Ny Kulturguide Gånsvik - kopia - Kulturarv Västernorrland

9
Fältarbete: N G Olsson
Upphovsrätt: Härnösands OK
Godkänd: LMV 2003-04-04
Kartansvarig: Peter Näsholm
Skala 1:10 000 Ekvidistans 5 m
7
7
6
8
2
3
1
10
11
12
4
5
Orientera dig
om Gånsviksdalen

Medaljerad backhoppare från
Härnösand, omkring 1900.

Kulturguide till
orienteringskartan
Gånsviksdalen
Vår närmiljö innehåller många spår från svunna
tider. En del är lätta att upptäcka, andra är mer
dolda. I denna folder vill vi lyfta några ”sevärdheter”
som finns i det landskap orienteringskartan
över Gånsviksdalen beskriver. Vår förhoppning är
att detta material ska fungera som en enkel guide
till vår kulturhistoria. Vi lyfter allt från järnålderns
gravar till 1970-talets bostadsområden.
Vill ni söka mer information om Gånsviksdalen
och Härnösand, välkomna till ABM – arkiv- bibliotek
och museer i samverkan - i Härnösand:
Landsarkivet i Härnösand vilket innehåller 7,5 mil
norrländskt arkivmaterial, Sambiblioteket med
sin speciella samling av litteratur om länet och
Länsmuseet Västernorrland med 700 föremål i föremålsdatabasen,
över 4800 foton i fotodatabasen
och omkring 40 rapporter i rapportdatabasen om
Härnösand. Till dessa resurser kan läggas kommunarkivet,
föreningsarkivet, näringslivsarkivet osv.
Härnösand
Kuststaden Härnösand är en av Norrlands äldsta
städer. Staden grundades år 1585 av Johan III och
anlades på Härnön. Härnösand är idag residensstad
i Västernorrlands län. Den djupa och skyddade
hamnen i Härnösundet kan nås från både norr och
söder och Härnösundet har sedan förhistorisk tid
fungerat som en central mötes- och handelsplats.
Vattenlederna var de snabbaste kommunikationsstråken
vid tiden för stadens grundande. När sockenborna
på Härnön skulle bege sig på resa längs
landsvägarna på fastlandet fick de åka båt över
1
Södra sundet där man på fastlandssidan kunde nå
fram till Norrstigen och andra stråk.
Ortnamnen Härnön och Härnösand
Härnön omtalas första gången 1374 i samband
med en visitationsresa som ärkebiskop Birger
Gregersson gjorde. Han stannade då vid en hamn
kallad Hernösundh i Hernö socken. Namnet på
staden och ön har diskuterats under lång tid och
redan 1915 kom Hjalmar Lindroth med en tolkning
av namnet. Han ansåg att det var höjderna
åt havssidan som skulle vara namngivande. Han
menade att det i ortnamnet skulle finnas ett ord
för hjärna eller hjässa. Att det var höjderna mot havet
som gav ön dess namn var något som Torsten
Bucht, som forskat på ortnamnen i Västernorrland
ansåg vara en spekulativ tolkning, men han godtog
ändå förklaringen. Bucht föreslog istället att det var
Vårdkasberget som skulle ha liknats vid en skalle.
Att ortnamnet aldrig haft ett j i sig och att man inte
kan likna Vårdkasen vid en skalle talar dock emot
båda tolkningarna.
Ett tredje alternativ till tolkning är att ön fått sitt
namn efter gudinnan Härn som är ett binamn på
Freja, då i hennes egenskap av linodlingens beskyddarinna,
eftersom namnet hänger ihop med
det isländska ordet för lin. Det finns ett antal platser
i Mälardalen som heter Härnevi och liknande
som inte kan uteslutas innehålla gudinnenamnet
tillsammans med kultplatsändelsen – vi som är de
säkraste kultindikerande ortnamnen vi har. Enligt
språkforskare är det dock ovanligt med teofora

(ortnamn med gud eller gudinnenamn) namn på
öar, men eftersom vi i det närliggande Jämtland
har ett par exempel; Norderön efter gudinnan
Njärd och Frösön efter guden Frö, är det inte uteslutet
med ett gudinnenamn även här.
Ytterligare ett argument för tolkningen att Härn i
Härnön kan föras till ett gudinnenamn finns även
att Härnön har haft ett Hov, alltså en stor kultplats
för en större grupp än den egna gårdens invånare
och att det på Härnön och i Säbrå finns ortnamn
som tycks innehålla beteckningen gode som är
Myran, Eriksdal
och Godberg
2
den som enligt isländska källor sköter om Hovet
och kulten.
Härnö socken som omfattade landsbygden på ön
Härnö, uppgick från 1 januari 1873 i judiciellt, administrativt
och kommunalt hänseende i Härnösands
stad. De byar som tidigare tillhörde Härnö socken
var Brattås, Fågelsta, Geresta, Grönsvik, Gånsvik,
Hov, Kapellsberg, Kattan, Kölva, Myran, Solum,
Specksta, Stenhammar, och Vangsta (1809 bodde
177 personer i dessa byar). Gränsen mellan staden
och socknen gick längs Gerestabäcken.
Myrans herrgård
1
Under 1500-talet var Myranområdet en lång
sammanhängande myr som kallades Stormyren.
Bland de vretar och uppodlingar som borgarna i
Härnösand gjorde, omnämns tidigt Myran. Det var
dock först i mitten av 1800-talet som området bebyggdes.
Myrans herrgård byggdes 1860 av grosshandlare
Svante Johan Hamberg. På vindflöjeln
som ännu kan ses på byggnaden syns initialerna
SJH 1860. Kring gården anlades en park med träd
som lind, lärk, bok, ek, ask och kastanj. På området
som idag är flygfält, anlades en omfattande trädgård
med fruktträd och bärbuskar. År 1896 startades
en växthusanläggning på Myran, en av de första
i Norrland. Det var en A. Andersohn som arrenderade
mark av Hamberg på vilken han uppförde tre
växthus och ett antal drivbänkar. Senare flyttade
trädgårdsanläggningen till Brunnshusgatan. Men
det är en annan historia. Idag huserar Härnösands
Flygklubb på den före detta myren.

2
Eriksdal
Eriksdal kallas dalgången
mellan Gånsviksdalen och
Myrans flygfält. Namnet
kan komma från räntmästaren
Erik Renström vilken
hade sina ägor där under
slutet av 1700-talet. En
räntmästare var en statlig
tjänsteman med ansvar för
ekonomisk förvaltning för
statens räkning. Renströms
ägor finns med på en karta
från 1795. Under slutet av
sitt liv flyttade Renström
till Stigsjö och i sockenbeskrivningen
för Stigsjö
socken från 1854 står att
han donerat ett orgelverk
till Stigsjö kyrka.
Torp i Eriksdal
Härnön har aldrig haft speciellt stora jordbruksområden.
Jordbruksbygden har främst funnits längs
Gånsviksdalgången samt runt Solums- och Örsjön.
Under 1600-talet utgjorde Eriksdalsområdet så
kallade utmarker för stadens borgare. Området har
ett för odling gynnsamt söderläge. Idag har den
moderna stadsbebyggelsen trängt undan mycket
av den tidigare jordbruksbebyggelsen. Förutom
Eriksdals gård finns det i området bara några små
torp kvar, bland annat detta invid västra skogskanten
i Eriksdalsområdet.
Godberg
Godberg kan innehålla beteckningen gode i betydelsen
kultplatsledare. Det kan också innehålla
en beteckning på gudaskaran som helhet. Det
finns en beteckning i det isländska materialet,
3
högheilog goð, som betyder de högheliga gudarna.
Beteckningen gode kommer ur ordet goð
för gudaväsen varför det ibland kan vara svårt att
skilja dem åt.
3
Grav på Godberg?
På berget som förmodligen gett byn sitt namn,
i riktning mot Eriksdal finns en liten men välbyggd
stensättning. Lämningen kan mycket väl
vara en grav från järnåldern. Den är uppbyggd
av en kallmurad ring av större stenar med i mitten
stenblandad sand. Det skulle kunna vara en
gränsmarkering men vid kontroll av gränser på
äldre kartor sammanfaller ingen av gränserna med
anläggningen. En gränsmarkering i form av små
stenhögar på rad finns längre öster om lämningen
och hör nog inte samman med denna.

Brännan
Brännan
Namnet Brännan indikerar att det är ett område
som brunnit. Brännan omtalas första gången på
1600-talet som Stoor Brännan i samband med
att nya vretar tas upp där. Det har spekulerats om
namnet kommer av att där legat en avrättningsplats
och att de döda efter avrättandet skulle ha
bränts, vilket kan ha gett avtryck i form av namnet
Brännan. Men namnet och avrättningsplatsen
hänger med stor sannolikhet inte ihop. Ortnamnet
hänger snarare ihop med en större brand, kanske
en skogsbrand som härjat där. Vid häxprocesserna
under 1670-talet ska de 8 personer i Härnösand
som dömts för häxeri ha avrättats på Härnön.
Historiska källor gör gällande att det var på Hov
som häxorna brändes, men eftersom det även
fanns en avrättningsplats på Brännan kan det inte
uteslutas att de bränts där.
Grav på Brännan
Vid före detta Volontärskolan på Brännan ligger en
ensam grav i form av en stensättning. Det är en
indikation på att där funnits en gård under järnåldern.
När det gäller järnålderns bebyggelse finns
oftast bara gravarna kvar ovan mark, som kan visa
var dessa gårdar legat. Under marken finns ofta
många fler spår, men de hittas bara vid arkeologiska
undersökningar.
Vattenreservoaren på Brännan
Den 22 november 1881 beslutade stadsfullmäktige
att förse Härnösand med vatten från Bondsjön.
Man beslutade att välja ett dyrare alternativ med
såväl filter som tryckbrunn och reservoar. I sam-
4
band med detta satsade man även på att bygga ett
avloppsnät, allt till en kostnad av 330 000 kronor.
I november 1883 var ledningarna lagda och något
senare tillkom vattenreservoaren på Brännan, det
så kallade vattentornet. Då det byggdes var betongfundamentet
1,60 m högt och själva reservoaren
6,45 m. I VA stod följande att läsa: ”Från krönet
af tornet har man en förtjusande utsigt öfver staden
och omgivningarna och det är att hoppas att
här kommer att anordnas en utsiktsplan.”
Kolonilotterna på Brännan
Koloniträdgårdar och kolonilotter har funnits i
Sverige i över 100 år. Idén att anlägga kolonier
kom till Sverige från Danmark i slutet av 1800-talet.
Motivet för kolonierna var att folk skulle komma
ut från sina bostäder i staden för att kunna odla
samt få sol och frisk luft till relativt låg kostnad.
Jämfört med nuvarande koloniträdgårdar var de
första kolonilotterna mycket enkla. Lotten användes
i huvudsak för att odla potatis och grönsaker.

Flygfoto över Brännan 1950-tal.
Fotograf Lars Bergström
5

Under åren som gick, kom önskemål att få bygga
små stugor eller lusthus på lotterna, så skedde
inte i Härnösand. De nuvarande kolonilotterna på
Brännan anlades relativt sent, bara för ett tjugotal
år sedan. Det är idag samhällsförvaltningen vid
Härnösands kommun som sköter administrationen
kring kolonilotterna.
Punkthuset
På 1940-talet började man bygga så kallade
punkthus. Man byggde denna hustyp för att effektivt
kunna nyttja trapphuset, med flera lägenheter
kring ett enda trapphus. Husen saknar ofta någon
uttalad fram- eller baksida.
Punkthuset på Grönkulla i Härnösand byggdes
i början av 1950-talet, och det har sju våningar.
Sedan huset byggdes har det varit något av ett
landmärke på Brännan.
6
Södra Brännan – en tidig boplats?
1986 när en ny cykelväg skulle anläggas vid kolonilotterna
på södra Brännan, upptäckte en person
något som han tolkade som ett stolphål i marken,
där matjorden rakats undan. En antikvarisk kontroll
gjordes och man hittade då resterna av en
härd samt kol och sotfärgningar som kan indikera
en boplats av okänd ålder. Tyvärr täcktes området
över efter den antikvariska kontrollen varför man
inte kunde göra en undersökning av området,
och idag går cykelvägen rakt över den möjliga boplatsen.
De fynd som framkom vid kontrollen var
skörbränd sten, något som är ett tecken på boplats
och brukar återfinnas vid härdar och kokgropar.
När man kokade vatten hettade man upp sten
som sedan sänktes ner i en träskål eller i ett skinn
med vatten. Eftersom stenen kyldes ner snabbt så
sprack den ofta. Vid den antikvariska kontrollen
hittades även slagg och ben av okänd ålder samt
modernare fynd av kritpipor och ett lås av järn.

Gånsviksdalen
och Prostjorden
En rad olika bostadspolitiska åtgärder under 1940talet
banade väg för att allmännyttiga bostadshus
för flera familjer byggdes i Härnösand. Goda exempel
på tidiga hyreshus i Härnösand är de längs
Brännavägen. Under samma tid kom småhusen
att bli större. 1948 höjdes exempelvis minimikravet
på en villa från 70 m2 till 90 m2.
Området kring Präst- och Prästängsvägen bebyggdes
under första delen av 1960-talet, och det som
idag kallas Gånsviksdalen byggdes ut i tre etapper
med start under första delen av 1970-talet. Innan
dess hade dessa områden lantlig prägel och det
mesta var ängs- eller åkermark.
7
Vad gäller Gånsviksdalen fanns inledningsvis planer
på att bebygga Myran, men när ärendet nådde
stadsfullmäktige överklagades detta, då det fanns
krafter som ville ha flygplatsen kvar. Då gav istället
fullmäktige ett företag i uppdrag att rita ett förslag
till nytt bostadsområde i Gånsviksdalen. Området
byggdes ut i tre etapper.
Då husen skulle byggas på det som tidigare varit
sjöbotten krävdes visst förarbete. Bland annat
körde man först på jordhögar för att komprimera
marken och inget utav den så kallade torrskorpan
skrapades av, husens bottenplattor lades istället
på det yttersta hårda ytlagret.

”Fabriken” av Lars Ekman
uppvuxen i Vangsta
Under alla århundraden har jordbruk varit den förhärskande
näringen i Vangsta. Några riktigt stora
lantgårdar har aldrig funnits till stor del beroende
på att skogen varit i Härnösands stads ägo. Pappa
Jonas hade på tjugotalet startat en benmjölsfabrik
på den plats där hans bror Erland tidigare haft en
mindre såg. Av olika orsaker avhände sig Jonas
benmjölsfabriken varefter byggnaden gick skilda
öden till mötes bland annat tillverkades en del
mindre båtar där. Den enda industrin i bygden
som tog sig, om än i mindre skala, startades av
min farbror Fritz. Någon gång på trettiotalet började
han slå tegel strax väster om hoppbacken på
en sandplan som han med mycken möda röjt upp.
Det var under somrarna han höll till där och slog i
första hand slaggtegel. Slagget var en restprodukt
från den koleldning som då var allmänt förekommande.
Slagget var billigt och då det hade en god
isolerande effekt passade det utmärkt som innerväggar.
Han slog även en del klacktegel som användes
till ytterväggar och som bestod av cement
och sand vilket drygades ut med en del sten. Fritz
hade tegelfabrikationen igång som ett komplement
till den grisuppfödning han hade i anslutning
till tegelslageriet.
I början på femtiotalet övertogs dock fabrikationen
av Anselm Olsson som också började bygga en fabrik
där. Hittills hade verksamheten försiggått under
bar himmel. Han anställde också folk och drev
det hela mer industriellt. Varje kväll när arbetet var
slut arbetade han idogt på byggnaden vars väggar
sköt i höjden varv efter varv. När det hela var klart
lät han dra in telefon och satte ut namnet Vangsta
cementindustri i katalogen. Även för mig som närmaste
granne var cementfabriken ett lyft då den
gav nya möjligheter till att tjäna några kronor.
Hittills hade arbetstillfällena bestått av daglegor
8
hos bönderna främst vid skörden. Cementfabriken
var inte bara en ny arbetsgivare den var också en
fläkt av världen utanför bondlandet som jag levde
i. Dessutom var det oerhört spännande att vara
med när det kom lastbilar och lastade det färdigslagna
teglet. De backade upp mot tegeltraven och
så lades breda plankor ut upp mot flaket varefter
man körde upp teglet på skottkärror. Det gällde att
få upp farten på kärran och liksom följa med i svikten
upp mot flaket.
I mitten på femtiotalen gjorde Anselm en investering
i en maskin som tillverkade ett nytt slags
byggtegel så kallade hålsten. Maskinen var ett
riktigt vidunder, en konstruktion av järn och stål.
Den matades med sand som måste läggas i en
ränna utanför huset då det var för litet att rymmas
inomhus. På ena sidan fylldes cement på varpå det
hela skakades ihop med en elmotor under bordet.
Maskinen skakade och slamrade något fruktansvärt
och bara efter en kort stund i närheten var
man totalt döv. I samband med detta kändes det
som även kroppen i övrigt höll på att lösas upp. Det
nyslagna teglet kom fram på en bricka av trä som
också den hade laddats i förväg. Sedan gällde det
att ta brickan och i en framåtböjd ställning halvspringa
med den ut i tegeltraven. För mig var det
ett mandomsprov att med det våta tunga teglet på
brickan halvspringa ut och upp på traven.
Nu visade det sig att maskinen bara kunde vara
i drift under sommaren då gjutgruset som låg utanför
fabriken hade en benägenhet att frysa ihop
till klumpar under vintern. Dessutom drog kylan
in genom luckan och det blev outhärdligt kallt
inomhus. Anselm var till åldern kommen redan
när han började med fabriken och vid sextiotalets
början övertogs den av andra intressenter. De drev
också tegeltillverkningen vidare men till slut blev
konkurrensen dem övermäktigt då transporterna
blev billigare och de stora tillverkarna kunde nå ut
på marknaden. Det hela slutat med att en fiskare
köpte den och drev en fiskförädlingsfabrik. I mitten
av sextiotalet brann den upp och sedan var dess
saga slut.

Gånsvik
Under 1500-talet skrevs Gånsvik som Godenzuick
och Godensuicken vilket talar för att ortnamnet
hänger ihop med en gode, en kultplatsledare. Från
isländska källor kommer ordet hovgode som är en
beteckning för den person som skötte hovet och
kulten kring hovet. Hovgodarna var även sociala
och politiska ledare, vad vi idag skulle beteckna
som stormän eller hövdingar. De hade inte makt
över geografiska områden utan över personförbund.
Det stod vem som helst fritt att knyta sig
till vilken storman man ville för sitt beskydd och
enligt de isländska källorna vet vi att allianser skiftade
och den politiska kartan gjordes om vid olika
tillfällen. Godarnas maktområde kallades på Island
för Goðorð.
Gravfälten vid Gånsvik
4
På höjden öster om Speckstatjärnen, vid vägen från
staden ut till Gånsvikshamn, ligger två gravfält. De
ligger ca 240 meter från varandra. Gravfältet längst
i öster består av högar och ligger annorlunda mot
vad som är vanligt då fältet ligger i en norrsluttning.
Högar från järnåldern visar var gårdarna
har legat; vi vet av erfarenhet att gravhögarna
låg på inägorna till gårdarna. Frågan är om inte
dessa båda gravfält ursprungligen hört till samma
gårdsenhet. Ser man till gravfältet på Vangsta
9
Grav RAÄ 3 under utgrävning 1975.
Fotograf Bengt Häger
upptäcker man att det finns två ansamlingar av
gravar på gravfältet och detsamma skulle kunna
gälla även för gravfälten vid Gånsviksvägen. En av
gravarna vid Gånsviksvägen undersöktes 1975 och
de enda fynden var brända ben och två nitar av
järn. De brända benen låg inom en begränsad del
av graven och en ansamling av brända ben låg i en
nedgrävning omkring 26 cm i diameter. Detta talar
för att man samlat ihop benen efter bränningen
och stoppat dem i en behållare, möjligen av näver
eller trä. Denna typ av begravning kallas urnebegravning
och dateras från äldre till mellersta delen
av järnåldern (0-550 eKr).
Grottberget och Björnpasset
5
Mellan Grottberget och Björnpasset, ovanför den
dalgång som leder bäcken förbi Gånsviks by och
ut mot Gånsvikshamn, ligger lämningar i ett klapperstensfält.
De sex lämningarna består av två små
rösen, tre gropar i klapperfältet och en stensträng.
Vad dessa kan ha använts till och hur gamla de
är vet vi inte. Gropar i klapper brukar också kallas
boplatsgropar, vilket för tanken till boplatser, men

om det funnits boplatser i anslutning vet vi inte.
Förslag finns att groparna använts för tranframställning
och att de kan ha varit förrådsgropar, men
det har inte kunnat fastställas. Precis som rösen
släpper anläggningar i klapper lätt igenom vatten
varför inte mycket organiskt material bevaras.
Gropar i klapper förekommer ibland i anslutning
till tomtningar (lämningar efter strandnära byggnader
av enklare karaktär i maritim miljö) varför
kopplingen till förrådsgropar blir mer trovärdig.
Groparna har oftast en omgivande vall runt kanten
och kan variera i form mellan runda och ovala. De
påträffas på olika höjd över havet från 5 m.ö.h. till
över 100 m.ö.h.
6
Kapellsbergs herrgård
Lektor Eurenius lät någon gång efter 1756 bygga
Kapellsbergs herrgård i Gånsvik, då ett par kilometer
från staden. Herrgården vilar på en terrass uppbyggd
av en väldig stenmur, enligt historien kring
huset, uppmurad av finländare som flytt hit från
10
pest och krig. Från Gånsviksdalen, då Härnödalen,
anlades en allé upp till herrgården. Idag finns
många knotiga träd kvar som minner om detta.
Här frodades herrgårdslivet under flera decennier.
Bland annat byggdes såväl en teaterscen som ett
musikrum på Kapellsberg, där kulturlivet blomstrade
i omgångar. Den sista innehavaren, fru Anna
Hwass dog 1956 och efterlämnade herrgården
till en brorsdotter, som i sin tur skänkte fastigheten
till J C Kempes minnesfond. Från 1961 fanns
Kapellsbergs musikskola i byggnaderna, men
sedan ett antal år tillbaka huserar musikskolan i
Härnösands folkhögskola på Murberget.
Ortnamnen Kapellsberg
och Prästjorden
Kapellsberg och namnet Prästjorden hänger ihop
med kapellet som en gång legat på Härnön. Om
Härnö var en egen socken på 1300-talet så måste
det ha funnits en sockenkyrka, och det är därför
inte otroligt att det lilla kapellet tidigare hade
status som sockenkyrka. Hos
Historiska Museet finns en
mässhake från 1300-talet som
enligt uppgift ska ha kommit
från kapellet på Härnön.
Enligt historiska källor ska kapellet
ha legat på Prästänget
(Prästjorden) och det omtalas
första gången 1681 i
de s.k. Rannsakningar efter
antikviteter - i samband med
fornminneslagens tillkomst
år 1666 utsändes Kungl. Maj:
ts brev om denna nya lag till
biskopar och landshövdingar
med uppdrag att låta verkställa
inventering av fornminnen
i landet. Detta resulterade i
Rannsakningarna efter antikviteter,
som därför är den
äldsta systematiska fornmin-

11
Flygbild över Kapellsbergs
herrgård ca 1950.
Fotograf Lars Bergström

nesinventeringen i Sverige. På 1830-talet ska människoskelett
och byggnadsrester ha påträffats vid
grävningar på Prästänget. Idag finns inga spår av
kapellet utan det är bara namnet och de historiska
uppgifterna som visar var det kan ha legat.
Gravar på Kapellsberg
7
Uppe på Kapellsberget ovanför Prästjorden, ligger
en grav på högsta punkten av berget . Det är en
så kallad stensättning, en flack grav bestående av
sten med torv och mossa på. Den är nu ganska
sönderplockad och den kommer med tiden antagligen
försvinna bit för bit för att bland annat bli
delar av grillplatser (!). Graven är oval och ganska
liten, bara 4 x 2,5 meter stor. Det är svårt att sätta
någon datering på graven, då typen förekommer
från bronsåldern och genom hela järnåldern (1800
fKr-1050 eKr). En indikation på ålder kan vara att
den inte ligger långt från en annan möjlig grav som
ligger cirka 225 meter väster om den på berget.
Den graven består av en hög. Denna hög ligger i ett
väldigt ovanligt läge uppe på ett berg, jämfört med
vad som är känt för järnåldershögar. Högarna ligger
normalt på inägorna till gården och det ovanligt
med gårdslägen i miljöer uppe på berg. Det kan
också vara en naturlig formation som ser ut som
en hög. Enligt Nils Johan Ekdahl, som under åren
1827-1830 gjorde inventeringar i Norrland ska det
vid Kapellsberg ha funnits gravhögar.
8
Hackerör på Kapellsberg
Odling har förekommit under mycket lång tid i vårt
län. Flera indikationer visar att odling har förekommit
i mellannorrland från slutet av stenåldern och
under bronsåldern, men att odlandet inte tar riktigt
fart förrän under järnåldern. Olika typer av odling
ger olika typer av lämningar. Den tidigaste formen
av jordbruk skedde med hacka eller grävkäpp och
gav ganska små odlingsytor med flera mindre s.k.
odlings- eller röjningsrösen runt omkring. Denna
typ av röjningsrösen kallas hackerör. De innehåller
till skillnad från gravrösena, ganska varierat
12
stenmaterial med både stora och små stenar. När
sedan årdret och senare plogen kom i bruk togs
större ytor upp och många odlings- och röjningsrösen
försvann eller lades upp i större rösen. Men
på vissa platser kan det finnas kvar röjningsrösen
så som de såg ut i den äldsta tiden, eftersom just
den marken undgått senare tiders odling. Dessa
platser kallas idag för fossila åkrar. På Kapellsberg
finns flera sådana fossila åkrar med små odlings-
eller röjningsrösen.
Kapellsbacken
9
Inom Brännans IF var inte intresset för backhoppning
så stort, men man beslutade ändå att
satsa på grenen då det fanns några intresserade
medlemmar. I januari 1944 beslutade man att
bygga en hoppbacke i Kapellsbacken. Redan den
8 mars samma år stod backen färdig och cirka
1 500 personer var med på invigningen. Samma
år (28 februari) förvärvade Brännans IF backen
på Speckstaberget från Härnö IF för 1000 kronor.
Backhoppning var dock ingen stor sport och under
1950-talet diskuterades nedläggning av såväl
Specksta- som Kapellsbacken, något som verkställdes
i mitten av 1950-talet. Det ska även ha
funnits en hoppbacke i Vangsta.

Vangsta
Vangsta är ett ortnamn från järnålder där delen –
sta(d) betyder ställe eller plats för. Exempelvis betyder
eldstad helt enkelt platsen för elden. Namn
med ändelsen -sta är bland de vanligaste järnåldersindikerande
ortnamnsefterlederna vi har. Det
finns över 2 000 ortnamn i Sverige med ändelsen
– sta. Ofta har de ett mansnamn i förleden men
inte alltid. I fallet Vangsta hänger förleden snarare
ihop med fält, äng eller grässlätt. På norska sidan
“Anders Erssons kyrka“
av Lars Ekman
Det händer att jag brukar besöka det som pappa
Jonas och andra gamla i byn kallade, Anners
Ersesens kyrka med vilket han menade Anders
Erssons kyrka. Det är en fyrkantig glugg i berget
belägen på Vangstabergets sydvästra sträckning,
strax ovanför den gamla skolan. Jonas berättade
att hans far, min farfar, Karl Ekman varje midsommarafton
brukade ta kaffepannan med sig och
knalla upp till ”kyrkan” där han kokade kaffe och
vakade i den ljusa midsommarnatten. Rätt troligt
är att även kaffegöken fanns på plats. I min ungdom
var kyrkan en omtyckt lekplats och ännu kan
jag upptäcka rester av den presenning som Bert
och jag en vårvinterdag med kvällssol och stora
snökristaller i de kvardröjande snödrivorna med
gemensamma krafter stretade upp på bergsluttningen.
Presenningen hade vi fyndat på den kommunala
soptippen på Brännan. Väl ditkommen
13
kan -vangortnamnen hänga ihop med kult och då
ha samband med åker för fruktbarhet. I de isländska
gudasagorna bor till exempel Tor i Trudvang
som betyder ”maktfälten” och Freja bor i Folkvang
som betyder ”härskarornas fält”. Om Vangsta på
Härnön har haft en kultisk funktion kan vi inte
säga, men där finns ett av de största bevarade
gravfälten i Härnösands kommun.
lade vi ut några störar av gran, som vi högg ned
i närheten, tvärs över gluggen. Sedan rullade vi
ut presenningen, som sannerligen redan sett sina
bästa dagar, och fick ett utmärkt tak samt en sluttande
vägg. I ena övre hörnet vek vi undan en flik
och fick på så sätt en rökgång för den lägereld vi
inte kunde vara utan. Att kampera med Bert var
enbart trivsamt men jag tyckte ändå att jag ville
ha något eget. Så ett stenkast från Anders Erssons
kyrka, längre söderut hittade jag ett ställe där
inlandsisen hade lösgjort och flyttat ett stenblock
några meter från berget. I sprickan mellan berget
och blocket byggde jag mig ett eget blockhus, förlåt
koja skall det vara. Byggmaterialet var hopslagna
kartongen från soptippen, granris och stänger och
jag tyckte att slutresultatet blev riktigt bra.
Den våren och långt in på sommaren var vi
skogsmänniskor; trappers, äventyrare, laglösa ja
vad som helst med den omvandlade ”kyrkan” och
”Blockhuset” som bas. Men när hösten stod för
dörren övergav vi våra visten, presenningen började
sloka och ta in vatten och kartongerna och
granriset blev allt glesare. Vi började alltmer rikta
våra blickat åt andra hållet, mot stan och när vi

köpte poplinrockarna föll platsen i glömska och nu
när jag åter besöker den har väder och vind gjort
slutjobbet. Fåfängliga äro människors byggen.
Men Anders Ersson, vem var det. Någon strikt
vetenskaplig bevisning finns inte men nog ligger
det närmast till hands att visa på hamnfogden
Anders Ersson i Gånsviks fiskeläger under
1800-talet. Eftersom fiskeläget låg avlägset och
långt ifrån närmaste kyrka i staden fick fiskarna
tillstånd att när de på grund av fisket inte kunde
vara borta den långa tid det tog att bevista en
gudstjänst, själva ordna så att guds ord förkunnades.
Ett dåtida kyrkobesök var en synnerligen
omständlig procedur. Först skulle man ta sig fram
och tillbaka över ön och sedan var en predikan
ca tre timmar lång, alla andra ceremonier och
procedurer oräknade. Då skulle egentligen enligt
statuterna en prästman komma till fiskeläget under
fiskesäsongen. Det var endast då som läget
var bebott. Kom det ingen prästman står det i
”Kong.Maj: ts Hamn Ordning gifwen i Stockholm
i Rådkammaren then 24 januari 1771”. ”Enär så
Vangsta gravfält
Vangsta gravfält har varit känt sedan 1820-talet
då Nils-Johan Ekdahl gjorde sina inventeringar i
Norrland. Gravfältet i Vangsta är ett av de större
bevarade gravfälten från järnålder i kommunen.
Åren 1908-1909 gjorde läroverksadjunkten Erik
Johansson undersökningar i tre av gravarna. Då
framkom järnföremål i form av bl. a. pilspetsar,
en järnten, brända ben, bränd flinta, hästtänder
och obrända ben av häst och glaspärlor. 2003
skadades gravfältet av markberedning och året
efter skadedokumenterades det av personal från
Länsmuseet Västernorrland.
14
händer att Präst ej kommer till Fiskeläget och
Fiskare vid förefallande tillfälle icke heller kunna
komma till Kyrkan, om sön och högtidsdagar, skall
Hamn-Fogde låta bön hålla och läsa någon förklaring
över Evangelium utur någon Postilla, som
Fiskeläget till then ändan inlöser...”
I ett gammalt protokoll från Gånsvikshamn läser
vi för år 1846 ”Bönhållning skall hållas av Anders
Ersson kl. 6 eftermiddagen”. Nu har det aldrig funnits
något kapell i Gånsvik och därför samlades
man på något som kallades Bönberget men som
för flera generationer sedan fallit i glömska. Jag
vill gärna tro att det utskott på Vangstaberget som
bevarats under namnet Anders Erssons kyrka är
denna plats. Och varför inte? Det är en vacker
plats, för att stämma sinnet till ro och eftertänksamhet
i guds vackra natur. Dessutom är det på
lagom avstånd från Gånsvik för att man skulle
lämna det vardagliga bakom sig, men ändå inte
så långt att man inte rätt snart i rimlig tid kunde
knalla tillbaks när plikten kallade.
10

Av 20-talet gravar på gravfältet hade sju gravar påverkats
i olika grad av markberedningen. Flera hade
så stora skador att föremålen och kunskapen som
fanns bevarad i gravarna var i fara. Länsstyrelsen
i Västernorrland valde att polisanmäla händelsen
och 2005 föll domen i målet. Maskinföraren fälldes
för fornminnesbrott och dömdes att betala
650 000 kr i skadestånd. Pengarna användes för
att undersöka och återställa de skadade gravarna,
och för att rädda den kunskap som kunde räddas.
Våren och sommaren 2007 gjordes undersökningarna
och resultatet blev minst sagt förvånande. Av
de sju gravar som påverkats vid markberedningen
totalundersöktes fyra. På en grav avlägsnade man
all torv, men graven visade sig inte vara skadad,
varför torven lades tillbaks och graven sparades
för framtiden. Ingen av de undersökta gravarna
var den andra lik även om alla var så kallade
brandgravar, d.v.s. kremeringsgravar. Gravarna på
västra sidan gravfältet är placerade till synes i linje
på var sin sida om en hålväg, d.v.s. en stig eller
väg som genom åren urholkats av mängder av
förbipasserande. Hålvägen är med största sannolikhet
äldre än gravarna eftersom gravarna är
placerade på detta sätt. Hålvägen kan vara den
äldsta vägen mellan Gånsvikshamn och sundet på
västra Härnön. Gravarna är daterade till Vendeltid
(550-800 e Kr)
15
Grav 1
Den grav som före undersökningen såg minst intressant
ut, kallad grav 1, visade sig vara den mest
intressanta då den tycks vara unik i uppbyggnaden.
Graven är rektangulär med stående hörnstenar,
och med kallmurade sidor som bildade en inre
”kista” för begravningen. Före undersökningen var
den bedömd som rund, ca 3,5 meter i diameter.
Den var helt överväxt med sly och i graven fanns
flera markberedningsgropar. Graven innehöll ett
brandlager med brända ben från två unga individer.
Där fanns även brända ben från nio djur,
exempelvis häst, nöt, får eller get och svin. Från en
vuxen individ som kremerats brukar det bli ca 2
– 3 kg brända ben, men i graven framkom nästan
8 kg brända ben!
Förmodligen var den ena personen en kvinna
eftersom fragment av smycken och brända pärlor
fanns bland gravgåvorna. Där förekom fragment av
spännen för att hålla samman klädedräkten, pärlor
som troligen suttit mellan spännena och delar
av en ornerad kam av ben eller horn. Dessutom
fann man en sländtrissa av ben eller horn, en stor
mängd nitar varav många med nitbricka som visar
att de hållit ihop ett träföremål; kanske en kista eller
ett skrin, samt spetsen av en järnnål och en kniv

av järn. Det förekom även bland kolbitarna, bitar
av ett bränt ornerat träföremål, kanske en kopp
eller ett fat. Någon gång efter att graven anlagts,
hade man anlagt en eld ovanpå graven, något som
visade sig genom att sanden under var rödbränd
och där framkom även brända ben, kanske rester
efter en offermåltid?
Grav 2
Grav 2 undersöktes inte då markberedningsgroparna
hamnat utanför graven. Efter att torven lyfts
av visade sig graven vara fyrkantig. Stenar var lagda
som en rektangulär stenram med begravningen
sannolikt i mitten. Efter att graven konstaterats
oskadad lades torven på igen efter dokumentation.
Grav 3
Grav 3 var den minsta av de undersökta gravarna
och såg före undersökningen nästan limpformad
ut på grund av den hålväg som gick mellan gravarna.
Efter att torven och sanden tagits bort framkom
ett litet kärnröse inom en cirkel av mindre
stenar. Stencirkeln var endast 1,5 meter i diameter.
I kärnröset, och från början förmodligen under en
flat sten som rubbats av markberedningen, låg
rengjorda brända ben utan inblandning av kol
16
samt en järnnit med nitbricka, en välbevarad kniv
av järn och ett järnfragment. Benen i graven var
dels från människa, dels från nörboskap samt en
falang av björn, vilket visar att personen haft med
sig ett björnskinn i graven. Graven är troligen anlagd
mellan 650 och 760 e Kr.
Grav 4
Grav 4 var en av de större skadade högarna, visade
sig ha en kantkedja, en cirkel av stenar som
avgränsat graven, och ett kraftigt brandlager i mit-

ten av graven. Den östra sidan av graven hade ett
kärnröse medan den västra hade begränsat med
sten. Ben framkom både på östra och på västra
sidan graven men inblandningen av kol var mycket
liten i öster medan det var mycket kol i väster. I
det kraftiga brandlagret framkom brända ben varav
några ornerade kamfragment, ett bronsfragment,
en kniv av järn, ett eldstål av järn, flera delar av ett
eller flera brynen, nitar, järnfragment och en eldslagningsflinta.
Bland de brända benen fanns falanger
av björn. Falanger är fingerbenen i björnens
fot. När falanger förekommer i gravar är det den
yttersta delen där klon suttit som är med. Detta gör
det troligt att den döde begravts med en björnfäll.
Denna grav är 14C-daterad till 640-780 e Kr.
Grav 5
Grav 5 utgjordes av en gravhög skadad av flera
markberedningsgropar och från början ansågs
att den södra delen av graven hade skador från
markberedningsmaskinen. Vid undersökningen
visade sig att det som tolkats som körskada på högen,
förmodligen var spår av undersökningen från
Johanssons utgrävning 1909. Där framkom även
ett danskt mynt från 1899. Enligt beskrivningen
av 1909 års undersökning skall en av gravarna
bara ha undersökts delvis. Gravhögen innehöll
ett kraftigt kärnröse i hela graven. Under graven
framkom två nedgrävningar som syntes som
17
runda svarta gropar i den ljusa sanden. Dessa är
möjligen stolphål men inte från någon byggnad.
Stolphål har uppmärksammats på andra platser
under gravhögar. Kanske har en stolpe stuckit
upp genom graven? Fynden utgörs av en stor
järnplåt av obestämbar funktion, nitar och spikar
av järn, krampor av järn (krampor kan ha suttit
på svärd eller knivbeslag eller ingått i skrin- vagn
eller båtkonstruktioner), samt 18 pärlor av glas i
olika färger och ornerade kamfragment. De flesta
pärlorna var halva och färgerna varierade från rött
till grönt och blått. Några pärlor var mönstrade i
olika färger och en var rombisk, en annan kubisk
med avfasade kanter. Pärlorna daterar graven till
vendeltid (550-800 e Kr). Grav 5 har 14C daterats
till 650-780 e Kr.
Ridskolan i Vangsta
Den 28 september 1945 startades den första
ridskolan i Härnösand. Man hade då sju hästar
och verksamheten bedrevs i det så kallade
Skogsbrynet norr om Högslätten. Redan 1949
upphörde dock den verksamheten och de som var
kvar av den aktiva gruppen skingrades. Men 1967
tillsattes en kommitté med uppgift att undersöka
möjligheterna att starta en ridskola i Härnösand.
Olika förslag till lokalisering togs fram varav ett var
Vangsta. Redan 1968 etablerades verksamheten
i Vangsta och några baracker införskaffades som
stall. Det nya stallet stod klart för invigning1976.
Vangsta skola
11
Genom Kungliga Majestäts nådiga stadga angående
folkundervisningen i landet föreskrevs det
1842 att det skulle finnas en skola per församling.
Socknarna hade fem år på sig att uppföra
skolorna. Hernö sockenmän var intresserade av
att samarbeta med staden kring skolfrågan. Den
första skolan i Härnösand uppfördes vid Hofsgatan
och 1848 kunde undervisning bedrivas för barn
såväl i staden som i Hernö socken. Hösten 1859
inrättades dock en flyttande så kallad roteskola

på Härnö, med stationer i Specksta (hos bonden
Strindlund) och i Grönsvik. En lärare ambulerade
mellan skolorna. År 1887 ändrades de flyttande
skolorna till två fasta folkskolor: Specksta 1897 och
Brattås 1902. Skolan i Specksta flyttades 1906 till
Vangsta där ett skolhus uppfört. Brattås fick eget
skolhus 1918.
Den 28 januari 1938 beslutade stadsfullmäktige
att dra in Vangsta skola fr. o m höstterminen, samt
att anordna skolskjutsar till Johannesbergsskolan.
Idag huserar motorcykelklubben Albatross i den
gamla skolans lokaler.
“Vangsta skola
- sömnad och andakt“
av Lars Ekman
Det välfernissade golvet blänkte i solen som
sken genom de höga fönstren och gjorde trägolvet
varmt och behagligt. Runt den stora salen i
Vangsta skola satt traktens fruar då det var symöte.
Där satt förutom mor Karin, fru Rydberg,
faster Elin, fru Björklund, fru Harlén, fru Nilsson
samt många fler som nu äro skuggor och borta
för att låna några ord av skalden Bertil Malmberg.
Alla hade en stickning eller sömnad i händerna
och det var som om fingrarna gick av sig själv för
pratet nådde stundtals höga nivåer.
Själva undervisningen var sedan ett antal år nedlagd
och nu användes skolan som samlingslokal
åt bygdens befolkning. Symötena hölls i kyrklig
regi under sommarmånaderna och stunden
innehöll därför en dos andlig sång samt några
gudsord. En sak som förundrade mig var att mor
Karin inte tagit med sig korgen med strumpor
som skulle stoppas och som ständigt fylldes på.
Strumpstoppningen verkande intressant tyckte jag
18
då hon använde något som liknande en svamp
fast av trä. I stället tog hon med sig en stickning
något som hon sällan eller aldrig sysslade med
hemma. Inte heller någon av de andra fruarna
ägnade sig åt strumpstoppning under mötet. Det
förundrade mig då jag inte kunde tänka mig att
det även hos andra familjer inte fanns strumpor
som behövde stoppas. Ingen gjorde heller andra
vanliga sömnadsysslorna som bestod i att lappa
(det gjorde inget om hade lappade kläder huvudsaken
att man var hel och ren lät det) vända på
kragar eller sprätta upp gamla kläder som kunde
vändas och sys upp till något annat. Nu var det
broderier och sömnad på dukar eller som i mor
Karins fall stickning som gällde. Syster Astrid och
jag hade ännu inte hunnit upp i skolåldern utan
fick följa med sedan Karin gett oss stränga förhållningsorder
att hålla oss lugna. Syrran hade även
hon en stickning medan jag som karl inte kunde
förväntas ha några anlag åt det hållet. Vilket i och
för sig var helt sant.

Vad det gäller den andliga spisen vill jag minnas
att såväl präster och prelater av olika dignitet från
svenska kyrkan framträdde och ibland hämtade
man någon från frikyrkan. Bl. a framträdde Karl
Ivan Ödlund med bl. a ”Löftena kunna ej svikas”
samt en annan gång prästen Ivar Forsberg med
uppbyggligt tal samt sång. På slutet av gudstjänsten
spred sig en behaglig kaffedoft i lokalen och
nog var det lika gott att få den lekamliga spisen
som den andliga. Jag hade nog lätt kunnat rensa
hela kakfatet ensam men mor Karins förmaningar
och vakande blickar gjorde att jag nöjde mig med
en veteskiva och två kakor samt ett glas saft. Efter
kaffestunden togs en liten kollekt upp.
Tanterna återgick sedan till handarbetet men efter
ett tag gapade plats efter plats tom då det var
viktigt att hinna hem och laga till middan till gubben
och familjen. Att maten stod på bordet i rätt
Militärhistoria
Stora delar av Härnön präglas av den militära aktivitet
som funnits och finns i området. Därför följer
här en kort historik. Riksdagen beslutade 1847/
1848 att förlägga ett artilleribatteri till Härnösand.
Staden ställde tre tunnland mark till förfogande;
den s.k. Storsvedjan på norra delen av Härnön,
för exercisfält. Första övningen skedde 1854. Som
förläggning och expedition användes en fastighet
på Östanbäcksgatan 8. År 1887 beslutades att en
infanterivolontärskola för utbildning av det befäl
som skulle öva värnpliktiga vid Västernorrlands
regemente skulle förläggas till Härnösand, i hård
konkurrens från Sollefteå och Sundsvall. 1891 stod
byggnaden på Brännan klar. Men redan 1911 flyt-
19
tid var en förutsättning för att livet skulle fungera
för efter den väntade en kort vilostund då man kurade
skymning innan kvällsbestyren i ladugården
tog vid. Även om vi hörde till det proletariat som
inte hade djur så satt mor Karin en lagom lång
stund innan vi bröt upp vilket var en lättnad då
det blivit alltför påfrestande att hålla sig tyst och
relativt lugn.
Ute på bron såg man en stor gårdsplan som var
omringad av vedbod, utedass förråd samt ett litet
hus vilket var tänkt att vara vaktmästarbostad. En
lägenhet för lärarinnan fanns i själva skolhuset.
När vi sneddat över gårdsplanen och kommit ut
på vägen bredde sig rena landsbygden ut åt alla
sidor med gårdar, ladugårdar samt lador. Väl på
hemväg hade jag en känsla av att mor Karin var
lika glad som jag att det hela var över, för den här
gången.
tade verksamheten till Sollefteå. Byggnaden fungerade
en tid som ålderdomshem och senare som
lokaler för SSVH. Stadsfullmäktige beslutade 1916
att upplåta mark på Hofsjorden för kasernbyggnad
till Hemsö Kustartillerikår. När byggnaden stod färdig
1922 hade dock försvarssituationen förändrats
så mycket att det inte fanns behov av kasernen.
Huset övertogs av landstinget och nyttjades som
sjukhus, Vanföreanstalten. Ombyggnaden till sjukhus
skedde åren 1926-1927. Sedan 1970-talet har
ortopedavdelningen funnits vid Sundsvalls sjukhus
och det är numera Landsarkivet i Härnösand
som huserar i lokalerna. Härnösands kustartilleriregemente,
KA 5 tillkom 1953, det uppstod ur

Härnösands kustartilleridetachement - KA 4H som
var namnet fram till 1953. KA 4H blev 1953 en
självständig kår - KA 5, och bytte 1975 namn till
Härnösands kustartilleriregemente. KA 5 lades ner
1997 efter 1996 års försvarsbeslut.
Mäthallen
12
Den s.k. mäthallen byggdes under 50-talet som
en utbildningsplattform för artilleriutbildningen
vid KA 5. De som fick sin utbildning där kallades
för mätare och deras funktion var att med en tre
Försöksmobilisering, bivack med tält Härnön 1913.
20
meters inbasmätare m/46 (”en stor kikare”), mäta
riktning och avstånd till fartyg. Dessa värden lämnades
sedan till en eldledningsplats för att sedan
omvandlas till mätvärden för kanonerna. En duktig
mätare kunde mäta på 25 meter när på avstånd
upp till 9 – 10 kilometer. På den här tiden gick det
många fartyg upp genom Sannasundet och ute till
havs, därför var stället bra ur utbildningssynpunkt.
Funktion ersattes sedan av radar. Mäthallen kom
då att nyttjas av värnpliktiga som hade signaltjänst/
radiotjänst som huvudsysselsättning.

Några lästips!
Brännans IF 60 år, Föreningen gamla Brännaiter, Härnösand 1990
Härnösand, Härnösands kommittén 1985
Bucht, Gösta 1935. Härnösands historia. Del I & II. Härnösand.
Bucht, Torsten 1955. Ortnamnen i Västernorrlands län, del 1. Lund.
Källdén, Anna, 1982, Kapellsberg: det gamla lektorsbostället som blivit en musikens högborg, Härnösand
Lundkvist, Tyko 1986 [1971]. Boken om Säbrå. Örnsköldsvik.
Näslund, Rolf 1980. Studier i Härnösands bebyggelsehistoria 1585-1800-talets mitt.
Del 1. Härnösand.
Olsson, Olof & Wallin, Sven 1984. Härnösand genom seklerna. Del 1 och 2. Härnösand.
Selinge, Klas-Göran 1977. Järnålderns bondekultur i Västernorrland. Västernorrlands forntid. CEWE-Förlaget.
Örnsköldsvik.
Ström, Folke 1997 [1961]. Nordisk hedendom. Tro och sed i förkristen tid. Göteborg.
Wik, Harald 1981. Härnösands historia. Del III. Härnösand.
Portalen Kulturarv Västernorrland drivs av Landsarkivet i Härnösand, Länsbiblioteket Västernorrland och
Länsmuseet Västernorrland. Vi vill att portalen ska vara en levande samlingsplats för länkar, fakta och information
samt råd rörande västernorrländskt kulturarv.
Materialet i foldern är sammanställt av Peter Persson och Märta Molin vid Länsmuseet Västernorrland. De
äldre bilderna är hämtade ur länsmuseets fotodatabas och de nyare är fotograferade av Peter Persson.
Foldern är producerad med stöd av Länsstyrelsen i Västernorrland.
www.kulturarvvasternorrland.se
ABM Resurs 2008
ISBN 978-91-85222-15-5
Hemströms Tryckeri Härnösand
Landsarkivet
i Härnösand