Ny Kulturguide Gånsvik - kopia - Kulturarv Västernorrland

Vangsta
Vangsta är ett ortnamn från järnålder där delen –
sta(d) betyder ställe eller plats för. Exempelvis betyder
eldstad helt enkelt platsen för elden. Namn
med ändelsen -sta är bland de vanligaste järnåldersindikerande
ortnamnsefterlederna vi har. Det
finns över 2 000 ortnamn i Sverige med ändelsen
– sta. Ofta har de ett mansnamn i förleden men
inte alltid. I fallet Vangsta hänger förleden snarare
ihop med fält, äng eller grässlätt. På norska sidan
“Anders Erssons kyrka“
av Lars Ekman
Det händer att jag brukar besöka det som pappa
Jonas och andra gamla i byn kallade, Anners
Ersesens kyrka med vilket han menade Anders
Erssons kyrka. Det är en fyrkantig glugg i berget
belägen på Vangstabergets sydvästra sträckning,
strax ovanför den gamla skolan. Jonas berättade
att hans far, min farfar, Karl Ekman varje midsommarafton
brukade ta kaffepannan med sig och
knalla upp till ”kyrkan” där han kokade kaffe och
vakade i den ljusa midsommarnatten. Rätt troligt
är att även kaffegöken fanns på plats. I min ungdom
var kyrkan en omtyckt lekplats och ännu kan
jag upptäcka rester av den presenning som Bert
och jag en vårvinterdag med kvällssol och stora
snökristaller i de kvardröjande snödrivorna med
gemensamma krafter stretade upp på bergsluttningen.
Presenningen hade vi fyndat på den kommunala
soptippen på Brännan. Väl ditkommen
13
kan -vangortnamnen hänga ihop med kult och då
ha samband med åker för fruktbarhet. I de isländska
gudasagorna bor till exempel Tor i Trudvang
som betyder ”maktfälten” och Freja bor i Folkvang
som betyder ”härskarornas fält”. Om Vangsta på
Härnön har haft en kultisk funktion kan vi inte
säga, men där finns ett av de största bevarade
gravfälten i Härnösands kommun.
lade vi ut några störar av gran, som vi högg ned
i närheten, tvärs över gluggen. Sedan rullade vi
ut presenningen, som sannerligen redan sett sina
bästa dagar, och fick ett utmärkt tak samt en sluttande
vägg. I ena övre hörnet vek vi undan en flik
och fick på så sätt en rökgång för den lägereld vi
inte kunde vara utan. Att kampera med Bert var
enbart trivsamt men jag tyckte ändå att jag ville
ha något eget. Så ett stenkast från Anders Erssons
kyrka, längre söderut hittade jag ett ställe där
inlandsisen hade lösgjort och flyttat ett stenblock
några meter från berget. I sprickan mellan berget
och blocket byggde jag mig ett eget blockhus, förlåt
koja skall det vara. Byggmaterialet var hopslagna
kartongen från soptippen, granris och stänger och
jag tyckte att slutresultatet blev riktigt bra.
Den våren och långt in på sommaren var vi
skogsmänniskor; trappers, äventyrare, laglösa ja
vad som helst med den omvandlade ”kyrkan” och
”Blockhuset” som bas. Men när hösten stod för
dörren övergav vi våra visten, presenningen började
sloka och ta in vatten och kartongerna och
granriset blev allt glesare. Vi började alltmer rikta
våra blickat åt andra hållet, mot stan och när vi