt att 

göra det jobbigt också för personer att uppbära 

försörjningsstöd. På det sättet får man 

bort dem. Men vad får vi då bort dem till?” 



JOBBCENTRUM FICK inte Nelson Mandelapriset. 

oberoende 4/2005

”Det var bara förvaring” 

I slutet av juli förra året gick Inta Rivas på Jobbcentrum. Hon är inte 

imponerad av vad hon upplevde som en påtvingad fritidsgård för vuxna. 

– PÅ MORGONEN KOM vi dit, tog lite kaffe 

eller choklad i automaten och väntade på att få 

en dator. Under tiden snackade vi skit och läste 

tidningar. Sen blev man tittad på och sen gick 

man hem. Fem minuter innan vi slutade tystnade 

alltid sorlet och alla gick och ställde sig i kö 

för att stämpla ut. Det var som att sluta skolan, 

alla sprang ut i friheten, berättar Inta Rivas. 

Inta och hennes sambo behövde socialbidrag 

i en månad, sen skulle de börja plugga igen. Deras 

socialbidragsärende dröjde och Inta Rivas 

tycker idag att hon hade tur som slapp vara där 

mer. 

Då, när Jobbcentrum nästan bara fick beröm, 

brukade delegationer från andra delar av 

landet komma och titta på det framgångsrika 

konceptet. Inta kände sig som ett djur i bur när 

de kom på besök. 

Eftersom Inta var gravid i femte månaden 

slapp hon städa i projektet ”Håll Skärholmen 

rent”. Jobbcentrum tyckte att hon kunde sitta 

och läsa en bok under tiden hon var där. 

– Vi var tvungna att vara där. Jag hade 

Internet hemma och kunde söka jobb på det sättet, 

det fanns bara tre datorer och de var ändå 

upptagna hela tiden. När de sa att jag kunde läsa 

en bok sa jag att det kunde jag göra hemma också. 

Så fort vi fått socialbidraget drog jag därifrån 

och vägrade gå dit något mer. 

SOCIALTJÄNSTEN HADE sagt att Inta Rivas 

och hennes sambo var tvungna att gå på Jobbcentrum 

även fast det inte var säkert att de skulle 

få socialbidrag. Det spelade ingen roll att de var 

inskrivna på Arbetsförmedlingen. 

– Det handlade bara om förvaring. Det var 

som en fritidsgård för vuxna där du tvingas att 

vara tre timmar varje dag. En gång lånade jag 

telefonen och satt i en timme och gjorde helt andra 

ärenden, säger Inta. 

En tid innan hade sambon nekats bidrag trots 

att han låg efter med hyran. Också denna gång 

fick de avslag på ansökan. De överklagade till 

Länsrätten som gav dem rätt. 

Inta har kompisar som gått på Jobbcentrum 

och städat Skärholmen ett tag, sedan har de inte 

fått beviljat socialbidrag. I praktiken har de ar- 

Inta Rivas hoppas slippa Jobbcentrum i framtiden. 

betat gratis åt stadsdelsnämnden. Någon annan 

hade uppmanats av socialsekreteraren att låna 

pengar av släktingar istället för att söka bidrag. 

Hon beundrade dem som faktiskt sökte jobb, 

trots bullret och springet. 

– Det var väldigt svårt att koncentrera sig i 

den miljön. Coacherna fanns aldrig till hands 

och många bara låtsades söka arbete eller fixa 

med sina papper. 

FLERA GÅNGER HÖRDE hon att Jobbcentrum 

var till för att socialbidragstagare inte 

skulle jobba svart. 

Ett annat påstående var att Jobbcentrum inte 

hade något med Socialtjänsten att göra, och vice 

versa. Det skapade problem eftersom Inta inte 

visste vart hon skulle vända sig. Hon och sambon 

bollades mellan olika socialsekreterare och 

eftersom de hade bråkat mycket stod det i mappen 

att hon var otrevlig och samarbetsovillig. 

Idag är Inta mammaledig och hennes sambo 

jobbar som timvikarie. Hon hoppas att hon inte 

behöver söka socialbidrag igen, i alla fall inte i 

Skärholmen. 

Text och foto: Mariela Quintana Melin 


24 

Text: 

Sonja Wallbom 

MKB ger folk chans att k 

– Alla ska kunna bo här. Uppstår några problem får vi – tillsammans 

med andra – försöka lösa dom. 

Det säger Stig Andersson, utvecklingschef på Malmö Kommunala 

Bostadsbolag, MKB, som äger ungefär 30 procent av hyreslägenheterna i 

Malmö. 

STIG ANDERSSON HAR sin placering på huvudkontoret 

i Rosengård, en av många miljonprogramsstadsdelar 

som blivit riksbekanta som 

”problemområden”. 

I mitten av 90-talet satt MKB, liksom många 

andra allmännyttiga bostadsbolag, med tomma 

lägenheter och problem i vissa bostadsområden. 

För att möta problemen omorganiserades hela 

verksamheten. Administrationen las ut lokalt och 

bolaget försökte lära känna sina kunder. 

– Det är inte ”grupper” som bor hos oss, 

säger Stig Andersson. Det är individer som vill 

olika saker och behöver olika saker. Då kan man 

inte säga att alla med internationell bakgrund 

ser ut på ett visst sätt och inte heller att folk med 

en problembakgrund ser ut på ett annat. 

En följd av det sättet att tänka är att Stig varit 

påhittig när det gäller att skapa olika former av 

boenden och hitta nya partnerskap. 

– Vi har länge arbetat tillsammans med organisationer 

och myndigheter. Det går inte att 

sätta en ensam människa med problembakgrund 

i en lägenhet och tro att det ska fungera. 

Det är därför det är så bra att samverka med 

organisationer, för där finns det stöd som kan 

göra det möjligt för folk att klara av att bo hos 

oss. 

MKB HAR BYGGT bostadsbyn Per-Albin och 

fått till ett samarbete med kommunens socialtjänst 

och med intresserade organisationer. Syftet 

var att göra det möjligt för hemlösa att 

komma tillbaka i ett reguljärt boende. Det har i 

för sig andra sagt och gjort, men det speciella 

med MKB är att de inte stänger någon ute för 

gamla hyresskulder. Den som klarat ett boende 

på Per-Albin – hur länge man bor där kan variera 

– kan påbörja en avbetalning på gamla skulder 

och få en lägenhet. 

– Om vi vägrade folk med skulder skulle dom 

ju aldrig få någonstans att bo, säger Stig. Det är 

väl klart att man måste få komma in igen? 

1998 flyttade Arbetsförmedlingen in till stan. 

I Rosengård fanns det inte längre någon som 

förmedlade arbete. Då startade MKB Jobbakuten 

och ett företagarhus i deras gamla lokaler. 

Stig menar att det var nödvändigt för bostadsbolaget 

att ta på sig arbetsförmedlingens uppgifter. 

– Folk måste ju få jobb. Har man jobb är det 

lättare att betala hyra. Vi har förmedlat 500 ”riktiga” 

jobb under de år vi hållit på, och så får vi in 

rätt många kortare jobb, rivningsarbete och liknande. 

Vi har en buss också som åker omkring i 

området, där folk kan gå in och söka jobb. Vi 

har ett bra samarbete med företagarföreningen, 

säger Stig. 

Alla har inte varit positiva till Jobbakuten. 

– Hos Arbetsförmedlingen var det väl inte så 

populärt, men det har ju visat sig fungera. 

STIG ANDERSSON HAR också lyckats få till 

ett samarbete i ett EU-projekt, där förutom MKB 

och Jobbakuten också socialtjänsten, arbetsförmedlingen 

och Comesta ingår. Projektet vänder 

sig till människor som är hemlösa, saknar arbete 

och saknar ett fungerande socialt liv. Just nu 

håller projektet på att utvärderas. Stig tycker att 

det gått bra. 

– Men jag anade inte att det skulle vara så 

krångligt att hitta samarbetsformer! Alla vill ju 

göra sitt, men om vi gör det tillsammans fungerar 

bäst för dem det handlar om. Både jobb 

och bostad går att ordna, för pengarna finns. 

Det går inte att missta sig på att Stig Andersson 

är en entreprenör, och dessutom en entreprenör 

med socialt intresse och engagemang. Att 

arbeta gränsöverskridande och satsa både på 

bredden och djupet verkar självklart när han 

beskriver det. 

Han tycker att alla har något att vinna på 

MKB:s sociala arbete. 

– Vinnaren i pengar är kommunen och staten. 

Men egentligen är det en vinna-vinna- 

oberoende 4/2005

omma igen 

Stig Andersson tycker att alla har något att 

vinna på MBS:s sociala arbete. 

situation, säger Stig. Vi får högre förvaltningskostnader, 

men om folk får jobb och socialt stöd 

så blir det bättre både för dem, för oss och för 

hela grannskapet. Det blir billigare på sikt. 

TROTS ATT STIG BARA ser fördelar är det inte 

alla som gillar MKB:s arbete, särskilt inte eftersom 

det inte finns några tomma lägenheter längre. 

– Vi möter motstånd både politiskt och på 

andra håll. Men jag tycker att man som kommunalt 

bolag skall hålla fast vid värdegrunden, 

och där är alla medborgare våra möjliga hyresgäster. 

Den som vill förändra får på skallen och 

det kan vara svårt att jobba över gränser, säger 

han och ler. 

För det finns nya planer. Tankar om boende 

för äldre hemlösa och för ungdomar, för att ta 

ett par exempel. 


26 

Allmännyttan borde vara mer 

än vilken värd som helst 

Var börjar och slutar allmännyttans ansvar? Är det de som redan bor där 

som är målgruppen? Är det också den yttre miljön och tryggheten i den 

som är bostadsbolagets ansvar? Ska man också ta ansvar för samhället i 

en vidare bemärkelse? Eller ska man tjäna pengar som andra husvärdar 

och hålla hyresgästerna kort? 

UNDER 90-TALET hände flera saker med de 

allmännyttiga bolagen och med hela bostadsmarknaden. 

Fastighetsbubblan blåstes upp – och 

sprack. Många kommunala bolag stod med 

outhyrda lägenheter samtidigt som den politiska 

styrningen avtog ökade kravet på lönsamhet. 

Många kommuner lät allmännyttan gå till försäljning 

för att omvandlas till bostadsrätter. 

GEMENSAMT FÖR DE allmännyttiga bostadsbolagen 

är att de ägs av kommunerna, inte har 

vinstkrav men skall finansieras genom egna intäkter. 

Intresseorganisation är SABO, och det är 

de som lägger fast hur bostadsbolagen skall fungera. 

I SABOs måldokument ”SABO-företagen mot 

2010 - ett idéprogram”, sammanfattas uppdraget 

så här: 

”Det marknadsledande företag som kombinerar 

det på marknaden konkurrensutsatta företagets 

vitalitet och professionalism med offentliga 

sektorns särskilda välfärdsambitioner. (...) 

En bostadspolitik på kommunal nivå som ger 

tillräcklig marknadsandel för det egna bostadsföretaget 

är sålunda av avgörande betydelse inte 

bara för att skapa ett rättfärdigt och rättvist sam- 

hälle för alla utan för att kommunerna ska kunna 

ta det ansvar för bostadsförsörjningen som följer 

av socialtjänstlagen på ett för medborgarna 

värdigt och rättfärdigt sätt.” 

Texten betyder att det är viktigt att allmännyttan 

är stor för att vara konkurrenskraftig och 

för att kunna ge alla dem som behöver en bra 

bostad. Det betyder också att bolagen skall samspela 

med andra för att kunna uppnå gemensam 

välfärd. 

DOKUMENTET TOLKAS mycket olika av de 

olika bolagen. Det finns kommunala bostadsbolag 

som menar att man ska ”vara en bra 

hyresvärd”. De arbetar med att hålla lugnt, 

städa den yttre miljön och hålla människor 

som har hyresskulder eller andra sociala problem 

utanför det egna bostadsbeståndet. Alltså 

varken bättre eller sämre än vilken privatvärd 

som helst. 

De företagen har tappat den ena halvan av 

sitt uppdrag, och nöjer sig med att vara enbart 

husägare. Men gemensamma policydokument 

har alltså också ett tydligt socialt uppdrag. 

Sonja Wallbom 

oberoende 4/2005


28 

FLOPP I LATINAMERIKA... 

LATINAMERIKA 30 år och motsvarande 

175 miljarder kronor i direkta 

kostnader. Trots det har kriget 

mot narkotikan inte minskat 

flödet av kokain och heroin till 

USA, hävdas i en rapport från 

Washington Office on Latin America. 

Eftersom priserna på de två 

drogerna föll mellan 2000 och 2003 

är det troligt att utbudet ökade. 

Rapporten menade att den 

enda mätbara effekten är att polisen 

i Centralamerika och norra 

Sydamerika militariserats, och att 

drogkartellerna i regionen börjat 

samarbete med varandra. 

...OCH I AFGHANISTAN 

AFGHANISTAN För första gången 

sedan USA invaderade Afghanis- 

tan 2001 minskar den areal där 

opiumvallmo odlas. Dock ligger 

heroinproduktionen kvar på den 

rekordnivå där den legat sedan 

talibanerna störtades. Landet står 

fortfarande för 90 procent av 

världsproduktionen av drogen. 

Samtidigt kritiseras insatserna 

som USA gör för att minska 

opiumodlingen. Varje år kostar 

narkotikabekämpning en 

miljard dollar. Hittills har 500 av 

sammanlagt 120 000 hektar 

vallmo utrotats. Kostanden per 

hektar blir i svenska kronor ungefär 

15 miljoner kronor. 

noterat: utrikesKRIGET MOT NARKOTIKAN DYR 

FLER ARBETARE 

ANVÄNDER KOKAIN 

ENGLAND En miljon britter använder 

tunga droger. Det är den 

högsta siffran någonsin. Mest 

ökar kokainanvändandet. På tio 

år har priset per gram fallit från 

motsvarande ungefär 1000 till 

ungefär 600 kronor. Kokain var 

tidigare en drog för överklassen 

och den övre medelklassen, men 

idag är den typiska användaren 

en arbetare. 

SVÅRARE FÖR HEMLÖSA 

USA Hemlösa får svårare pro- 

blem med droger och psykisk 

hälsa. Det visar en studie från 

Boston. Studien tittade på hemlösa 

som påbörjade drogavvänjande 

behandling. Vid behandlingens 

början var alla i mycket 

dåligt psykiskt skick. Under den 

tvåårsperiod som följde blev de 

som hade tak över huvudet märkbart 

bättre, medan de som fortfarande 

var hemlösa knappt blev 

bättre alls. ”Hemlösas problem 

kan inte bara förklaras med 

drogberoende eller psykisk sjukdom” 

kommenterar Dr. Stefan 

Kertesz studien till KOLD-TV. 

LÖNSAMT METADON 

USA Varje dollar som används till 

metadonprogram ger 38 tillbaka 

i minskade kostnader och ökade 

möjligheter för heroinisten att arbeta 

och betala skatt. visar Det 

visar en studie publicerad i Healt 

Economics. Det positiva utfallet 

är mycket större än i tidigare studier. 

Enligt forskarna beror det 

på att de betraktat heroinism 

som en kronisk sjukdom, och 

därför tittat på narkomaners hela 

liv, istället för att som tidigare bara 

tittat på enskilda behandlingar. 

HEROINMISSBRUK 

TAR TID ATT UTVECKLA 

AUSTRALIEN I snitt tar det nio månader 

att utveckla ett heroinmissbruk. 

Ingen fastnar i ett missbruk 

efter att ha använt drogen bara 

en gång. 

– Många lekmän, liksom poliser 

och i olika makthavare tror 

det. Men ett drogmissbruk är ett 

komplicerat samspel mellan sociala 

omständigheter, personlighet 

och drog, säger dr Ross 

Coomber, som studerat hur 72 

narkomaner blev beroende, till 

The Age i Melbourne. 

FÄNGELSER SKADLIGA 

FÖR MISSBRUKARE 

EU Fängelse kan vara en särskilt 

skadlig miljö för missbrukare, 

skriver EU:s narkotikacentrum 

ECNN i sin årsrapport. Därför 

övergår många länder till att ge 

narkotikabrottslingar alternativa 

domar, tillexempel samhällstjänst 

eller vård. I EU:s nya narkotikahandlingsplan 

uppmanas länderna 

särskilt att arbeta med att 

utveckla sådana alternativ. 

WEBB TILLBAKA PÅ WEBBEN 

INTERNET Journalisten Gerry 

Webb publicerade i mitten av 90talet 

några mycket uppmärksammade 

reportage om CIA:s kopplingar 

till kokainhandel och gängbrottslighet 

i USA. Efter ett drev i 

andra medier tog den tidning han 

arbetade för avstånd från hans 

artikelserie, och den speciella 

webbplats som skapats för den 

togs ner. Webbs karriär förstördes, 

och för två år sedan tog han 

sitt liv. 

Nu har i alla fall hans arbete 

återuppstått på internet. 

NarcoNews har fått tag på originalsidan, 

som de lagt ut på: 

http://www.narconews.com/ 

darkalliance/drugs/start.htm. 

CANNABIS ÖKAR RISK 

FÖR PSYKISK SJUKDOM 

VÄRLDEN De som röker cannabis 

utvecklar schizofreni tre gånger så 

ofta som icke-rökande. Det har 

brittiska forskare kommit fram 

till genom att studera 50 000 värnpliktiga 

i Sverige. Forskare på Nya 

Zeeland har i en undersökning 

kommit fram till att cannabisrökning 

fördubblar risken att 

drabbas av psykisk sjukdom. 

MERCK VINNER OCH FÖRLORAR 

USA Förra året drog läkemedelstillverkaren 

Merck tillbaka Vioxx, 

ett läkemedel mot reumatism. Det 

visade sig att preparatet fördubblade 

risken för hjärtattack. I augusti 

i år dömdes företaget att betala 

motsvarande 200 miljoner kronor 

i skadestånd till en drabbad man. I 

november friades bolaget i ett annat 

mål. Ytterligare 6400 rättegångar 

väntar på avgörande. 

oberoende 4/2005

Fotboll mot droger 

Runt om i världen finns olika projekt som använder sej av fotboll för att 

skapa social förändring. I Nigeria och Rwanda använder man sej av 

fotbollen för att informera om HIV. I Tyskland spelar man fotboll för att 

propagera mot rasism. I Colombia har man projekt som arbetar mot 

gatuvåld. 

I Tanzania hjälper IOGT två inhemska organisationer att driva fotbollsprojekt 

mot droger. 

Text: 

Per Sternbeck 

Foto: 

Joakim Ruist 


30 

– TANKEN ÄR ATT samla människor runt något 

dom tycker om så att vi kan jobba med andra 

saker i samband med det. Fotboll är den 

populäraste idrotten i Tanzania, därför är det 

naturligt att använda sej av den för att nå andra 

mål, berättar Joakim Ruist, ansvarig handläggare 

för IOGT:s olika biståndsprojekt i Tanzania. 

Tanzania präglas av fattigdom och arbetslöshet. 

Jordbruket sysselsätter inte längre alla 

människor. Folk drar i stora skaror in till de större 

städerna för att hitta arbete. En AIDS-epidemi 

gör att familjer slås sönder. 

I Tanzania är gränserna stenhårda mellan 

man och kvinna, mellan klasserna, mellan förmän 

och arbetare. Vuxna män utan arbete sitter 

på pubar och dricker från tidig förmiddag. Ungdomar 

som inte har råd med alkohol sniffar lim 

istället. Limmet dövar hungerkänslor och tristess. 

HITTILLS HAR DE VUXNA männen stått för i 

princip all konsumtion av alkohol. Som i så 

många andra länder i tredje världen satsar 

alkoholindustrin på att utveckla nya marknader. 

Nya marknader betyder ofta att man vill få kvinnorna 

att börja dricka alkohol. Nu börjar 

alkoholföretagens kampanjer ge resultat. Allt fler 

yngre och allt fler kvinnor börjar konsumera alkohol. 

– Pojkar är mer intresserade av fotboll än 

flickor, och det finns risk att vi därför glömmer 

flickorna. Men vi arbetar aktivt med att få tjejerna 

att börja spela, och vi en hel del har faktiskt 

gjort det, säger Joakim. 

I många familjer ses det inte med blida ögon 

att pojkar och flickor gör saker tillsammans. 

Sober Tanzania försöker att motverka det syn 

att informera om och diskutera medborgerliga 

rättigheter, och genom att organisera så många 

tjejer och kvinnor som möjligt. 

Flera studier som bland annat WHO har 

gjortvisar att det finns en stark koppling mellan 

drog- och alkoholkonsumtion och våld i hemmen. 

De visar också att i dom familjer där kvinnan 

har en stark ställning är risken för henne att 

utsättas för våld mindre. 

ALKOHOLINDUSTRIN ÄR en maktfaktor, inte 

minst ekonomiskt. I Tanzania finns ingen inkomstskatt. 

Staten får istället inkomster på andra 

sätt. Ett är via tullar och punktskatter. In- 

komster från tullar, avgifter från inhemska bryggerier 

och punktskatter på alkohol utgör cirka 

tio procent av statens inkomster. 

Precis som i Sverige är all privat tillverkning 

av alkohol förbjuden. Trots detta står illegalt tillverkad 

alkohol för cirka 90 % av all alkohol som 

förtärs. Det är kvinnorna som tillverkar alkoholen: 

– En del anser att det är positivt att kvinnor 

kan finna en utkomst genom ölbryggning och 

sedan skicka sina barn till skolan. Å andra sidan 

har de supande männen också kvinnor och barn 

och dom kan i sin tur kanske inte gå till skolan, 

säger Joakim Ruist. 

ENLIGT WHO:S beräkningar ligger alkohol 

bakom 4 procent av världens sjuklighet och 3, 4 

procent av all för tidig död. IOGT menar att 

alkoholkonsumtionen i Tanzania och många 

andra länder borde ses som ett utvecklingshinder. 

Den tanzaniska regeringen delar inte den synen. 

Åtminstone är man inte beredd att införa restriktioner: 

– Ibland ser man hur alla stora skyltar med 

alkoholreklam tas ner, och så får man reda på 

att regeringen förbjudit alkoholreklam, men efter 

ett par veckor kommer skyltarna upp igen, 

berättar Joakim. 

Däremot tar regeringen narkotika mycket 

allvarligt. De har bildat en antidrogkommitté för 

att möta hotet. I huvudstaden Dar Es Salaam 

och på ön Zanzibar, strax utanför fastlandet, förs 

pakistanskt heroin in i landet. Där har det bildats 

små lokala heroinmarknader. 

– Konsumtionen har ökat i hamnstäderna, 

och man är rädd för att knarkproblemet ska växa 

sig stort, berättar Joakim. 

Hittills har antidrogkommittén bara jobbat 

med narkotika, men den är nu på väg att även 

börja diskutera alkohol, därför att alkohol är en 

viktig faktor när det gäller smittspridning av HIV. 

SOBER TANZANIA HAR cirka 1000 medlemmar 

i Tanzania. De organiserar runt 5 000 ungdomar 

i fotbollsverksamheten. Grundprinciperna 

är nykterhet och demokrati. IOGT i Sverige 

och Sober Tanzania lär sig av varandra. 

– Förr i tiden fanns ett tätt samarbete mellan 

nykterhetsrörelsen och idrottsrörelsen i Sverige, 

men det har försvagats med tiden. Samma metoder 

som vi använder i Tanzania borde vi kanske 

använda i Sverige också. 

oberoende 4/2005

FAKTA SOBER TANZANIA 

❑ IOGT och dess motsvarighet i landet, Sober 

Tanzania, driver en ungdomsgård i huvudstaden 

Dar-es-Salaam, samt är med och stöttar 

fotbollsprojekt på landsbygden. 

❑ Arbetet handlar om drogprevention och demokrati. 

Genom att ge barn och unga människor 

möjligheter till en rolig och meningsfull 

fritid minskar risken för att de fastnar i 

destruktiva beteenden av olika slag. Fotboll 

disciplinerar dessutom, det kräver organisation, 

att alla håller sej till reglerna, den sätter 

kollektivet framför individen. Tränarna och 

lagledarna, som är medlemmar i Sober Tanzania, 

fungerar som vuxna förebilder. Spelarna 

sprider information till föräldrar och grannar. 


32 

Upploppen i Paris o 

I den segregerade förorten är man 

ofta helt utan jobb och föraktet och 

misstron från de etablerade i 

centrum är ytterst påtaglig. Detta 

underläge skapar en ständig stress 

som gör människor sjuka, och 

ibland exploderar det som i Paris 

förorter. 

Enligt Richard Wilkinsson, 

professor i social epidemologi, kan 

man se de fattigas revolt som en 

akt av tillfrisknande. 

IGÅR FICK JAG MED posten en inbjudan till 

”Motivationsdagen” på Chinateatern i Stockholm 

den 25 april 2006. Där framträder bland 

annat en Carl-Fredrik Bennet som säger att ”Du 

mår som du tänker”. 

Är lyckan är ett privat val? Och därmed är 

även olyckan i konsekvensens namn ett privat 

val? Det är något att tänka på för alla oss som 

träffar dem som ”valt” att vara olyckliga: de fattiga, 

psykiskt sjuka, de som drogar, gömda invandrare 

eller kuvade kvinnor som tappat orken. 

Är det verkligen bara att välja rikedom och hälsa? 

Varför väljer inte alla att vara rika då? 

Richard Wilkinson, professor i social epidemiologi 

vid universitetet i Nottingham, har givit 

ett svar på frågan. Han har tittat på hälsa och 

välbefinnande i den rika, industrialiserade delen 

av världen. Han finner inget samband mellan 

landets bruttonationalprodukt och hälsa. Länder 

med hög BNP kan trots sin rikedom ha en 

befolkning som mår rätt illa. I rika länder kan 

ohälsan även ta sig uttryck i social oro, som just 

nu i Paris förorter. Hur kan det komma sig? 

WILKINSON MENAR att det är graden av jämlikhet 

mellan människor som förklarar skillnader 

i hälsa och välbefinnande. Ju jämlikare inkomsten 

är fördelad desto bättre mår befolkningen. 

Men hur kan det komma sig att sambandet 

uppträder. Vad är det för välfärdsbrister 

som gör människor sjuka? 

19 oktober skrev Dagens Nyheter om hans 

forskning: 

”Människor i lägre samhällsskikt måste dagligen 

brottas med en osynlig övermakt som säger: 

Ditt värde är lågt. Du har ett skitjobb som 

ingen ser. Du oroar dig för att förlora det.” 

Grundtemat i klassamhället är känslan av att 

vara mindre värd: 

”Att leva längre ner i samhället är därmed, 

närmast per definition, att leva med större risk 

för att må dåligt. Här bankas den allmänna orsaken 

till depressioner – låg självaktning – in i den 

oberoende 4/2005

ch rätten till lycka 

mentala märgen dag ut och dag in. En deprimerad 

individ lider av underskott på serotonin. 

Wilkinson visar hur nivåerna av serotonin sjunker 

ju längre ned på inkomstskalan människor 

befinner sig … . Innebörden är att en hel klass 

av människor står på randen till depression. 

(...) Det är inte i första hand sämre tillgång till 

sjukvård, tyngre lyft på jobbet, mer rökning, 

fler hamburgare eller färre joggingrundor som 

tar ifrån fattigare människor hälsa och liv i de 

rika länderna – utan den kroniska stress som 

följer av den relativa fattigdomen som sådan.” 

Ett synsätt som detta vänder upp och ner på 

vad samhället bör sträva, om hälsa och välbefinnande 

är önskvärda. Tillväxten är underordnad 

– fördelningspolitiken är avgörande. Med 

jämlik inkomstfördelning följer jämlik hälsa och 

goda sociala förhållanden. Det är själva klasskillnaderna 

vi borde vänja oss av med. 

UPPLOPPEN I PARIS förorter blir begripliga 

om man i analysen av den missgynnade lägger 

till en etnisk dimension och den islamofobi som 

”kriget mot terrorn” utlöst. I den segregerade förorten 

är man ofta helt utan jobb och föraktet 

och misstron från de etablerade i centrum är 

ytterst påtaglig. 

Psykisk ohälsa, frustration och depression som 

skapats av underläge, utanförskap och förakt utlöser 

ibland revolter. I ett nyhetstelegram från BBC 

den 4 november säger Dalil Boubakeur, muslimsk 

ledare I Frankrike, följande om upploppen i förorterna: 

”folket i förorten måste ges möjlighet att leva 

som värdiga människor, inte i skamliga ruckel”. För 

att uppnå denna värdighet måste förhållandena i 

förorterna bli mera jämlika med förhållanden i de 

centrala delarna av städerna. 

MED HJÄLP AV Wilkinsons forskning kan vi förstå 

varför. Klassamhället förvrider den sociala 

gemenskapen, utlöser ohälsa och kan leda till våld. 

Hälsa och lycka är inte fria val. Vissa döms till ett 

livslångt underläge, tvingas se de bättre gynnade 

bada i pengar, status och upphöjelse. Samtidigt 

tvingas de höra på åsikter som förmedlar en bild 

av oändliga möjligheter åt var och en, ett fritt val. 

Klassamhället skapas inte av enskilda individers 

val. Det är resultatet av en mångfald processer 

där makt är avgörande. Makt besitter man 

inte ensam. Makt är ett gruppfenomen. Till vilken 

grupp hör de som säger att vi mår som vi 

tänker? Kan deras grupptillhörighet förklara hur 

de tänker tänkande? 

Innebörden i Wilkinsons forskning är således 

att det är samhällsklyftorna i sig som skapar 

ohälsa och oro. Underläget skapar ständig stress. 

Den ständiga stressen gör människor sjuka. De 

fattigas revolt är således en akt av tillfrisknande. 

Dan Karlsson 

alkoholrådgivare 


34 

Anteckningar från 

ett svenskt källarhål 

Den ryske författare Dostojevskij 

skrev den berömda 

romanen Anteckningar från 

ett källarhål. Här är anteckningar 

från det svenska 

källarhål – Hinseberg – dit 

dagsljuset har svårt att 

tränga ner på grund av 

kriminalvårdens omoderna 

syn på kvinnor. 

25-11-05 

Idag sa en arbetsledare till oss: Vad 

skönt att få komma hit och bestämma 

över er, för hemma är 

det kärringen som bestämmer. 

27-11-05 

Vi försöker göra ledningen, sköterskor 

och personal medvetna 

om att en tjej MÅSTE få komma 

iväg till lasarett för hon är förlamad 

i halva ansiktet. Hon har gått 

med det sen i lördags, nu är det 

onsdag. 

Sköterskorna vägrar ge penicillin, 

dom vet inte vad hon råkat 

ut för. Nej men kan ni skicka mej 

till läkare då frågar tjejen? Inget 

svar och inget händer! Igår kväll 

brast tjejen i gråt av rädsla och 

oro. Vakthavande sa: Jag gör bedömningen 

att det ska ringas till 

läkare. 

Tjejen blev inlåst. 

28-11-05 

Idag var inte sköterskan här förrän 

halv tolv. Jag frågade arbetsledaren 

varför han inte tryckte på 

så att flickan får åka till läkare utanför 

anstalten. Vår läkare är inte 

här och vi vet inte när hon kom- 

mer tillbaka. Arbetsledaren såg 

bara snopen ut. Sa att han inte 

vet nåt. Tjejen är livrädd men får 

inte ett enda svar. Hennes mor har 

ringt vakthavande befäl för att 

Hinseberg ska ta detta på allvar, 

men inget händer. 

Jag frågar en av plitarna om 

dom skulle låta sin egen dotter gå 

fem-sex dagar med halva ansiktet 

förlamat utan att göra någonting. 

Inget svar, bara generade 

blickar. Men generade blickar har 

mej veterligen aldrig hjälpt mot 

förlamade ansikten. 

30-11-05 

Den ”hjälp” flickan får är att gå till 

psykolog. Vad ska han kunna 

göra? Tror dom förlamningen 

beror på dårsjukdom? Det är ungefär 

som att gå till veterinär för 

att klippa håret. 

Arbetsledaren kallar in mej på 

kontoret: 

– Hörru, jag säger inte åt dej 

att sluta bry dej om dina vänner, 

men du gör tjejen rädd! 

Hade hon inte anledning att 

vara det? 

2-12-05 

Blev uppkallad på snabb visit hos 

psykologen: 

– Du uppfattas som en besvärlig 

och uppkäftig jävel av personalen. 

– Jaså säger du det. Varför säger 

inte dom det till mej? 

– Dig drar dom sig in i det 

längsta för att gå i diskussion 

med! 

Ms X 

oberoende 4/2005

Var det bättre förr 

på våra fängelser? 

FÖR EN DEL ÅR SEDAN förändrades kriminalvården 

radikalt. Fängelsecheferna togs bort och 

ersattes av en grupp av inspektörer som var för sig 

inte alls har den makt som en fängelsechef haft. 

Assistenten togs bort och deras arbetsuppgifter 

lades ut på vårdare som kallas kontaktmän. Tillsyningsmännen 

som fungerat som operativa chefer 

på golvet togs också bort. Tanken var att varje 

enskild vårdare nu skulle ta ansvar för dessa uppgifter. 

Motivet till förändringen var enligt den dåvarande 

generaldirektören Bertel Österdahl att ge 

personalen på våra anstalter mer stimulerande 

arbetsuppgifter. 

Efter ungefär 10 år 

med den nya organisationen 

är det berättigat 

att fråga om blev det 

blev det bättre för personalen, 

fångarna och 

för samhället. Resultatet 

är att det numera är 

betydligt hårdare tag på 

våra fängelser. Fångarna 

klagar betydligt 

mer. Personalen klagar 

mer och omsättningen på personal är större. 

”Tidigare fanns det ett regelsystem 

som gällde på alla anstalter över 

hela landet, och en kriminalvårdsdirektör 

som kom ut och såg till att 

det följdes. Fångarna tycks föredra 

ett stabilt system där de vet vad 

som gäller.” 

FÖRKLARINGEN SOM GES till missnöjet är att 

brottsligheten blivit grövre och mer organiserad. 

Mellan raderna kan man läsa att detta beror på 

ökad invandring och MC-gäng. Massmedia skriver 

om säkerhetsfrågor och uppmärksammar extrema 

rymningar. 

Enligt fångarna beror problemen på att det inte 

är någon ordning på fängelserna idag. Ingen vet 

vem som beslutar vad. Kontaktmannen är inte där 

när man behöver honom eller henne. Varje anstalt 

har sitt eget regelsystem som förändras efter hand 

som personalen byts ut. 

Många behandlingshem anser att kompetensen 

har blivit sämre hos dem som står för remisserna 

till behandling. De berättar om kontaktmän 

som inte har en aning om hur man skriver till 

övervakningsnämnden när man vill få till stånd en 

placering. Om brister i överlämningen mellan fängelse 

och behandlingshem vad beträffar fångens 

mentala status. Något behandlingshem berättar 

till och med att de inte blivit informerade om vad 

fången var dömd för. 

DET TYCKS VARA SÅ att Kriminalvårdsstyrelsen 

har misslyckat med det största systemskiftet i 

svensk kriminalvårds historia. Och nu vet de inte 

vad de ska göra. De kan inte gå tillbaka till ett gammalt 

system av närmast feodal karaktär. Samtidigt 

som det nya systemet inte fungerar. 

Eftersom det nya systemet inte fungerar väljer 

duktig personal att sluta. Vilket leder till att det 

fungerar det sämre och 

sämre. Vilket i sin tur leder 

till spektakulära rymningar 

och press från massmedia. 

I desperation försöker 

kriminalvården att öka säkerheten 

genom att bygga 

högre murar och sätta fler 

lås på dörrarna. Vilket får 

fångarna att bli mer och 

mer desperata. 

Kort sagt har det svenska 

fängelsesystemet havererat. 

Tidigare fanns det ett regelsystem som gällde på 

alla anstalter över hela landet, och en kriminalvårdsdirektör 

som kom ut och såg till att det följdes. Fångarna 

tycks föredra ett stabilt system där de vet vad 

som gäller, och där saker och ting inte förändras. 

Äldre vårdare tycks dela fångarnas åsikter. Väldigt 

många talar om hur bra det var på den tiden 

kriminalvårdsdirektören kom ut på anstalten och fattade 

beslut och sedan försvann igen. Fångarna hade 

ett ansikte på den som givit avslaget samtidigt som 

dom slapp konfronteras med denna person dagligen. 

SÅ VAD GÖR VI NU? Fortsätter vi den inslagna 

vägen med mer inlåsning och farligare fångar och 

mer segregation mellan dom som är inne respektive 

utanför samhället? Eller fanns det något bra 

att hämta i 1972 års kriminalvårdsreform? 

Roland Sjöberg 

krönikan 


ev och debatt läst 

36 

Manualhjälp för att 

sluta med benso 

BENSODIAZEPINER är de lugnande 

medel som förorsakar 

störst besvär vid utsättande och 

dessutom en lång och ofta plågsam 

abstinens. Det är svårt, om 

än inte omöj- 

ligt, att lägga av 

på egen hand. 

För alla 

som försöker 

sluta har Heather 

Ash-ton 

skrivit Ben- 

sodiazepiner. Hur de påverkar 

kroppen och hur man trappar ner. 

Den finns nu i svensk översättning. 

En stor del av manualen upptas 

av nedtrappningsscheman. Jag 

kan inte bedöma alla, men åtminstone 

vad diazepam beträffar 

har Ashton en rimlig och, tror jag, 

okontroversiell hållning. Hon rekommenderar 

en nedtrappningstakt 

på 2 mg per vecka och det är 

väl ungefär vad man kan stå ut 

med. Blir det för jobbigt ska man 

aldrig öka dosen utan hellre stå 

stilla på samma dos under ett antal 

veckor. 

Förutom nedtrappningsscheman 

finns kapitelrubriker som 

Bensodiazepinernas negativa biverkningar, 

Varför bör man sluta 

med bensodiazepiner, Abstinensens 

mekanismer med mera. Det 

är lätt att få fram den information 

man söker, och det finns hyfsat 

lättförklarliga avsnitt till hur 

tabletterna verkar och varför de 

skapar beroende. 

ASHTON REDOGÖR också klargörande 

för varför det är lämpligt 

att byta från ett korttidsverkande 

bensodiazepin (till ex- 

BOKEN 

Heather Ashton 

Bensodiazepiner – Hur de påverkar 

kroppen och hur man 

trappar ner 

Evoca Information 2005 

empel Xanor) till ett långtidsverkande 

dito (till exempel 

Stesolid) innan nedtrappningen. 

När jag för några år sedan 

bestämde mig för att sluta med 

de bensodia- 

zepiner jag då 

var beroende 

av sökte jag aldrig 

hjälp utan 

använde mig av 

den bok som 

fanns till hands: 

Fri från beroende av sömnmedel 

och lugnande tabletter av Stefan 

Borg och Katarina Johansson 

(ICA Bokförlag, 1998). Det är 

också på många sätt en bra bok 

men har nackdelen att den är svår 

att hitta i. Åtminstone när man 

mår som allra sämst är det svårt 

att leta upp just det man för tillfället 

behöver. 

DÄR FINNS OCKSÅ mer psykologiskt 

kringsnack än i Ashtons 

manual och det är förmodligen 

en smaksak vilket man föredrar. 

Personligen tilltalas jag mer av 

råinformation och så var det även 

under den plågsammaste tiden; 

jag irriterades över att behöva 

skala av texten innan jag kunde få 

klara besked. 

Ett problem med Ashton är 

att hon bagatelliserar det lidande 

man faktiskt genomgår när man 

försöker ta sig igenom abstinensen. 

För många är det en oerhört 

tung och plågsam process. Att 

hävda motsatsen är att underkänna 

deras upplevelser. 

Beställ eller ladda ner manualen 

på www.evoca.info 

Monica Brundin 

När po 

RFHL gjorde på 1970-talet pre 

I OBEROENDE (3/2005) skrev 

jag en artikel med precis samma 

titel som den här recensionen. Då 

BOKEN 

Metadon på liv och död 

Björn Johnson 

Studentlitteratur 2005 

handlade det om dom dogmatiska 

motståndarna till sprutbyten 

och substitutionsbehandling. 

Dom som låter ideologi gå 

före enskilda människors liv och 

hälsa. 

Därför är det extra tungt att 

läsa om RFHL:s roll i metadondebatten 

under 1970-talet. För 

RFHL gjorde precis samma sak 

som RNS, FMN och KRIS gör 

idag. Man lät ideologi gå före enskilda 

narkomaners liv. Då var vi 

den tyngsta organisationen på 

området. Vårt ord var viktigt och 

därför faller också ett tungt ansvar 

på våra axlar. 

STATSVETAREN Björn Johnson 

har skrivit en lättläst och upprörande 

bok om hur fel det kan gå 

när ideologi och vård blandas 

samman. Johnsons bok handlar 

både om metadonet och om den 

svenska narkotikapolitiken i 

stort. Under en kvalfylld natt plöjer 

jag igenom boken kapitel för 

kapitel. 

Metadon tas till Sverige av 

Lars Gunne som 1966 startar ett 

testprogram på Ulleråker i Uppsala. 

Till en början är det svårt 

för kliniken att få patienter. Det 

fanns helt enkelt inte så många 

heroinberoende i landet. Så småningom, 

kring 1971-72, växer 

oberoende 4/2005

litik går före liv 

cis som RNS, FMN och KRIS gör idag. Man lät ideologi gå före enskilda människoliv. 

morfinbasmissbruket och metadonprogrammet 

i Ulleråker får 

fler patienter. 

Kritiken låter inte vänta på sej. 

RFHL är ledande kritiker, trots att 

det finns undersökningar som visar 

behandlingen är effektiv. Förbundet 

menar att det är drogfri 

behandling, och endast drogfri 

behandling, som gäller. 

DETTA ÄR EN ståndpunkt som 

RFHL har under hela 70-talet. 

Angreppen mot metadonet i sej 

och Lars Gunne som person är 

hätska. I en ledare i RFHL-kontakt1979, 

skriver dåvarande ordföranden 

i ledaren: 

”Man kan med rätta anklaga 

DEBATTERA 

I OBEROENDE! 

Inlägg, anlägg, 

utlägg. Skriv gärna 

kort. Eller långt. 

Din röst behövs i 

Oberoende. 

Skicka insändare till 

oberoende@rfhl.se. 

professor Gunne för /att bedriva/ 

en synnerligen grov och människoföraktandenarkotikalangning.” 

Kanske var det så man debatterade 

på den tiden? Hur som 

helst var överorden, övertonerna 

och överdrifterna många. 

I takt med att narkotikapolitiken 

under 80-talet antog alltmer 

repressiva drag förlorade RFHL 

sin centrala roll. RNS och FMN 

blev de tongivande aktörerna. 

I SKUGGAN AV HIV-epidemin 

började RFHL långsamt att ompröva 

sin inställning i metadonfrågan. 

Man vände och kom fram 

till dagens ståndpunkt: att sub- 

stitutionsvården inte är tillräckligt 

utbyggd och anpassad efter behoven, 

men också en befogad oro 

för att det bara blir medicin och 

inte behandling i programmen. 

Ett förbund som organiserar 

aktiva och före detta narkomaner, 

som till och med i sitt namn säger 

sig vilja hjälpa narkomaner, medverkar 

till att undanhålla verksam 

behandling. Frågan återstår: Hur 

kan det gå så fel? 

Björn Johnsons bok är en lysande 

och nödvändig utgångspunkt 

för att diskutera den frågan, 

oavsett om organisationen 

heter RNS, FMN, KRIS eller 

RFHL. 

Per Sternbeck 

läst 


38 

GÅ MED I RFHL! 

❑ Jag vill bli medlem i RFHL för 100 kr/år och få gratis 

prenumeration på oberoende 

❑ Jag är arbetslös eller sitter på institution och vill 

bli medlem och få prenumeration för 25 kr/år 

❑ Endast prenumerera på oberoende för 145 kr. 

❑ Jag prenumererar redan, men har bytt till nedanstående 

adress 

Namn:.................................................. 

Adress:................................................ 

Ort:...................................................... 

Telefon:...................E-post............................ 

oberoende 

Frankeras ej 

Porto betalt 

Svarspost 

Kundnummer: 

118044101 

110 34 STOCKHOLM 

oberoende 4/2005

FÖRBUNDSKANSLI 

Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm, 

tel 08-545 560 60, fax 08-33 58 66, 

e-post: info@rfhl.se, hemsida: www.rfhl.se 

LÄNSAVDELNING 

RFHL-Norrbotten 

Smedjegatan 1, 972 33 Luleå 

tel 0920-22 89 49, fax 0920-22 89 49 

e-post: lulea@rfhl.se 

LOKALAVDELNINGAR 

Göteborg Box 7113, 402 32 Göteborg (Seminariegatan 

3) 

tel: 031-82 51 91, 82 15 64, fax: 031-82 16 42 

e-post: kontakt@rfhl-goteborg.com, 

www.rfhl-goteborg.com 

Jönköping Svavelstickegränd 17, 553 15 Jönköping, 

tel/fax 036-12 39 38 (kansliet) 

036-19 07 76 (läkemedelsfrågor) 

e-post: rfhl.jonkoping@telia.com, 

Karlskrona Östra Vittusgatan 36, 371 33 Karlskrona 

tel: 0455-169 64, fax: 0455-188 01 

e-post: blekingegardar.familycare@swipnet.se 

www.rfhl.se/blekingegardar 

Kiruna Renstiernas gata 14 B, 981 39 Kiruna, 

tel: 0980-15478 

Luleå Smedjegatan 1, 972 33 Luleå 

tel: 0920-22 89 49 (kansliet), 22 74 55 (läkemedelsfrågor) 

fax: 0920-22 89 49 

e-post: lulea@rfhl.se 

www.rfhl.se/lulea 

Lund Box 1636, 221 01 Lund (Kyrkogatan 11) 

tel: 046-15 80 06, 070-205 35 45, fax: 046-18 83 02 

e-post: rfhl.uti@lund.mail.telia.com 

www.rfhl.info 

Malmö Almbacksgatan 18, 211 54 Malmö 

tel: 040-611 91 35, fax: 040-661 40 08 

Skövde tel: 070-651 58 98 

Skövde-Ung tel: 0708-62 45 24 

Stockholm Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm 

tel 08-545 560 69 fax 08-33 58 66 

e-post: stockholm@rfhl.se 

www.rfhl.se/stockholm 

Uppsala län Bangårdsgatan 13, 753 20 Uppsala 

tel : 018-12 44 22 

e-post: rfhlups@algonet.se, www.rfhl.se/uppsala 

Västerås Regattagatan 35, 721 31 Västerås. 

tel: 021-80 44 36, fax: 021-80 33 16. 

e-post: olivia@rfhl.se , www.rfhl.se/olivia 

RFHL-Ung Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm 

Tel: 08-545 560 60 

e-post: info@rfhl.se 

OMBUD 

Kalix-Haparanda Anna-Lisa Eckebring, 0923-22136 

Karlstad Kjell-Åke Björfeldt, tel: 054-2500182 

Kramfors Barbro Klang, tel: 0612-125 77 

Ljusne Håkan Fredriksson, tel 0270-671 20 

Lomma Roland Sjöberg, tel 040-41 46 88 

Mölndal Sven-Åke Lindgren, tel 031-16 10 56 

Sundsvall Krister Karlsson, tel: 060-12 63 99 

Södertälje Eva Prevell, tel: 08-551 748 85 

Timrå Jan Lidén, tel 060-57 49 68, 070-576 23 20 

Visby Roland Olofsson, tel: 0498-505 21 

Växjö Paul Einarsson, tel: 0470-243 25 

Östersund Kerstin Olsson, tel 063-381 44 

BEHANDLINGSHEM 

Skede Klockaregård Pl 3169, 574 93 Vetlanda 

tel: 0383-513 85, e-post: klockis@swipnet.se, 

hemsida: www.klockis.se 

Iris Utvecklingscenter Box 113, 565 23 Mullsjö 

(Hablahester Bjurbäck), tel: 0392-375 00, fax: 

0392-37502 

Storgatan 42, 740 81 Grillby, tel 0171-47 12 40 

V. Långgatan 54, 111 29 Stockholm, 

tel: 08-402 68 60, e-mail: iris@irisdev.se 

hemsida: www.irisdev.se 

FAMILJEVÅRD 

RFHL Blekingegårdar Östra Vittusgatan 36, 

371 33 Karlskrona, tel: 0455-169 64, 

fax: 0455-188 01 

e-post blekingegardar.familycare@swipnet.se 

hemsida: www.rfhl.se/blekingegardar 

RFHL Värmlandsgårdar Kolvgatan 5, 

653 41 Karlstad, tel: 054-18 10 72, 070-20 93 171 

fax 054-18 10 71, e-post: rfhl-vmg@xpress.se 

hemsida: www.varmlandsgardar.se 

Österlenfamiljer c/o RFHL Uti Lund, Box 1636, 

221 01 Lund, 046-15 80 06, 

e-post: osterlenfamiljer@lund.telia.mail.com 

hemsida: www.rfhl.info 

KOOPERATIV 

Basta Arbetskooperativ 155 92 Nykvarn, 

08-552 414 00, fax 08-552 410 65. 

e-post: info@basta.se, hemsida: www.basta.se 

RFHL 


40 

APROPÅ UPPLOPPEN I PARIS: 

”För vi väljer inte skräcken för att mista våra jobb 

Eller rädslan för att tvingas bort från där vi vuxit upp 

Eller ångesten som kramar när man lever i betong 

Och får gå och räkna timmar för att dagen är så lång” 

Björn Afzelius 

på Från flykt till kamp, 

utgiven av Rfhl 

Skivan kostar 70 kronor. Beställ 

per e-post: per.sternbeck@rfhl.se 

eller på telefon 08-545 560 64. 

oberoende 4/2005

Fotboll mot droger - RFHL

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?