Ny Kulturguide Gånsvik - kopia - Kulturarv Västernorrland

”Fabriken” av Lars Ekman
uppvuxen i Vangsta
Under alla århundraden har jordbruk varit den förhärskande
näringen i Vangsta. Några riktigt stora
lantgårdar har aldrig funnits till stor del beroende
på att skogen varit i Härnösands stads ägo. Pappa
Jonas hade på tjugotalet startat en benmjölsfabrik
på den plats där hans bror Erland tidigare haft en
mindre såg. Av olika orsaker avhände sig Jonas
benmjölsfabriken varefter byggnaden gick skilda
öden till mötes bland annat tillverkades en del
mindre båtar där. Den enda industrin i bygden
som tog sig, om än i mindre skala, startades av
min farbror Fritz. Någon gång på trettiotalet började
han slå tegel strax väster om hoppbacken på
en sandplan som han med mycken möda röjt upp.
Det var under somrarna han höll till där och slog i
första hand slaggtegel. Slagget var en restprodukt
från den koleldning som då var allmänt förekommande.
Slagget var billigt och då det hade en god
isolerande effekt passade det utmärkt som innerväggar.
Han slog även en del klacktegel som användes
till ytterväggar och som bestod av cement
och sand vilket drygades ut med en del sten. Fritz
hade tegelfabrikationen igång som ett komplement
till den grisuppfödning han hade i anslutning
till tegelslageriet.
I början på femtiotalet övertogs dock fabrikationen
av Anselm Olsson som också började bygga en fabrik
där. Hittills hade verksamheten försiggått under
bar himmel. Han anställde också folk och drev
det hela mer industriellt. Varje kväll när arbetet var
slut arbetade han idogt på byggnaden vars väggar
sköt i höjden varv efter varv. När det hela var klart
lät han dra in telefon och satte ut namnet Vangsta
cementindustri i katalogen. Även för mig som närmaste
granne var cementfabriken ett lyft då den
gav nya möjligheter till att tjäna några kronor.
Hittills hade arbetstillfällena bestått av daglegor
8
hos bönderna främst vid skörden. Cementfabriken
var inte bara en ny arbetsgivare den var också en
fläkt av världen utanför bondlandet som jag levde
i. Dessutom var det oerhört spännande att vara
med när det kom lastbilar och lastade det färdigslagna
teglet. De backade upp mot tegeltraven och
så lades breda plankor ut upp mot flaket varefter
man körde upp teglet på skottkärror. Det gällde att
få upp farten på kärran och liksom följa med i svikten
upp mot flaket.
I mitten på femtiotalen gjorde Anselm en investering
i en maskin som tillverkade ett nytt slags
byggtegel så kallade hålsten. Maskinen var ett
riktigt vidunder, en konstruktion av järn och stål.
Den matades med sand som måste läggas i en
ränna utanför huset då det var för litet att rymmas
inomhus. På ena sidan fylldes cement på varpå det
hela skakades ihop med en elmotor under bordet.
Maskinen skakade och slamrade något fruktansvärt
och bara efter en kort stund i närheten var
man totalt döv. I samband med detta kändes det
som även kroppen i övrigt höll på att lösas upp. Det
nyslagna teglet kom fram på en bricka av trä som
också den hade laddats i förväg. Sedan gällde det
att ta brickan och i en framåtböjd ställning halvspringa
med den ut i tegeltraven. För mig var det
ett mandomsprov att med det våta tunga teglet på
brickan halvspringa ut och upp på traven.
Nu visade det sig att maskinen bara kunde vara
i drift under sommaren då gjutgruset som låg utanför
fabriken hade en benägenhet att frysa ihop
till klumpar under vintern. Dessutom drog kylan
in genom luckan och det blev outhärdligt kallt
inomhus. Anselm var till åldern kommen redan
när han började med fabriken och vid sextiotalets
början övertogs den av andra intressenter. De drev
också tegeltillverkningen vidare men till slut blev
konkurrensen dem övermäktigt då transporterna
blev billigare och de stora tillverkarna kunde nå ut
på marknaden. Det hela slutat med att en fiskare
köpte den och drev en fiskförädlingsfabrik. I mitten
av sextiotalet brann den upp och sedan var dess
saga slut.