Häfte D-2 - Socialdemokraterna

Häfte D, del 2: 

Konkurrera med kunskap 

– inte låga löner 

Kongress 2005 

29 oktober – 3 november 

Malmö

Häfte D – del 2 

Konkurrera med kunskap – inte låga löner 

Partistyrelsens utlåtanden och motioner som rör 

handel och konkurrensfrågor, näringspolitik, 

infrastruktur, regionalpolitik samt jordbruk, 

skog och fiske (motionerna D124-D285, 

motionerna D283-D285 finns på sidorna 92-95) ...................2 

Socialdemokratiska partistyrelsen 

överlämnar härmed till partiets 35e ordinarie kongress, 

den 29 oktober–3 november 2005 i Malmö, 

i stadgeenlig ordning inlämnade motioner samt partistyrelsens utlåtanden 

och övriga förslag. 

Detta häfte är utgivet av Socialdemokraterna. 

Tryck: EO Print, Stockholm 

Layout och produktion: EO Print, Stockholm 

Omslag: Gränslösdesign 

ISBN: 91 532 0578 2

2 

Konkurrera med kunskap – inte låga löner 

Partistyrelsens utlåtanden och motioner som rör handel 

och konkurrensfrågor, näringspolitik, infrastruktur, regionalpolitik 

samt jordbruk, skog och fiske 

Partistyrelsen utlåtande över motionerna D124, D125:1-2, 

D126:1-2, D127:1-2, D128, D129:1-2, D130:1-3, D131, D132, 

D133, D134, C84:5, C89:2, E14:5 och E321:2 

(ILOs konvention 94, upphandlingsregler) 

I motion D124 (Sölvesborgs arbetarekommun) yrkas att eventuella hinder 

ska undanröjas för kravet att svenska lagar och svenska kollektivavtal ska 

gälla vid offentlig upphandling av tjänster. I motion D125:1-2 (Kungsbacka 

arbetarekommun) yrkas att kommuner i alla sina upphandlingar ska 

tillämpa ILO-konventionen nr 94 från 1949 samt ILO:s rekommendation 

84, för att att få en bättre kvalité på de tjänster som man köper in, samt 

säkerställa att arbetstagarna hos kommunens entreprenörer omfattas av 

försäkringar, arbetsmiljöuppföljning, personalutveckling och lön enligt gällande 

kollektivavtal, för den aktuella inköpta tjänsten. I motion D126:1-2 

( Jönköpings arbetarekommun) yrkas att Sverige ratificerar ILO:s konvention 

94 så att man i offentlig upphandling kan ställa krav på arbetsförhållanden 

och att Sverige verkar för att intentionerna i konventionen 94 gäller 

som EG-rätt. Motion E14:5 (Lunds arbetarekommun) yrkar att Sverige 

ratificerar ILO-konventionen 94 som innebär att kontrakt för offentlig 

upphandling ska fastställa löner, arbetstid och andra arbetsvillkor i enlighet 

med gällande kollektivavtal och att samhället ska ställa sociala krav vid 

upphandling av varor och tjänster. I motion D127:1-2 (Uddevalla arbetarekommun) 

yrkas att Sverige ratificerar ILO-konventionen 94 om arbetsklausuler 

i kontrakt där offentlig myndighet är part samt att kraven på att 

löne- och anställningsvillkor ska följa kollektivavtal och den arbetsrättsliga 

lagstiftningen i sin helhet ska tillgodoses i all offentlig upphandling och 

entreprenadverksamhet. I motion D128 (Stockholms arbetarekommun) 

yrkas att partikongressen ska besluta att arbeta för att stärka kollektivavtalet 

i enlighet med motionens anda, det vill säga att man ska kunna ställa 

krav på kollektivavtal vid offentlig upphandling. I motion D129:1-2 (Huddinge 

arbetarekommun) yrkas att SAP arbetar för att Sverige omgående 

ratificerar ILO-konventionen nr 94. I motion D130:1-3 (Huddinge arbetarekommun) 

yrkas att det vid offentlig upphandling av varor ställs krav på 

att företagen och dess underleverantörer respekterar ILOs åtta kärnkonventioner, 

att Sverige ratificerar ILO-konvention nr 94 samt att vi socialdemokrater 

både inom EU och globalt ska vera för att sociala krav möjliggörs 

och används som praxis i all upphandling. I motion D131 (Malmö 

arbetarekommun) yrkas att socialdemokraterna snarast ska driva frågan om 

ratificering av ILO-konventionen 94. I motion C89:2 (Svedala arbetarekommun) 

yrkas att beställare inom offentlig förvaltning ska ha svenskt kollektivavtal 

som grund vid upphandling. I motion D132 (Ronneby arbetarekommun) 

yrkas att regering och riksdag snarast ska undanröja eventuella 

hinder för kravet att svenska lagar och svenska kollektivavtal ska gälla vid 

all offentlig upphandling av tjänster. I motion C84:5 (Bengtsfors arbetare-

kommun) yrkas att kollektivavtalen och arbetsrättens roll i entreprenadverksamhet 

i allmänhet ska stärkas, särskilt i samband med offentlig upphandling. 

I motion E321:2 (Stockholms läns partidistrikt) yrkas att partistyrelsen 

ges i uppdrag att samla kommunerna kring ett upphandlingsreglemente 

så att det klart framgår att leverantörer till kommunen ska följa gällande 

svenska kollektivavtal. I motion D133 (Sundbybergs arbetarekommun) 

yrkas att SAP arbetar för att Sverige omgående ratificerar ILO-konvention 

nr 94. I motion D134 (Ullerud-Forshaga arbetarekommun) yrkas 

att ett antal sociala krav ska ställas vid all offentlig upphandling. 

Partistyrelsen instämmer i motionärernas syn på vikten av att kommuner 

och andra offentliga organ ska kunna ställa krav på villkor i enlighet 

med kollektivavtal vid offentlig upphandling. 

ILO:s konvention 94 om arbetsklausuler i kontrakt där offentliga 

myndigheter är en part innebär att samhället ska ställa sociala krav på sina 

leverantörer av varor och tjänster. Pengar får inte vara den enda grunden 

för beslut om offentliga köp. 

Partistyrelsen delar motionärernas åsikt att det är viktigt att ILOs 8 

kärnkonventioner, om barnarbete, slaveri, mot diskriminering och förenings- 

och förhandlingsrätt på arbetsmarknaden. Sverige har ratificerat 

samtliga av dessa 8 konventioner och då även anpassat vår lagstiftning för 

att följa konventionerna. Konventionernas innehåll finns alltså inskriven i 

Svenska lagstiftning och måste följas av samtliga aktörer på den svenska 

arbetsmarknaden, även offentliga entreprenader och dess underleverantörer. 

Partistyrelsen understryker att skattepengar inte får användas för att 

subventionera dåliga arbetsvillkor och dålig arbetsmiljö. Myndigheter och 

kommuner och andra offentliga organ ska enbart anlita seriösa företag 

som följer spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden. 

Under 2004 antog Europeiska rådet och Europaparlamentet nya 

direktiv om offentlig upphandling och i våras presenterade Upphandlingsutredningen 

2004 förslag på hur dessa direktiv ska införlivas i svensk lag. 

Frågan om ILO-konventionen kan ratificeras måste analyseras mot bakgrund 

av det rättsläge som blir gällande då. Den socialdemokaratiska regeringen 

har i ett tilläggsdirektiv gett utredningen i uppdrag att utreda ILOkonventionens 

förenlighet med det sätt på vilket upphandlingsdirektiven 

föreslås genomföras. Uppdraget ska slutredovisas senast den 13 januari 

2006. Om det visar sig nödvändigt anser partistyrelsen att det är viktigt att 

agera på EU-nivå för rättigheten att ställa krav i enlighet med kollektivavtal 

vid offentlig upphandling. Partikongressen 2001 beslutade att Sverige 

bör ratificera ILOs konvention 94. Det beslutet står fast. 

Partistyrelsen föreslår kongressen besluta: 

1) att bifalla motion D130:1, 

2) att anse motionerna D124, D125:1-2, D126:1-2, D127:1-2, 

D128, D129:1-2, D130:2-3, D131, D132, D133, D134, C84:5, 

C89:2, E14:5 och E321:2 besvarade med hänvisning till partistyrelsens 

utlåtande. 

3

4 

Motion D124 

Sölvesborgs arbetarekommun 

Rätten att teckna svenska kollektivavtal 

Ett sunt näringsliv och trygga arbeten är förutsättningen för en rättvis tillväxt 

i vårt samhälle. För att nå detta och för att samhället inte ska utarmas måste 

det vara ordning och reda samt stabila spelregler på arbetsmarknaden. I 

begreppet ordning och reda ingår bland annat att alla anställda garanteras 

avtalsenliga löner och goda anställningsvillkor, samt att alla företag och 

offentliga myndigheter ser till att följa gällande avtal och regler. 

Vi lever i en alltmer internationaliserad värld med ökad rörlighet för 

arbetskraft och företagande över nationsgränserna. Den negativa delen av 

detta är att det finns företag som genom att inte teckna svenska kollektivavtal 

använder de anställdas löner och anställningsvillkor som ett konkurrensmedel. 

Min bestämda uppfattning är att oavsett om det är ett svenskt eller 

utländskt företag så måste samma spelregler gälla på den svenska arbetsmarknaden. 

I dagsläget pågår det diskussioner om huruvida man kan kräva svenska 

kollektivavtal vid offentliga upphandlingar, då frågan inte har prövats i EUdomstolen. 

Det skulle ställa till stora problem för vårt välfärdssamhälle om vi 

inte ska ha samma villkor på den svenska arbetsmarknaden, inte bara för 

arbetstagare utan även för ett stort antal småföretag. 

Med vad som ovan anförts föreslår jag: 

1) att ge vår socialdemokratiska regering och riksdagsgrupp i uppdrag att 

snarast undanröja eventuella hinder för kravet att svenska lagar och 

svenska kollektivavtal ska gälla vid all offentlig upphandling av tjänster. 

Per-Olov Larsson 

Sölvesborgs arbetarekommuns beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D125 

Kungsbacka arbetarekommun 

Kollektivavtal fördel vid offentlig upphandling 

När kommunerna runt om i landet skall göra upphandlingar, det kan exempelvis 

gälla skolskjutsar, städentreprenader, vägunderhåll, et cetera, så skall 

man följa de regler som gäller för offentlig upphandling (LOU.1992:1528). 

I dessa regler skall i princip upphandlingen gå till den som erbjuder det 

lägsta priset. Kommunerna har enligt lagen om offentlig upphandling ingen 

skyldighet att ta hänsyn till de anställdas situation i entreprenadföretagen, ej 

heller om de omfattas av kollektivavtal eller arbetsmarknadsförsäkringar. Risken 

är därmed uppenbar att kommunerna kan komma att bidra till så kallad 

social dumping i samband med att man lägger ut arbete på entreprenörer. 

Vår motion för att motverka risken att medverka till social dumping är 

att kommuner i alla sina upphandlingar skall tillämpa ILO konvention nummer 

94, från 1949 samt ILO:s rekommendation 84. Detta för att få en bättre 

kvalitet på de tjänster som man köper in. Samt för att säkerställa att arbetstagarna 

hos kommuners entreprenörer omfattas av försäkringar, egenkontroll av

arbetsmiljö, personalutveckling och lön enligt gällande kollektivavtal, för den 

aktuella inköpta tjänsten. 

Motivering: För den som ej är insatt i konventionens innebörd följer här 

en fri tolkning – ILO-konvention 94 innebär att kontrakt för offentlig upphandling 

ska fastställa löner, arbetstid och andra arbetsvillkor i enlighet med 

gällande kollektivavtal. Samhället ska ställa sociala krav vid upphandling av 

varor och tjänster. 

Om kommunerna ställer dessa krav vid framtida upphandlingar, så kan 

detta på kort sikt leda till att visa upphandlingar kan komma att fördyras. 

Detta grundar vi på att; idag kan företag som ej har kollektivavtal konkurrera 

ut seriösa företag som har kollektivavtal. Detta innebär att ett företag som ej 

betalar ut kollektivavtalsenlig lön och kanske inte ens har försäkringar för sina 

arbetstagare alltid kommer att kunna lägga in ett lägre anbud, än de seriösa 

företagen som följer villkoren på svensk arbetsmarknad. 

Vår bedömning är att om kommuner skulle framföra dessa krav vid upphandling 

så kommer det att stärka de företag som finns inom kommuner. 

Detta skulle även innebära att de företag som finns i Kommuner stärker sin 

position gentemot övriga företag. Och eftersom företagen finns i kommuner 

så kommer kommunen att få tillbaka pengar, i form av ökade skatteintäkter. 

Detta gäller skatt från bland annat arbetstagarna. Dessutom tror vi att, på sikt, 

så kan detta komma att leda till fler arbetstillfällen i kommuner. 

Skulle förslaget antas av kommuner, så kommer det att innebära att man 

kommer att ”gå i bräschen” för ett helt nytt tänkande vid offentliga upphandlingar. 

Den kommun som skulle vara bland de första i landet med att sluta leta 

efter enbart det lägsta priset, utan istället säkerställer kommunen, företagens/ 

entreprenörernas kvalitéer. Och därigenom så säkerställer även kommunen 

arbetstagarnas arbetsvillkor, vilka oftast också är skattebetalare i kommunen, 

hälsa och välfärd. 

Detta kommer med stor sannolikhet innebära att livskvalitén för invånarna 

i kommuner kommer att höjas, samt att villkoren för en konkurrens 

mellan företagen sker på lika villkor. 

Avslutningsvis vill vi påpeka att det inte finns något i vårt förslag som 

strider mot Lag om offentlig upphandling, vilken vi förmodar att kommunerna 

måste tillämpa. 

Med förhoppning om att partikongressen skall anta detta förslag, som 

innebär att företagen i kommunen kommer att stärkas mot andra företag samt 

att arbetstagarna kommer att få bättre villkor, hoppas vi att vårt förslag implementeras 

i kommuners framtida upphandlingskrav. 

Förslag: 

1) att kommuner i alla sina upphandlingar ska tillämpa ILO konvention 

nummer 94, från 1949 samt ILO:s rekommendation 84 Detta för att få 

en bättre kvalitet på de tjänster som man köper in, 

2) att säkerställa att arbetstagarna hos kommunens entreprenörer omfattas 

av försäkringar, arbetsmiljöuppföljning, personalutveckling och lön 

enligt gällande kollektivavtal, för den aktuella inköpta tjänsten. 

Åke Eliasson och Johan Tolinsson 

Kungsbacka arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

5

6 

Motion D126 

Jönköpings arbetarekommun 

ILOs konvention –94 

Denna konvention handlar om att kunna ställa krav om arbetsförhållanden vid 

offentlig upphandling. Huvudbestämmelserna avser att garantera att fastställda 

arbetsvillkor skyddas mot försämringar till följd av konkurrens vid anbudsgivning. 

I konventionen stadgas bland annat att offentliga kontrakt ska innehålla 

klausuler som fastställs i till exempel kollektivavtal eller annat godtaget 

förhandlingssystem. I dag har inte Sverige ratificerat denna konvention trots 

att sju medlemsstater plus Norge har gjort detta. Då det inte har väckt några. 

Metall avdelning 85s socialdemokratiska förening yrkar därför: 

1) att Sverige ratificerar ILOs konvention -94 så att man i offentlig upphandling 

kan ställa krav på arbetsförhållanden, 

2) att Sveriges verkar för att intentionerna i konvention -94 gäller som EGrätt. 

Jönköpings arbetarekommun beslutade att anta motionen som sin egen. 

Motion D127 

Uddevalla arbetarekommun 

Offentlig upphandling 

Samspelet mellan den offentliga och privata sektorn är starkt. Det kan illustreras 

på flera olika sätt. Ett sådant är värdet av den offentliga upphandlingen 

och dess betydelse för näringslivet. 

Samtidigt ger offentlig upphandling möjligheter att tillgodose vitala 

samhällsintressen. På motsvarande sätt är det ett allmänt intresse att kraven 

på lika behandling av arbetstagare och företag sker i dessa sammanhang. 

Betydelse av dessa aspekter på offentlig upphandling växer i takt med dels att 

alternativa driftformer för offentliga uppgifter prövas dels i samband med 

entreprenadarbeten. 

En svaghet med nu gällande regler i Sverige är att det inte finns någon 

skyldighet för den som ansvarar för upphandling att ställa sociala krav eller 

miljökrav utan bara en möjlighet. 

Miljöhänsyn har emellertid fått ett ökat erkännande, och anses vara allmänt 

accepterade. Beträffande arbetsmiljö och andra ”socialt” betingade förhållande 

gäller inte motsvarande förhållande. Detta framstår som helt omotiverat 

och fullständigt oacceptabelt i en tid då kraven på ett rättfärdigt arbetsliv 

måste tillgodoses genom en rad olika insatser inom flera områden. 

Ifråga om offentlig upphandling är relevanta ILO-konventioner mycket 

betydelsefulla och av strategisk karaktär. Samtidigt ger Sveriges medlemskap 

i EU nya möjligheter att tillmäta sociala krav en mycket strakare ställning i 

samband med bl.a. entreprenadarbeten. EU:s upphandlingsreglemente 

uttrycker förhållandena på bl.a. följande sätt i § 34: 

”Gällande lagar, förordningar och kollektivavtal rörande arbetsvillkor 

och arbetarskydd, på såväl nationell som gemenskapsnivå, är tillämpliga vid

fullgörandet av ett offentligt kontrakt om dessa bestämmelser och tillämpningen 

av dem överensstämmer med gemenskapsrätten”. 

Ur både arbetstagar- och konkurrenssynpunkter blir ILO-konventionerna 

och EU:s upphandlingsreglemente två redskap, vid sidan om en revidering 

av lagen om offentlig upphandling, för att hävda kraven på lika behandling av 

alla löntagare och företag vid arbetet som utförs på arbetsmarknaden i Sverige. 

Med detta avses bl.a. att löne- och anställningsvillkoren vid entreprenadverksamhet 

följer kollektivavtal. Krav som följer av arbetsmiljö- och medbestämmandelagarna 

måste också fullt ut respekteras och tillämpas i det här 

sammanhanget. 

Kollektivavtalens rikstäckande och allmängiltiga karaktär skiljer sig från 

förhållanden i flera andra länder, och är därför ofrånkomliga inslag i all 

offentlig upphandling, och alla former av entreprenadverksamhet och tjänstehandel. 

Mot bakgrund av ovanstående föreslås partikongressen besluta 

1) att Sverige ratificerar ILO-konventionen 94 om arbetsklausuler i kontrakt 

där offentlig myndighet är part, 

2) att i all offentlig upphandling och entreprenadverksamhet tillgodose kraven 

på att löne- och anställningsvillkor ska följa kollektivavtal och den 

arbetsrättsliga lagstiftningen i sin helhet. 

Lennart Sköld 

Uddevalla arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D128 

Stockholms arbetarekommun 


Stockholms Arbetarekommun menar att den offentliga sektorn har ett stort 

ansvar för hur arbetsmarknaden fungerar. Detta dels i kraft av att vara en stor 

arbetsgivare men också i kraft av att vara en stor beställare av varor och tjänster. 

Det senare regleras juridiskt av Lagen om offentlig upphandling (LOU). 

I LOU läggs tonvikten, för att inte säga hela tyngden, på att den offentliga 

upphandlaren måste ha ett affärsmässigt beteende. Detta tolkas vanligen 

som att lägsta pris skall antas. Styrelsen menar dock att detta givetvis inte kan 

räcka som utgångspunkt för den offentliga upphandlarens agerande. Arbetarekommunen 

har också tidigare drivit på för en förändring av LOU i syfte att 

lagstiftningen skall medge krav på bland annat kollektivavtal. 

Frågan om huruvida krav på kollektivavtal kan ställas vid offentlig upphandling 

är idag omtvistad. En paragraf om möjligheten att ställa sociala krav 

tillfördes till LOU för en tid sedan. Denna paragraf är dock inte juridiskt prövad 

och det är osäkert om den medger ett krav på kollektivavtal. Det är inte 

heller otvetydigt om det EU-direktiv som lägger grunden för den nationella 

lagstiftningen medger krav på kollektivavtal. 

Stockholms arbetarekommun anser det vara mycket angeläget att den 

svenska regeringen arbetar för att klargöra vad som ryms inom befintligt EUdirektiv. 

Om direktivet inte tillåter krav på kollektivavtal måste regeringen 

7

8 

arbeta för att snarast få till stånd en förändring av EU-direktivet. Skulle en 

prövning visa att krav på kollektivavtal är möjligt, måste vårt partis mål vara 

att förändra LOU så att det inte längre kan råda något tvivel om att krav på 

kollektivavtal är förenligt med lagstiftarens intentioner. 

Med hänvisning till ovanstående föreslår vi partikongressen besluta: 

1) att arbeta för att stärka kollektivavtalet i enlighet med motionens anda. 

Stockholms arbetarekommun beslutade att anta motionen som sin egen. 

Motion D129 

Huddinge arbetarekommun 

ILO Konventionen nr 94 

ILO konventionen nr 94 föreskriver att vissa offentliga kontrakt ska innehålla 

klausuler som tillförsäkrar de berörda arbetstagarna löner (inklusive traktamenten), 

arbetstider och övriga arbetsvillkor, som inte är mindre gynnsamma 

än dem som gäller för samma slags arbete inom samma yrke eller näringsgren 

i det område där arbetet utförs. 

Syftet med konventionen är att säkra att redan etablerade nationella 

arbetsvillkor i ett område garanteras. Avsikten är däremot inte att ställa upp 

materiella minimivillkor för arbete som utförs under offentliga kontrakt. 

Konventionen är tillämplig på kontrakt i vilka åtminstone den ena parten 

är en offentlig myndighet och som innebär att allmänna medel tas i anspråk 

och att en avtalspartner anlitar arbetskraft. Kontraktet ska gälla uppförande, 

ombyggnad, reparation eller rivning av offentliga anläggningar, framställning, 

hopsättning, handhavande eller transport av material, förråd eller utrustning, 

eller utförande eller tillhandahållande av tjänster. Om någon del av arbetet 

utförs av underentreprenörer, eller om kontraktet överlåts, gäller konventionens 

krav också detta arbete. 

Konventionstexten är fortfarande densamma som 1949. 

Att en upphandlande enhet inom stat kommun eller landsting ska kunna 

ställa krav på att de entreprenörer som skall utföra tjänster åt oss skattebetalare, 

inom t.ex. vård och omsorg har kollektivavtal har sedan länge ansetts som 

en självklarhet. Det har varit en garanti för att entreprenören inte använder 

försämrade löne- och anställningsvillkor för de anställda som konkurrensmedel, 

s.k. social dumping. 

Byggnads konflikt i Vaxholm är bara en i raden av konflikter som kommer 

att uppstå på den svenska arbetsmarknaden utan konvention nr 94, en 

konflikt som hade kunnats undvikas om Sverige hade ratificerat ILO konventionen 

nr 94. 

Att i Sverige, där mellan 80-90 % av arbetsmarknaden täcks av kollektivavtal, 

anse att svenskt kollektivavtal är ett diskriminerande villkor förefaller 

orimligt. 

EG-regler syftar till att motverka social dumping. 

Det så kallade utstationeringsdirektivet (96/71/EG) slår fast att EGs 

lagstiftning inte förbjuder medlemsstater att tillämpa landets lagstiftning eller 

kollektiva överenskommelser för arbetstagare från ett annat EU-land ens då 

de vistas tillfälligt inom arbetslandet. Tvärtom föreskriver direktivet en skyl-

dighet att tillförsäkra sådana arbetare samma villkor som tillkommer övriga 

arbetstagare i landet, exempelvis genom kollektivavtal. 

Utvecklingen går alltså mot att EU:s regler i ökad utsträckning skyddar 

mot social dumping, som ett sätt att uppnå konkurrensfördelar. Av EG-domstolens 

domar framgår att EG-regler inte hindrar att samhället uppställer 

sociala krav på leverantörer av varor och tjänster. Därför föreligger det i dag 

inga hinder för Sverige att ratificera ILO konventionen nr 94. 

Vi kräver därför: 

1) att arbetarekommunen beslutar anta motionen som sin egen och driver 

på SAP i arbetet för att Sverige omgående ratificerar ILO konventionen 

nr 94, 

2) att SAP arbetar för att Sverige omgående ratificerar ILO konventionen 

nr 94. 

Leif Nyberg och Karl Johan Kamb 

Huddinge arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D130 


Inga skattepengar till lönedumpning! 

Varje år använder Sveriges kommuner och landsting ca 250 miljarder skattekronor 

till upphandling av varor, tjänster och entreprenader. Möbler, textilier, 

kläder, datorer, leksaker, maskiner är bara några exempel på varor som produceras 

helt eller delvis på den globala marknaden. Det betyder att kommuner 

och landsting är stora konsumenter på en global marknad. Nu växer den internationella 

tjänstehandeln snabbt. Dessutom kommer nu i takt med integrationen 

av EU:s inre marknad allt fler utländska företag inom tjänstehandel att 

konkurrera på den svenska marknaden. Kommuner och landsting handlar 

även upp tjänster från företag inom anläggnings- och byggsektorn, men gör 

även upphandlingar inom fler branscher. 

Vi vet alla att handel över gränserna kan vara en av de mest kraftfulla 

drivkrafterna för ekonomisk utveckling, minskad fattigdom och förbättrade 

levnadsvillkor. Inte minst vår egen historia är ett exempel på detta. Bland 

annat är det den öppna handeln som bidragit till att det svenska näringslivet 

effektiviserats och utvecklats tekniskt. Däremot får självklart inte konkurrensen 

ske på vilka villkor som helst. De brott mot grundläggande fackliga och 

mänskliga rättigheter som idag är vanligt i många branscher är oacceptabla 

och dessutom ett hinder för utvecklingen. Den stora upphandling som stat, 

kommun och landsting gör varje år är ett viktigt verktyg för att stoppa dessa 

brott genom att ställa krav på företag. 

Redan idag ställs vissa krav, till exempel på att företag inte får ha stora 

skulder hos kronofogden och att företagen betalar skatt som de ska. Upphandlingen 

har också delvis blivit ett verktyg för att driva på mot mer miljövänlig 

produktion, även om det är långt kvar till en helt miljöanpassad upphandling. 

Sedan 2002 finns också möjligheter att ställa krav på antidiskriminering 

i samband med upphandling. 

Det är nu hög tid att ta nästa steg. Genom att upphandlingen blir allt mer 

9

10 

internationell och gränsöverskridande måste krav ställas på att internationellt 

erkänd arbetsrätt och nationell lag respekteras i samband med upphandling. 

Utgångspunkten för en socialt ansvarig upphandling är ILOs åtta kärnkonventioner, 

nr 87 och 98 om förenings- och organisationsfrihet samt förhandlingsrätt, 

nr 29 och 105 om förbud mot tvångs- och slavarbete, nr 138 

och 182 om förbud mot barnarbete, konventionerna 100 och 111 om förbud 

mot diskriminering. 

Utöver de åtta kärnkonventionerna finns konvention 94. Denna konvention 

handlar om att offentliga kontrakt ska innehålla klausuler som tillförsäkrar 

de anställda lön och övriga arbetsvillkor som inte är mindre gynnsamma 


i det område där arbetet utförs. Sverige har tyvärr inte ratificerat konvention 

94. Företag verksamma i Sverige ska inte kunna konkurrera med lägre löner 

eller sämre avtalsvillkor än vad motsvarande svenska företag måste leva upp 

till Därför är det nödvändigt att Sverige nu ratificerar konvention 94! 

De här konventionerna tillsammans med ett krav om att nationell lag 

måste respekteras utgör en absolut miniminivå som bör krävas av alla företag 

och dess underleverantörer för att de ska kunna kvalificera sig för ett offentligt 

kontrakt. Dessa krav bör ställas på varor och tjänster där det finns risk för 

brott mot grundläggande rättigheter i arbetslivet. 

Att ta socialt ansvar och skapa välfärd är den huvudsakliga drivkraften 

för kommuner och landsting och själva anledningen till att de existerar. 

Med hänvisning till detta faktum samt ovanstående hemställer vi att kongressen 

beslutar: 

1) att det vid offentlig upphandling av varor ställs krav på att företagen och 

dess underleverantörer respekterar ILOs åtta kärnkonventioner, 

2) att Sverige ratificerar ILO konvention 94, 

3) att vi socialdemokrater både inom EU och globalt skall verka för att 

sociala krav möjliggörs och används som praxis i all upphandling. 

Christina Axelsson, Huddinge och Anders Jonsson, Norrtälje 


Motion D131 

Malmö arbetarekommun 

ILO-konventionen 94 

Det är hög tid att Sverige ställer sig bakom och ratificerar ILO-konventionen 

94 som innebär att kontrakt för offentlig upphandling skall fastställa löner, 

arbetstid och andra arbetsvillkor i enlighet med gällande kollektivavtal. Samhället 

ska ställa sociala krav vid upphandling av varor och tjänster. 

Vi föreslår den socialdemokratiska partikongressen besluta: 

1) att socialdemokraterna snarast skall driva frågan om ratificering av ILOkonventionen 

94. 

Eva Sjöstedt, SEKO s-förening 

Malmö arbetarekommun beslutade att anta motionen som sin egen.

Motion D132 

Ronneby arbetarekommun 

Rätten att teckna svenska kollektivavtal 

Ett sunt näringsliv och trygga arbeten är förutsättningen för en rättvis tillväxt 

i vårt samhälle. För att nå detta och för att samhället inte skall utarmas måste 

det vara ordning och reda på arbetsmarknaden. I begreppet ordning och reda 

ingår bland annat att alla anställda garanteras avtalsenliga löner och goda 

anställningsvillkor, samt att alla företag och offentliga myndigheter ser till att 

följa gällande avtal och regler. 

Vi lever i en alltmer internationaliserad värld med ökad rörlighet för 

arbetskraft och företagande över nationsgränserna. Den negativ delen av detta 

är att det finns företag som genom att inte teckna svenska kollektivavtal använder 

de anställdas löner och anställningsvillkor som ett konkurrensmedel. 

För mig råder inget tvivel om att oavsett om det är svenskt eller utländskt 

företag så måste samma spelregler gälla på den svenska arbetsmarknaden. 

I dagsläget pågår det diskussioner om huruvida man kan kräva svenska 

kollektivavtal vid offentliga upphandlingar, då frågan ännu inte prövats i EUdomstolen. 

Om vi inte kräver samma villkor på den svenska arbetsmarknaden, inte 

bara för arbetstagare utan även för ett stort antal småföretag, så ställer det till 

stora problem för vårt välfärdssamhälle. 

Med vad som ovan anförts föreslår jag att den socialdemokratiska partikongressen 

beslutar: 

1) att ge vår socialdemokratiska regering och riksdagsgrupp i uppdrag att 

snarast undanröja eventuella hinder för kravet att svenska lagar och 

svenska kollektivavtal skall gälla vid all offentlig upphandling av tjänster. 

Nils-Olov Olofsson 

Ronneby arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D133 

Sundbybergs arbetarekommun 

ILO konventionen nr 94 

ILO konventionen nr 94 föreskriver att vissa offentliga kontrakt ska innehålla 

klausuler som tillförsäkrar de berörda arbetstagarna löner (inklusive traktamenten), 

arbetstider och övriga arbetsvillkor, som inte är mindre gynnsamma 


i det område där arbetet utförs. 

Syftet med konventionen är att säkra att redan etablerade nationella 

arbetsvillkor i ett område garanteras. Avsikten är däremot inte att ställa upp 

materiella minimivillkor för arbete som utförs under offentliga kontrakt. 

Konventionen är tillämplig på kontrakt i vilka åtminstone den ena parten 

är en offentlig myndighet och som innebär att allmänna medel tas i 

anspråk och att en avtalspartner anlitar arbetskraft. Kontraktet ska gälla uppförande, 

ombyggnad, reparation eller rivning av offentliga anläggningar, 

framställning, hopsättning, handhavande eller transport av material, förråd 

11

12 

eller utrustning, eller utförande eller tillhandahållande av tjänster. Om någon 

del av arbetet utförs av underentreprenörer, eller om kontraktet överlåts, gäller 

konventionens krav också detta arbete. 

Konventionstexten är fortfarande densamma som 1949. 

Att en upphandlande enhet inom stat kommun eller landsting ska kunna 

ställa krav på att de entreprenörer som skall utföra tjänster åt oss skattebetalare, 

inom t.ex. vård och omsorg har kollektivavtal har sedan länge ansetts som 

en självklarhet. Det har varit en garanti för att entreprenören inte använder 

försämrade löne- och anställningsvillkor för de anställda som konkurrensmedel, 

s.k. social dumping. 

Byggnads konflikt i Vaxholm är bara en i raden av konflikter som kommer 

att uppstå på den svenska arbetsmarknaden utan konvention nr 94, en 

konflikt som hade kunnats undvikas om Sverige hade ratificerat ILO konventionen 

nr 94. 

Att i Sverige, där mellan 80-90 % av arbetsmarknaden täcks av kollektivavtal, 

anse att svenskt kollektivavtal är ett diskriminerande villkor förefaller 

orimligt. 

EG-regler syftar till att motverka social dumping. 

Det s.k. utstationeringsdirektivet (96/71/EG) slår fast att EG:s lagstiftning 

inte förbjuder medlemsstater att tillämpa landets lagstiftning eller kollektiva 

överenskommelser för arbetstagare från ett annat EU-land ens då de 

vistas tillfälligt inom arbetslandet. Tvärtom föreskriver direktivet en skyldighet 

att tillförsäkra sådana arbetare samma villkor som tillkommer övriga 

arbetstagare i landet, exempelvis genom kollektivavtal. 

Utvecklingen går alltså mot att EU:s regler i ökad utsträckning skyddar 

mot social dumping, som ett sätt att uppnå konkurrensfördelar. Av EG-domstolens 

domar framgår att EG-regler inte hindrar att samhället uppställer 

sociala krav på leverantörer av varor och tjänster. Därför föreligger det i dag 

inga hinder för Sverige att ratificera ILO konventionen nr 94. 

Jag hemställer därför: 

1) att SAP arbetar för att Sverige omgående ratificerar ILO konventionen 

nr 94. 

LO-sossen i Sundbyberg 

Sundbybergs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D134 

Ullerud-Forshaga arbetarekommun 

Sociala krav vid offentlig upphandling/köp av tjänster 

Vi Socialdemokrater anser det angeläget att säkerställa kvalitén vid upphandling/köp 

av tjänster utanför kommunernas och Landstingens egen verksamhet. 

Utgångspunkten är att offentlig upphandling ska ske på affärsmässiga 

grunder. Upphandlingen ska ske korrekt och utan ovidkommande hänsyn 

samt att lägsta pris eller det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet ska antas. 

Det är viktigt att vi får så mycket som möjligt för våra skattepengar. Ett annat 

viktigt krav är att vi ska främja andra angelägna mål i samhället, exempelvis 

en god miljö, bra anställningsvillkor samt att motverka ekonomisk brottslig-

het. Det finns två krav vi kan ställa, absoluta eller meriterande. Det är nödvändigt 

att anta det första som absolut och anse de tre övriga som meriterande 

utan inbördes rangordning. Socialdemokratiska partiet ska därför ges i 

uppdrag att säkerställa att följande sociala krav ställs vid all offentlig upphandling/ 

köp av tjänster. 

Underentreprenören ska ha kollektivavtal. 

Det är meriterande att underentreprenören har en jämställdhetsplan. 

Det är meriterande att underentreprenören har en arbetsmiljöplan. 

Det är meriterande att underentreprenören har någon form av kvalitetsstyrningssystem. 

Huvudunderentreprenören ska också garantera att eventuella ytterligare 

underentreprenörer som anlitas av huvudunderentreprenören uppfyller det 

absoluta kravet och eventuellt något/några av de tre övriga kraven. Underentreprenören 

ska även garantera att underentreprenörer inte är kända hos kronofogdemyndigheten, 

skattemyndigheten eller arbetsmiljöinspektionen. 

Underentreprenören ska också ge Kommunen/Landstinget rätt till full insyn 

i underentreprenörens verksamhet. 

Med anledning av ovan hemställer vi att Socialdemokratiska partiet beslutar: 

1) att anta ovan beskrivna policy vid offentlig upphandling/köp av tjänster. 

LUSTENS Fackliga S-förening i Forshaga. 

Ullerud-Forshaga arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion D135:1-3 (tröskelvärden m.m.) 

I motion D135:1-3 (Halmstads arbetarekommun) yrkas att lagen om 

offentlig upphandling revideras i fråga om upphandlingar under tröskelvärdena, 

att reglerna för upphandlingar under tröskelvärdena utformas 

med sikte på rationalitet och affärsmässighet samt att offentligt ägd verksamhet 

tillförsäkras samma förutsättningar som annan verksamhet. 

Partistyrelsen håller med motionärerna om att upphandlingsprocessen 

måste vara effektiv och rättvis. Därför har Upphandlingsutredningen 

2004 – vars uppdrag har varit att införliva två EG-direktiv om offentlig 

upphandling i svensk lag – fått tilläggsdirektiv som bland annat innefattar 

frågor som motionärerna tar upp. 

Utredaren ska göra en allmän översyn av sjätte kapitlet i lagen om 

offentlig upphandling som reglerar upphandling under tröskelvärdena. 

Regelverket behöver bli enklare och mer lättbegripligt både för upphandlande 

enheter och leverantörer. Utredaren ska i det sammanhanget analysera 

om ett fastställt värde för direktupphandling bör införas och i så fall 

nivån på värdet. Det kan röra sig om en eller flera beloppsgränser beroende 

av vad det är som ska upphandlas. I detta bör det ingå en analys av möjligheten 

för kommuner och landsting att samarbeta om administrativa 

stödfunktioner utan föregående upphandling. 

I avvaktan på kommissionens översyn av de två direktiven om rättsmedel 

vid överträdelser av reglerna om offentlig upphandling (rättsmedelsdirektiven) 

finns det inte någon anledning att göra någon allmän översyn 

av sjunde kapitlet om överprövning i lagen om offentlig upphandling. 

13

14 

Men det finns vissa bestämmelser som inte finns med i rättsmedelsdirektiven 

som det finns anledning att titta på redan nu. Utredaren har därför 

fått i uppdrag att göra en översyn av vissa bestämmelser i sjunde kapitlet. 

Det gäller särskilt Överprövningsinstitutet, där nya bestämmelser infördes 

2002. Dessa bestämmelser innebär att leverantören har en frist om tio 

dagar att ansöka om överprövning av tilldelningsbeslutet räknat från att 

upplysningar om beslutet lämnats, eller från det en allmän förvaltningsdomstol 

upphävt ett tidigare fattat interimistiskt beslut. Bestämmelserna 

har medfört att antalet överprövningar av upphandlingar har ökat markant. 

Detta leder till att upphandlingar försenas, vilket framför allt leder 

till ökade kostnader för upphandlingsförfarandet. 

Partistyrelsens vill se en effektiv och väl fungerande offentlig upphandling. 

Det återstår en del att göra inom området, men Upphandlingsutredningens 

tilläggsdirektiv samt förslaget om hur de två EG-direktiven 

ska införlivas i svensk lag, kommer att underlätta och förenkla förfarandet 

framöver. 


1) att anse motion D135:1-3 besvarad med hänvisning till partistyrelsens 

utlåtande. 

Motion D135 

Halmstads arbetarekommun 


För medlemmar i EU och för övriga länder som ingår i det Europeiska Frihandelsområdet 

gäller särskilda regler för statliga och kommunala upphandlingar 

över några sk tröskelvärden. Reglerna syftar till att ge leverantörer av 

varor och tjänster tillgång till den statliga och kommunala sektorn och att därvid 

säkerställa att alla leverantörer behandlas lika. 

Sverige har i sin nationella lagstiftning valt att på relativt likartat sätt 

reglera upphandlingar både över och under tröskelvärdena. Följden har blivit: 

Offentliga upphandlingar krånglas till i onödan. 

Mängder av onödiga rättsfall drivs i förvaltningsdomstolarna. 

Möjligheterna till affärsmässigt agerande har beskurits. 

Offentligt ägda företag missgynnas i förhållande till privata. 

Kostnaderna i den offentliga verksamheten har drivits upp. 

Om man har en socialistisk samhällssyn känns det besvärande att offentligägda 

verksamheter inte ska kunna konkurrera på lika villkor med privata. Om 

man är för marknad, men mot kapitalism känns det fel att ensidigt gynna privatisering, 

framförallt som hela problemet framstår såsom onödigt, såsom ett 

tillfälligt resultat av sådana anordningar i samhällslivet som kan ändras. 

Vi föreslår 

1) att lagen om offentlig upphandling revideras ifråga om upphandlingar 

under tröskelvärdena, 

2) att reglerna för upphandlingar under tröskelvärdena utformas med sikte 

på rationalitet och affärsmässighet,

3) att offentligt ägd verksamhet tillförsäkras samma förutsättningar som 

annan verksamhet. 

Östers s-förening 

Halmstads arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D136, D137:1-3, D138, 

D139 och D140:1 (upphandling) 

I motion D136 (Svalövs arbetarekommun) yrkas det på att kommuner 

inte ska behöva genomföra offentlig upphandling när de ska anlita sina 

egna bolag. I motion D138 (Härjedalens arbetarekommun) yrkas på att 

lagen om offentlig upphandling ändras så att kommuner får möjligheter 

att stimulera lokal produktion. I motion D139 (Stockholms arbetarekommun) 

yrkas att en antidiskrimineringsklausul ska tillämpas i alla offentliga 

upphandlingar. I motion D140:1 (Örnsköldsviks arbetarekommun) 

yrkas att kommuner själva får avgöra inköpsetiska kriterier för upphandling. 

Motion D137:1-3 (Landskrona arbetarekommun) yrkar att majoritetsägda 

kommunala bolag inte ska ingå i lagen om offentlig upphandling, 

att lagen om offentlig upphandling blir föremål för översyn i enlighet med 

motionens andemening samt att Sverige föreslår ändringar i EU inom den 

inre marknaden i enlighet med vad som i motionen avses. 

Partistyrelsen gläds åt att många motionärer engagerat sig i hur offentliga 

upphandlingar sker och vilka krav som kan ställas. Det handlar varje år 

om miljarder kronor som används till att upphandla till stat, kommun och 

landsting. Det är viktigt att dessa pengar används effektivt och korrekt. 

Statens upphandling, som uppgår till runt 100 miljarder kronor årligen, 

ska ske på ett föredömligt sätt och bidra till att främja sociala och miljömässiga 

hänsyn både på global och nationell nivå. 

Redan i dag lägger vi vikt vid stärkta krav i offentlig upphandling 

rörande sociala frågor, diskriminering och miljö. När det gäller svart 

arbetskraft så ger Lagen om offentlig upphandling (LOU) rätt till den 

som upphandlar att utesluta den anbudsgivare som inte fullgjort sina åligganden 

avseende socialförsäkringsavgifter eller skatt i det egna landet eller 

i det land upphandlingen sker. Detta är bestämmelser som direkt avser 

svart arbetskraft och ger myndigheten rätt att lägga anbud åt sidan som 

kommer från sådana företag. 

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte under våren 2004 en 

utredning som enligt utredningsdirektiven skall föreslå ändringar i lagen 

om offentlig upphandling. Utredaren ska undersöka bland annat möjligheten 

att ställa miljökrav eller sociala krav vid offentlig upphandling. Uppdraget 

ska redovisas i januari 2006. 

Lagen om offentlig upphandling omfattar varor och tjänster som 

stat, kommun och landsting upphandlar, samt offentligt ägda företag. Det 

finns undantag i lagen om offentlig upphandling, och EG-direktivet som 

reglerar upphandling, för företag som är ägda av det upphandlande organet 

och har sin verksamhet huvudsakligen för det upphandlande organet. 

Detta innebär att kommunala bolag som ägs helt av kommunen och 

huvudsakligen säljer sin verksamhet till kommunen är undantagna från 

lagen. Kommunerna har alltså redan idag rätt att lägga verksamhet i bolag, 

utan att behöva upphandla verksamheten. 

15

16 

Om bolaget däremot har fler ägare, eller säljer sina tjänster till andra 

aktörer, gäller lagen om offentlig upphandling och verksamheten måste 

upphandlas. Bolaget finns då inte enbart för att förse den ägande kommunen 

med service, utan konkurrerar på marknaden. Partistyrelsen tycker att 

det är rimligt att bolaget även i fortsättningen ska omfattas av lagen om 

offentlig upphandling i dessa fall. 

Partistyrelsen vet att många offentliga upphandlingar är stora, och 

huvudsakligen lockar anbud från nationella, och även internationella företag. 

Många lokal företag är små, därför är det viktigt att kommuner använder 

möjligheten att dela upp anbuden i mindre delar, för att ge möjligheter 

till små företag att lägga anbud och därmed ge möjligheter för lokala 

näringslivet att lägga anbud. Tyvärr är det alltför få små och lokala företag 

som kan lägga anbud i dag. Partistyrelsen välkomnar de initiativ kommuner 

tagit för att utveckla dessa möjligheter. 

Partistyrelsen anser, liksom motionären, att kampen mot fördomar 

och diskriminering måste tas på stort allvar. Antidiskrimineringsklausuler 

vid offentlig upphandling kan vara ett viktigt verktyg i denna kamp. Arbetet 

med antidiskrimineringsklausuler är dessutom i full gång. 

2002 fick Nämnden för offentlig upphandling (NOU) i uppdrag att 

ta fram exempel på antidiskrimineringsklausuler som ska användas som 

särskilda villkor. NOU har tagit fram sådana klausulexempel, t.ex. att leverantörer 

ska följa jämställdhetslagen och lagen om förbud mot diskriminering 

i arbetslivet. I juli förra året redovisade NOU en utvärderingsrapport 

om användningen av antidiskrimineringsklausuler i upphandlingskontrakt. 

Rapporten visar att det fortfarande är ett fåtal upphandlande 

enheter som använder sig av sådana klausuler. För att öka användningen 

av klausulerna gav regeringen tidigare i år NOU i uppdrag att genomföra 

en informationsinsats om antidiskrimineringsklausuler. De största statliga 

myndigheterna är dessutom från den 1 januari 2006 ålagda att använda 

antidiskrimineringsklausuler vid upphandlingar. 

Då frågor rörande offentlig upphandling utreds i upphandlingsutredningen 

vill partistyrelsen inte föregå utredningen, utan vill utifrån ovannämnda 

inriktning fortsätta diskussionen om upphandling efter att utredningen 

avslutat sitt arbete. 


1) att anse motionerna D136, D137:1-3, D138, D139 och D140:1 

besvarade med hänvisning till partistyrelsens utlåtande. 

Motion D136 

Svalövs arbetarekommun 

Lagen om offentlig upphandling 

I samband med Sveriges undertecknande av EES-avtalet och de krav som 

ställdes föreslog regeringen i proposition 1992/93:88 om offentlig upphandling 

att Sverige därmed åtagit sig att införa regler som motsvarade EG:s regler 

om offentlig upphandling inom den inre marknaden. Genom avtalet skulle 

det skapas förutsättningar för en gemensam marknad för den offentliga upphandlingen 

inom hela det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

Propositionen föreslog en omdaning i flera viktiga avseenden av det system 

som hittills gällt i Sverige. Den svenska upphandlingen hade i materiellt 

hänseende skett med konkurrens, icke-diskriminering och objektivitet som 

främsta ledstjärnor. I den delen innebar EES-avtalets krav inte någon förändring. 

Dessa låg snarare i att de medel som anbefalls och tillhandahålls för uppnående 

av dessa mål är noga angivna genomomfattande detaljregleringar av 

en upphandlings olika skeden. 

Efter ett decennium med Lagen om offentlig upphandling och ett antal 

förändringar är erfarenheterna från Sveriges kommuner och landsting i 

huvudsak negativa. Särskilt i avseendet att kommuner och landsting inom den 

egna koncernen tvingas till offentlig upphandling. Vi bör verka i riktningen 

att denna del av regleringen avskaffas omedelbart. 

Framförallt Sveriges kommuner väljer i vissa avseenden att driva delar av 

sina verksamheter i aktiebolagsform. Kommunernas syfte skiljer sig dock från 

privata aktiebolag. Kommunala bolag syftar inte till att skapa stora ekonomiska 

mervärden. Ändock är associationsformen den för verksamheten bästa. 

Lagen om offentlig upphandling innebär således att Sveriges kommuner 

straffas genom att man inte, utan upphandlingsförfarande, kan samverka mellan 

kommunal verksamhet i förvaltningsform med kommunal verksamhet i 

bolagsform. Det strider dessutom mot kommunallagens intentioner att kommunerna 

skall samordna och åstadkomma samverkan inom kommunens hela 

verksamhetsområden oavsett om verksamheterna bedrivs i förvaltnings- eller 

bolagsform. 

Det bör dessutom betonas att lagen om offentlig upphandling inte tar 

hänsyn till kommunens helhetsintresse, och därmed kan resultat bli ekonomiskt 

negativt för kommunen. 

Den nuvarande utformningen av LOU gynnar dessutom de krafter som 

önskar se ökade privatiseringar. Och detta synes också vara ett syfte med 

lagen. Det är viktigt att betona lagens politiska dimension. Den öppnar upp 

för privatisering, och för att privatisering kan genomföras utan egentlig 

debatt. Istället blir privatisering en effekt av de krav lagen sätter på det offentliga. 

På så sätt kringskärs också kommuninvånarnas möjlighet att påverka 

inriktningen på politiken. Därmed inskränker lagen om offentlig upphandling 

vår demokrati. 

Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag: 

1) partikongressen uppdrar åt riksdagsledamöterna, partistyrelseledamöterna 

och ministrar att verka för att Lagen om Offentlig upphandling ändras 

så att det inte skall behöva genomföras offentlig upphandling när 

kommuner skall 

Karl-Erik Kruse 

Svalövs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

17

18 

Motion D137 

Landskrona arbetarekommun 

Lagen om offentlig upphandling 

I samband med Sveriges undertecknande av EES-avtalet och de krav som 

ställdes föreslog regeringen i proposition 1992/93:88 om offentlig upphandling 

att Sverige därmed åtagit sig att införa regler som motsvarade EG:s regler 

om offentlig upphandling inom den inre marknaden. Genom avtalet skulle 

det skapas förutsättningar för en gemensam marknad för den offentliga upphandlingen 

inom hela det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). 

Propositionen föreslog en omdaning i flera viktiga avseenden av det system 

som hitills gällt i Sverige. Den svenska upphandlingen hade i materiellt 

hänseende skett med konkurrens, icke-diskriminering och objektivitet som 

främsta ledstjärnor. I den delen innebar EES-avtalets krav inte någon förändring. 

Dessa låg snarare i att de medel som anbefalls och tillhandahålls för uppnående 

av dessa mål är noga angivna genomomfattande detaljregleringar av 

en upphandlings olika skeden. 

Efter ett decennium med Lagen om offentlig upphandling och ett antal 

förändringar är erfarenheterna från Sveriges kommuner och landsting i 

huvudsak negativa. Särskilt i avseendet att kommuner och landsting inom den 

egna koncernen tvingas till offentlig upphandling. Vi bör verka i riktningen 

att denna del av regleringen avskaffas. 

Framförallt Sveriges kommuner väljer i vissa avseenden att driva delar av 

sina verksamheter i aktiebolagsform. Kommunernas syfte skiljer sig dock från 

privata aktiebolag. Kommunala bolag syftar inte till att skapa stora ekonomiska 

mervärden. Ändock är associationsformen den för verksamheten bästa. 

Lagen om offentlig upphandling innebär således att Sveriges kommuner 

straffas genom att inte kunna omvandla delar av sin verksamhet från förvaltningsform 

till helägda bolag utan att därmed tvingas till upphandling. I de fall 

kommunerna ändå väljer att bolagisera vissa delar av den kommunala verksamheten, 

löper de således en risk i det att de helt kan komma att bli av med 

verksamheten, då de tvingas till en upphandling och i denna välja den budgivare, 

som till givna kvalitetskrav, lägger det lägsta budet. Därmed förlorar 

också kommunen i stort kontrollen över verksamheten under kontraktstiderna. 

Förvisso är det möjligt att bryta avtal om leverantören uppenbart bryter 

mot avtalet, men detta innebär ofta rättsliga tvister då servicen till kommuninvånarna 

under långa perioder kan bli lidande. Därmed blir det också 

mycket svårt att anpassa den kommunala servicen efter förändringar i verkligheten. 

Dessutom blir effekten att långsiktigheten i verksamheten försvinner. 

Det går inte att planera längre än kontraktstiden. Detta ger både politiska och 

ekonomiska effekter. Inte minst finns risken att det som från början var tänkt 

att skötas inom en organisation underställd en förvaltning, splittras upp till 

olika leverantörer, och därmed går kommunen minste om de samordningsvinster 

som idag ofta görs inom den kommunala förvaltningen och de kommunala 

bolagen. Det bör betonas att lagen om offentlig upphandling inte tar 

hänsyn till kommunens helhetsintresse, och därmed kan resultat bli ekonomiskt 

negativt för kommunen. 

Därtill förs bakvägen in ett vinstintresse i områden som tidigare varit 

befriade från detta. På så sätt får lagen om offentlig upphandling effekten att 

kommuner, som insett riskerna, inte kan ändra associationsform om de ej öns-

kar löpa risken för framtida privatisering, trots att en förändring av associationsformen 

skulle var det mest önskvärda. För de kommuner som inte insett 

risken eller är beredd att ta den – alternativt ser det som ideologiskt riktigt – 

blir effekten en bakväga privatisering som blir problematiskt att rulla tillbaka, 

trots att förändringarna i associationsform kanske kommit till stånd som en 

effekt av tillfälliga majoriteter i kommunen. 

Den nuvarande lagen gynnar således de krafter som önskar se ökade privatiseringar, 

medan de som önskar en bibehållen eller ökad grad av offentligt 

driven verksamhet kringskärs. Och detta är också ett syfte med lagen. Det är 

viktigt att betona lagens politiska dimension. Den är inte tillkommen för att 

öka den ekonomiska effektiviteten, utan för att den fungerar som en privatiseringskatalysator. 

Den öppnar upp för privatisering, och för att privatisering 

kan genomföras utan egentlig debatt. Istället blir privatisering en effekt av de 

krav lagen sätter på det offentliga. På så sätt kringskärs också kommuninvånarnas 

möjlighet att påverka inriktningen på politiken. Därmed inskränker 

lagen om offentlig upphandling vår demokrati. 

Jag yrkar 

1) att majoritetsägda kommunala bolag ska undantas från kravet på offentlig 

upphandling, 

2) att Lagen om offentlig upphandling blir föremål för översyn i enlighet 

med motionens andemening, 

3) att Sverige föreslår ändringar i EU inom den inre marknaden i enlighet 

med vad som i motionen avses. 

Niklas Karlsson 

Landskrona arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D138 

Härjedalens arbetarekommun 

Ökade stimulansmöjligheter till lokal produktion 

Nu sinar världens råoljekällor och därmed kommer priserna att drastiskt höjas 

på den bensin och diesel som vi idag trots allt huvudsakligen baserat vår långväga 

frakt av livsmedel och andra för människorna livsnödvändiga råvaror och 

varor på. 

Vi har också fått klart för oss att den instabilitet i klimatet som har inträtt 

under de senaste åren kommer att orsaka allt fler olyckor och katastrofer. Det 

gör det absolut nödvändigt att ha möjligheter till en tillräcklig lokal produktion 

av bl.a. livsmedel för att kunna garantera kommunmedborgarna trygghet 

vid olyckor, kriser samt katastrofer enligt lagen om skydd mot olyckor. 

Lagen om offentlig upphandling får inte lägga en broms på vår lokala 

utveckling. Vi vill ha möjlighet att stimulera en lokal produktion av livsmedel, 

energi samt andra nödvändiga basvaror genom att verka för att ge kommuner 

och landsting möjligheter till lokal upphandling . 

Därför föreslår vi kongressen besluta 

19

20 

1) att arbeta för att lagen om offentlig upphandling så förändras att den ger 

varje kommun rejäla möjligheter till att stimulera lokal produktion. 

Svegs S-förenings rådslagsgrupp ”Det gröna folkhemmet” 

Eva Springe 

Härjedalens arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D139 


Tillämpning av en antidiskrimineringsklausul 

i alla offentliga upphandlingar 

Det är dags för socialdemokratin att gå från ord till handling i kampen mot 

fördomar och diskriminering. Vi måste använda de konkreta verktyg som står 

oss till buds. Att tillämpa en antidiskrimineringsklausul i alla offentliga upphandlingar 

är ett sådant verktyg. En klausul som tillämpas av samtliga offentliga 

myndigheter både på lokal, regional och nationell nivå kan på allvar göra 

skillnad. 

En sådan klausul markerar på ett bra och tydligt sätt det självklara faktum 

att diskriminering är oacceptabelt. Myndigheter och institutioner har ett 

ansvar att värna grundläggande demokratiska värden och kvaliteter och kan 

därför inte acceptera att det förekommer diskriminering hos de entreprenörer 

man köper varor och tjänster av, inte heller att skattemedel går till företag som 

diskriminerar. Offentliga inrättningar gör varje år affärer för mycket stora 

belopp och kan därigenom lägga ekonomisk tyngd bakom kraven. 

Det huvudsakliga syftet med att införa en klausul är att förebygga, d v s 

att öka medvetenheten om de mekanismer som leder till diskriminering och 

om den lagstiftning som slår fast att varje människa har rätt att slippa bedömas 

utifrån helt ovidkommande faktorer som exempelvis hudfärg eller sexuell 

inriktning. Det blir snabbt ett stort och allvarligt problem för samhällsgemenskapen 

när individen förlorar tron på likabehandling. Klausulen är ett 

praktiskt verktyg som kan bidra till att vi når målet om alla människors lika 

rättigheter, möjligheter och skyldigheter. 

Den klausul som man tillämpar i Stockholm ger stadens upphandlande 

enheter rätt att föra samtal med entreprenören och begära skriftlig redovisning 

av de åtgärder entreprenören vidtar för att leva upp till lagstiftningens 

krav, t ex avseende aktiva insatser för att främja lika möjligheter oavsett etnicitet 

eller kön. Klausulen innebär också en möjlighet att ställa krav vid misstanke 

om diskriminering. Som en allra sista åtgärd kan staden häva avtal med 

entreprenörer hos vilka det förekommer diskriminering. Detta ekonomiska 

incitament är inte oviktigt. Det ska kosta att diskriminera! 

Samtidigt är det viktigt att betona att syftet inte i första hand är att häva 

avtal utan att förmå leverantörer att vidta åtgärder för att förebygga och motverka 

diskriminering. I andra länder, främst USA, Canada och Storbritannien, 

har liknande kontraktsvillkor visat sig vara framgångsrika när det t ex gäller 

att främja lika anställningsmöjligheter för kvinnor och etniska minoriteter. 

Det kan tyckas självklart att lagstiftningen ska följas och att en antidiskrimineringsklausul 

därmed skulle vara överflödig. Men för att förverkliga 

visionen om jämlikhet och allas lika värde kan vi inte nöja oss med att lagar-

na har instiftats, vi måste också använda alla tillgängliga verktyg för att medverka 

till att de efterlevs. Det är hög tid att visa att offentliga upphandlingar 

är ett sådant verktyg. 

Med anledning av ovanstående yrkar vi 

1) att en antidiskrimineringsklausul ska tillämpas i alla offentliga upphandlingar. 

Livs avdelning 4s socialdemokratiska fackklubb 

Stockholms arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D140 

Örnsköldsviks arbetarekommun 

Ge kommunerna möjlighet att köpa rengörings produkter 

som ej är testade på djur 

I Europa utnyttjas varje år cirka 10 miljoner djur (hundar, katter, kaniner med 

flera) i försök och tester som är mycket plågsamma. Varje sekund dör ett djur 

i ett europeiskt laboratorium. I Sverige har i genomsnitt en halv miljon djur 

per år använts i försök under de senaste tio åren. Inte bara för läkemedelsindustrin 

utan också för kosmetika, hygienprodukter och rengöringsmedel. 

Metoder: 

1) Giftighetstester- djuren tvångsmatas med testämnen. 

2) Hudirritationstester – kaniner och marsvin rakas och huden fräts upp av 

olika kemikalier, som droppas direkt på huden. 

3) Ögonirritationstester – på fastspända kaniner droppas kemikalier direkt 

i deras ögon. 

Många av dessa tester utförs trots att det finns tusentals ingredienser vars 

inverkan på människor redan är väl kända. Men det är ofta lättare att forska 

med en etablerad metod än att söka nya problemlösningar eller att avstå på 

grund av respekt för djuren. 

Vi har alla ett individuellt och kollektivt ansvar för det lidande som djuren 

utsätts för och kan vi inte skydda de mest oskyldiga så kan vi aldrig heller 

kalla oss medvetna människor. Storkonsumenter som kommuner och 

landsting har genom sin köpkraft extra stora möjligheter att påverka utbudet. 

Det finns ett antal varumärken inom rengöringsmedel som garanterar att de 

inte använder ingredienser som testats på djur. Förteckning kan beställas hos 

info@djurensratt.orq 

Genom att kräva besked om djurtestning vid inköp kan kommuner och 

landsting aktivt bidra till en minskning av antalet plågsamma djurförsök och 

öka medvetenheten för denna sociala fråga samt långsiktigt skapa en marknad 

för alternativa produkter. 

Jag föreslår att partikongressen beslutar: 

1) att kommunerna får rätt att i samband med upphandling själva avgöra 

vilka inköpsetiska regler som ska gälla, 

21

22 

2) att Konsumentverket får i uppdrag att tydligt och regelbundet informera 

om vilka anbudsgivares produkter som inte är testade på djur. 

Agneta Eliazon 

Örnsköldsviks arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsen utlåtande över motion D141 (samarbete mellan kommuner 

och privata aktörer) 

I motion D141 (Upplands Väsby arbetarekommun) yrkas att lagen om 

offentlig upphandling ändras så att samarbete mellan kommun och privata 

aktörer stimuleras och underlättas, i stället för som i dag förhindras och 

försvåras. 

Partistyrelsen delar motionärens vilja att ha ett stimulerat och enkelt 

samarbete mellan kommuner och privata aktörer. Det är grundläggande 

för en fungerande kommun att ha ett gott samarbete med privata aktörer, 

både föreningar och företag, i sin kommun. Det måste finnas möjligheter 

för kommuner att samverka med företag och föreningar i sin kommun. 

Partistyrelsen vill verka för att se över lagen om offentlig upphandling, för 

att se till att den inte försvårar och förhindrar samarbeten. 


1) att anse motion D141 besvarad med hänvisning till partistyrelsens 

utlåtande. 

Motion D141 

Upplands Väsby arbetarekommun 

Lagen om offentlig upphandling, samarbete mellan kommun 

och förening och kommun och företag 

Upplands Väsby kommun har på en rad områden verkat för att stimulera och 

utveckla samarbetet mellan det offentliga (kommunen) och det privata (föreningar 

och företag). Samarbetet har grundats på en idé om att utveckla tjänster 

och idéer tillsammans för att på sätt kunna erbjuda kommuninvånarna 

något utöver det vanliga. Drivkraften har i första hand varit utveckling och 

nytänkande, inte effektivitet och kostnadssänkningar. Dessvärre har dessa 

ambitioner alltför ofta strandat på att lagen om offentlig upphandling innehåller 

alltför trubbiga regler. 

Samarbetsidéerna har därför endast kunnat genomföras om man har 

varit kreativa nog att hitta sätt att formulera upphandlingskriterierna så att 

samarbetet kan fortsätta med den tilltänkta partnern. 

Två aktuella exempel åskådliggör problemet: 

I Upplands Väsby kommun har tecknat avtal med den mycket framgångsrika 

simklubben om driften av simhallen. Detta är ett bra exempel på 

samarbete mellan kommunen och en av kommunens föreningar, det vill säga 

föreningsdrift. Efter det att en privat gymägare begärt överprövning sedan 

beslutet vunnit laga kraft, meddelar länsrätten att en otillåten direktupphandling 

skett och beslutar att tjänsten ska upphandlas. Något som Upplands 

Väsby kommun inte anser sig kunna göra eftersom det finns gällande civil-

ättsliga avtal och tanken aldrig varit att upphandla, utan att samarbeta med 

simklubben. 

Upplands Väsby har också tillsammans med ett företag utvecklat en KYutbildning. 

När detta blivit klart och godkänt skall utbildning upphandlas i 

konkurrens. Hur ska företag vilja lägga ner utvecklingspengar på ett projekt 

tillsammans med kommun om man sedan inte får uppdraget? 

Systemet är ovärdigt en demokratisk organisation. Det rimliga är att det 

finns möjlighet att åstadkomma gemensamma projekt mellan det offentliga 

och privata och att det tydligt regleras i lagstiftningen när och hur detta ska 

kunna ske. Allt i en kommun som innebär samarbete med en utomstående 

part kan knappast behöva betecknas som upphandling. 

Jag föreslår med hänvisning till detta: 

1) att lagen om offentlig upphandling ändras så att samarbete mellan kommun 

och privata aktörer stimuleras och underlättas i stället för som idag 

förhindras och försvåras. 

Vanja Edwinson 

Upplands Väsby arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion D142 (patenträtt) 

Motion D142 (Stockholms arbetarekommmun) yrkar att det socialdemokratiska 

partiet ska motverka införandet av patenträtt på programvara 

inom EU och EPC (Europeiska patentkonventionen) 

Inledningsvis kan partistyrelsen konstatera att patent på datorrelaterade 

uppfinningar redan finns sedan många år i Sverige och i övriga Europa. 

Europaparlamentet förkastade i juli i år rådets gemensamma ståndpunkt 

om förslaget till direktiv om patentbarhet för datorrelaterade uppfinningar. 

Detta innebär att rättsakten har fallit. Dagens fungerande system 

där de grundläggande patenteringsvillkoren framgår av den europeiska 

patentkonventionen och de nationella patentlagarna och där de närmare 

patenteringsvillkoren utformas i praxis, kommer att behållas. 

Förslaget till direktiv var avsett att närmare reglera förutsättningarna 

för patent på datorrelaterade uppfinningar. Bakgrunden är att dagens 

rättsläge, i stor utsträckning utformat genom praxis från EPO (European 

Patent Office), medför risk för skilda bedömningar i olika europeiska länder 

och därför innebär rättsosäkerhet. 

Direktivet skulle förtydliga läget inom EU-området utan att i grunden 

förändra nuvarande praxis. Förslaget definierade de klassiska kriterierna 

för patent, såsom att det ska röra sig om någonting ”nytt” som ger ett 

”tekniskt bidrag”. Därmed skulle bestämmelserna i den europeiska patentkonventionen 

från 1973 bekräftas och klargöras. 

Sverige har genom den socialdemokratiska regeringen i förhandlingarna 

drivit linjen att direktivet om patenterbarhet för datorrelaterade uppfinningar 

inte ska utöka eller minska möjligheterna till patent på sådana 

uppfinningar, jämfört med huvudprinciper från dagens vägledande praxis 

i Sverige och övriga Europa. Målsättningen var istället att direktivet skulle 

skapa enhetliga och tydligare gränser för när sådana patent kan meddelas. 

23

24 

Vi stödde rådets gemensamma ståndpunkt som antogs i mars 2005. 

Ståndpunkten uppfyllde våra målsättningar med direktivet och utgjorde 

en balanserad lösning. Bl.a. klargjordes att datorprogram i sig eller affärsmetoder 

i sig inte ska kunna patenteras. Härigenom skulle EU hindras att 

går i riktning mot den amerikanska rättsutvecklingen som tillåter patent 

på affärsmetoder. 

Eftersom frågan för en överskådlig framtid får anses överspelad på 

EU-nivå, förutsatt att inte kommissionen lägger ett nytt förslag, avser partistyrelsen 

inte att nu agera ytterligare i frågan. I det fall kommissionen 

kommer med ett nytt förslag anser partistyrelsen att man i de fortsatta förhandlingarna 

bör överväga alternativa skrivningar som i ännu högre grad 

kan undanröja osäkerhet om vad som är patenterbart. 



utlåtande 

Motion D142 


Att patentera datorprogram 

Sverige har en lång tradition som uppfinnarnation. Många uppfinningar 

kommer från Sverige. Vanliga exempel är skiftnyckeln och Agafyren. Det gör 

också att vi i Sverige har en gammal förståelse för patentens betydelse. Patent 

stämmer överens med den vanliga rättsuppfattning att en uppfinnare ska ha 

rätten till sin uppfinning. 

Mer krassa motiv för patent finns också i ekonomiska realiteter. Inom 

stora sektorer av det teknikintensiva näringslivet krävs gigantiska forskningsinsatser 

för att utveckla nya produkter. När de en gång är utvecklade kan det 

dock vara enkelt och billigt att kopiera dem. I en sådan situation är patenten 

en nödvändighet för att utvecklingen ska komma till stånd. 

Det vanligaste exemplet på detta är läkemedelsindustrin. Att utveckla ett 

nytt läkemedel kan kosta miljarder kronor. Att kopiera den färdiga produkten 

kan göras för en spottstyver. I en sådan situation är patent en nödvändighet 

för att nya läkemedel över huvud taget ska utvecklas. 

Det existerar dock andra former av skydd för idéer, upphovsrätt och 

varumärken. Upphovsrätten skyddar t.ex en författares verk. Han eller hon 

har skrivit boken och äger därmed rätt till den. Vill någon annan trycka upp 

boken måste man komma överens med författaren som t.ex kan ersättas med 

royalties för sålda böcker. 

I Sverige får man idag patent på teknisk nyskapelse, en teknisk lösning 

eller uppfinning. Upphovsrättsligt skydd finns på konstnärliga eller litterära 

verk, brukskonst och datorprogram. 

Det finns dock internationella krafter som vill flytta skyddet av datorprogram 

från upphovsmannarätt till patenträtt. Konsekvenserna av detta skulle 

vara att stärka rätten för dem som producerar datorprogram. Man skulle 

inte bara ha rätt till det program man skrivit utan också till bakomliggande 

idéer och funktioner. 

För att utvärdera huruvida detta är en rimlig och bra utveckling måste 

man ställa det mot det två skälen för patent som nämns i början av denna

motion, den allmänna rättsuppfattningen och vilja att investera i nyutveckling. 

När det gäller den allmänna rättsuppfattningen så menar vi att den väl 

stämmer överens med det nu gällande rättsläget. Skriver man ett program så 

har man upphovsrätt till det och kan sälja det eller licensiera ut dess användning, 

men det är fortfarande tillåtet för andra att skriva egna program som gör 

samma sak. För att dra en parallell till ett annat område som täcks av upphovsrätten 

så får man väl anse att det är bra att Agatha Christies verk skyddades 

av upphovsrätten, men det hade varit tråkigt om hon hade haft patent 

på deckare! 

När det gäller den för samhället viktiga funktionen att skydda viljan till 

nyutveckling så får man också anse att läget är tillfredsställande med dagens 

lagstiftning. Att skriva ett program är en helt annan sak än att utveckla en 

medicin eller en ny apparat. Företag avstår idag inte från att ta fram nya produkter 

av rädsla för att någon annan ska titta på deras program och skriva liknande 

själva. Möjligen finns det en hämsko i att man är orolig för att programmen 

ska kopieras illegalt. Men då är det just illegal kopiering, något som 

alltså redan är skyddat med dagens lagstiftning. 

Tvärtom är det mycket som talar för att patent på program skulle ge 

negativa effekter på ekonomin. En internationell jämförelse med USA, där 

patent kan fås i betydligt högre grad, ger vid handen att patenten istället för 

att stimulera till nyutveckling hindrar nya aktörer på marknaden. 

Stora företag samlar på sig mängder med patent, ofta av relativt enkla 

funktioner. Detta får till effekt att det blir praktiskt taget omöjligt för nya och 

mindre företag att etablera sig. De stora företagen skaffar sig en oligopolställning 

där man internt inte använder sig av patentvapnet. De andra stora företagen 

har allt för många egna patent så man överser sinsemellan med övertramp. 

Små och nya företag som försöker etablera sig med nya idéer kan man 

dock enkelt hindra med legala barriärer. 

Liknande problem får man om man tillåter patent på filformat. Här blir 

patenträtten lika med en exklusiv rätt att inte bara sälja en enstaka programfunktion, 

utan också alla andra program som kan dela information med det 

första programmet. Detta griper in i allt större delar av vårt samhälle i takt 

med att allt mer av informationen distribueras digitalt. Som enskild konsument 

blir man inte bara tvungen att köpa informationen, t.ex en DVD-skiva. 

Man har inte heller rätt att hur som helst tillgodogöra sig informationen 

på sin egen skiva, utan måste göra det med mjukvara som köpts av någon med 

patenträttigheter för DVD-formatet. Det är inte längre nog att köpa boken. 

För att kunna läsa den måste man köpa ett par glasögon som bara hon tillverkar! 

Sverige har ett långtgående patentsamarbete med övriga EU genom det 

Europeiska patentverket EPC. På den europeiska arenan finns en viss förvirring 

kring vilken praxis som gäller för mjukvarupatent även om de skrivna 

konventionerna uttalar att man ej kan få patent på program. En stark lobby 

försöker förändra detta och driva utvecklingen mot en mer amerikansk situation 

där patent kan fås på organisation och beräkning av information, dvs. 

databehandling. 

Det viktigt att titta på de samhälleliga konsekvenserna om tolkningen 

”teknisk effekt” skulle omfatta även databehandling, som är en integrerad del 

av både kommunikationssamhället och våra informationsallmänningar som 

t ex Internet eller myndighetsadministration. 

25

26 

Med hänvisning till ovanstående föreslår vi partikongressen besluta 

1) att det socialdemokratiska partiet på alla tillgängliga sätt motverkar införandet 

av patenträtt på programvara inom EU och EPC (Europeiska 

patentverket). 

Stockholms Arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens förslag till utlåtande över motion D143 (rättvisare 

immaterialrätt) 

Motion D143 (Uppsala arbetarekommun) yrkar att socialdemokratiska 

politiker i regering, riksdag och EU-parlamentet skall verka för att principen 

om global konsumtion skall börja gälla inom EU/EES. 

Inom EU gäller så kallad regional konsumtion (inom EES-området) 

som motionen beskriver. Med det menas att varumärkesrätten konsumeras 

när varan för första gången förs ut inom EES. Därefter kan varumärkesinnehavaren 

inte hindra att den säljs vidare inom EES, i en medlemsstat 

eller mellan olika medlemsstater. 

Tidigare var det oklart vilka regler som gällde inom EU. De EUregler 

som styr dessa frågor gav inte något svar på detta. EG-domstolen 

har dock tolkat reglerna så att det är regional konsumtion som gäller. 

Detta skedde första gången i en uppmärksammad dom från 1998. Den 

nuvarande ordningen är alltså en följd av domstolens praxis. 

Partistyrelsen delar motionens inställning att global konsumtion bör 

gälla. Det huvudsakliga argumentet är att detta är till fördel för konsumenterna, 

eftersom konkurrensen ökar vilket pressar priserna. Med global 

konsumtion kan en varumärkesinnahavare inte ha olika prisnivåer eller i 

alla fall inte för stora nivåskillnader inom EU respektive i andra delar av 

världen. Med regional konsumtion är det dock möjligt att ha en högre 

prisnivå i Europa än i till exempel Asien. 

Den socialdemokratiska regeringen har länge drivit Sveriges inställning 

att global konsumtion bör gälla, bland annat genom bilaterala kontakter. 

Särskilt uppmärksammad blev frågan efter den nämnda domen från 

1998. I flera EG-förhandlingar bland annat om upphovsrätten drev Sverige 

frågan hårt tillsammans med några andra länder och markerade sin 

inställning genom en gemensam deklaration. 

Partistyrelsen anser att den socialdemokratiska regeringen ska fortsätta 

ta upp och driva frågan i de sammanhang som anses lämpligt. 


1) att anse motion D143 besvarad med hänvisning till partistyrelsen 

utlåtande.

Motion D143 

Uppsala arbetarekommun 

En rättvisare immaterialrätt 

Denna motion syftar till att åstadkomma en ändring i EU:s gemensamma 

regler inom immaterialrätten. Ändringen innebär att europeiska företag vid 

försäljning av sina produkter inte längre kommer att kunna skapa och upprätthålla 

prismonopol och förhindra parallellimport från billigare länder. 

Företag från framför allt utvecklingsländerna kommer att ha möjlighet att 

exportera och sälja sina billigare produkter inom EU/EES, samtidigt som 

produktutveckling inom dessa länder stimuleras. 

Ändringen kommer att leda till en sänkt prisnivå för konsumenterna 

inom Europa. Viktigare är dock att det kommer att leda till en kraftig förbättring 

av fattigare länders ekonomiska position. En ändring i enlighet med 

denna motion skulle vara ett tydligt tecken på solidaritet med fattigare delar 

av världen, och kan, om man vill, beskrivas som u-landshjälp utan allmosor 

eller pekpinnar. 

Immaterialrätten är den juridiska beteckningen för de rättigheter som 

avser olika former av kreativt skapande, t.ex. konstverk, uppfinningar eller 

produkters unika tillverkningssätt. De vanligaste formerna av immaterialrätt 

är patenträtt, varumärkesrätt och upphovsrätt.Samarbetet inom EU har resulterat 

i att det numera finns vissa gemensamma europeiska regler för immaterialrätten. 

Enligt det europeiska varumärkesdirektivet (89/104/EEG) och 

varumärkesförordningen (40/94) har den som innehar ett varumärke ensamrätten 

att vara den förste som för ut sin produkt på marknaden, antingen 

genom att sälja den själv eller genom t.ex. licenser till andra företag att producera 

och sälja varan. När produkten på så sätt har förts ut på marknaden, 

förlorar dock innehavaren sin rätt att kontrollera den eventuella vidareförsäljningen 

av sina produkter. Möjligheten att försvara sig mot förändringar i produkten 

eller imitationer påverkas givetvis inte av denna begränsning. Dessa 

regler gäller numera förutom inom EU även inom det europeiska ekonomiska 

samarbetsområde, EES. 

Principen att en innehavare efter den första försäljningen inte längre har 

rätt att med hjälp av sin immaterialrätt påverka vad som händer med produkten 

kallas för konsumtion. Konsumtion är en lika viktig som självklar princip. 

Motsatsen, dvs. en situation där tillverkare av produkter som skyddas av 

patent- eller varumärkesrätt har en obegränsad rätt att bestämma vad en 

köpare av hans produkter gör med dem, skulle nämligen innebära t.ex. att tillverkaren 

av din bil skulle kunna hindra dig från att sälja den till en annan, eller 

att förlaget som get ut en bok du köpt skulle kunna ha en åsikt om huruvida 

boken får lånas ut till andra. 

Genom den harmonisering av lagstiftning som ägt rum inom EU har 

företag inte längre möjlighet att dela upp den europeiska marknaden och 

skapa olika prisnivåer för olika länder. När en produkt har sålts i en medlemsstat 

är det fritt fram för andra att importera den till andra länder inom 

EU/EES. 

Tidigare gällde i Sverige, och i flera andra europeiska länder, principen 

om total, global, konsumtion. Innehavarens ensamrätt upphörde alltså att i 

och med att varor hade förts ut på marknaden, oavsett var i världen detta hade 

skett. Tyvärr har harmoniseringen även medfört att principen om konsumtion 

numera upphör vid EES yttre gränser. Detta innebär att multinationella före- 

27

28 

tag som säljer sina produkter även i andra delar av världen, kan använda olika 

prisnivåer för samma produkt och förhindra att den som lagligen köpt produkten, 

exporterar den till ett land inom EES där den säljs till ett högre pris. 

Begränsningen av konsumtionsprincipen till EES-området har lett till att 

Sverige blev tvungen att ändra sina regler i detta avseende. 

Frågan om utvidgning av konsumtionsprincipen har varit föremål för 

diskussioner mellan EU:s medlemsstater och EU:s institutioner, där många 

länder förespråkat en utvidgning men några andra tydligt avvisat detta. 

Det är beklagligt att man inom Europa inte lyckats enas om en utvidgning 

av konsumtionsprincipen till en global nivå och i stället har valt att 

skydda den inre marknaden. En global konsumtion skulle inte bara öppna den 

europeiska marknaden för import av billigare produkter utifrån, men även 

leda till att både lokala företag i u-länder skulle stimuleras att uppfinna eller 

utveckla produkter i dessa länder, vilket skulle medföra en tydlig förbättring 

av dessa länders konkurrenskraft. 

Vi föreslår därför 

1) att s-politiker i regering, riksdag och EU-parlament skall verka för att 

principen om global konsumtion skall börja gälla inom EU/EES. 

Gamla Uppsala s-förening 

Uppsala arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D144 och D145:1-2 

(näringspolitik) 

I motion D144 (Umeå arbetarekommun) föreslås att ett industripolitiskt 

program ska tas fram. I motion D145:1-2 ( Jönköpings arbetarekommun) 

föreslås att näringspolitiken ges hög prioritet och att industrin ges konkurrenskraftiga 

villkor för att säkra dess framtid i Sverige. 

Partistyrelsen delar uppfattningen att näringspolitiken ska vara ett 

högt prioriterat område. För att möta den allt tuffare internationella konkurrensen 

behöver vi utveckla vår näringspolitik genom att stärka förutsättningarna 

för de industrier där Sverige ligger i den absoluta internationella 

toppen, samtidigt som vi skapar ännu bättre förutsättningar för fler 

och växande företag. En offensiv näringspolitik med stora satsningar på 

forskning och produktion är den väg som Sverige måste välja om vi ska 

fortsätta vara en framgångsrik industrination. 

Under tillväxtkongressen 2004 antogs ett stort antal konkreta förslag 

för att stärka Sveriges position som ett av världens mest konkurrenskraftiga 

länder. Besluten håller nu på att genomföras. Under våren har regeringen 

bland annat, i enlighet med vad som beslutades på tillväxtkongressen, 

tillsammans med näringslivet och de fackliga organisationerna inlett 

ett gemensamt arbete för att utarbeta program för hur Sverige ska kunna 

behålla de ledande positionerna inom trä och skog, metallurgi, fordon, IT 

och telekom, läkemedel samt bioteknik. De gemensamma programmen 

mellan stat, näringsliv och de fackliga organisationerna kommer att innehålla 

strategier med konkreta åtgärder för att stärka Sverige starka positioner. 

Under våren 2005 fattade dessutom den socialdemokratiska regeringen 

beslut om att kraftigt stärka den industrinäraforskningen, bland annat

genom en satsning tillsammans med näringslivet på produktionsforskningen 

på över 600 miljoner kronor. 

På tillväxtkongressen antogs även riktlinjer om göra det lättare att 

starta och driva företag. Under året har därför en lång rad åtgärder genomförts 

för att förenkla och förbättra för företagen: 

• En treårig nationell satsning för att öka intresset för entreprenörskap 

bland ungdomar har inletts. Totalt satsas omkring 130 miljoner kronor 

under en treårsperiod. 

• Ett handlingsprogram med 291 förbättringar för att minska företagens 

regelbörda genomförs. Det handlar om enklare regler, färre 

blanketter och minskat uppgiftslämnande, ökat samarbete mellan 

myndigheterna, kortare handläggningstider, bättre service och tillgänglighet. 

• I slutet av förra året slopades arvs- och gåvoskatten och skattereglerna 

för fåmansbolag, de så kallade 3:12-reglerna, reformeras. Totalt 

kommer förbättringarna att ge en miljard kronor i sänkt skatt till 

småföretagen. 

• Närmare två miljarder kronor har satsas under en tioårsperiod för att 

stärka möjligheterna till kommersialisering av forskningsresultat och 

innovationer. Tyngdpunkten i satsningen är bildandet av bolaget 

Innovationsbron AB, med sju regionala dotterbolag. 

• Handels- och investeringsfrämjandet förstärks med närmare 100 

miljoner kronor under året. 

• För att stimulera de små och medelstora företagen att utnyttja sin 

exportpotential förstärks Exportrådet i år med närmare 35 miljoner 

kronor. 


1) att anse motionerna D144 och D145:1-2 besvarade med 

hänvisning till partistyrelsen utlåtande. 

Motion D144 

Umeå arbetarekommun 

Industripolitiskt program 

Förändringar i enskilda länder fortplantas idag snabbare till andra länder än 

någonsin tidigare, dessutom i accelererande fart. Detta gör att förändringstrycket 

på enskilda länders industri och politiska system att hålla jämna steg 

ökar. Detta gäller i särskild grad för små öppna länder som Sverige. Frihandel 

har gjort vårt land rikt, gamla industrier har konkurrerats ut de gånger de inte 

klarat av att förändra sig och de industrier vi har är på detta vis starkare då de 

håller internationell toppklass. Den solidariska lönepolitiken har här visat sig 

framgångsrik då dess tanke att driva på strukturomvandlingen och inte konkurrera 

med löner visat sig hållbar. 

Idag ser vi hur företag och människor blir allt rörligare, fortfarande finns 

betydande trögheter men tendensen är tydlig. Inte bara teknisk utveckling i 

och utom landet påverkar den globala industrin, energifrågorna och råvarufrågorna 

har dessutom kommit i förnyat fokus, inte minst på grund av de sti- 

29

30 

gande världsmarknadspriserna till stor del pga av den kraftigt ökade efterfrågan 

på dessa i Asien-Kina. 

Idag är det även svårt att hävda att Sverige har speciella fördelar ens vad 

gäller väldigt kunskapsintensiva sysselsättningar som tex IT och data. Indien 

är här ett exempel på motsatsen då de ensamma har fler ingenjörer och datorexperter 

än hela Europa, beredda att arbeta till en tiondel av de Europeiska 

lönerna. 

Hur att hantera allt detta utan att hemfalla till protektionism och detaljregleringar 

är en stor utmaning för det socialdemokratiska partiet. Andra partier 

har sina lösningar men de utmynnar oftast i ökade orättvisor och lönedumping. 

Vi behöver en strategi. 

Vi hemställer därför att kongressen beslutar 

1) att ta fram ett industripolitiskt program. 

Umeå arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D145 


Näringspolitiken 

Näringspolitiken kommer att bli en av de viktigaste områdena i en globaliserad 

värld för att klara sysselsättningsmålen och för att vi ska klara den generella 

välfärden i framtiden. 

Vi har under det senaste året sett hur vi direkt påverkas av vad som händer 

i vår omvärld. Gränser öppnas, handelshinder tas bort, standard och regler 

samordnas vilket gör att konkurrensen blir mera direkt och gränsöverskridande. 

Detta gör att Sverige måste skaffa sig konkurrensfördelar som gör att 

landet är intressant att investera i och för att de företag som finns här vill 

utveckla sin verksamhet vidare i landet. Sverige har en stark industritradition 

med kvalificerat kunnande inom produktion. 

När det gäller löner och anställningsvillkor har dessa fått en ökande 

andel av konkurrensen. Det är däremot inget område som vi kan vara med och 

konkurrera på. Vi måste konkurrera på helt andra områden. Mera avancerade 

produkter med mera kunskapsinnehåll än våra konkurrenter. 

Däremot har vi områden som ger oss nackdelar p.g.a. vårt geografiska 

läge. Vi är ett litet land vilket gör att vi har en liten hemmamarknad. Vi har 

längre avstånd till stora marknader än andra. Det är viktigt att vi har en infrastruktur 

i toppklass för att klara våra transporter snabbt och effektivt. 

Detta innebär att vi måste ha andra områden där vi är klart bättre än 

andra. Energitillgång och priset på energi är ett sådant liksom utbildning och 

kompetensutveckling tillsammans med en väl fungerande arbetsmarknadspolitik. 

Industrisektorn har ständigt minskat i Sverige sedan 1960-talets slut. 

För att stärka industrisektorn är det av största vikt att forskning och 

utbildning ges en hög prioritet. Tillämpad forskning och produktframtagning 

är ett område där vi borde kunna göra mycket mera. Likaså är det viktigt att 

vi bibehåller och utveckla de IUC vi har.

Vi föreslår att kongressen beslutar: 

1) att näringspolitiken ges en hög prioritet, 

2) att industrin ges konkurrenskraftiga villkor för att säkra dess framtid i 

Sverige. 

Metall avdelning 85 s-förening, Jönköping 


Partistyrelsens utlåtande över motion D146:1-2 

(EU som tillväxtmarknad) 

I motion D146:1-2 (Ystads arbetarkommun) yrkas på att Sverige fortsätter 

att jobba för att EU blir en tillväxtmarknad där jobben och människan 

är i centrum, och att Sverige ska verka för att EU satsar mer resurser på 

forskning och utveckling. 

Vid ett möte i Lissabon våren 2000 enades stats- och regeringscheferna 

i EU om att man på tio år skulle göra EU till världens mest konkurrenskraftiga 

och kunskapsbaserade union med full sysselsättning och god 

social sammanhållning. Resultatet av detta möte har kommit att kallas 

Lissabonstrategin. 

EU:s sysselsättningsstrategi är det viktigaste instrumentet för att nå 

Lissabonstrategins mål för sysselsättning och arbetsmarknad. Vi socialdemokrater 

har varit en drivande kraft bakom denna strategi och att den har 

skrivits in som en del av EU:s fördrag. 

Vi socialdemokrater har också tagit en ledande roll när det gäller att 

främja forskning och innovation inom EU. Målsättningen är att skapa ett 

sammanhängande forskningslandskap i Europa. Huvudinstrumentet för 

att nå målet är aktiviteterna inom EU:s forskningsprogram. 

Vid EU:s ministerrådsmöte i Barcelona 2002 beslutades att investeringarna 

i forskning och teknisk utveckling måste öka för att Lissabonmålet 

ska kunna nås. Målet är att investeringarna i forskning ska utgöra tre 

procent av BNP senast 2010. Av detta ska företagens andel utgöra två 

tredjedelar. EU-kommissionen har lagt fram en handlingsplan för att 

uppnå treprocentsmålet. Sverige har dock redan uppnått detta mål. 

För att bättre ta tillvara den vetenskapliga potentialen i Europa 

behövs åtgärder för att stärka grundforskningen på EU-nivå. Den socialdemokratiska 

regeringen har därför drivit frågan om behovet av att också 

finansiera grundforskning på EU-nivå och framfört att Europa behöver 

ett forum, ett europeiskt forskningsråd, som kan ta ett ökat ansvar för 

långsiktig strategisk forskning. Allt fler medlemsstater har slutit upp 

bakom denna inriktning. 



utlåtande. 

31

32 

Motion D146 

Ystads arbetarekommun 

EU som en tillväxtmarknad och del av en tillväxtstrategi 

Länderna i unionen utgör viktiga handelspartners och när det går bra för dem 

har våra varor och tjänster en avsättningsmarknad. Givetvis har ekonomin i 

landet expanderat trots detta men i ett längre perspektiv behövs även denna 

marknad vara livskraftig. 

Ett av de program som skulle hjälpa till med tillväxten i EU var ”Lissabonstrategin”. 

Det var stora idéer som framträdde. Ett exempel är att unionen 

skulle bli en av världens starkaste ekonomier. Här har det hänt en del positiva 

saker men tempot har inte varit det rätta och koncentrationen bland medlemsländerna 

har legat på andra saker. Det behövs mer. 

En livskraftig socialdemokrati omvandlade Sverige och satte jobben och 

utvecklingen av landet främst. Detta behövs också i EU. Vi har kommit långt 

på vägen sen dess och EU:s medlemsländer har en del att lära sig av oss. 

Många länder och politiska ledare har varit helt fokuserade på att marknaden 

självt ska lösa skapandet av nya jobb men den klarar inte av detta utan det 

behövs yttre påverkan och guidning. 

EU kan bli ett kraftfullt instrument för att se till så att människor kommer 

i jobb och välfärden bibehålls och utvecklas. Det är genom samarbete 

som fler möjligheter skapas och positiv expansion sker. EU kan på detta sätt 

bli slagkraftigare, ekonomiskt starkare och ett rejält ekonomiskt nav i världen. 

Vi måste jobba på flera olika fronter för att se till så att människor kommer i 

jobb och ges goda möjligheter att under hela sin verksamma arbetstid få tillgång 

till bra och människovänliga jobb som det går att leva på. 

En av sakerna som EU kan hjälpa till med är att satsa mer resurser på 

forskning och utveckling. Framtagandet av nya produkter och nya branscher, 

men även att utveckla gamla branscher, är viktigt för att en ekonomi ska 

kunna utvecklas och jobb skapas. Här behövs det resurser och gemensamt går 

det att satsa mer än om ett land ska göra det. Vi har goda möjligheter att få 

tillgång till detta eftersom vi har en forskning, och företag, som står sig bra i 

konkurrensen med andra. Vi har mycket att vinna på detta. 

Vi föreslår därför: 

1) att Sverige fortsätter att jobba för att EU blir en tillväxtmarknad där jobben 

och människan är i centrum, 

2) att Sverige ska verka för att EU satsar mer resurser på forskning och 

utveckling. 

Jan-Erik Jönsson Roger Jönsson 

Ystads arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D147, D148:1-2, D149 och 

D150 (EU:s tjänstedirektiv m.m.) 

I motion D147 (Malmö arbetarkommun) yrkas att SAP på alla politiska 

nivåer, i samarbete med våra vänner på Europanivå, driver kravet på att 

förändra de delar av EU:s tjänstedirektiv som bygger på högeridéer och 

riskerar att undergräva välfärd, kollektivavtal och fackliga rättigheter. I 

motion D148:1-2 (enskild, Malmö arbetarkommun) yrkas att besluten för 

tjänstehandel, där det inte finns minimiregler inom EU, även fortsättningsvis 

ska fattas av riksdag, landsting eller kommun, samt att arbetsmarknadens 

parter ska förhandla fram arbetsoch anställningsvillkor för 

alla som arbetar i Sverige. I motion D149 (Norrtälje arbetarkommun) 

yrkas partistyrelsen ges i uppdrag att formulera punkter som det framtida 

tjänstedirektivet ska innehålla. I motion D150 (Örebro arbetarkommun) 

yrkas att kongressen ger regeringen, riksdagsgruppen och socialdemokraterna 

i Europaparlamentet i uppdrag att noggrant följa den fortsatta hanteringen 

av tjänstedirektivet, så att löntagarna och konsumenternas intressen 

tas tillvara och att den svenska välfärdsmodellen inte hotas. 

Socialdemokratin är i grunden positiv till frihandel och öppnare 

marknader. Därför har vi en positiv grundsyn till en reglerad tjänstemarknad 

i Europa. Men ett tjänstedirektiv kan inte tillåtas äventyra den sociala 

tryggheten. Kollektivavtal och viktiga välfärdsområden måste tryggas. Bara 

på en sådan grund kan ett tjänstedirektiv accepteras, och bara på en sådan 

grund kan det nå bred folklig förankring i Sverige och i övriga Europa. 

Ett balanserat tjänstedirektiv kan skapa förutsättningar för en väl 

fungerande tjänstemarknad som kan bidra till ökad tillväxt och sysselsättning. 

Det handlar om att stärka konkurrenskraften för Europa som helhet 

gentemot andra starka och växande ekonomier i Nordamerika och i Asien. 

Men det handlar också om att stärka Sveriges konkurrenskraft gentemot 

andra länder i och utanför EU. Vi har som ett litet, handelsberoende och 

globaliserat land mycket att vinna på varje steg som öppnar upp handel av 

varor och tjänster. 

Det finns flera viktiga argument för att åstadkomma en reglerad 

tjänstemarknad: 

• Tjänstesektorn är den snabbast växande delen av vår ekonomi och 

står i dag för lejonparten av både BNP och sysselsättning i såväl Sverige 

som EU i stort. 

• Flera internationella studier visar på omfattande välfärdsvinster. 

• I Sverige hör fyra av fem nystartade företag hemma inom tjänstesektorn. 

• Ett ökat inflöde av tjänster gynnar konsumenterna med större utbud 

och lägre priser. 

• Ett ökat inflöde av tjänster tvingar även de svenska företagen att bli 

ännu mer konkurrenskraftiga och produktiviteten i tjänsteföretagen 

ökar därmed. 

Samtidigt har dock den socialdemokratiska regeringen i förhandlingar 

hela tiden varit extremt tydlig: vi kan inte acceptera ett tjänstedirektiv 

som innebär att kollektivavtalens ställning, vården, skolan, omsorgen eller 

de lösningar vi valt för viktiga välfärdsområden påverkas negativt. Tjäns- 

33

34 

te-direktivet måste utformas i enlighet med de värderingar om samhälle 

och arbetsliv som socialdemokratin står för. 

En kärnfråga i förhandlingarna har varit att lyfta fram arbetsrätten 

och värna den svenska modellen med kollektivavtal för arbetsmarknaden. 

Den socialdemokratiska regeringen har hittills i diskussionerna om tjänstedirektivet 

varit framgångsrika och fått många viktiga förtydliganden och 

förändringar till stånd och arbetet för att värna vår modell kommer att 

fortsätta. Det handlar bland annat om kollektivavtalens ställning. Vi har i 

Sverige en arbetsmarknadsmodell som har fungerat och fungerar mycket 

bra. Den ger stabila spelregler för både löntagare och arbetsgivare. Vår 

arbetsmarknadsmodell betyder också mycket för svensk konkurrenskraft 

och fortsatta ekonomiska framgångar. 

Det handlar också om den grundläggande rätten att vidta fackliga 

åtgärder, om skydd för löntagare när det gäller arbetsmiljö och säkerhet, om 

krav på tydliga mandat för en representant i utstationeringslandet och om 

att skapa ytterligare klarhet i gränslandet mellan utstationeringsdirektivet 

och förslaget till tjänstedirektiv. En styrka i det här sammanhanget, som 

starkt bidragit till att vi fått viktiga förändringar redan i det här läget, är det 

samarbete som har funnits med de svenska fackliga organisationerna, och 

med partivänner och fackliga organisationer i andra medlemsstater. 

Ett resultat av dessa strävanden är att EU-kommissionen nu har förklarat 

att skrivningarna i tjänstedirektivet måste göras ”vattentäta” i förhållande 

till arbetstagarnas rättigheter. Tjänstedirektivet får inte leda till 

social dumpning. Stats- och regeringscheferna var också mycket tydliga 

vid vårtoppmötet: Förslaget får inte påverka den europeiska sociala modellen. 

Detta ger oss utomordentligt goda möjligheter att åstadkomma ett bra 

förhandlingsresultat bland annat på arbetsrättens område. 

Lika viktigt är att vi lyckas skydda den svenska välfärdsmodellen. 

Vårt sätt att organisera välfärden – exempelvis sjukvården, Apoteket och 

Systembolaget – får inte hotas av ett nytt regelverk för handel med tjänster. 

Partistyrelsen kommer med kraft att arbeta för ett tjänstedirektiv som 

skapar de bästa förutsättningar för nya jobb och högre tillväxt samtidigt 

som vi skyddar Sveriges grundläggande nationella intressen. 


1) att anse motionerna D147, D148:1-2, D149 och D150 besvarade 

med hänvisning till partistyrelsens utlåtande. 

Motion D147 


EU:s tjänstedirektiv 

Det pågår för närvarande en dragkamp inom EU när det gäller innehållet i 

EU:s tjänstedirektiv. De flesta är överens om att det behövs ett direktiv för att 

reglera handel med tjänster över gränserna. Däremot går åsikterna isär när det 

gäller inriktningen på direktivet. 

Europas högerkrafter vill göra det möjligt att konkurrera med låga löner 

och bristande fackliga rättigheter genom att slå ut nationell lagstiftning och 

kollektivavtal. De vill överge nuvarande utstationeringsdirektiv som bygger på

att företag som verkar i andra länder ska ta seden dit de kommer, dvs. följa 

gällande nationella regler på arbetsmarknaden. 

Det återstår att se vad detta kommer att innebära för Sveriges del. Risken 

är stor att våra kollektivavtal inte längre kommer att gälla för utländska 

företag som verkar här. Dessutom försvinner möjligheten för svenska myndigheter 

att kontrollera att verksamheten följer arbetsmiljölagar m.m. Till råga på 

allt kan hela den offentliga sektorn komma att bli konkurrensutsatt, inklusive 

vård och utbildning. Därmed blir välfärd en handelsvara. 

Flera länder har reagerat mot nuvarande föreslagna utformning av tjänstedirektivet. 

Bl.a. har Frankrike reagerat mot att deras monopol är hotade. 

Tyskland har kritiserat att vården och de kommunala tjänsterna öppnas för 

konkurrens. Europafacket har också uttryckt frän kritik mot förslaget. 

Detta är ett utmärkt läge för oss i Sveriges arbetarrörelse att gå samman 

med våra partivänner och fackliga vänner ute i Europa och se till att fler 

ansluter sig i kampen mot nuvarande utformning av tjänstedirektivet. Detta 

bör drivas på alla politiska nivåer! Vi bör inte nöja oss med att säga vår mening 

utan se till att detta leder till en rejäl ideologisk debatt på Europanivå som 

kommer att tydliggöra de ideologiska skiljelinjerna. 

Vi kräver: 

1) att SAP på alla politiska nivåer, i samarbete med våra vänner på europanivå, 

driver kravet på att förändra de delar av EU s tjänstedirektiv som 

bygger på högeridéer och riskerar att undergräva välfärd, kollektivavtal 

och fackliga rättigheter 

Ted Kateb, Global (s) 

Malmö arbetarekommun beslutade att anta motionen som sin egen. 

Motion D148 

Malmö arbetarekommun – enskild 

Tjänstedirektivet 

EU-kommissionens förslag till tjänstedirektiv hör till de mest diskuterade frågorna 

inom hela EU. I Sverige kom debatten igång tidigare än i de flesta 

andra länder, kanske främst beroende på att effekterna på den svenska arbetsmarknaden 

skulle kunna bli större än i många andra länder. Tron på att den 

svenska arbetsmarknaden måste grundas på starka kollektivavtal förenar i 

grunden fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet. Den svenska 

fackföreningsrörelsen har med utgångspunkt från bl a det så kallade utstationeringsdirektivet, 

agerat för att se till att även med ett tjänstedirektiv ska 

svenska regler på arbetsmarknaden gälla i Sverige. Sämre villkor för utländska 

arbetstagare som arbetar i Sverige är en fråga om diskriminering. 

Det handlar egentligen inte bara om reglerna på arbetsmarknaden utan 

också om konsumentfrågor, miljöfrågor, reklam och garantier med mera. När 

det gäller varuhandeln inom EU finns en princip om ”ömsesidigt erkännande”. 

Man får inte stoppa en vara som uppfyller tillverkningsreglerna i ett 

annat EU-land. Men då finns det fastställda minimivillkor som alla har godkänt. 

Krav utöver dessa kan staten i princip inte påtvinga producenter i andra 

länder. 

35

36 

Motsvarigheten i förslaget till tjänstedirektiv kallas ”ursprungslandsprincipen”. 

Men här finns vanligen inte några godkända minimiregler. Vad blir då 

effekten? Jo, där det inte finns minimiregler blir det i praktiken lagstiftarna i 

något annat EU-land som bestämmer vilka regler som ska kunna användas i 

Sverige. Dessutom kommer reglerna tydligare än för varor in i Sverige eftersom 

det handlar om arbete som utförs i Sverige. Med ett sådant förslag blir 

det inte en rättvis konkurrens mellan svenska och utländska företag i Sverige. 

Vilket i sin förlängning leder till både löne- som social dumping. 

Hittills har sakfrågorna för arbetsmarknaden, konkurrenskraften, konsumenternas 

situation mm debatterats utifrån sina speciella villkor. Ytterliggare 

en aspekter är den demokratisk synpunkten. 

När medlemsländerna tilldelar EU makt att besluta om vissa frågor, t ex 

inom tullunionen, så har vi naturligtvis lämnat ifrån oss den direkta makten 

över dessa frågor. Där finns varken ursprungslandsprincip eller arbetslandsprincip 

– det är EU-regler som gäller överallt. När vi tillsammans med de 

andra kommer fram till gemensamma miniminivåer så accepterar vi dem på 

samma sätt. Men när det är fråga om nationella frågor, där det inte finns några 

miniminivåer kan vi inte låta andra länders beslutsfattare bestämma vilka 

regler som ska gälla i Sverige. Därför måste en princip vara: ingen ”ursprungslandsprincip” 

utan att det finns en gemensamt beslutad miniminivå. 

Med anledning av ovan anförda föreslås: 

1) att besluten för tjänstehandel, där det inte finns minimiregler inom EU, 

även fortsättningsvis ska fattas av riksdag, landsting eller kommun, 

2) att arbetsmarknadens parter förhandlar fram arbetsoch anställningsvillkor 

för alla som arbetar i Sverige 

Anders Magnhagen, Paulis s-förening 

Malmö arbetarekommun beslutade att skicka motionen som enskild. 

Motion D149 

Norrtälje arbetarekommun 

EU:s tjänstedirektiv 

I början av 2004 lade EU-kommissionen fram sitt förslag till ett allmänt 

direktiv för den fria rörligheten för tjänster. Kritiken mot förslaget har varit 

mycket omfattande. Framför allt de svenska och europeiska fackliga organisationerna, 

men även den svenska regeringen hör till dem som starkt har ifrågasatt 

direktivförslaget. Kritiken anses också befogad och viss ”rörelse” har 

under sommaren kunnat skönjas i EU-kommissionens inställning till förslaget 

till tjänstedirektiv även om inga nya officiella skrivningar kommit. 

Från svensk sida har vi tryckt på att det viktigaste är att bevaka att direktivet 

inte kan komma att innebära något hot mot våra möjligheter att fullt ut 

utnyttja vårt system med att teckna kollektivavtal samt att följa upp deras 

efterlevnad. Vi vill även fortsättningsvis från de fackliga organisationerna 

kunna förhindra så kallad lönedumpning, det vill säga tillse att arbetsgivaren 

följer de lagar och avtal som gäller i Sverige samt att de också tillämpas på 

respektive arbetsplats.

Vi ser det angeläget, att val av metod som används i ett EU-land för att 

reglera arbetsmarknaden och arbetstagarnas rättigheter inte ska påverkas av 

ett EU-direktiv som ju har tillkommit för att göra den fria rörligheten för 

tjänster inom EU lättare. Det finns en mängd byråkratiska hinder för tjänsternas 

rörlighet i EU. Det är de kommissionen med sitt direktiv egentligen 

bör komma åt. 

Vi anser att kommissionen har hamnat fel när de vill införa generella förbud, 

som att länderna inte får kräva en representant för ett företag som utför 

tjänster i det land tjänsten utförs, eller att företagen inte ens behöver inneha 

dokumentation om vilka de har anställda i företaget. Sådana förbud slår vilt 

mot de högst skäliga kraven från fackföreningsrörelsen om att ha en behörig 

person att förhandla med och att reella möjligheter att kunna kontrollera att 

de anställda verkligen är anställda och har justa normala ”svenska” villkor när 

de jobbar i Sverige. 

Kollektivavtalen i Sverige är dels nationella men även lokala, vilket förutsätter 

att det finns en motpart på arbetsplatsen i Sverige, så att förhandlingar 

kan äga rum. Det är viktigt att behålla förtroendet för arbetsmarknadens 

parter och deras möjligheter att lösa problem. Ytterst är det en fråga om fackliga 

och mänskliga rättigheter. 

Den nye kommissionären för sysselsättning och sociala frågor, Vladimir 

Spidla har uttalat sitt stora förtroende för arbetsmarknadens parter och att 

genom den sociala dialogen lösa problem. Tjänstedirektivet behöver därför 

utformas så att det stimulerar till dialog mellan arbetsmarknadens parter i 

varje land där verksamhet utövas. Det borde därför inte vara svårt att tillse att 

det ska finnas en representant i varje land som företräder tjänsteföretaget. 

Det förslag som nu ligger från kommissionen riskerar inte bara att gripa 

in i regleringen av arbetsmarknaden utan också i frågor om konsumentskydd. 

Tjänstedirektivet innehåller ju även förslag om hur vissa sektorer kan få regleras, 

t ex så kallade allmännyttiga tjänster, om sjukvården är en sektor som ska 

vara öppen för den fria rörligheten av tjänster m m. Det svenska agerandet 

måste därför både skydda de nationella intressen som kan finnas på dessa 

områden och samtidigt leda fram till ett direktiv som direkt ingriper mot de 

omfattande byråkratiska hinder som finns för att tjänstehandeln inom EU 

skall bli effektiv. 

Utgångspunkten bör vara att finna formuleringar i direktivet som omöjliggör 

onödig byråkrati och samtidigt inte hindrar en nödvändig kontroll. Vi 

förutsätter att de svenska facken och den svenska regeringen fortsätter att 

agera och agerar kraftfullt för att försvara de svenska intressena i den här frågan. 

För att fri rörlighet för tjänster i EU-området skall bli en verklighet 

behöver utformningen och tolkningen av tjänstedirektivet genomföras med 

stor omsorg. Vikten av att det svenska systemet, med att teckna kollektivavtal 

och följa upp dess efterlevnad, måste inrymmas i det framtida tjänstedirektivet. 

I annat fall riskerar vi också att ”importera” det europeiska systemet med 

en låg facklig anslutningsgrad. Vi kan redan nu se att strukturförändringarna 

med outsorcing, som innebär fler bolag med färre anställda, innebär en lägre 

grad av fackligt anslutna. Detta i sin tur innebär nackdelar inte bara för de 

anställda utan även för arbetsgivarna. De måste förhandla med var och en av 

de anställda i stället för att ha en fackklubb att diskutera med. 

Tjänstedirektivet kommer nu att processas såväl i vår egen riksdag som i 

EU-parlamentet och i ministerrådet. Tillsammans med fackföreningsrörelsen 

37

38 

bör vi socialdemokrater ta oss an uppgiften att bilda opinion och på olika sätt 

använda våra påtryckningsmedel för att få ett bra direktiv. 

För att åstadkomma bästa resultat bör partistyrelsen formulera vissa 

punkter till vägledning för alla förhandlingsled. Först när vi alla har samma 

utgångspunkter har vi möjligheter att vinna framgång med våra ansträngningar. 

Yrkande: 

1) att partikongressen ställer sig bakom motionen och ger partistyrelsen i 

uppdrag att formulera punkter som det framtida tjänstedirektivet skall 

innehålla 

Blidö s-förening 

Norrtälje arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D150 

Örebro arbetarekommun 

Tjänstedirektivet 

Förra året, 2004 presenterade EU-kommissionen ett förslag till gemensamma 

regler för tjänstehandeln inom EU. Bakgrunden var att många av EU-länderna 

har nationella regler som hindrar tjänstehandelsföretag att etablera sig i 

dessa länder eller innebär att man inte konkurrerar på lika villkor som de 

inhemska företagen. Diskussionen om ett gemensamt regelverk har pågått 

under många år. 

Den ekonomiska tillväxten har varit otillräcklig i Europa under det 

senaste decenniet. Det har lett fram till hög arbetslöshet i många länder och 

betydande svårigheter för dessa länder att klara välfärden. Anledningen till 

detta är fler. Tyskland återförening, stora behov av att bygga ut och utveckla 

infrastrukturen i många länder, Europas åldrande befolkning, en kortsiktig 

ekonomisk politik hos några av medlemsländerna. Det är några exempel på 

problem som Europas länder mött. 

År 2000 beslutade EU:s statschefer att Unionen skulle bli världens mest 

konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi fram till 2010. Beslutet fattades 

i Lissabon och har därför fått namnet Lissabon-processen. Bakgrunden 

var just behovet att öka tillväxttakten för att pressa tillbaks arbetslösheten och 

trygga välfärdens finansiering. En av de viktigaste delarna i denna process 

handlar om att utveckla tjänstehandeln inom Unionen. Skälet till det är att 

tjänsteproduktionen står för merparten av tillväxten i Europa och är därför 

mycket betydelsefull för jobben och ekonomin. EU behöver därför genomföra 

förändringar i lagstiftningen så att tjänstehandeln kan bli den motor Unionen 

så väl behöver. 

Förslaget till ett gemensamt regelverk, tjänstedirektivet har debatterats 

flitigt sedan det lades fram för Europaparlamentet och ministerrådet i början 

av förra året. Det är fram för allt två perspektiv som varit föremål för diskussionen: 

Löntagarnas trygghet och konsumenternas rättigheter. Beträffande 

löntagarnas trygghet så är problemet till stor del att det råder oklarheter kring 

vilka bestämmelser som väger tyngst; det nu föreslagna tjänstedirektivet eller 

det tidigare antagna utstationeringsdirektivet. Det som oroat många är den så

kallade ursprungslandsprincipen när det gäller tjänstehandeln. Det vill säga 

att reglerna i det land tjänsteföretaget kommer ifrån ska tillämpas när det 

handlar om tillfällig verksamhet. Det kan under vissa omständigheter innebära 

att tjänsteföretag från länder med sämre löne- och anställningsvillkor kommer 

till Sverige för att tillhandahålla tjänster med personal som har betydligt 

sämre betalt än sina svenska yrkeskollegor. Exemplet med de lettiska byggnadsarbetarna 

på skolbygget i Vaxholm är en sådan situation. Skulle en sådan 

utveckling bli verklig tvingas svenska löntagare konkurrera med lägre löner 

och sämre anställningsvillkor för att behålla jobben. 

När det gäller konsumenternas ställning så har det också en koppling till 

den så kallade ursprungslands principen. Konsumenter i Sverige skulle kunna 

tvingas tar reda på vilka krav som gäller just i det landet som tjänsteproducenten 

kommer ifrån. Med skilda språk och olikheter i lagstiftningen och den 

rättsliga traditionen skulle konsumenternas ställning kraftigt urholkas. 25-30 

nationella regelverk och drygt 20 språk skulle vara en realitet för oss som konsumenterna. 

En fullständigt omöjlig situation att behärska som konsument. 

Men också ett tredje perspektiv har berörts. Det handlar om vår gemensamma 

sektor. Skulle detta regelverk kunna leda fram till att borgerliga regimer 

lägger ut verksamhet på entreprenad till vård- och serviceföretag som inte 

behöver följa svenska arbetsmarknadsregler? Eller skulle utländska företag ges 

fri dragningsrätt på våra vårdpengar? 

Debatten kring tjänstedirektivet har mobiliserat såväl politiken, fackföreningsrörelsen 

som konsumentintressen. Men också de mindre och lokala 

tjänsteföretagen har rest många frågetecken och uttryckt oro för sina möjligheter 

att konkurrera med företag som inte behöver uppfylla lika högt ställda 

krav som svenska tjänsteföretag måste leva upp till. Sammantaget har den här 

debatten inneburit att en rad ändringsföreslag lagts i Europaparlamentet för 

att undanröja osäkerhet och risker med förslaget. Men också Kommissionen 

har tagit till sig av kritiken. I början av året så meddelade man att avser ändra 

i förslaget så att osäkerheten elimineras och ursprungslandsprincipen endast 

gäller när medlemsländerna har likvärdiga regler. Dessutom är avsikten att så 

kallade tjänster i allmänhetens intressen ( vård, skola och omsorg bland annat) 

inte ska ingå. Vid toppmötet i mars mellan EU:s stats- och regeringschefer 

bekräftades den nya inriktningen. Vare sig konsumenter eller löntagare ska 

behöva känna oro. De nationella modellerna för vård, skola och omsorg ska 

heller inte påverkas. 

Dessa framgångar för facket och socialdemokratin är resultatet av ett 

omfattande arbete i den process som nu pågår. Det var svensk fackföreningsrörelse 

och svenska socialdemokrater som uppmärksammade hoten. Genom 

ett gediget och omfattande arbete har stora förändringar i regelverket aviserats. 

Tjänstedirektivet har genomgått stora och avgörande förändringar. Men 

vi får inte slå oss till ro. De nyliberala krafterna kommer inte att låta sig nöjas. 

Nya attacker kommer att riktas mot löntagarnas ställning. Därför är det viktigt 

att socialdemokratin på alla nivåer noggrant följer utvecklingen och fullföljer 

arbetet med att åstadkomma ett gemensamt regelverk för EU:s medlemsländer 

och tjänstehandeln. Det är viktigt för jobben och tillväxten Men 

reglerna som måste stå i samklang med ett socialt ansvarstagande Europa. 

Med hänvisning till det ovan anförda föreslår jag: 

1) att kongressen ger den socialdemokratiska regeringen, den socialdemokratiska 

riksdagsgruppen och socialdemokraterna i Europaparlamentet i 

39

40 

uppdrag att noggrant följa den fortsatta hanteringen av tjänstedirektivet 

så att löntagarna och konsumenternas intressen tas tillvara och att den 

svenska välfärdmodellen inte hotas. 

Örebro arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D151, D152:1-5, D153:1-3, 

D154, D155:1-3, D156:1-2, D157:1-2, C81:4, C84:6 och 8 samt 

C114:2 (företagsflytt) 

Motion D151 (Ullared-Forshaga arbetarekommun) vill att en utredning 

tillsätts för att se över möjligheten att inrätta en finansieringsavgift för 

företag som flyttar ut sin produktion, samt att utredningen ska presentera 

långsiktiga lösningar på problemet. Motion C114:2 (Oskarshamns arbetarekommun) 

föreslår att det skapas en lag som ekonomiskt kompenserar 

samhället för de kostnader som förorsakas vid uppsägning av personal i 

lönsamma företag oavsett syfte eller motiv så länge arbetstagaren inte av 

annan juridisk eller arbetsrättslig anledning tvings till avsked eller uppsägning. 

Motion C81:4 (enskild, Skara arbetarekommun) yrkar att man söker 

metoder att stoppa utflyttning av företag från Sverige. I motion C84:6 och 

8 (Bengtsfors arbetarekommun) föreslås att kongressen beslutar att verka 

för att företagens skyldighet att ingå en dialog med samhället vid nedläggning 

och utflyttning av produktion från Sverige samt att det i en kraftfull 

arbetslivspolitik krävs sanktioner av socialt skadestånd/vite då företag 

lämnar landet. Motion D152:1-5 (Åmåls arbetarekommun) föreslår att 

partistyrelsen/regeringen får i uppdrag att med förnyad kraft verka för att 

kraven tillgodoses på företagens skyldigheter att ingå i en social dialog 

med det omgivande samhället vid större varsel, nedläggningar och utflyttningar 

av produktion från Sverige, att driva kraven på bättre och mer 

enhetliga regler om arbetstagares inflytande och rättigheter på den 

gemensamma europeiska arbetsmarknaden i allmänhet, i synnerhet i samband 

med strukturförändringar i enskilda företag och branscher, att verka 

för att arbetsrätten och kollektivavtalen efterlevs på ett ännu bättre sätt för 

alla företag som driver verksamhet i Sverige och inom EU, att verka för 

tydliga och bindande europeiska och internationella regler och avtal om 

arbetstagares rättigheter, företagens sociala ansvar, investeringar och internationella 

kapitalrörelser, samt att med ännu större kraft driva kraven på 

en politik för ökad sysselsättning och tillväxt i linje med de politiska 

riktlinjer som den extra partikongressen 2004 antog. Motion D153:1-3 

(Eskilstuna arbetarekommun) föreslår att partiet verkar för att stimulera 

fram omställningsavtal mellan arbetsmarknadens parter inom alla branscher, 

att partiet verkar för en EU-gemensam ordning för näringslivets 

ansvar för avvecklings- och omställningskostnader, samt att partiet i övrigt 

verkar i enlighet med motionens intentioner vad gäller kostnadsneutrala 

system. Motion D154 (Kalmar arbetarekommun) vill att partistyrelsen 

tillsammans med LO bildar en arbetsgrupp som arbetar fram ett förslag 

som reglerar företagens skyldigheter mot arbetstagarna och det omkringliggande 

samhället i form av kommuner/regioner vid företagsflytt. Motion 

D155:1-3 (Härjedalens arbetarekommun) föreslår att partiet verkar för en 

lag som tvingar företagen att ta större socialt och ekonomiskt ansvar vid

företagsflytt, att partiet i alla demokratiska församlingar verkar för upphandlingsregler 

som motverkar social dumpning samt att partiet verkar för 

att löntagarnas pensionsfonder inte placerar i bolag som inte tar socialt 

ansvar. Motion D156:1-2 (Tingsryds arbetarekommun) vill att arbetslivsministern 

tillsätter en utredning och kommer med förslag om företagens 

ansvar vid nedläggning samt verkar för en större kontroll av EU-bidrag i 

samband med företagsflyttningar. Motion D157:1-2 (enskild, Ludvika 

arbetarekommun) vill att regeringen tillsammans med fackföreningsrörelsen 

skapar regler för de företag som flyttar till låglöneländer; till exempel 

kan dessa regler vara 1-3 årslöner för de anställda beroende på ålder och 

anställningstid för samtliga som sägs upp på grund av flytten och tio års 

underhållsansvar av deras fastigheter, undantag om de säljs till en seriös 

köpare, samt att underhållspengarna sätts in på ett speciellt konto utifrån 

beräknad underhållskostnad under tio år och att hälften av återstående 

pengar ska användas för anpassning av lokalerna om annan verksamhet tar 

över, resten ska fonderas eller återbetalas till förre ägaren. 

Sverige är ett av världens mest globaliserade och konkurrenskraftiga 

länder. Vår position som ett öppet land som bejakar globaliseringen har 

inneburit att vår tillväxt och produktivitetsutveckling ligger i den internationella 

toppen. Samtidigt innebär vår position som ett öppet och frihandelsvänligt 

land att den internationella konkurrensen är hård. Det är 

belagt att det är jämförelsevis enklare att lägga ned och flytta verksamheter 

i Sverige än vad som är fallet i många andra europeiska länder. 

Partistyrelsen anser att företag som flyttar produktion från eller inom 

Sverige måste visa ett stort socialt ansvar mot de anställda och mot det 

omkringliggande samhället. I takt med att ägandet blir allt mer internationellt 

ökar behovet av insatser som främjar gränsöverskridande fackligt 

och politiskt arbete. En förutsättning för att detta ska fungera anser partistyrelsen 

är att det finns stabila spelregler som gör det möjligt att hävda 

löntagarnas intressen så att t.ex. inte arbetsrätten och kollektivavtalen 

hotas. Partistyrelsen anser att Sverige ska konkurrera med utbildning och 

kunskap, inte med låga löner eller otrygga arbetsvillkor. Det är ytterst alltid 

enskilda människors initiativkraft och kompetens som lägger grunden 

för framåtskridande och innovationer. För Sveriges långsiktiga utveckling 

är det viktigt att människor med idéer upplever det som positivt och 

naturligt att starta och driva företag. En viktig fråga att ställa är hur följderna 

av att företag väljer att lägga ner eller flytta sin verksamhet ska hanteras. 

Utgångspunkten är att det är viktigt att omstruktureringar kan ske, 

men samtidigt måste det ske på ett ansvarsfullt sätt. 

Partistyrelsen vill att den socialdemokratiska regeringen fortsätter 

arbetet för att lyfta fram tillväxt och sysselsättningsfrågorna inom EU. 

Partistyrelsen anser att regler på EU-nivå måste utformas på ett sådant 

sätt att fackföreningsrörelsen, kollektivavtalen och vår gemensamma välfärd 

tryggas. Men partistyrelsen anser inte att Sverige ska införa regler 

som försvårar eller förhindrar företagsflytt. En sådan reglering skulle få 

negativa effekter när det gäller att attrahera nyinvesteringar och etablering 

av nya verksamheter i Sverige och därmed hindra framväxten av nya jobb. 

En stark fackföreningsrörelse, kollektivavtal och ett framgångsrikt svenskt 

näringsliv är den bästa förutsättningen för jobb och trygghet. Partistyrelsen 

vill bland annat peka på möjligheten till uppgörelser mellan arbets- 

41

42 

marknadens parter om omställningsförsäkringar som ökar tryggheten för 

den enskilde. 

På många orter där dominerande företag flyttat sin verksamhet har 

de lokala myndigheternas agerande varit avgörande för vilka långsiktiga 

konsekvenser nedläggningen fått. Partistyrelsen vill, utan att därför förringa 

de problem som är förknippade med företagsnedläggningar, ändå 

peka på de exempel där kommuner, länsstyrelser och andra lokala och 

regionala aktörer tillsammans med staten hittat möjligheterna i hanterandet 

av en sådan svår situation. 

Partistyrelsen menar att vi för att möta den allt tuffare internationella 

konkurrensen behöver stärka förutsättningarna för de industrier där 

Sverige ligger i den absoluta internationella toppen samtidigt som vi skapar 

ännu bättre förutsättningar för fler och växande företag. Under våren 

inledde regeringen tillsammans med näringslivet och dess fackliga organisationer, 

ett gemensamt arbete för att utarbeta program för hur Sverige ska 

kunna behålla de ledande positionerna inom trä och skog, metallurgi, fordon, 

IT och telekom, läkemedel samt bioteknik. De gemensamma programmen 

mellan stat, näringsliv och de fackliga organisationerna kommer 

att innehålla strategier med konkreta åtgärder för att stärka Sveriges starka 

positioner. Under våren har regeringen fattat beslut om att kraftigt stärka 

den industrinära forskningen, bl.a. genom en satsning tillsammans med 

näringslivet på produktionsforskningen på över 600 miljoner kronor. En 

offensiv näringspolitik med stora satsningar på forskning och produktion 

är den väg som Sverige måste välja om vi ska fortsätta vara en framgångsrik 

industrination. 

Sammanfattningsvis menar partistyrelsen att företag som väljer att 

flytta verksamhet inom eller från Sverige bör ta ett stort ansvar för arbetstagarna 

och det omkringliggande samhället. Men att via lagstiftningen 

försvåra flytt av verksamhet skulle få negativa effekter när det gäller att 

attrahera nyinvesteringar och etablering av nya verksamheter i Sverige och 

därmed hindra framväxten av jobb. 


1) att avslå motionerna C84:8 och C114:2, 

2) att anse motionerna D151, D152:1-5, D153:1-3, D154, D155:1-3, 

D156:1-2, D157:1-2, C81:4 och C84:6 besvarade med hänvisning 

till partistyrelsen utlåtande. 

Motion D151 

Ullerud-Forshaga arbetarekommun 

Finansieringsavgift vid företagsflytt 

Ericsson i Norrköping flyttar produktionen till Skottland för att få arbete 

utfört billigare så att aktieägarna kan tjäna ännu mer pengar. Norrköpingsborna 

får smaka på arbetslösheten och Skottarna har ytterligare ett antal visstidsanställningar 

som är ”flexibla” på företagens villkor. 

Lear Corporation i Bengtfors flyttar jobben till Portugal för man vill ju 

att bilsätessömmerskan som utför arbetet tjänar 40 kr istället för 120 kr i timmen. 

Primus i Hagfors flyttar sin verksamhet till Balticum för att få billigare

arbetskraft. Avesta Polarit i Degerfors, Continental i Gislaved, o.s.v är 

moderna exempel på godsherrementalitet anno 1700-tal. 

Den svenska arbetarrörelsen måste nu ta sig an den negativa utveckling 

som sker och minska möjligheterna för lönedumpning och utgallring av icke 

önskvärd arbetskraft. Vår arbetarrörelse har alltid kännetecknats av ett bra 

samarbete mellan den fackliga och den politiska grenen. Fackföreningarna har 

skapat trygghet genom kollektivavtalen som medför att arbetare inte kan konkurrera 

med arbetare, och kompletterat detta med lagstiftningar genom Socialdemokratin. 

Bra exempel på detta är Medbestämmandelagen, Lagen om 

anställningsskydd och förtroendemannalagen. Tack vara detta är det samma 

vilkor i Norrköping, Bengtfors som i Gislaved. 

Medlemmarna i fackföreningsrörelsen har lovat varandra att inte acceptera 

sämre vilkor än de som kollektivavtalet och lagen säger, vilket har medfört 

att vi har kunnat få en god samhällsutveckling där vi positivt har påverkat 

marknadskrafternas sämsta sidor. 

Men det finns numera ”hål” i lagstiftningen. Idag får ett företag utan förpliktelser 

flytta sin produktion till det land där det är billigast för företaget. 

Företaget tar ”ansvar” för de personliga tragedier för den som blir av med jobbet 

genom att betala uppsägningslön en eller ett par månader. Sedan har företaget 

gjort sitt, tack och adjö. 

De verkliga kostnaderna får vi själva- samhället vackert ta hand om. 

Genom rigorösa företagsstöd för nyetableringar av ersättningsarbete, arbetsmarknadsåtgärder, 

studier, a-kassa och socialbidrag blir prislappen ofantligt 

dyr. 

Det är uppenbart att det krävs lagstiftning på detta område då våra kollektivavtal 

och lagstiftning inte omfattar detta. Således kan de ej hindra ett 

företag som av ekonomiska intressen väljer att flytta sin produktion utomlands. 

Polen, Baltstaterna och sydeuropeiska länder där arbetskraften är både 

billig och tyst får ta över den svenska förr så stolta metall och elektronikindustrin, 

och det är inte så längesedan som Teko och varvsindustrin försvann 

från våra breddgrader. Vi kan fråga oss vad som på sikt egentligen blir kvar? 

Företagen använder sig idag av utpressning mot de lokala fackföreningarna. 

De kräver ofta att för att ha en fortsatt drift själv få sortera ut de anställda 

som ska få vara kvar. Ultimatum ställs som går tvärt emot svensk lagstiftnings 

andemening. Det vill säga om parterna ej kommer överens gäller lagen 

sist in förs ut. Men här visar företagen vem som egentligen bestämmer – ”får 

vi inte som vi vill lägger vi ner, outsourchar eller tar in bemanningsföretag” är 

budskapet till fackföreningarna. I ett sådant läge pressas också fackföreningen 

hårt. 

Hänsyn måste tas till företagets möjligheter att fortsätta och utveckla sin 

produktion och därigenom säkra framtida arbetstillfällen, samtidigt som 

medlemmarnas grundläggande lagliga rättigheter ska upprätthållas. Men är 

det bättre att låta Flextronics ta över… 

De fackliga fri- och rättigheterna har den samlade arbetarrörelsen kämpat 

för i över 100 år för att uppnå, vilket gör att vi inte kan åsidosätta reglerna 

i utpressningssituationer. Om ett företag får makten att gallra bort de 

sjuka, de arbetsskadade, de äldre som inte orkar med eller har för gamla kunskaper, 

de fackligt aktiva som vågar säga nej eller de som av någon annan 

anledning inte passar är vi sålda. Får företagen denna makt har arbetarrörelsen 

misslyckats och de svagaste i samhället är de som också löper den största 

risken att bli utslagna. 

43

44 

Företagens metoder är inte idag att betrakta som stridsåtgärder eftersom 

det inte är förbjudet i lagstiftningen. Att flytta företag, lägga ner företaget 

eller skära ner på antalet anställda är idag de metoder som används om fackföreningen 

ställer för höga krav eller inte går med på företagets krav. Tyvärr 

finns det inget i lagstiftningen idag som förhindrar den uppkomna situationen. 

Med stöd och beaktande av ovan skulle det införas en finansieringsavgift 

för produktionsflytt eller nedläggning. Finansieringsavgiften bör kunna 

kopplas till antalet anställda som mister arbetet på grund av produktionsflytt 

eller nedläggning. Fördelningen skulle kunna genomföras så att den enskilde 

som drabbas erhåller ett omställningsstöd/avgångsvederlag på 1 basbelopp. 

Den drabbade kommunen erhåller ett omställningsstöd på 1 basbelopp och 

det övriga tillfaller samhället för strukturella eller regionalinriktade åtgärder 

på arbetsmarknaden. Detta förhindrar naturligtvis inte att ett företag flyttar 

eller lägger ner men det ger oss i varje fall möjligheter att mildra effekterna 

och tillse att nya jobb kan skapas. Och kanske skulle företaget tänka efter mer 

än en gång innan beslut fattas. 

Med anledning av ovan hemställer vi att socialdemokratiska partiet beslutar: 

1) att en utredning tillsätts med uppgift att ge svar på motionens andemening 

samt med uppdraget att presentera förslag till långsiktiga lösningar 

av problemen. 

LUSTENS Fackliga S-förening i Forshaga 


Motion D152 

Åmåls arbetarekommun 

Företagsnedläggningar och utflyttning av industriproduktion 

från Sverige 

Uppgifterna om nedläggningar och utflyttning av industriproduktion från 

Sverige har avlöst varandra under det senaste året – framför allt under hösten 

2004. Åmål, Dalsland och Fyrbodalområdet är i allra högsta grad berörda, 

och en ökad oro och osäkerhet för framtiden breder ut sig. 

Konsekvenserna blir tydligast för anställda och deras familjer, berörda 

orter och kommuner, och är väl kända från bland annat krisåren i början på 

1990-talet. I kommuner och lokala arbetsmarknadsregioner (LA-områden) 

med en redan hög arbetslöshet blir påfrestningarna mycket konkreta. 

Även om utländska investeringar i Sverige tilldrar sig ett stort intresse så 

är utvecklingstendenserna oroväckande av flera skäl. Det är då inte bara produktion 

och sysselsättning som går förlorad utan också kompetens och produktutveckling/vidareförädling.Ur 

ett vidare perspektiv pågår en ökad och 

skärpt konkurrens för näringslivet – framför allt inom tillverkningsindustrin. 

I dess spår blir också tendenserna tydligare till ökad koncentration av produktion, 

makt och ägande med ännu tydligare internationella förtecken än tidigare. 

Oftast åberopas kostandsskäl för nedläggning och utflyttning av industriproduktion 

från Sverige. Det innebär bl.a. att företag räknas med att kost-

naderna för detta och uppsägning av anställda i Sveriges kommer återbetalas 

relativt snabbt när produktionen flyttar till andra länder. 

Den för löntagarna viktiga lagen om anställningsskydd (LAS) är i det 

här sammanhanget inte anpassad till ”kollektiva uppsägningar”, det vill säga 

uppsägningar av alla anställda, som blir fallet när produktion läggs ner och 

flyttas utomlands. Även andra lagar (till exempel MBL) framstår inte heller 

som tillräckligt starka för att hävda vitala löntagarintressen i en ny tid och då 

en ny verklighet råder. På motsvarande sätt förhåller det sig vitala samhällsintressen 

då enskilda företag överväger utflyttning av sin produktion till andra 

länder. 

I förhållande till motsvarande lagstiftning i EU:s medlemsländer framträder 

olikheterna mycket tydliga och blir kostnadsfördelar för enskilda företag. 

Detta snedvrider konkurrensvillkoren, och bidrar till social dumpning på 

den gemensamma europeiska arbetsmarknaden. 

I ”globaliseringens tidevarv” saknas inte exempel på dels hur löntagarna 

riskerar att spelas ut mot varandra i samma koncern dels hur kollektivavtal 

och arbetsrättslig lagstiftning åsidosätts. Det är också uppenbart att om 

utländska företag i Sverige inte respekterar arbetsrätten och kollektivavtalen 

medför detta också att konkurrensvillkoren snedvrids. Denna aspekt fordrar 

ökad uppmärksamhet, och är i princip lika oacceptabel som när detta bidrar 

till ”social dumpning”. Dessa förhållanden får särskilt hög aktualitet ifråga om 

offentlig upphandling, och i all annan entreprenadverksamhet. Fokus måste 

också riktas på förhållandena inom tjänstesektorn. 

Detta blir därför en ofrånkomlig uppgift för arbetarrörelsen att dels stärka 

arbetsrättens och kollektivavtalens ställning dels stärka förutsättningarna 

för det gränsöverskridande fackliga samarbetet inom EU och i det vidare 

internationella samarbetet, som bland annat avser rätten till internationella 

sympatiåtgärder. 

Kraven på att också stärka löntagarnas roll i strukturomvandlingen inom 

svensk industri och i näringslivet överhuvudtaget har också ökat. I det här 

perspektivet ska bland annat den nya omställningsförsäkringen för privatanställda 

arbetare uppmärksammas. Denna ligger också i linje med ett av besluten 

vid den ordinarie socialdemokratiska partikongressen 2001, i vars antagna 

politiska riktlinjer framgår följande: 

”... omställningsavtal på arbetsmarknaden och dels genom att i lag slå 

fast företags skyldighet att ingå i en social dialog med det omgivande samhället 

vid större varsel”. 

I ett annat sammanhang i de politiska riktlinjerna blir innebörden av det 

kravet på social dialog ännu tydligare: 

”Vi ska kräva av företagen att de ska visa sitt sociala ansvar vid nedläggningar 

och strukturomvandlingar. Vi ska också verka för att liknande krav och 

regler infors inom EU och FN”. 

Åmåls arbetarekommun konstaterar tyvärr att den så kallade tillväxtkongressen 

2004 inte var lika tydlig i de här utmaningarna. Kraven på att en ständigt 

pågående strukturomvandling denna måste ske i socialt acceptabla former 

har vuxit i takt att utflyttning av industriproduktion har ägt rum. 

Förmågan att hantera strukturomvandlingen i enskilda företag och branscher, 

och i berörda kommuner tillhör utom allt tvivelsmål också en av de strategiskt 

viktigaste utmaningarna i framtiden. Att förena detta med en lång rad 

initiativ som stärker basen för näringslivets expansion är en kärna i en politik 

för full sysselsättning och tillväxt. 

45

46 

Mot bakgrund av ovanstående föreslår Åmåls arbetarekommun partikongressen 

besluta att uppdra åt partistyrelsen/regeringen: 

1) att med förnyad kraft verka för att kraven tillgodoses på företagens skyldigheter 

att ingå i en social dialog med det omgivande samhället vid större 

varsel, nedläggningar och utflyttningar av produktion från Sverige, 

2) att driva kraven på bättre och mer enhetliga regler om arbetstagares 

inflytande och rättigheter på den gemensamma europeiska arbetsmarknaden 

i allmänhet, och i synnerhet i samband med strukturförändringar 

i enskilda företag och branscher, 

3) att verka för att arbetsrätten och kollektivavtalen efterlevs på ett ännu 

bättre sätt för alla företag som driver verksamhet i Sverige, och inom EU, 

4) att verka för tydliga och bindande europeiska och internationella regler 

och avtal om arbetstagares rättigheter, företagens sociala ansvar, investeringar 

och internationella kapitalrörelser, 

5) att med ännu större kraft driva kraven på en politik för ökad sysselsättning 

och tillväxt i linje med de politiska riktlinjer som den extra partikongressen 

2004 antog. 

Gustav Wennberg 

Åmåls arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D153 

Eskilstuna arbetarekommun 

Näringslivets ansvar vid strukturomvandling 

Fackföreningsrörelsen i Sverige likväl som i andra länder är hårt pressad. 

Företagen pekar på och jämför kostnadsläget i andra länder. Även om det inte 

alltid sägs högt finns det ett underliggande hot. ”Accepterar ni inte verkligheten 

försvinner jobben.” Vi lever i en tid då länderna råkar in i en inbördes tävlan 

om bästa möjliga villkor (de lägsta lönerna) för att locka till sig nya företag 

och arbetstillfällen. Detta kan leda till att vi får en neråtgående lönespiral 

i flera branscher. 

Utvecklingen berör både arbetarrörelsen, facken och demokratiska regeringar. 

Lobbyisterna trycker på från olika håll. Det globala kapitalet styr i 

bakgrunden utan att vi riktigt ser det. Detta måste vi se upp med om vi medborgare 

ska kunna vara med och forma framtiden. 

EU:s RETRÄTT från de stenhårda kraven i stabilitetspakten kan möjligen 

tolkas som ett uppvaknande. Lissabon-strategin om ökad tillväxt för fler 

jobb kan inte nås utan styrmedel. Att prata fram jobb går inte. Om inflationen 

är enda målet vinner det globala kapitalet – men de breda massorna förlorar. 

För att motverka en sådan utveckling är det viktigt att såväl samhälle 

som näringsliv gemensamt tar ett större socialt ansvar kring omställnings- och 

avvecklingskostnader. Idag finns det på den svenska arbetsmarknaden (framför 

all inom den privata sektorn) avtal mellan arbetsgivarorganisationer och 

fackföreningar avtal omställningsstöd till uppsagd personal. Det är bra! Med 

sådana avtal ges personerna ett ökat stöd för att komma vidare.

Detta räcker dock inte. Avveckling av verksamhet drabbar inte bara de 

som varit anställda där. Även det omgivande samhället drabbas. Andra verksamheter 

kan komma att avvecklas, kommuner och stat får ökade kostnader 

av olika slag. Det behövs – anser vi – ett ökat ansvarstagande från näringslivet 

även för dessa kostnader. Dock räcker det inte att Sverige ensamt ställer 

krav på sådana lösningar. Ökade krav på företag i Sverige kan riskera arbetstillfällen 

vid internationella jämförelser. Det behövs ”kostnadsneutrala” lösningar 

på detta område inom i första hand EU. Hur varje enskilt EU-land 

löser detta är underordnat – det viktiga är att man inom EU kan bli ense om 

att sådana lösningar behövs. 

Med anledning av det som i motionen anges föreslår vi partikongressen besluta: 

1) att SAP verkar för att stimulera fram omställningsavtal mellan arbetsmarknadens 

parter inom alla branscher. 

2) att SAP verkar för en EU-gemensam ordning för näringslivets ansvar för 

avvecklings- och omställningskostnader. 

3) att SAP i övrigt verkar i enlighet med motionens intentioner vad gäller 

kostnadsneutrala system. 

Fredrik Strömqvist, Kjell Dahlborg 

Eskilstuna arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D154 

Kalmar arbetarekommun 

Företagsflytt 

Avreglering, globalisering och kapitalets fria rörlighet har inneburit stora förändringar 

för villkoren inom det svenska näringslivet och då främst tillverkningsindustrin. 

I Kalmar län har detta varit särskilt påtagligt de senaste åren. 

Electrolux i Västervik som nu läggs ned och flyttar till Ungern är bara ett 

exempel på den omstrukturering som pågår. 

För de som drabbas när en fungerande och många gånger också vinstgivande 

verksamhet flyttar så blir globaliseringen enbart något negativt. Både 

den enskilde individen och det omkringliggande samhället drabbas stenhårt. 

I detta arbete har de fackliga organisationerna en viktig uppgift när man 

förhandlar till sig lokala lösningar för sina medlemmar i form av exempelvis 

avgångsvederlag eller bonus. Mot det omkringliggande samhället i form av en 

kommun eller en region finns dock inga förpliktelser för det enskilda företaget. 

De kommuner som drabbas förlorar inte bara skatteintäkter och sysselsättning. 

Många gånger tillkommer också kostnader i form av omskolning, 

omställning av lokaler och etableringskostnader för eventuella nya företag. 

Vid sidan av detta behöver ofta en kommun lägga stora resurser för att ingjuta 

mod och framtidstro. Ofta är det dessutom kommuner i regioner med 

redan en hög arbetslöshet som drabbas. 

För att den arbetssökande ska ha en rimlig möjlighet på arbetsmarknaden 

måste samhället ta på sig ansvaret för att rusta individen för han/hon ska 

ha en möjlighet till en ny anställning. 

47

48 

Vi anser att företagen måste ta ett större ansvar dels för sin tidigare personal, 

men också för kommunen som blir drabbad. 

Vi föreslår kongressen besluta att ge partistyrelsen i uppdrag 

1) att tillsammans med LO bilda en arbetsgrupp, som i sin tur arbetar fram 

ett förslag som reglerar företags skyldigheter att vid avveckling både 

stödja den enskilde och det omkringliggande samhället i form av kommuner/regioner. 

Kalmar arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D155 


Företagsflytt 

Det är för lätt och billigt att lämna arbetarna i sticket genom att flytta produktion 

från Sverige till låglöneländer. Är det rimligt att de lojala arbetarna 

vid Bahco sågbladsfabrik i Sveg blir utan arbete efter att lyft fabriken från 

nedläggningshotet i början av 80- talet till att idag vara den lönsammaste 

fabriken i Bahcokoncernen? Det är hög tid för att företag tar större socialt och 

ekonomiskt ansvar för de löntagare man sparkar ut i kylan. 

LO företrädare säger att de är positiva till strukturomvandling. Att det 

på sikt kommer att stärka vår ekonomi och att det är enklare produkter och 

arbetsuppgifter som flyttas och de högspecialiserade blir kvar här. Men håller 

verkligen deras analys fortfarande? Det verkar som utvecklingen har tagit ett 

megaskutt och nu tillverkas oerhört komplicerade produkter redan i låglöneländer. 

Här om dagen förlorade Ericson ett miljardkontrakt till det kinesiska 

3G-bolaget Huawei. Och för Kina är detta bara början då de investerar oerhörda 

resurser i forskning och utveckling. 

Hur kan arbetarrörelsen acceptera och stillatigande se hur kapitalintressena 

nästan utan kostnader kan flytta sina fabriker från Sverige när de tydligen 

anser att arbetarna har förhandlat till sig för bra anställningsvillkor och 

löner? Är verkligen LO och Socialdemokratiska Arbetarepartiet trovärdiga 

för sina medlemmar och väljare om man överger enskilda arbetare för att man 

har lagt sig på knä för den stora globala marknaden? 

Vi socialdemokrater sjunger fortfarande Internationalen vid våra möten 

men har orden i den sista versen mist sin betydelse? ”Många rovdjur på vårt 

blod sig mätta, men när vi nu till vårt försvar, en dag en gräns för dessa sätta, 

skall solen stråla lika klar”. På första sidan i vårt partiprogram, i det sjätte 

stycket står det att ”Ekonomiska intressen har aldrig rätt att sätta gränser för 

demokratin; demokratin har alltid rätten att ange villkoren för ekonomin och 

sätta gränser för marknaden”. Det är hög tid att dessa ord leder till beslut som 

sätter gränser för den globala galopperande superliberala marknadsekonomi 

om vi menar allvar med att vi vill bygga ett socialt, ekologiskt och ekonomiskt 

hållbart samhälle. 

Kapitalets krav på vinster verkar vara utan gräns. Men finns det sätt vi 

kan hindra att löntagarnas egna pensionsfonder placerar sina pengar i bolag 

som inte vill ta socialt ansvar för sina arbetare och det samhälle de är verksamma 

i? Om vi inte tar kamp för varje arbetares rätt till rejäl ersättning från de

företag som går med vinst men ändå vill flytta så kommer arbetarna troligtvis 

inte stå vid socialdemokraternas sida nästa gång vi går till val. 

Därför föreslår Svegs s-förening att partikongressen ska besluta om: 

1) att socialdemokraterna verkar för en lag som tvingar företagen att ta större 

socialt och ekonomiskt ansvar vid företagsflytt, 

2) att socialdemokraterna i alla demokratiska församlingar verkar för upphandlingsregler 

som motverkar social dumpning, 

3) att socialdemokraterna verkar för att löntagarnas pensionsfonder inte 

placerar i bolag som inte tar socialt ansvar. 

Jonny Springe 


Motion D156 

Tingsryds arbetarekommun 

Minska svenska företags flykt utomlands 

Fenomenet att företag flyttar verksamhet är inte nytt. Det är en del av den 

strukturomvandling, som ständigt pågår i näringslivet. 

Närmare 2 000 jobb har flyttat från Småland de senaste fem åren. Framförallt 

är det produktion som i ökad omfattning läggs i Kina och Östeuropa. 

Även utflyttning till andra EU-länder har skett de senaste åren såsom Contintental 

frånGislaved till Portugal, Electrolux från Västervik till Ungern, Autoliv 

från Vårgårda till Estland, Componenta från Alvesta till Finland. m. fl. 

Starka misstankar finns att EU-bidrag användes för att stimulera i Sverige 

lönsamma företags flyttning inom EU. T.ex. Contintental, Elektrolux 

och Componenta Vi vet också att det är billigare att avveckla ett företag i Sverige 

än i övriga EU. Uppgifter finns på att det är fyra gånger så dyrt att 

avveckla i Frankrike som i Sverige. Anställd som varit anställd i två år har rätt 

till avgångsvederlag. Det innebär att en person som varit anställd i Frankrike 

i tio år har rätt till två årslöner. Skall det bli dyrare att lägga ner i Sverige? 

Starkt argument emot är att om det blir dyrare för företagen att lägga ned 

kommer deras vilja att investera i Sverige minska. Vi måste överväga vilka förändringar 

som måste göras. Det krävs en översyn av både avtal och lag där en 

facklig- politisk samverkan är nödvändig. 

Vi delar inte de röster i den allmänna debatten, som säger att industriproduktionen 

har spelat ut sin roll och vi kan glömma den för att ägna sig åt 

något annat. Ingen säger vad detta något annat skulle vara. Den svenska produktionen 

ska utvecklas och bli konkurrenskraftig. 

Vi föreslår arbetslivsministern 

1) att utreda och komma med förslag om företagens ansvar vid en nedläggning. 

2) att verka för en större kontroll av EU-bidrag i samband med företagsflyttningar. 

Tingsryds arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

49

50 

Motion D157 

Ludvika arbetarekommun – enskild 

Utlandsflytt av företag 

Tusentals arbetstillfällen flyttas idag till låglöneländer och efterlämnar en 

stor arbetslöshet efter sig. Många av dessa företag visar mångmiljons vinster 

men det tycks inte räcka. Den nationella solidariska känslan saknas helt från 

dessa företag. Än värre är när en del av dessa företag som fått någon form av 

statligt stöd när de haft det svårt. Detta kan också medföra att byggnader och 

lokaler lämnas till sitt öde och som samhället ofta får ta över driftansvaret för. 

Inom andra EU-länder ställs de höga ekonomiska krav på de företag som 

lämnar sitt land. 

Jag föreslår: 

1) att regeringen tillsammans med fackföreningsrörelsen skapar regler för 

de företag som flyttar till låglöneländer. Till exempel kan dessa regler 

vara 1-3 årslöner för de anställda beroende på ålder och anställningstid 

för samtliga som sägs upp på grund av flytten och tio års underhållsansvar 

av deras fastigheter, undantag om de säljs till en seriös köpare, 

2) att underhållspengarna sätts in på ett speciellt konto utifrån beräknad 

underhållskostnad under tio år. Om annan verksamhet tar över skall 

hälften av återstående pengar användas för anpassning av lokalerna, resten 

fonderas eller återbetalas till förre ägaren. 

Kjell Stenberg, Grängesberg 

Ludvika arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D158:1-3 och D159:1-3 

(försvarsindustrin) 

I motionerna D158:1-3 (Degerfors arbetarekommun) och D159:1-3 

(Linköpings arbetarekommun) yrkas att Sverige upprätthåller en inhemsk 

försvarsindustri, att sambandet mellan försvarsindustri och näringspolitik 

samordnas och förstärks, och att försvarsindustrin som ges utrymme i försvarspropositionen 

inte tillåts tyna bort på grund av kortsiktiga budgetproblem. 

Till följd av Sveriges alliansfrihet finns en omfattande och framgångsrik 

försvarsindustri i vårt land. Det har stärkt Sveriges oberoende. 

Dessutom har många gånger försvarsindustrins kunskaper och teknologi 

kommit det civila samhället till del. Partistyrelsen anser att den kompetens, 

forskning och utveckling som finns inom försvarsindustrin ska tas 

tillvara vid den fortsatta omställningen av försvaret. Det är viktigt att 

säkerställa att Sverige även i framtiden är bas för en framgångsrik försvarsindustri. 

En inhemsk försvarsindustri leder till högkvalificerade arbetstillfällen, 

driver på forskning och utveckling och är viktig av försvars- och 

säkerhetspolitiska skäl. 

Partistyrelsen menar att det är en stor utmaning och möjlighet för 

Sverige att kreativt bygga vidare på den industriella och teknologiska 

potential som finns inom försvars- och säkerhetsområdet för civila tillämp-

ningar. Det bör göras på ett sådant sätt att det stärker befintliga branscher 

och företag, men också främjar framväxten av nya branscher och företag. 

När Försvarsmakten behöver ny materiel ska man vid varje tillfälle 

avgöra om det är bäst att utveckla det som behövs i samarbete med andra 

länder eller om färdig materiel ska köpas in. Om alternativen är likvärdiga 

i kostnadseffektivitet bör man välja det som är bäst för den framtida 

kompetensen och utvecklingen inom försvarsindustrin i Sverige. 

Partistyrelsen anser att för att stärka den svenska försvarsindustrin 

behöver forskning och teknikutveckling inriktas mer mot vissa nischområden. 

Samtidigt måste insatsorganisationens förändrade behov få ett tydligare 

genomslag även i planeringen för forskning och teknikutveckling. 

Svenska myndigheter och försvarsindustrin i Sverige bör utveckla 

kompetens som utgår från Försvarsmaktens behov av materiel och där 

Sverige kan vara internationellt ledande, konkurrenskraftigt och ge möjlighet 

till internationella samarbeten. Sverige bör prioritera ett begränsat 

antal områden och där bygga upp kvalificerad spetskompetens samt forskning 

och utvecklingsprojekt. 

Export av krigsmateriel är inte ett självändamål, utan får endast äga 

rum om det finns säkerhets- och försvarspolitiska skäl för den och att den 

inte strider mot Sveriges utrikespolitik. 

Partistyrelsen menar att områden där försvarsmyndigheterna, civila 

myndigheter, universitet och högskolor, svensk industri och forskningsinstitut 

har gemensamma möjligheter behöver identifieras för att vi bättre 

ska kunna skapa synergieffekter och ta tillvara forskningsresultat. 

Partistyrelsen tycker att den arbetsgrupp som har arbetat för att 

utveckla en långsiktig strategi och vision för den svenska flyg- och rymdindustrin 

är ett bra exempel på hur ett sådant arbete skulle kunna se ut. 


1) att bifalla motionerna D158:1-2 och D159:1-2, 

2) att anse motionerna D158:3 och D159:3 besvarade med hänvisning 

till partistyrelsens utlåtande. 

Motion D158 

Degerfors arbetarekommun 

Svensk försvarsindustris förutsättningar och framtid 

De säkerhetspolitiska förändringarna i vår omvärld har drastiskt förändrats 

sedan början av 1990-talet. De väl kända är Berlinmurens fall och Sovjetunionens 

och Warzawapaktens upplösning och som lett till att USA är den enda 

kvarvarande supermakten. 

Förändringarna har inneburit att försvarsanslagen minskat i de europeiska 

länderna och att EU samarbetet ger nya möjligheter till samarbete kring 

fredsbevarande insatser. Detta har i sin tur lett till att Sveriges försvar förändrats 

från invasionsförsvar till ett insatsförsvar med möjlighet att deltaga i 

internationella operationer. 

Förändringen inom det svenska försvaret kommer att vara drastisk och 

innebära färre personer sysselsatta eller verksamma och färre orter inblandade 

i försvarsverksamhet. 

51

52 

För försvarsindustrin innebär det mindre utvecklings- och produktionsuppdrag 

samtidigt som det europeiska samarbetet ger nya möjligheter till 

gemensam upphandling. De sex länderna i Europa som har den mest utvecklade 

försvarsindustrin och svarar för den dominerande delen av försvarsmaterialutvecklingen, 

Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien och 

Sverige kom 1998 överens om i ett LOI (avsiktsförklaring) att samverka. 

Industrin i motsvarande länder har på motsvarande sätt också kommit överens 

om att samverka.Försvarsberedningen konstaterar att Försvarsmaktens 

operativa behov bör utgöra utgångspunkten för materielsförsörjningen. 

Beredningen konstaterar vidare att det finns även andra försvars- och säkerhetspolitiska, 

samt civila näringsmässiga skäl för att upprätthålla en inhemsk 

industriell förmåga. 

De ekonomiska investeringar som kommer att krävas på materielområdet 

ger statsmakten en unik näringspolitisk och forskningspolitisk möjlighet. 

Denna möjlighet var större innan avregleringen och privatiseringsvågen på 

1990-talet då denna möjlighet fanns på både energi-, transport- och teleområdet. 

Försvarsområdet är det enda kvarvarande område där regeringen direkt 

kan påverka närings- och forskningspolitiken. 

USA är den enda kvarvarande supermakten som har en klart uttalad 

ambition att bli dominerande och helt överlägsen på försvarsmaterielområdet. 

När de flesta länder dragit ner sina försvarsanslag har USA ökat sin till hela 

468 miljarder dollar. Motsvarande siffra för de samlade försvarsbudgetarna i 

Europa är cirka 135 miljarder Euro. 

Europa är en öppen marknad för import av försvarsmaterial och vilket 

lett till att Europa köper för 35 procent av de samlade europeiska budgetarna 

i USA. USA däremot är i princip en stängd marknad för import av försvarsmateriel. 

Det är de amerikanska myndigheterna som helt och hållet avgör om 

något ska importeras. USA köper för 1% av sin försvarsbudget i Europa. 

USA tillämpar dessutom något som kallas technology transfer och innebär 

att inget land får exportera egen utvecklade produkter där det finns innehåll 

av strategiska komponenter av amerikanskt ursprung. Detta tillsammans 

gör att USA håller på att skaffa sig en helt dominerande ställning i världen 

där länderna riskerar att bli under amerikansk kontroll. 

I det nya försvarsbeslutet pekar regeringen ut nischområden där man 

bedömer det viktigt att Sverige har en industriell kompetens. Dessa är nätverksbaserade 

ledningssystem, flygfarkoster, stridfordonssystem, korträckviddiga 

bekämpningssystem och robusta telekommunikationssystem. I dessa 

områden finns funktionsövergripande sensor- och datafusion, signatur-, 

skydds- och systemdesign. Områden som väl passar in på den Svenska försvarsindustrin. 

En svensk profil för försvarsmateriel är inte längre styrande för det 

svenska försvarets materielbeställningar. Sverige strävar istället efter att deltaga 

i europeiska försvarsmaterielprogram för att därigenom kunna dela 

anskaffningskostnaderna och säkerställa interoperabilitet, därav undertecknandet 

av tidigare nämnda LOI 1998. All kompetens behöver inte längre finnas 

i Sverige, utan kan finnas i andra länder. Allt under förutsättning att vi har 

tillgång till kompetenserna. Tillgång får vi genom att i landet ha kunnande 

och kompetens som är attraktivt för andra att få tillgång till. Det betyder att 

vi är i behov av en kunnig och kompetent svensk försvarsindustri, för att därmed 

kunna dela på kompetensområden. 

Svensk försvarsindustri har under de senaste fyra åren inte erhållit något

nytt utvecklingsuppdrag av betydelse. Detta har inneburit att industrin varslat 

cirka 1 500 personer om uppsägning. En stor del av dessa har varit tekniker 

eftersom det är utvecklingsavdelningarna som arbetsbristen uppstår först. 

Vi vet att när utvecklingsavdelningarna inte har sysselsättning kommer det 

inte att finnas jobb i verkstäderna inom ett antal år. Industrin har för närvarande 

inga ekonomiska problem eftersom en rad exportordrar har erhållits 

och säkrat beläggningen ett antal år framåt. Erhålles däremot inga nya 

utvecklingsuppdrag inom närtid kommer industrin att långsamt försvinna 

bort. 

Det som oroar oss mest är den förändring som gjordes i sista stund inför 

försvarsbeslutet då nedtrappningen på 3 miljarder kortades ner till att vara 

klar 2007 istället för 2008 som var utskottets ursprungliga förslag. Vid neddragningar 

blir kostnaderna alltid större i början eftersom avvecklingskostnader 

måste tas för att genomföra neddragningar och då får det effekten att inga 

pengar blir över till nya projekt. 

Det som nu inträffat, och som förvärrat läget, är att finnasdepartmentet 

ålagt försvaret ett anslagssparande på ytterligare 2 miljarder kronor vilket gör 

att försvarsmakten nu står inför faktum att man även måste avbryta de få projekt 

som finns på grund av brist på pengar i närtid. Försvarsmakten talar nu 

istället om att takten i den materiella förnyelsen och utvecklingen ska sänkas. 

Försvarsmaktens materielförsörjning via utvecklingsprojekt skall reduceras till 

förmån för högre grad av direktanskaffning. Reduktioner ska genomföras 

inom FoT. Huvuddelen av befintliga projekt ska avbrytas. Projekten avbryts 

inte på grund av att behovet inte finns utan pengarna går istället till avvecklingskostnader 

i organisationen. 

Ur sysselsättningssynpunkt ter sig detta orimligt. Istället för att lägga 

order i Sverige kommer vi att köpa utomlands. Detta sker samtidigt som flera 

branscher har problem med konkurrens från lågkostnadsländer. Försvarsindustrin 

är inte en bransch utsatt för lågprisdumping utan bidrar i hög grad till 

spetskompetenser till nytta för både försvaret, högskoleutveckling, forskning 

och sysselsättningen. Det ter sig mycket märkligt, att på ett område där vi har 

stora möjligheter att hävda oss kompetensmässigt som kund till försvaret liksom 

internationellt, väljer vi själva att köpa utomlands. Arbetslösheten har 

inte minskat trots att Sverige går bra. Metallindustriarbetareförbundet har i 

dagsläget 10,5 procent arbetslösa medlemmar. Satsar vi inte idag finns det 

ingen industri i morgon som kan ge sysselsättning. Kon dör medan gräset 

växer. 

Det försvarsbeslut som såg ut som en möjlig väg till ett mindre och vassare 

försvar och en mindre men mycket kompetent försvarsindustri ser ut att 

bli en katastrof. 

Degerfors socialdemokratiska arbetarkommun föreslår att kongressen beslutar: 

1) att Sverige upprätthåller en inhemsk försvarsindustri, 

2) att sambandet mellan försvarsindustri och näringspolitik samordnas och 

förstärks, 

3) att försvarsindustrin som ges utrymme i försvarspropositionen inte tillåts 

tyna bort på grund av kortsiktiga budgetproblem. 

Degerfors arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

53

54 

Motion D159 

Linköpings arbetarekommun 

Svensk försvarsindustris förutsättningar och framtid 

De säkerhetspolitiska förändringarna i vår omvärld har drastiskt förändrats 

sedan början av 1990-talet. De väl kända är Berlinmurens fall och Sovjetunionens 

och Warzawapaktens upplösning och som lett till att USA är den enda 

kvarvarande supermakten. 

Förändringarna har inneburit att försvarsanslagen minskat i de europeiska 

länderna och att EU samarbetet ger nya möjligheter till samarbete kring 

fredsbevarande insatser. Detta har i sin tur lett till att Sveriges försvar förändrats 

från invasionsförsvar till ett insatsförsvar med möjlighet att deltaga i 

internationella operationer. 

Förändringen inom det svenska försvaret kommer att vara drastisk och 

innebära fårre personer sysselsatta eller verksamma och färre orter inblandade 

i försvarsverksamhet. 

För försvarsindustrin innebär det mindre utvecklings- och produktionsuppdrag 

samtidigt som det Europeiska samarbetet ger nya möjligheter till 

gemensam upphandling. De sex länderna i Europa som har den mest utvecklade 

försvarsindustrin och svarar för den dominerande delen av försvarsmaterialutvecklingen, 

Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien och 

Sverige kom 1998 överens om i ett LOI (avsiktsförklaring) att samverka. 

Industrin i motsvarande länder har på motsvarande sätt också kommit överens 

om att samverka. 

Försvarsberedningen konstaterar att Försvarsmaktens operativa behov 

bör utgöra utgångspunkten för materielsfårsörjningen. Beredningen konstaterar 

vidare att det finns även andra försvars- och säkerhetspolitiska, samt civila 

näringsmässiga skäl för att upprätthålla en inhemsk industriell förmåga. 

De ekonomiska investeringar som kommer att krävas på materielområdet 

ger statsmakten en unik näringspolitisk och forskningspolitisk möjlighet. 

Denna möjlighet var större innan avregleringen och privatiseringsvågen på 

90-talet då denna möjlighet fanns på både energi-transport- och teleområdet. 

Försvarsområdet är det enda kvarvarande område där regeringen direkt kan 

påverka närings- och forskningspolitiken. 

USA är den enda kvarvarande supermakten som har en klart uttalad 

ambition att bli dominerande och helt överlägsen på försvarsmaterielområdet. 

När de flesta länder dragit ner sina försvarsanslag har USA ökat sin till hela 

468 miljarder dollar. Motsvarande siffra för de samlade försvarsbudgetarna i 

Europa är cirka 135 miljarder Euro. 

Europa är en öppen marknad för import av försvarsmaterial och vilket 

lett till att Europa köper för 35 procent av de samlade europeiska budgetarna 

i USA. USA däremot är i princip en stängd marknad för import av försvarsmateriel. 

Det är de amerikanska myndigheterna som helt och hållet avgör om 

något ska importeras. USA köper för 1 % av sin försvarsbudget i Europa. 

USA tillämpar dessutom något som kallas technology transfer och innebär 

att inget land får exportera egen utvecklade produkter där det finns innehåll 

av strategiska komponenter avamerikanskt ursprung. Detta tillsammans 

gör att USA håller på att skaffa sig en helt dominerande ställning i världen 

där länderna riskerar att bli under amerikansk kontroll. 

I det nya försvarsbeslutet pekar regeringen ut nischområden där man bedömer 

det viktigt att Sverige har en industriell kompetens. Dessa är nätverks-

aserade ledningssystem, flygfarkoster, stridfordonssystem, korträckviddiga 

bekämpningssystem och robusta telekommunikationssystem. I dessa områden 

finns funktionsövergripande sensor- och datafusion, signatur-, skydds- och 

systemdesign. Områden som väl passar in på den svenska försvarsindustrin. 

En svensk profil för försvarsmateriel är inte längre styrande för det 

svenska försvarets materielbeställningar. Sverige strävar istället efter att deltaga 

i europeiska försvarsmaterielprogram för att därigenom kunna dela 

anskaffningskostnaderna och säkerställa interoperabilitet, därav undertecknandet 

av tidigare nämnda LOI 1998. All kompetens behöver inte längre finnas 

i Sverige, utan kan finnas i andra länder. Allt under förutsättning att vi har 

tillgång till kompetenserna. Tillgång får vi genom att i landet ha kunnande 

och kompetens som är attraktivt för andra att få tillgång till. Det betyder att 

vi är i behov av en kunnig och kompetent svensk försvarsindustri, för att därmed 

kunna dela på kompetensområden. 

Svensk försvarsindustri har under de senaste fyra åren inte erhållit något 

nytt utvecklingsuppdrag av betydelse. Detta har inneburit att industrin varslat 

cirka 1 500 personer om uppsägning. En stor del av dessa har varit tekniker 

eftersom det är utvecklingsavdelningarna som arbetsbristen uppstår först. 

Vi vet att när utvecklingsavdelningarna inte har sysselsättning kommer det 

inte att finnas jobb i verkstäderna inom ett antal år. Industrin har för närvarande 

inga ekonomiska problem eftersom en rad exportordrar har erhållits 

och säkrat beläggningen ett antal år framåt. Erhålles däremot inga nya utvecklingsuppdrag 

inom närtid kommer industrin att långsamt försvinna bort. 

Det som oroar oss mest är den förändring som gjordes i sista stund inför 

försvarsbeslutet då nedtrappningen på 3 miljarder kronor kortades ner till att 

vara klar 2007 istället för 2008 som var utskottets ursprungliga förslag. Vid 

neddragningar blir kostnaderna alltid större i början eftersom awecklingskostnader 

måste tas för att genomföra neddragningar och då får det effekten att 

inga pengar blir över till nya projekt. 

Det som nu inträffat, och som förvärrat läget, är att finnasdepartmentet 

ålagt försvaret ett anslagssparande på ytterligare 2 miljarder kronor vilket gör 

att försvarsmakten nu står inför faktum att man även måste avbryta de få projekt 

som finns på grund av brist på pengar i närtid. Försvarsmakten talar nu 

istället om att takten i den materiella förnyelsen och utvecklingen ska sänkas. 

Försvarsmaktens materielförsörjning via utvecklingsprojekt skall reduceras till 

förmån för högre grad av direktanskaffning. Reduktioner ska genomföras 

inom FoT. Huvuddelen av befintliga projekt ska avbrytas. Projekten avbryts 

inte på grund av att behovet inte finns utan pengarna går istället till awecklingskostnader 

i organisationen. 

Ur sysselsättningssynpunkt ter sig detta orimligt. Istället för att lägga 

order i Sverige kommer vi att köpa utomlands. Detta sker samtidigt som flera 

branscher har problem med konkurrens från lågkostnadsländer. Försvarsindustrin 

är inte en bransch utsatt för lågprisdumping utan bidrar i hög grad till 

spetskompetenser till nytta för både försvaret, högskoleutveckling, forskning 

och sysselsättningen. Det ter sig mycket märkligt, att på ett område där vi har 

storamöjligheter att hävda oss kompetensmässigt som kund till försvaret liksom 

internationellt, väljer vi själva att köpa utomlands. Arbetslösheten har 

inte minskat trots att Sverige går bra. Metallindustriarbetareförbundet har i 

dagsläget 10,5 procent arbetslösa medlemmar. Satsar vi inte idag finns det 

ingen industri i morgon som kan ge sysselsättning. Kon dör medan gräset 

växer. 

55

56 

Det försvarsbeslut som såg ut som en möjlig väg till ett mindre och vassare 

försvar och en mindre men mycket kompetent försvarsindustri ser ut att 

bli en katastrof. 


1) att Sverige upprätthåller en inhemsk försvarsindustri, 

2) att sambandet mellan försvarsindustri och näringspolitik samordnas och 

förstärks, 

3) att försvarsindustrin som ges utrymme i försvarspropositionen inte tillåts 

tyna bort på grund av kortsiktiga budgetproblem. 

Metalls avdelning 83 s-förening Linköping 

Linköpings arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D160 och D161:1-6 

(statliga bolag) 

I motion D160 (enskild, Älmhults arbetarekommun) yrkas att klara ägardirektiv 

ska ges till statliga bolag i syfte att säkerställa långsiktiga åtgärder 

som gynnar landet och dess medborgare. I motion D161:1-6 (Varbergs 

arbetarkommun) yrkas att samhället ska ställa upp tydliga mål för samhällsservicen 

som vägleder verksamhetsansvariga och samtidigt är möjliga 

att utvärdera, att en långsiktig finansiering måste tryggas för alla verksamheter 

som innefattar av samhället uppställda mål för samhällsservice, att 

regelsystemen i de samhällsägda infrastrukturföretagen måste tydligt 

identifiera konflikterna mellan företagsekonomisk lönsamhet och samhällets 

och medborgarnas behov och skapa styrinstrument som möjliggör att 

prioritera samhällsbehoven utifrån övergripande politiska mål, att staten 

ska vara ägare till företag som SJ, Vattenfall och Posten som bedriver nödvändig 

samhällsservice och sätta normer för kvalitet och tillgänglighet, att 

privatiserad samhällsservice som inte fungerar på en konkurrensutsatt 

marknad ska återföras till samhället, samt att en gemensam facklig-politisk 

arbetsgrupp ges i uppdrag att formulera en gemensam principiell syn 

på det statliga ägandet, dess syfte och mål och formerna för styrning av de 

statliga företagen. 

De statliga bolagen har viktiga samhällsuppgifter och bidrar till jobben 

och utvecklingen i hela Sverige. Partistyrelsen menar att viktiga samhällsuppdrag 

kan utföras på flera sätt och i olika former. Statliga myndigheter 

och statliga bolag är två vanliga verksamhetsformer. Det gäller att 

finna den verksamhetsform som är bäst lämpad för varje uppdrag. För oss 

socialdemokrater är det resultatet som är överordnat. Myndighetsformen 

passar bäst när samhället önskar förutsägbara resultat och hög rättssäkerhet. 

Bolagsformen är lämplig när omvärlden är i snabb förändring och 

kraven på ekonomisk effektivitet är höga. 

De om- och avregleringar som gjordes på flera infrastrukturmarknader 

under 1990-talet hade ökad ekonomisk effektivitet som huvudsakligt 

mål. Teknisk utveckling var i flera fall en viktig bakomliggande drivkraft. 

De bolag som verkar på omreglerade marknader har delvis fått en ny roll. 

Myndighetsfunktionen har skiljts ut och uppdraget har renodlats. Nya

myndigheter som reglerar marknaden och garanterar nivån på samhällsservicen 

har skapats. 

På järnvägstrafikens område har exempelvis Rikstrafiken till uppgift 

att säkra fortsatt trafik även på sträckor som kortsiktigt saknar ekonomisk 

bärkraft. Bolagisering har inte inneburit att ambitionerna när det gäller 

god samhällsservice har förändrats. Det är även viktigt att betona att statliga 

bolag ska vara bra och utvecklande arbetsplatser. 

Partistyrelsen anser att öppnandet av de tidigare monopolmarknaderna 

inte alltid genomfördes på ett tillfredsställande sätt. Ett kontinuerligt 

arbete måste bedrivas för att säkerställa tillgänglighet, kvalitet och trygghet 

för konsumenterna. Partistyrelsen menar att tillgänglighet och kvalitet 

och trygghet för konsumenterna ska säkerställas genom ett välutformat 

regelverk med ett tydligt konsumentperspektiv och med kraftiga påföljder 

för de företag som bryter mot konkurrensreglerna. De statliga bolagen 

som verkar på de tidigare monopolmarknaderna ska vara föredömen och 

ska sätta normer för tillgänglighet och kvalitet. 

Partistyrelsen anser att den statliga bolagsgruppen är en tillgång för 

Sverige. Bolagen bedriver verksamheter av stort värde för samhället och 

medborgarna. Bolagens utdelning ger viktiga bidrag till statsbudgeten. 

Senast gav de statliga bolagen över 17 miljarder i utdelning till vår gemensamma 

välfärd. Detta motsvarar mer än de årliga kostnaderna för den 

svenska polisen. Mer än 200 000 personer är anställda i de statliga bolagen. 

De statliga bolagen är viktiga för hela Sveriges tillväxt och välstånd. 

Bland de statliga bolagen finns Sveaskog, Vattenfall och LKAB. Välskötta 

och lönsamma bolag som bidrar till samhällsutvecklingen och som förvaltar 

viktiga gemensamma nationaltillgångar: skogen, vattenkraften och 

malmen. Vi socialdemokrater kommer inte att medverka till en utförsäljning 

av det svenska folkets nationaltillgångar. LKAB och Vattenfall planerar 

nu massiva investeringsprogram. Nya pelletsverk, effekthöjningar i 

vattenkraftverk, stora investeringar i vindkraft och tryggare elnät leder till 

utveckling, jobb och stärker Sverige. 

Sverige behöver fler långsiktiga och aktiva ägare, inte färre. De statliga 

bolagen måste kunna verka under villkor som säkerställer flera syften. 

Folkets förmögenhet ska förvaltas väl. Viktiga samhällsuppdrag ska utföras. 

Utvecklingskraft och tillväxtmöjligheter ska tas tillvara. Alla dessa 

uppdrag måste klaras, inget kan prioriteras bort. Partistyrelsen utesluter 

inte förändringar av det statliga ägandet. Det kan ske genom såväl ett ökat 

som genom ett minskat ägande. 

Den statliga styrningen över statligt ägda företag ska medverka till att 

dessa företag blir drivkrafter i tillväxtpolitiken. Därför bör vi hitta former 

för ägarpolitiken så att statliga företag i större utsträckning understödjer 

viktiga tillväxtfaktorer. Staten ska genom att vara ägare till företag inom 

branscher som bedriver nödvändig samhällsservice sätta normer för kvalitet 

och tillgänglighet. 

Partistyrelsen anser att ägarstyrningen behöver utvecklas kontinuerligt. 

Vattenfall är ett exempel på hur ägarstyrningen har utvecklats. Vattenfall 

är ett viktigt verktyg för energiomställningen, elförsörjningen och 

tillväxten. Ambitionen är att Vattenfall, på kommersiella grunder och utan 

att man kommer i konflikt med EU:s konkurrensregler, bör kunna erbjuda 

industrikunder Europas lägsta energipriser. Regeringen har tillsam- 

57

58 

mans med samarbetspartierna genomfört en ändring i Vattenfalls bolagsordning, 

där syftet är att förtydliga Vattenfalls roll när det gäller omställningen 

av Sverige i mer hållbar riktning. 

Facklig-politisk samverkan är av största vikt för arbetarrörelsen men 

partistyrelsen ser inget behov av en gemensam facklig-politisk arbetsgrupp 

för det statliga ägandet. 


1) att avslå motion D161:6, 

2) att anse motionerna D160 och D161:1-5 besvarade med 

hänvisning till partistyrelsens utlåtande. 

Motion D160 

Älmhults arbetarekommun – enskild 

Näringspolitiken 

Bolagisering av statliga företag med för medborgarna icke goda resultat har 

varit på modet. Avregleringen av elmarknaden och fri prissättning inom tandvården 

har lett till en uppsjö av elbolag och inom tandvården en avsevärd prishöjning. 

Näringspolitiken är viktig. Byte av statsråd inom området har skett allt 

för ofta. 

Vattenfall sysslar med brunkol i Tyskland och kol i Danmark. Telias samgående 

med Sonora och ”folkaktiens” fall har gjort att många små aktieägare 

känt sig lurade.Vinnare var konsulten inför introduktionen som enligt uppgift 

kostade cirka 100 miljoner kronor. Staten ska som huvudägare i samhällsnyttiga 

företag ge klara ägardirektiv till styrelsen och dess VD. Så synes inte ha 

skett. 

Vattenfall ska leda energiutvecklingen inom Sverige. Telia-(sonora) ska 

svara för säkra och billiga telefonförbindelser inom landet. Svenska statliga 

bolag ska syssla med uppgifter som gynnar landet och dess medborgare. 

Aktiebolagens syfte att ge högsta möjliga vinst kan inte förenas med långsiktigt 

ansvarstagande för väsentliga samhällsuppgifter. Utlandsäventyren för 

Vattenfall och Telia-Sonora bör snarast avvecklas. 

Förslag att kongressen uttalar: 

1) att klara ägardirektiv ska ges till statliga bolag i syfte att säkerställa långsiktiga 

åtgärder som gynnar landet och dess medborgare. 

Rune Ströberg, Älmhults östra s-förening 

Älmhults arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen.

Motion D161 

Varbergs arbetarekommun 

Systemskiftet inom samhällsservice och infrastrukturbranscherna 

Svensk socialdemokrati har kännetecknats av en tydlig idélogisk linje i kombination 

med ett pragmatiskt förhållningssätt till medel, en praktisk politisk 

inriktning och en stark folklig förankring. För samhälle och medborgare viktiga 

verksamheter har drivits statlig eller kommunal regi när det visar sig bäst 

främja en rättvis fördelning, tillgänglighet och effektivitet. Inom exempelvis 

infrastrukturområden som vägar, järnvägar, telekommunikationer, postservice 

samt elproduktion och distribution har samhället varit engagerat i olika former. 

I många fall har de utgjort naturliga monopol och drivits i form av verk, 

affärsverk eller statliga eller kommunala bolag med särskilda regler i syfte att 

uppnå samhälleliga välfärdsmål. Med denna politik kom Sverige på i stort 

samtliga områden att inta en världsledande roll i form av hög servicenivå i 

kombination med låga taxor. Som stora beställare av produkter för den svenska 

marknaden utvecklades tillsammans med svensk industri ny teknik och nya 

produkter som genererade sysselsättning och exportframgångar i företagen. 

På vissa områden kom den tekniska utvecklingen att förändra förutsättningarna 

men framförallt gäller det den politiska. Om socialdemokratins politiska 

förhållningssätt har varit öppet och pragmatiskt så har borgerlighetens 

varit mer dogmatisk. Till budskapet att konkurrens är bra för att det är bra, 

sålunda ett självändamål, har krav ställts på avreglering och privatisering av i 

stort sett varje samhällelig verksamhet alltifrån försäkringar och pensioner till 

post, järnvägar och el. Inför det marknadsliberala trycket har socialdemokratin 

drivits på reträtt. 

Avregleringarna av statliga verksamheter och infrastruktur i form av 

bolagisering, privatisering och avmonopolisering inleddes på allvar i början av 

90-talet och har pågått sedan dess. Inom Europa har Sverige vid sidan av 

Storbritannien intagit en ledande roll när det gäller avreglering av infrastruktur 

som exempelvis järnväg, post, energiproduktion och distribution samt 

telekommunikationer. Inom arbetarrörelsen, både den fackliga och politiska, 

har denna utveckling i varierande grad varit ifrågasatt. Den praktiska nyttan, 

rationella lösningar, tillgänglighet och en rättvis fördelning har av kritikerna 

ansetts fatt ge vika för marknadsliberala idéologier. 

Kritiken mot avregleringarna har undan för undan ökat i takt med att 

dess effekter i många fall slagit igenom i form av förämrad service och högre 

priser för medborgare och konsumenter och i form av försämrad arbetsmiljö 

och otryggare anställningar för personalen i de berörda branscherna. Fackförbundet 

SEKO, som organiserar medlemmar inom flera av de avreglerade 

branscherna, redovisade i programmet ”Reglera avregleringen” från sin senaste 

kongress avregleringens effekter i kritiska termer och framförde krav på en 

utvärdering. Regeringen tillsatte i slutet av 2004 en utredning som utvärderat 

de genomförda avregleringarna inom sex olika branscher med utgångspunkt i 

effektivitet, kostnader, service och de anställdas villkor. Utredningen redovisade 

sitt resultat i början av 2005 och konstaterar att de genomförda avregleringarna 

inte lett till lägre kostnader och bättre service utan istället tvärtom 

lett till högre priser och sämre service. Enda undantaget utgjorde telesektorn. 

Trots det trycker nya statliga utredningar på, järnvägsutredning och postutredning, 

med förslag om nya långtgående avregleringar. 

Avregleringarna som i många fall varit mer ideologiskt betingade än 

59

60 

praktiskt har varit föremål för omfattande kritik. Under senare år har denna 

kritik också kommit att omfatta allt fler grupper inom främst arbetarrörelsen 

men också utanför. Avregleringsfrågorna har också varit splittrande och flyttat 

fokus från många andra angelägna frågor. Kritiken har haft sin starkaste 

och mest konsekventa förankring bland medlemmar i gemen antingen det 

gällt fackföreningsrörelsen eller socialdemokratiska partiet. Direktörerna i de 

statliga företagen som berörts har varit starka anhängare och mer eller mindre 

öppet pådrivande för en avreglering och privatisering. Det är nu hög tid att 

arbetarrörelsen i sin helhet, den fackliga och politiska, samlar sig till en 

gemensam syn på infrastrukturens roll i samhällets tjänst, ägande, styrning, 

tillgänglighet och fördelning. I sammanhanget måste en politik formuleras för 

det statliga ägandet, dess syfte och mål samt formerna för styrning av de statliga 

företagen. 

Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag partikongressen besluta: 

1) att samhället skall ställa upp tydliga mål för samhällsservicen som vägleder 

verksamhetsansvariga och samtidigt är möjliga att utvärdera, 

2) att en långsiktig finansiering måste tryggas för alla verksamheter som 

innefattar av samhället uppställda mål för samhällsservice, 

3) att regelsystemen i de samhällsägda infrastrukturföretagen måste tydligt 

identifiera konflikterna mellan företagsekonomisk lönsamhet och samhällets 

och medborgarnas behov och skapa styrinstrument som möjliggör 

att prioritera samhällsbehoven utifrån övergripande politiska mål, 

4) att staten skall vara ägare till företag som SJ, Vattenfall och Posten som 

bedriver nödvändig samhällsservice och sätta normer för kvalité och 

tillgänglighet, 

5) att privatiserad samhällsservice som inte fungerar på en konkurrensutsatt 

marknad skall återföras till samhället, 

6) att en gemensam facklig politisk arbetsgrupp ges i uppdrag att formulera 

en gemensam principiell syn på det statliga ägandet, dess syfte och 

mål, samt formerna för styrning av de statliga företagen. 

Lars-Olov Pettersson 

Varbergs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D162, D163:1-3 och 

D164:1-3 (socialt företagande) 

Motion D162 (Nynäshamns arbetarekommun) vill att partistyrelsen gör 

det sociala företagandet till en strategisk fråga för att öka tillväxt och sysselsättning. 

I de likalydande motionerna D163:1-3 (Värmdö arbetarekommun) 

och D164:1-3 (Dalarnas, Värmlands, Gävleborgs, Västerbottens, 

Jämtlands och Västernorrlands partidistrikt) föreslås att social ekonomi 

erkänns som ett politikområde med definierat ansvarsområde som 

ingår i socialdemokratins politik för samhällsplanering, att den sociala 

ekonomins företagande erkänns som en tillväxtfrämjande faktor och att 

motsvarande stöd ges till denna typ av företagande, liksom traditionellt 

småföretagarstöd samt att en översyn görs för att skapa en politik som ska 

gynna utveckling av lokala initiativ och människors självorganisering.

En central idé för socialdemokratin är att alla människor har rätt till 

ett arbete och att alla människor behövs. Genom att anpassa jobben till 

människans individuella förutsättningar kan alla komma till sin rätt. Partistyrelsen 

välkomnar satsningar som möjliggör att fler människor får ett 

arbete. Det kan handla om ett jobb på Samhall. Det kan också handla om 

ett jobb i en förening eller på ett privat företag där samhället subventionerar 

lönen. I vårpropositionen 2005 presenterades åtgärder som kommer att 

skapa jobb för många som står utanför arbetsmarknaden. Ett sådant 

exempel är satsningen för att ge arbetsgivare som anställer långtidsarbetslösa 

en subvention med upp till 85 procent av lönen. Denna satsning ger 

utrymme för 20 000 nya jobb under andra halvåret 2005. 

Socialdemokratin är en folkrörelse som bygger på idén att vi tillsammans 

genom gemenskap och föreningsliv skapar förutsättningar för trygghet 

och utveckling. Partistyrelsen menar att samverkan och gemenskap är 

omistliga delar för att utveckla företagandet i Sverige. Genom samverkan 

och gemensamt ansvar ges förutsättningar för utveckling och entreprenörskap. 

Partistyrelsen vill måna om mångfalden i företagandet och därför 

också främja kooperativa företag och andra verksamheter inom den sociala 

ekonomin. Det ska vara lätt att starta och driva företag, oavsett om man 

vill göra det i form av ett aktiebolag eller som ett kooperativt företag. Den 

sociala ekonomin består av organiserade verksamheter som primärt har ett 

samhälleligt ändamål och är organisatoriskt fristående från den offentliga 

sektorn. Det småskaliga kooperativa företagandet är en del av den sociala 

ekonomin. Varje år startas cirka 500 nya kooperativa företag. Flertalet av 

dessa har sitt ursprung i offentlig sektor, i form av exempelvis personalkooperativa 

daghem eller brukarägd äldreomsorg. Alla dessa företag utgör 

en viktig del av den sociala ekonomin och tillgodoser behov som den 

offentliga sektorn inte tillgodoser och som den privata sektorn inte är 

intresserad av. Staten satsar i år ungefär 35 miljoner kronor för att främja 

kooperativt företagande där en stor del av medlen tilldelas lokala kooperativa 

utvecklingscentrum (LKU), vilka även har i uppdrag att utveckla 

andra former av företagande inom den sociala ekonomin. 

Översyner av några av de regelverk som har bäring på det kooperativa 

företagandet pågår nu. Exempelvis kommer en översyn av lagen om 

ekonomiska föreningar att övervägas efter det att en proposition om ny 

aktiebolag har lämnat till riksdagen. Frågan om ekonomiska föreningar 

skall ges möjlighet att bedriva sin verksamhet i delägda dotterbolag kommer 

att ses över. NUTEK skall utreda hur medfinansieringskravet påverkar 

de Lokala kooperativa utvecklingscentrumens (LKU) verksamhet och 

redovisa hur verksamheten kan utvecklas och stärkas inom ramen för 

nuvarande stödsystem. Partistyrelsen välkomnar en översyn av det regelverk 

som har bäring på det kooperativa företagandet. 

Vi får inte heller begränsa diskussionen om mångfald i den offentliga 

sektorn till att enbart gälla olika former av personalkooperativ. Partistyrelsen 

anser att det är viktigt att värna människors tillgång till välfärdstjänster 

som drivs i offentlig regi. 


1) att anse motionerna D162, D163:1-3 och D164:1-3 besvarade med 

hänvisning till partistyrelsen utlåtande. 

61

62 

Motion D162 

Nynäshamns arbetarekommun 

Socialt företagande 

Hundratusentals människor i förvärvsarbetande ålder står av olika skäl utanför 

den ordinarie arbetsmarknaden. Många har varit arbetslösa länge, många 

är långtidssjukskrivna och många har aldrig kommit in på arbetsmarknaden. 

Det har visat sig att socialt företagande är mycket framgångsrikt i att 

integrera de mest utsatta grupperna både i samhället och på arbetsmarknaden. 

De sociala företagen har till huvudmål att återföra människor till arbetsmarknaden. 

De skapar trygga varaktiga arbeten antingen i det egna företaget 

eller genom att medarbetarna efter utbildning går över till annan privat eller 

offentlig verksamhet. 

De sociala företagen skapar inte bara arbete från försäljning på marknaden 

utan de tillgodoser också behov som den offentliga sektorn inte fullt ut 

klarar av och som den privata sektorn inte finner tillräckligt lönsamt. 

I de sociala företagen står människorna i centrum. De har inflytande över 

sin egen situation och kan utveckla sina inneboende färdigheter tillsammans 

med andra i demokratisk anda. 

Sociala företag organiseras ibland som sociala arbetskooperativ, men 

verksamheten drivs också av ideella föreningar eller i andra associationsformer. 

Gemensamt är att vinsten inte är huvudmålet. Eventuella överskott investeras 

i den egna verksamheten. 

Det finns idag ingen bra statistik men man kan emellertid uppskatta 

antalet sociala företag i Sverige till åtskilliga hundra. 

I flera av Europas länder finns en lång tradition av sociala företag och 

sociala arbetskooperativ. Som företeelse har dessa visat sig ha en stor utvecklingspotential 

då de binder samman entreprenörskap, individens behov av 

arbete och samhällets behov av tjänster inom olika sektorer. För att främja 

etableringen av sociala företag har flera länder stiftat särskilda lagar. 

I slutsatserna från EU:s toppmöte om Lissabon-strategin i mars 2005 

uttalade regeringscheferna ”att den sociala ekonomin är viktig för att få in 

människor på arbetsmarknaden”. Detta budskap ska medlemsstaterna nu 

omvandla i konkreta handlingar. 

Det är först och främst det sociala företagandet inom den sociala ekonomin 

som måste stärkas. 

Vi socialdemokrater behöver formulera en politik för att utveckla det 

sociala företagandet och socialt entreprenörskap tillsammans med företrädare 

för denna sektor. Samhällsvinsterna av en sådan politik är uppenbara. Genom 

att de mest utsatta grupperna kommer tillbaka i produktiv verksamhet minskar 

det offentligas kostnader för deras försörjning. 

Sysselsättning och tillväxt ökar samtidigt som det sociala utanförskapet 

minskas, vilket är i överensstämmelse med Lissabon-strategins huvudmål. 

Flera politikområden berörs. Det krävs en helhetssyn där statens företagsfrämjande 

och arbetsmarknadspolitiska åtgärder förenas. Också kommunerna 

måste engageras i ett samarbete med det sociala företagandet så att man 

kan öka medborgarnas välfärd samtidigt som man skapar nya arbetstillfällen. 

I den offentliga upphandlingen kan kriterier om ”sociala hänsyn” stödja det 

sociala företagandet. Det krävs attitydförändrande informations- och utbildningsinsatser 

på olika nivåer, till såväl myndigheter och organisationer som till 

politiker och tjänstemän.

Med hänvisning till ovanstående föreslår vi 

1) att partistyrelsen gör det sociala företagandet till en strategisk fråga för 

att öka tillväxt och sysselsättning. 

Eva Arvidsson, Ilija Batljan, Liselott Vahermägi och Tommy Söderblom 

Nynäshamns arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D163 

Värmdö arbetarekommun 

Social ekonomi som främjare av tillväxt och lokal utveckling 

Den gemensamma nämnaren för den sociala ekonomin är ”ett företagande 

som grundar sig på demokrati och solidaritet.” ( Jan Olssons bok ”Den sociala 

ekonomin – Medborgaren – Sverige – Europa”) Social ekonomisk verksamhet 

är alltid lokal, utgår från människors engagemang, växer fram ur 

behov eller att för att lösa ett problem, driver ekonomisk verksamhet som 

medel att möta behovet eller lösa uppgiften. Därför är lokal utveckling kommunicerande 

kärl till social ekonomi. Den innehåller också alltid värden av 

demokrati och solidaritet. Social ekonomi växer idag med 7 procent per år och 

har skapat 30 000 nya arbetstillfällen under år 2002, i Europa. Detta gör sektorn 

till den idag starkast växande tillväxtsektorn i Europa. Social ekonomi 

uppkommer där tillit och gemensamt ansvar kännetecknar den lokala miljön 

och där entreprenörskapet tillåts och uppmuntras. 

I våra län med liten befolkning på stora ytor finns en lång tradition av 

samverkan och lokalt ansvarstagande. Överlevnad i och utveckling av våra 

bygder kräver att vi människor tillsammans utvecklar nya idéer i den lokala 

miljön. De senaste deceniets utveckling av byutvecklingsgrupper och kooperativ 

verksamhet i skogslänens bygder visar att den sociala ekonomin är av stor 

betydelse för människorna i skogslänen. De behov och utmaningar vi har 

framför oss visar på vikten av att nyttja och utveckla den sociala ekonomins 

möjligheter. 

Genom de samverkansfördelar som kan skapas på lokal nivå, har vi idag 

sett många goda exempel på vad lokal utveckling kan åstadkomma. Exempel 

som Trångsviken, Hunge, Rådet i Gunnarby Församling ekonomiska förening, 

Råek, Nattavaara Byautveckling, Grundsunda Framtidsgrupp och för 

alldel Gnosjö är idag företeelser som har just den lokala utvecklingen som 

gemensam faktor. Vi vill tydligare lyfta fram den lokala utvecklingens tillväxtmöjligheter 

och kring detta skapa ett politik område som inrymmer entreprenörskap, 

samhällsbygge och delaktighet och egenmakt. 

Den delaktighet som finns i lokalt utvecklingsarbete sätter människor i 

fokus och nya samverkanslösningar uppkommer. Med ökat ansvar, ökad delaktighet 

och ökad egenmakt tillåts människor att växa. Detta skapar i sin tur 

positiva trender som är en förutsättning för att lokal utveckling skall vara möjlig. 

Där den sociala ekonomin bejakas är den en stark kraft för att finna nya 

utvecklingsvägar, med otraditionella metoder, något som idag är ett måste i 

t.ex landsbygder och områden som är glest befolkade. Från den sociala ekonomins 

företag finns en stor, ännu outnyttjad, potential av företagande som vi 

vill erkänna och ge ökade möjligheter att växa. 

63

64 

En betydelsfull del i att bejaka lokalt utvecklingsarbete och en positiv 

utveckling av social ekonomi – det demokratiska företagandet – är att konsekvent 

stimulera människors självorganisering i föreningar, organisationer, 

byalag och kooperativ oavsett om det sker inom etablerade organisationer 

eller nya nätverk. Människors självorganisering stimulerar sociala relationer 

och solidariteten i sin innersta betydelse – ömsesidigt ansvar. Det leder till och 

ger verktyg för mänsklig växt i kunskap, erfarenhet och självtillit. Relationer 

mellan människor utvecklas positivt i demokratiska och jämlika strukturer. 

Andra värden som främjas är t ex helhetssyn och brett ansvar, miljöhänsyn 

och mänsklig hänsyn. Där demokratin är det sammanhållande kittet. Dessa 

värden och egenskaper i människors egna organisationer är oomtvistligt av 

stor betydelse för utveckling av företagande och entreprenörskap. Lokal 

utveckling bygger upp horisontella nätverk som stimulerar och är en viktig 

form av socialt kapital och utgör den viktigaste grunden för organiskt entreprenörskap. 

Tillit och goda sociala relationer skapar trygghet och känsla av social 

samhörighet. Genom att tryggheten är skapad kan människor växa och öppna 

upp för nya synsätt och våga pröva nya områden. Vi anser därför att social 

ekonomi är en förutsättning att kunna agera i en allt mer globaliserad omgivning. 

Vi föreslår: 

1) att social ekonomi erkänns som ett politikområde med definierat ansvarsområde 

som ingår i socialdemokratins politik för samhällsplanering, 

2) att den sociala ekonomins företagande erkänns som en tillväxtfrämjande 

faktor och att motsvarande stöd ges till denna typ av företagande, liksom 

traditionellt småföretagarstöd, 

3) att en översyn görs för att skapa en politik som skall gynna utveckling av 

lokala initiativ och människors självorganisering. 

Lars Bryntesson 

Värmdö arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D164 

Dalarnas, Värmlands, Gävleborgs, Västerbottens, 

Jämtlands och Västernorrlands partidistrikt 

Social ekonomi som främjare av tillväxt och lokal utveckling 

Den gemensamma nämnaren för den sociala ekonomin är ”ett företagande 

som grundar sig på demokrati och solidaritet.” ( Jan Olssons bok ”Den 

sociala ekonomin – Medborgaren – Sverige – Europa”) Social ekonomisk 

verksamhet är alltid lokal, utgår från människors engagemang, växer fram ur 

behov eller att för att lösa ett problem, driver ekonomisk verksamhet som 

medel att möta behovet eller lösa uppgiften. Därför är lokal utveckling kommunicerande 

kärl till social ekonomi. Den innehåller också alltid värden av 

demokrati och solidaritet. Social ekonomi växer idag med 7% per år och har 

skapat 30 000 nya arbetstillfällen under år 2002, i Europa. Detta gör sektorn

till den idag starkast växande tillväxtsektorn i Europa. Social ekonomi uppkommer 

där tillit och gemensamt ansvar kännetecknar den lokala miljön och 

där entreprenörskapet tillåts och uppmuntras. 

våra län med liten befolkning på stora ytor finns en lång tradition av 

samverkan och lokalt ansvarstagande. Överlevnad i och utveckling av våra 

bygder kräver att vi människor tillsammans utvecklar nya idéer i den lokala 

miljön. De senaste deceniets utveckling av byutvecklingsgrupper och kooperativ 

verksamhet i skogslänens bygder visar att den sociala ekonomin är av stor 

betydelse för människorna i skogslänen. De behov och utmaningar vi har 

framför oss visar på vikten av att nyttja och utveckla den sociala ekonomins 

möjligheter. 

Genom de samverkansfördelar som kan skapas på lokal nivå, har vi idag 

sett många goda exempel på vad lokal utveckling kan åstadkomma. Exempel 

som Trångsviken, Hunge, Rådet i Gunnarby Församling ekonomiska förening, 

Råek, Nattavaara Byautveckling, Grundsunda Framtidsgrupp och för 

alldel Gnosjö är idag företeelser som har just den lokala utvecklingen som 

gemensam faktor. Vi vill tydligare lyfta fram den lokala utvecklingens tillväxtmöjligheter 

och kring detta skapa ett politik område som inrymmer entreprenörskap, 

samhällsbygge och delaktighet och egenmakt. 

Den delaktighet som finns i lokalt utvecklingsarbete sätter människor i 

fokus och nya samverkanslösningar uppkommer. Med ökat ansvar, ökad delaktighet 

och ökad egenmakt tillåts människor att växa. Detta skapar i sin tur 

positiva trender som är en förutsättning för att lokal utveckling skall vara möjlig. 

Där den sociala ekonomin bejakas är den en stark kraft för att finna nya 

utvecklingsvägar, med otraditionella metoder, något som idag är ett måste i 

t.ex landsbygder och områden som är glest befolkade. Från den sociala ekonomins 

företag finns en stor, ännu outnyttjad, potential av företagande som vi 

vill erkänna och ge ökade möjligheter att växa. 

En betydelsfull del i att bejaka lokalt utvecklingsarbete och en positiv 

utveckling av social ekonomi – det demokratiska företagandet – är att konsekvent 

stimulera människors självorganisering i föreningar, organisationer, 

byalag och kooperativ oavsett om det sker inom etablerade organisationer 

eller nya nätverk. Människors självorganisering stimulerar sociala relationer 

och solidariteten i sin innersta betydelse – ömsesidigt ansvar. Det leder till och 

ger verktyg för mänsklig växt i kunskap, erfarenhet och självtillit. Relationer 

mellan människor utvecklas positivt i demokratiska och jämlika strukturer. 

Andra värden som främjas är t ex helhetssyn och brett ansvar, miljöhänsyn 

och mänsklig hänsyn. Där demokratin är det sammanhållande kittet. Dessa 

värden och egenskaper i människors egna organisationer är oomtvistligt av 

stor betydelse för utveckling av företagande och entreprenörskap. Lokal 

utveckling bygger upp horisontella nätverk som stimulerar och är en viktig 

form av socialt kapital och utgör den viktigaste grunden för organiskt entreprenörskap. 

Tillit och goda sociala relationer skapar trygghet och känsla av social 

samhörighet. Genom att tryggheten är skapad kan människor växa och öppna 

upp för nya synsätt och våga pröva nya områden. Vi anser att social ekonomi 

är en förutsättning för att kunna agera i en allt mer globaliserad omgivning. 


1) att social ekonomi erkänns som ett politikområde med definierat ansvarsområde 

och ingår i socialdemokratins politik för samhällsplanering, 

65

66 

2) att den sociala ekonomins företagande erkänns som en tillväxtfrämjande 

faktor och att motsvarande stöd ges till denna typ av företagande, liksom 

traditionellt småföretagarstöd, 

3) att en översyn görs för att skapa en politik som skall gynna utveckling av 

lokala initiativ och människors självorganisering. 

Socialdemokraterna i Dalarna Socialdemokraterna i Värmland 

Peter Hultqvist Tommy Ternemar 

Socialdemokraterna i Gävleborg Socialdemokraterna i Västerbotten 

Raimo Pärssinen KG Abramsson 

Socialdemokraterna i Jämtland Socialdemokraterna i Västernorrland 

Berit Andnor Elvy Söderström 

Partistyrelsens utlåtande över motion D165 (riskkapital) 

Motion D165 (Ystads arbetarekommun) föreslår att möjligheterna undersöks 

att omvandla en av de så kallade kunskapsstiftelserna till en investeringsfond/riskkapitalfond 

som ställs till förfogande för nyetableringar och 

investeringar i företag. 

Partistyrelsen delar uppfattningen att tillgången på riskkapital är en 

viktig fråga för att stärka framväxten av nya företag. Den enskilt viktigaste 

åtgärden för att öka tillgången på riskvilligt kapital är en ansvarsfull 

ekonomisk politik som gör att privata aktörer vill investera i Sverige och 

svenska företag. En välfungerande riskkapitalmarknad är en förutsättning 

för att nya kunskaper och forskningsresultat ska kunna omsättas i nya 

varor och tjänster. Det är därför viktigt att offentliga aktörer kompletterar 

de faser där privata riskkapitalister anser att de kommersiella riskerna är 

höga och svåra att bedöma. 

Den socialdemokratiska regeringen har under våren 2005 genomfört 

ett flertal åtgärder för att stärka tillgången på riskkapital för de företag 

som befinner sig i skärningspunkten mellan idé och färdig produkt. Närmare 

två miljarder kronor satsas under en tioårsperiod för att stärka möjligheterna 

till kommersialisering av forskningsresultat och innovationer. 

Tyngdpunkten i satsningen är bildandet av bolaget Innovationsbron AB, 

med sju regionala dotterbolag. Genom Almi gör staten en satsning på 60 

miljoner kronor för att stödja finansiering av innovationer i den tidiga 

utvecklingsfasen, ett stöd som riktar sig främst till nya företag och oberoende 

innovatörer. 

Att bryta upp de forskningsstiftelser (t.ex. Stiftelsen för strategisk 

forskning och KK-stiftelsen) som tillkom med pengar från löntagarfonderna 

skulle innebära en minskning av forskningsresurserna i Sverige. Partistyrelsen 

anser att detta varken är möjligt eller önskvärt. 


1) att avslå motion D165.

Motion D165 

Ystads arbetarekommun 

Angående statlig utlåning av riskvilligt kapital 

Vid nyetablering av småföretag och investering i befintliga företag behövs 

ofta riskvilligt kapital av olika storlek. Banker och kapitalinstitut är inte alltid 

villiga att ställa riskvilligt kapital till förfogande. Staten bör ta ett större ansvar 

här. 

De gamla löntagarfonderna skulle kunna användas för ett offensivt samhällsbyggande 

och hållbar tillväxt. En statlig utlåning skulle ge en säker kapitaltillgång 

som genererar fler nya arbetsplatser och förhoppningsvis också 

trygga jobb med god arbetsmiljö. 

Jag föreslår därför 

1) att man undersöker möjligheterna att omvandla en av de s.k. kunskapsstiftelserna 

till investeringsfond/riskkapitalfond som ställs till förfogande 

för nyetableringar och investeringar i företag. 

Jan-Erik Jönsson/Roger Jönsson 

Ystads arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D166 och D167 (regional 

rådgivning) 

Motion D166 (enskild, Solna arbetarekommun) föreslår partistyrelsen ska 

ges i uppdrag att arbeta för inrättandet av regionala kompetenscentra. 

Motion D167 (Ängelholms arbetarekommun) föreslår att det regionalt i 

varje län inrättas forum dit företagare kan vända sig för att få information. 

Partistyrelsen anser att det är av stor vikt att de små företagen har 

goda möjligheter att få ta del av information, rådgivning och kompetenshöjande 

aktiviteter. I dag finns det flera offentliga aktörer som regionalt 

jobbar för att stödja småföretagen. Här finns exempelvis Almi som årligen 

lånar ut över en miljard kronor, framför allt till mindre företag och som 

genom sin lokala organisation erbjuder ett brett utbud av rådgivningstjänster, 

bland annat stöd inför kommande generationsskiften. Här finns 

också Nutek som genom ”Företagarguiden” och ”Startlinjen” vägleder den 

som är eller vill bli företagare till den information som kan behövas för att 

driva, utveckla och starta företag. Utöver dessa organisationer har även de 

flesta av Sveriges kommuner och landsting/regioner ett väl utvecklat samarbete 

med det lokala näringslivet. 

Partistyrelsen anser att stödet och informationen till småföretagen 

kan bli bättre men att det lämpligast sker inom ramen för den existerande 

och fungerande struktur som redan finns. 


1) att anse motionerna D166 och D167 besvarade med hänvisning till 

partistyrelsen utlåtande. 

67

68 

Motion D166 

Solna arbetarekommun – enskild 

Behov av regionalt KompetensCentra 

Arbete åt alla är socialdemokraternas övergripande mål som påverkar alla våra 

politiska ställningstaganden. Även om över 4 miljoner går till jobbet varje dag 

i Sverige är det fortfarande alldeles för många som tvingas stanna hemma. Vi 

påminns ständigt om vår geografiska nackdel. 

Sverige är ett litet land i utkanten av världen med långa transporter och 

ett klimat som kräver en hög energiförbrukning. Men om vi sätter det svenska 

landskapet i mitten på kartan ser vi att vi har fler grannar än vad som ibland 

föreställs. I och med att länderna runt Östersjön nu har gått med i EU har vi 

också ett nära samarbete och fri handel med dem. Detta har också påverkat 

våra relationer till Ryssland där vi nu ser en ökad handel och andra kontakter. 

För att öka sysselsättningen i Sverige och därigenom behålla välfärden 

måste det vi tillverkar hålla måttet både med kvalitet och med kvantitet. Vi 

måste vara konkurrenskraftiga, trots avstånd etc. Vår konkurrenskraft har 

byggt och bygger på att vi är bra på att utveckla nya idéer, produkter och företagande. 

Våra framtidsbranscher finns inom nanoteknik, biokemi, medicinteknik, 

fordon, telekom. 

Men fortfarande är våra exportprodukter inom basnäringar medicin, stål 

och skog viktiga för att behålla vår välfärd. Biltillverkning och pappersmassa 

och trävaror är viktiga produkter från dessa näringar. Det finns en framtid 

också i det som redan räknas till basnäringar men den behöver utvecklas för att 

vara konkurrenskraftig. Vår grundforskning behöver intensifieras även mot 

dessa näringar för att vi skall kunna bygga vidare på det vi redan är bra på. Nu 

gäller det att bli bättre och att utveckla produkter som går att sälja i världen. 

Det sägs allmänt att tillväxten gror i små och medelstora företag. De små 

och medelstora företagen är viktiga för hela samhällsekonomin inte minst 

genom att de utgör en viktig del av de stora företagens totala försörjningskedja. 

För att dessa företag ska växa och bli större behöver de ha näring. Riskkapital 

och förenklade regelverk för företagare är viktigt men fram för allt 

behövs näring i form av kunskap för att företagen ska vara fortsatt konkurrenskraftiga. 

Fokus för framtiden måste förskjutas mer mot småföretagandes 

medarbetaranda och bort från utflyttardirektörernas katastrofteorier med 

ständiga krav om lägre skatter och flexiblare arbetsrätt. 

Att vara småföretagare med få anställda och klara av produktion samtidigt 

som verksamheten kräver vidareutvecklig genom att utbilda sig och sin 

personal är en tidsekvation som sällan går ihop med andra krav som livet ställer 

som familj, hem och fritidsintressen. Samtidigt behöver just de små och 

medelstora företagen få del av spjutspetskunskap från forskningen för att 

utveckla företaget och växa, och på sikt engagera flera medarbetare. 

För att tillgodose behovet av en ökande kompetensbehov behövs inte 

bara studiemöjligheter på universitet och högskolor. Det behövs även 

mötesplatser där det går att ta till sig och omvandla nya rön till produkter och 

bättre metoder med praktisk tillämpning i våra företag. På sikt behöver nya 

organisationer byggas upp som kan möta framtidens behov hos såväl företagare 

som anställda för att möta utbildningsväsendet med forskare och andra 

som kan bidra till att skapa allianser mellan industri och samhälle. 

En lösning skulle kunna vara att bygga upp regionala KompetensCentra 

med lokal förankring. Med fler regionala KompetensCentra skulle tidsdispo-

nering av utbildningsbehov och fortbildningskurser kunna anpassas efter det 

reella behovet hos småföretagarna. Dessa regionala KompetensCentra skulle 

även fylla en viktig kontaktfunktion mellan samhället, myndigheter och företagarna. 

De regionala KompetensCentra kan också utvecklas till att bli en 

mötesplats för kunskapsmiljöer, innovationer, forskning, kvalitetsutveckling 

och formas till den plats där den mänskliga kraften med producenter och forskare 

blir viktig. Där företagare möter företagare och tillsammans kan diskutera 

och initiera utveckling av nya idéer och produkter som gynnar såväl tillväxt 

som välstånd i vårt land. 

Jag föreslår följande: 

1) att partistyrelsen ges i uppdrag att arbeta för inrättandet av regionala 

KompetensCentra 

Georgios Kontorinis, facklig ledare i Solna 

Solna arbetarekommun beslöt att sända in motionen som enskild. 

Motion D167 

Ängelholms arbetarekommun 

Samordnare för små företag 

Många småföretag står inom de närmaste åren inför ett generationsskifte. Det 

finns många som är intresserade att överta ett redan etablerat företag och även 

kan tänka sig att utveckla verksamheten och därmed skapa ytterligare arbetstillfällen. 

Emellertid får vi tid till annan genom medias försorg ta del av hur 

svårt det är för små och medelstora företag. Det ställs bl a krav på undantag i 

gällande beskattningsregler, arbetsrättsregler etc. 

Ensamarbetande företagare och företagare med några anställda lägger 

ner så mycket tid och kraft i företaget att orken inte alltid finns att ta till sig 

information och kunskap som är nödvändig för företagets fortlevande. 

Vid nystart av ett företag finns det olika former av nätverk som man kan 

vända sig till och få tips och råd. Men när företaget kommit igång och verkat 

en tid uppstår det med stor sannolikhet en hel del frågeställningar och som 

företagare vet man inte alltid vart man ska vända sig. 

Jag föreslår därför att kongressen beslutar 

1) att det regionalt i varje län inrättas ett forum dit företagarna kan vända 

sig för att få information om vilken myndighet/organisation etc som 

handläggare/kan svara på min fråga. 

Birgitta Johansson 

Ängelholms arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

69

70 

Partistyrelsens utlåtande över motion D168:1-3 (taxinäringen) 

I motion D168:1-3 (Malmö arbetarekommun) yrkas att tillsyndsmyndigheten, 

åklagarmyndigheten och polisen tar fram en handlingsplan för att 

komma tillrätta med fusket inom taxinäringen, att fastställd svarttaxiverksamhet 

ska kunna leda till fällande dom samt att taxinäringen ska återregleras. 

Partistyrelsen anser att konsekvenserna av att taximonopolet upphörde 

har varit såväl negativa som positiva. Avregleringen av taximarknaden 

har inneburit högre priser för privatkonsumenter men också ett ökat 

utbud och kortare väntetider. 

Partistyrelsen anser att fusk inom taxinäringen och existensen av 

svarttaxi är oacceptabelt och måste bekämpas. En utredning om taxinäringen 

har i slutet av 2004 lämnat ett stort antal förslag till regeringen på 

hur man kan komma till rätta med fusket inom taxinäringen och hur man 

bekämpar svarttaxiverksamhet. Utredningens förslag har under våren 

remissbehandlats och förslagen bereds nu inom regeringskansliet. Konkreta 

åtgärder kommer att presenteras. 

Partistyrelsen anser att avskaffandet av taximonopolet inte genomfördes 

på ett tillfredställande sätt. Men partistyrelsen anser inte att det är 

rimligt eller önskvärt att återskapa taximonopolet. Svarttaxi och fusk inom 

taxinäringen bör bekämpas genom regler och lagar – inte genom att man 

återskapar ett taximonopol. 



2) att anse motion D168:1-2 besvarad med hänvisning till partistyrelsen 

utlåtande. 

Motion D168 


Återreglera taxinäringen 

Taxinäringen har genomgått stora förändringar sedan marknaden avreglerades 

1990. Den dåvarande riksdagens mening var nog att främja en god konkurrens 

och i vanlig rådande tankegång därmed höja effektiviteten i branschen. Man 

tänkte troligen att servicen till taxikunderna skulle förbättras. För alla malmöbor 

är det uppenbart att inget av detta uppnåtts, effekten är motsatt. 

Både vi som nyttjar taxi och de som är anställda visar ett allt större missnöje 

med taxi på samma sätt, som man gör i de flesta andra avreglerade branscher. 

Avregleringarna som utförts på 90-talet har låtit marknadsekonomin 

breda ut sig. Det är tydligt att detta har skett på de mänskliga behovens 

bekostnad. 

Fackliga företrädare, myndigheter och vi SSU:are är överens. Taxibranschen 

lider, särskilt i Malmö och andra storstäder, av en kraftig överetablering. 

De anställda har en dålig arbetsmiljö, och för de som vill bedriva en vit verksamhet 

är lönsamheten låg – som vi alla vet beror detta på ohederlig konkurrens 

och en omfattande ekonomisk brottslighet. 

Vi har hört från både LO och kommunalpolitiker samt olika regionala 

myndigheters utlåtanden att det blivit oerhört svårt för personer som vill följa

lagar att försörja sig inom taxibranschen. Det finns siffror från skattemyndigheterna 

och polisen där man tror att 20 % körs in i taxametern och att resterande 

80 % är svart. Detta rör sig om stora intäkter som fifflats bort från 

beskattning. De vinster som skulle uppstå har visat sig bli stora samhällelig 

förluster. Undanhållna skattemedel är ett direkt resultat av avregleringen. 

I vår stad finns ungefär 850 registrerade taxibilar. Med en fullgod näring 

som täckte behoven, hade vi innan avregleringen 270 registrerade taxibilar. 

Har efterfrågan stigit så extremt på tio år? Självklart inte. 

Ämnet diskuterades till exempel under arbetarekommunens röd lördag 

den 23:e oktober 2004, under temat ”Gör svarta pengar vita”. Då togs Danmark 

upp som exempel. Där blev effekterna av avregleringen så misslyckade 

att taxibranschen återreglerades. Kunde man där, bör vi kunna här. 

Vid Svenska Transportarbetarförbundets kongress i april 2002 beslutade 

man att ta itu med krafttag gentemot branschen. De konstaterade att många 

av de mindre taxibolagen inte tecknar kollektivavtal för sina anställda vilket 

tydligt talar för att löner inte betalas ut som de ska. 

Vi anser att det finns stora samhälleliga behov av taxinäringen i vår stad, 

men vi måste se till att näringen sker under hederliga former. Det icke uppnådda 

syftet med den här misslyckade avregleringen, var att öka konkurrensen 

och förbättra för kunderna samt sänka kostnaderna. Läser man Transports rapport, 

hör LO:s utlåtanden samt lyssnar på myndigheterna så blir det tydligt: de 

eventuella vinsterna för taxiresenärerna är i jämförelse bara en bråkdel av det 

samhället förlorar på förlorade skatteintäkter och otrygghet i arbetslivet. 

Så som de fackligt ansvariga har krävt, samt flera statliga remissinstanser, 

anser vi det vara nödvändigt att sanera branschen från fusket och skapa 

drägliga villkor för taxibranschens anställda samt för kunderna. Taxinäringen 

bör återregleras. 

Därför yrkar SSU Flamman: 

1) att tillsynsmyndigheten, åklagarmyndigheten och polisen tar fram en 

handlingsplan för att komma tillrätta med fusket i branschen, 

2) att om svarttaxiverksamhet fastställs vid ett tillfälle ska det kunna leda till 

fällande dom, 

3) att taxibranschen ska återregleras. 


Partistyrelsens utlåtande över motion D169 (turistminister) 

Motion D169 (Kungsbacka arbetarekommun) vill att en renodlad turistminister 

tillsätts, som hjälp för att få fler turister till Sverige. 

Partistyrelsen delar uppfattningen att turistnäringen är en viktig sektor 

för Sverige. Turismen genererar arbetstillfällen, utveckling av näringslivet, 

entreprenörskap och ger även service inom andra områden och 

näringar. Ett konkret exempel är att invånare i turistorter har kortare 

avstånd till närmaste butik, och ett större utbud av annan offentlig service, 

än invånare på motsvarande orter som saknar turism. I och med att turistnäringen 

har vuxit har den kommit att spela en viktig roll för tillväxt och 

utveckling i många regioner. 

71

72 

Den socialdemokratiska regeringen har föreslagit ett flertal åtgärder 

för att stärka Sverige som turistland. Bland annat föreslås att medel ska 

avsättas under 2006-2008 för uppbyggandet av ett turistforskningsnätverk 

och en särskild utredning för att se över möjligheterna till ytterligare 

gemensamma marknadsföringsinsatser. Dessutom föreslås en lämplig 

aktör få i uppgift att lämna förslag till åtgärder för att göra turistattraktioner 

tillgängliga för personer med funktionshinder. 

Turismen är dock en näring bland andra, vars verksamhet inte kan ses 

isolerad från näringspolitiken i dess helhet. 


1) att avslå motion D169. 

Motion D169 


Utlandsturister är en slumrande exportkälla 

Turismen till Sverige som den export den är eller kan bli, har unika kompetenser 

och möjligheter. Turistnäringen i Sverige sysselsatte 2003 mer än 125 

000 personer, men det kan och borde vara många fler. Och det är jobb som 

finns kvar här hemma och inte flyttar ut. 

Turistbranschen är dessutom den största exportnäringen, större än bilindustrin 

och musikbranschen. Utlandsbesöken är dessutom den enda exportnäringen 

som ger staten välkomna momsintäkter, över 7 miljarder kronor 

2003. 

Varför kommer inte fler hit? Vi borde vara stolta över att visa upp vårt 

land. Få har insett vidden och värdet av en inkommande turism. 

Man bör i första hand koncentrera sig till storstäderna Stockholm, Göteborg 

och Malmö. Göteborg är den enda staden i Europa som har cirka 8 300 

hotellbäddar 15 minuters avstånd från sin kongresshall och ett evenemangsstråk 

som ligger i närheten. De är redan hjälpligt välkända internationellt. Får 

vi igång turismen dit skapar vi ringar på vattnet underlag utfärder och kombinationer 

till andra delar av landet. 

Dock måste det poängteras att turismen är mycket, men knappast lösningen 

på arbetsmarknadsproblemen i glesbygden. 

Men varför har ej Sverige en renodlad turistminister för vår största 

exportnäring? 

Vi vill att partikongressen föreslår partistyrelsen: 

1) att arbeta för att regeringen ska tillsätta en renodlad turistminister som 

hjälper till att få hit fler turister till Sverige. 

Bo Atterot 

Kungsbacka arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D170, D171, D172, D173, 

D174, D175, D176:1-2, D177:1-2, D178:1-2, D179, D180:3-4 och 

C10:2 (kollektivtrafik och regional rörlighet) 

Motionerna D170 (Orust arbetarekommun), D171 (Arbetarekommun 

Väst, Göteborg) och D179 (Örebro arbetarekommun) yrkar att partikongressen 

beslutar att även staten tar ett ansvar för stöd till den långväga kollektivtrafiken 

som leder till ökad regional rörlighet. D172 (Sölvesborgs 

arbetarekommun) yrkar att även staten tar ett ökat ansvar för stöd till den 

långväga kollektivtrafiken som leder till ökad regional rörlighet. Motionerna 

D173 (Sundsvalls arbetarekommun), D174 (Västernorrlands partidistrikt) 

och D175 (Hofors arbetarekommun) yrkar att Rikstrafiken tillförs 

erforderliga medel för att kunna skapa likvärdiga förutsättningar för 

arbetsoch utbildningspendling även för resor över länsgräns. Motion 

C10:2 (Örebro läns partidistrikt) yrkar att kongressen beslutar att ge partistyrelsen 

i uppdrag att verka för statliga satsningar på den interregionala 

tågtrafiken i syfte att bredda arbetsmarknadsområdena. Motion D178:1- 

2 (Stockholms arbetarekommun), motion D176:1-2 (Västerås arbetarekommun) 

och motion D177:1-2 (Örebro läns, Södermanlands, Västmanlands, 

Östergötlands och Uppsala läns partidistrikt) yrkar att staten tar 

ansvar för den mellanregionala kollektivtrafikens utveckling, bland annat 

genom finansiering, i syfte att göra de utvidgade arbetsmarknadsregionerna 

tillgängliga för människor i alla delar av landet på ett jämlikt och rättvist 

sätt samt att ett utredning skyndsamt tillsätts för att ta reda på hur det 

ska genomföras. Motionen D180:3-4 (Dalarnas, Gävleborgs, Jämtlands, 

Norrbottens, Värmlands, Västerbottens och Västernorrlands partidistrikt) 

yrkar att staten och regionerna gemensamt utarbetar långsiktiga strategiska 

trafikförsörjningsprogram som kopplas till de regionala utvecklingsprogrammen 

samt att tågtrafiken samlas till ett trafiksystem där all interregional 

och regional tågtrafik ingår och integreras med den regionala och 

interregionala busstrafiken. 

Under de senaste 100 åren har våra transportmönster kraftigt förändrats. 

Det som tidigare tog flera dagar att resa är nu ett normalt avstånd för 

arbetspendling. Detta får stor påverkan på hur den lokala arbetsmarknaden 

ser ut och utvecklas. Utbudet av både arbete och arbetskraft ökar med 

förbättrade transportmöjligheter och möjligheten för fler att kunna studera 

utan att byta bostadsort ökar också. Under förutsättning att transportsystemen 

är effektiva och miljövänliga är detta en utveckling som partistyrelsen 

bejakar. 

Att avståendet mellan bostad och arbete eller studier har ökat beror 

framför allt på möjligheten till bättre transporter. Inte minst spelar järnvägen 

en nyckelroll i arbetet för en fortsatt positiv utveckling av arbetsmarknadsregionerna. 

Regeringen och riksdagsgruppen har därför också 

fattat beslut om stora investeringar på järnvägsinfrastruktur. Över 100 

miljarder kronor kommer fram till år 2015 att investeras i ny järnväg. 

I takt med de stora infrastrukturinvesteringarna måste även transportsystemen 

på järnvägen fungera. Ingen infrastruktur finns till för sin 

egen skull utan får ett värde först då människor fullt ut kan dra nytta av 

dess kapacitet. 

Att förbättra möjligheterna till arbete eller studier utan att behöva 

flytta är en viktig del av socialdemokratins politik för att skapa sysselsätt- 

73

74 

ning, livskraft och tillväxt i hela landet. Mot den bakgrunden är människors 

ökade pendlingsmöjligheter avgörande. 

Rikstrafiken har sedan 1999 ansvarat för att upphandla olönsam 

interregional kollektivtrafik. Rikstrafiken är i dag statens viktigaste verktyg 

för att säkra en rimlig långväga kollektivtrafikförsörjning runt om i 

hela landet. Rikstrafikens anslag har ökat från och med 2005 och myndigheten 

får nu över 900 miljoner kronor per år för att stödja och upphandla 

olönsam men transportpolitiskt angelägen långväga kollektivtrafik. En 

stor del av dessa medel går till järnvägstransporter. 

Ansvaret för att tillgodose goda arbetspendlingsmöjligheter har 

sedan länge varit en uppgift för trafikhuvudmännen. De allra flesta pendlingsresorna 

sker i dag inom en kommun eller inom ett och samma län. 

Samtidigt visar samhällsutvecklingen tydligt att människor arbetspendlar 

betydligt längre i dag än tidigare och att allt fler resor sker över länsgräns. 

Allt fler arbetspendlingsresor blir interregionala till sin karaktär. Detta 

medför dock inte att ansvaret för dessa resor automatiskt bör bli statens. 

Partistyrelsen menar att värdet av att kollektivtrafikförsörjningen för daglig 

pendling beslutas så nära de berörda invånarna som möjligt är stort. 

Därför finns det anledning att trafikhuvudmännen även fortsättningsvis 

ansvarar för upplägg och försörjning av kollektivtrafik för invånarnas dagliga 

arbets- eller studiependling. 

Samtidigt vill partistyrelsen poängtera att staten via Rikstrafiken bör 

ta ett ansvar för att följa upp och göra kontinuerliga bedömningar av den 

mellanregionala kollektivtrafikens utveckling. I detta ligger även att Rikstrafiken 

bör svara för att se till att det finns en sammanhållande översikt 

över all interregional och regional tåg- och busstrafik. 

Partistyrelsen anser att det är angeläget att samhällets ansvar och 

utformning av kollektivtrafik tar sin utgångspunkt i människors behov. En 

viktig förutsättning för att arbetsmarknadsregionerna kan fortsätta att vidgas 

är att kollektivtrafiken svarar upp mot krav om stabilt resutbud. Det är 

därför angeläget att ansvarsfördelningen är tydlig samtidigt som det förutsätter 

ett gott samarbete mellan olika nivåer. Såväl trafikhuvudmän sinsemellan 

som Rikstrafiken och de lokala trafikhuvudmännen bör därför 

föra en levande dialog för att hitta lösningar som gynnar regionernas fortsatta 

utveckling. 

Avslutningsvis delar partistyrelsen motionärernas syn om att kopplingen 

mellan trafikering och infrastrukturåtgärder samt till den fysiska 

planeringen och den regionala utvecklingsplaneringen bör stärkas. Långsiktiga 

strategiska planer för den lokala, regionala och storregionala kollektivtrafiken 

bör därför tas fram. 


1) att bifalla motion D180:3-4 

2) att avslå motionerna D170, D171, D172, D176:2, D177:2, 

D178:2, och D179, 

3) att anse motionerna D173, D174, D175, D176:1, D177:1, D178:1, 

och C10:2 besvarade med hänvisning till partistyrelsens utlåtande.

Motion D170 

Orust arbetarekommun 

Ökad regional rörlighet 

Av tradition har kollektivtrafiken alltid spelat en stor roll i våra större städer. 

Den är helt enkelt nödvändig för att samhällena skall fungera. På mindre 

orter är kollektivtrafiken oftast ett alternativ för dem som inte har tillgång till 

bil. Kollektivtrafiken i form av regionaltåg och långväga bussar har under de 

senaste åren fått en ny och viktig roll för regional utveckling och tillväxt. Ungdom 

och kvinnor är de stora utnyttjarna av kollektivtrafik. Kollektivtrafiken 

är därför viktig sett ur såväl jämställdhets- som jämlikhetssynpunkt. 

Om vi menar allvar med att hela Sverige skall kunna utvecklas och bidra 

till vår gemensamma välfärd måste vi öka den regionala rörligheten. Genom 

att bilda större arbetsmarknadsregioner där medborgarna har tillgång till en 

större och mer differentierad arbetsmarknad kan även mindre orter utvecklas. 

Trycket mot de överhettade regionerna kan minska. 

Denna regionförstoring kan effektivt åstadkommas genom att bygga ut 

en fungerande långväga kollektivtrafik. Det finns många lyckade exempel till 

exempel i Mälardalen, Norrlandskusten, Bergslagen, Skåne och Västsverige. 

För att utveckla trafiken krävs att staten tar sitt ansvar genom utbyggnad 

av infrastrukturen och bidrag via Rikstrafiken. Nu hotar stora neddragningar 

av statsbidragen. Kommuner, landsting och regioner kan inte själva ansvara 

för denna långväga trafik. 


1) att partikongressen beslutar att även staten tar ett ansvar för stöd till den 

långväga kollektivtrafiken som leder till ökad regional rörlighet. 

Britt-Marie Andrén Karlsson 

Orust arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D171 

Arbetarekommunen Väst, Göteborg 



Den är helt enkelt nödvändig för att samhällena skall fungera. På mindre 

orter är kollektivtrafiken oftast ett alternativ för dem som inte har tillgång till 

bil. Kollektivtrafiken i form av regionaltåg och långväga bussar har under de 

senaste åren fått en ny och viktig roll för regional utveckling och tillväxt. Ungdom 

och kvinnor är de stora utnyttjarna av kollektivtrafik. Kollektivtrafiken 

är därför viktig sett ur såväl jämställdhets- som jämlikhetssynpunkt. 









75

76 








Leif Blomqvist 

Arbetarekommunen Väst beslutade att anta motionen som sin egen. 

Motion D172 




Den är helt enkelt nödvändig för att samhällena skall fungera. På mindre orter 

är kollektivtrafiken oftast ett alternativ för dem som inte har tillgång till bil. 

Kollektivtrafiken i form av regionaltåg och långväga bussar har under de 

senaste åren fatt en ny och viktig roll för regional utveckling och tillväxt. Ungdom 

och kvinnor är de stora nyttjarna av kollektivtrafik. Kollektivtrafiken är 

därför viktig sett ur såväl jämställdhets- som jämlikhetssynpunkt. 

Om vi menar allvar med att hela Sverige ska kunna utvecklas och bidra 






en fungerande långväga kollektivtrafik. Det finns många lyckade exempel tex. 

i Mälardalen, Norrlandskusten, Bergslagen, Skåne/Blekinge och Västsverige. 






1) att partikongressen beslutar att även staten tar ett ökat ansvar för stöd till 

den långväga kollektivtrafiken som leder till ökad regional rörlighet. 

Jens Åberg 

Sölvesborgs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Motion D173 

Sundsvalls arbetarekommun 

Länsöverskridande kollektivtrafik. 

Vid mellankongressen i april 2004 beslöts att 

”Större arbetsmarknads-, bostads-, och utbildningsregioner är en viktig nyckelfaktor 

för en bra vardag och en större frihet för den enskilde, men det ger 

också företagen bättre möjligheter att hitta kvalificerad arbetskraft. Ju fler 

möjligheter för människor att pendla, desto fler företagsetableringar och nya 

invånare. Därför måste såväl vägar som övrig infrastruktur förbättras. 

Men ska arbetskraftsregionerna kunna förstoras på allvar kan pendlig 

inte bara vara högavlönade förunnat. För att lågavlönade ska kunna pendla till 

ett bättre jobb måste resandet i kollektivtrafiken vara säkert och tillgängligt 

från dörr till dörr, priserna måste vara låga och tidtabellerna passa fler. 

Större arbetsoch utbildningsregioner. Vi vill förbättra både infrastruktur 

och kollektivtrafik för att skapa större arbetsoch utbildningsregioner för alla. 

Kollektivtrafiken måste handikappanpassas, priserna hållas tillbaka och tidtabellerna 

passa fler. Det måste vara möjligt att pendla över länsgränserna till ett 

överkomligt pris.” (s.30,31. Politiska riktlinjer. Beslutade av mellankongressen 

16-18 april 2004.) 

Städer och regioner har tydliga och under lång tid statiska administrativa 

gränser. Deras funktionella utbredning är däremot mer otydliga och 

utvecklas hela tiden. Under de senaste årtiondena har arbetsmarknadsregionerna 

utvidgats kraftigt. För att bara ta ett par exempel. Stockholms arbetsmarknadsregion 

består i dag av hela Stockholms och Uppsala län samt Södermanlandskommunerna 

Strängnäs, Gnesta och Trosa. I Gävleborg har arbetsmarknadsregionen 

runt Gävle utökats väsentligt under de senaste åren och 

omfattar nu även södra Hälsingland, Borlänge-Falun, Uppsala samt i viss mån 

Arlanda-Stockholm. 

Arbetspendlingen sker idag över allt längre sträckor. Detta har ökat 

efterfrågan på förbättrade kommunikationer och gjort det möjligt att bygga 

ut snabb regional tågtrafik. Denna utveckling stimulerar tillväxten och har 

stor betydelse för människors välfärd genom att de får större möjlighet att 

arbeta och försörja sig utan att behöva flytta och därmed tvingas ryckas upp 

ur hembygdens nära relationer med vänner, bekanta och släktingar. Även 

samhällets kostnader för nyinvesteringar ökar och följden blir ett minskat 

nyttjande av befintliga investeringar beroende på denna framtvingande folkomflyttning. 

I vår vision fortsätter denna utveckling. Möjligheterna att med kollektiva 

färdmedel pendla långt, effektivt och till rimliga kostnader kommer att förbättras 

betydligt såväl inom som mellan regionerna. Människor kommer inte 

i lika hög grad som tidigare att vara beroende av att flytta till större städer för 

att få tillgång till en varierad och dynamisk arbetsmarknad. Vissa arbetsresor 

kommer att bli längre, i kilometer räknat, men utan att restiderna ökar i motsvarande 

grad. I vår vision omfattar denna utvecklig inte bara vissa, utan alla, 

inte bara medeloch högavlönade, utan även låginkomsttagare, inte bara män 

utan också kvinnor. 

Efterfrågan på länsöverskridande resor till rimliga priser ökar. Under 

senare år har därför samarbetet mellan trafikhuvudmännen fördjupats när det 

gäller resor över länsgränserna. Storstockholms Lokaltrafik, SL, har pendeltågstrafik 

till Bålsta och Gnesta som ligger utanför Stockholms län och pla- 

77

78 

nering pågår för att hösten 2006 starta pendeltågtrafik mellan Uppsala – 

Arlanda – Upplands Väsby. 

Pendlingen Uppsala-Gävle-Borlänge och mot Sundsvall söderifrån är 

omfattande och i vissa delar drabbade av höga ”kommersiella” pendlingstaxor 

beroende på att en länsgräns måste passeras. En pendlingsresa 10 mil söderut 

från Gävle till Uppsala kostar i dag x kronor med tåg medan motsvarande resa 

16 mil norrut inom länet till Ljusdal kostar 1 200 kronor. 

Organiseringen av samarbetet mellan trafikhuvudmännen är idag inte 

det främsta problemet. Det stora problemet är finansieringen. Trafikhuvudmännen 

står inför stora ekonomiska svårigheter. Underskotten hos trafikhuvudmännen 

kommer att öka kraftigt under de kommande åren, samtidigt som 

ägarnas, dvs. kommunernas och landstingens, ekonomiska utveckling ser 

mycket bekymmersam ut. Ägarna kommer därför inte att kunna täcka kollektivtrafikens 

ökade kostnader. Risken är därför mycket stor att trafikhuvudmännen 

tvingas skära ned kollektivtrafiken. I glesbygd kan det innebära att 

människors möjligheter att klara sina dagliga ärenden försvinner och i storstäderna 

allvarliga problem med ökad trängsel och växande svårigheter att 

klara miljömålen. Det behöver därför tillföras mer statliga pengar till kollektivtrafiken. 

I dag ska den interregionala kollektivtrafiken drivas på kommersiella villkor. 

Det gör att SJ, som skall leverera in 13 procent i avkastning till staten, 

måste hålla uppe sina priser och därmed skapas ett resande förbehållet medeloch 

höginkomsttagare. Samtidigt är Rikstrafiken i ekonomisk kris och upphandlar 

bara trafik i mycket begränsad omfattning. 

Om trafikhuvudmännen ska betala kommer endast den trafik som täcker 

sina ena kostnader, som exempelvis den planerade tågtrafiken från Uppsala 

till Arlanda, att kunna utvecklas och drivas. Viktig trafik som till exempel 

Gävle-Uppsala kommer aldrig att komma till stånd. Konsekvensen kommer 

att bli att det länsöverskridande resandet kommer att vara förbehållet medeloch 

höginkomsttagare och män i högre utsträckning än kvinnor. Till detta 

kommer att såväl den regionala som nationella tillväxten kommer att hämmas, 

liksom många människors välfärd. 

Arbetsmarknadsregionernas utvidgning är en nationell angelägenhet och 

ligger därför inom statens ansvar. Staten ska därför bidra till att finansiera den 

länsöverskridande trafiken men ytterligare medel måste tillföras denna sektor 

för att få samma utveckling mellan arbetsmarknader som ligger på var sin sida 

om en länsgräns. 


1) att rikstrafiken tillförs erforderliga medel för att kunna skapa likvärdiga 

förutsättningar för arbetsoch utbildningspendling även för resor över 

länsgräns. 

Lena Österlund 

Sundsvalls arbetarkommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Motion D174 

Västernorrlands partidistrikt 

Länsöverskridande kollektivtrafik 

Vid mellankongressen i april 2004 beslöts att: ”Större arbetsmarknads-, 

bostads-, och utbildningsregioner är en viktig nyckelfaktor för en bra vardag 

och en större frihet för den enskilde, men det ger också företagen bättre möjligheter 

att hitta kvalificerad arbetskraft. Ju fler möjligheter för människor att 

pendla, desto fler företagsetableringar och nya invånare. Därför måste såväl 

vägar som övrig infrastruktur förbättras. 

Men ska arbetskraftsregionerna kunna förstoras på allvar kan pendling 



från dörr till dörr, priserna vara låga, och tidtabellerna passa fler. 





överkomligt pris.” (sidorna 30-31. Politiska riktlinjer, beslutade av mellankongressen 

16-18 april 2004.) 










Arbetspendlingen sker i dag över allt längre sträckor. Detta har ökat 

efterfrågan på förbättrade kommunikationer och gjort det möjligt att bygga ut 

snabb regionaltågstrafik. Denna utveckling stimulerar tillväxten och har stor 

betydelse för människors välfärd genom att de får större möjlighet att arbeta 

och försörja sig utan att behöva flytta och därmed tvingas ryckas upp ur hembygdens 

nära relationer med vänner, bekanta och släktingar. Även samhällets 

kostnader för nyinvesteringar ökar och följden blir ett minskat nyttjande av 

befintliga investeringar beroende på denna framtvingade folkomflyttning. 







grad. I vår vision omfattar denna utveckling inte bara vissa, utan alla, 






till Bålsta och Gnesta som ligger utanför Stockholms län och planering 

pågår för att hösten 2006 starta pendeltågstrafik mellan Uppsala – 

79

80 

Arlanda – Upplands Väsby. Pendlingen Uppsala-Gävle, Gävle-Borlänge och 

mot Sundsvall söderifrån är omfattande och i vissa delar drabbade av höga 

”kommersiella” pendlingstaxor beroende på att en länsgräns måste passeras. 

En pendlingsresa 10 mil söderut från Gävle till Uppsala kostar idag x kronor 

med tåg medan motsvarande resa 16 mil norrut inom länet till Ljusdal kostar 

1200 kronor. 

Organiseringen av samarbetet mellan trafikhuvudmännen är i dag inte 






ökande kostnader. Risken är därför mycket stor att trafikhuvudmännen 











sina egna kostnader, som exempelvis den planerade tågtrafiken från Uppsala 



att bli att det länsöverskridande resandet kommer att vara förbehållet 

medeloch höginkomsttagare och män i högre utsträckning än kvinnor. Till 

detta kommer att såväl den regionala som nationella tillväxten kommer att 

hämmas, liksom många människors välfärd. 




för att få samma utveckling mellan arbetsmarknader som ligger på varsin sida 



1) att Rikstrafiken tillförs erforderliga medel för att kunna skapa likvärdiga 

förutsättningar för arbetsoch utbildningspendling för resor över länsgräns. 

Socialdemokraterna i Västernorrland

Motion D175 

Hofors arbetarekommun 


Vid mellankongressen i april 2004 beslöts att: 





invånare. Därför måste såväl vägar som övrig infrastruktur förbättras. 

Men ska arbetskraftsregionerna kunna förstoras på allvar kan pendling 



från dörr till dörr, priserna vara låga, och tidtabellerna passa fler. 


och kollektivtrafik för att skapa större arbetsoch utbildningsregioner för 

alla. Kollektivtrafiken måste handikappanpassas, priserna hållas tillbaka och 

tidtabellerna passa fler. Det måste vara möjligt att pendla över länsgränserna 

till ett överkomligt pris.” (sidorna30-31, Politiska riktlinjer, beslutade av mellankongressen 

16-18 april 2004.) 















nära relationer med vänner, bekanta och släktingar. Även samhällets 

kostnader för nyinvesteringar ökar och följden blir ett minskat nyttjande av 

befintliga investeringar beroende på denna framtvingade folkomflyttning. 













till Bålsta och Gnesta som ligger utanför Stockholms län och planering 

pågår för att hösten 2006 starta pendeltågstrafik mellan Uppsala – 

81

82 

Arlanda – Upplands Väsby. Pendlingen Uppsala-Gävle, Gävle-Borlänge och 

mot Sundsvall söderifrån är omfattande och i vissa delar drabbade av höga 

”kommersiella” pendlingstaxor beroende på att en länsgräns måste passeras. 

En pendlingsresa 10 mil söderut från Gävle till Uppsala kostar idag x kronor 

med tåg medan motsvarande resa 16 mil norrut inom länet till Ljusdal kostar 

1200 kronor. 







ökande kostnader. Risken är därför mycket stor att trafikhuvudmännen 











sina egna kostnader, som exempelvis den planerade tågtrafiken från Uppsala 




medeloch höginkomsttagare och män i högre utsträckning än kvinnor. Till 

detta kommer att såväl den regionala som nationella tillväxten kommer att 

hämmas, liksom många människors välfärd. 




för att få samma utveckling mellan arbetsmarknader som ligger på varsin sida 



1) att Rikstrafiken tillförs erforderliga medel för att kunna skapa likvärdiga 

förutsättningar för arbetsoch utbildningspendling även för resor över 

länsgräns 

Ewa Zakrisson Karlsson 

Ordförande X-trafik AB och Norrtåg 

Hofors arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Motion D176 

Västerås arbetarekommun 


Vår nationella infrastruktur, som i stor utsträckning byggdes under 1950-, 

1960- och 1970-talen, börjar bli sliten och behöver omfattande underhåll. Vi 

måste fundera på vad det innebär att vägar, järnvägar och städer byggdes för 

industrisamhällets krav och behov. Vilka behov av kommunikation har vi i 

framtiden och vilka villkor ska gälla för ett allt mera frekvent resande till 

exempelvis arbete, studier, upplevelser och förströelse? 

Vid mellankongressen i april 2004 beslöts att: 





invånare. Därför måste såväl vägar som övrig infrastruktur förbättras. Men 

ska arbetskraftsregionerna kunna förstoras på allvar kan pendling inte bara 

vara högavlönade förunnat. För att lågavlönade ska kunna pendla till ett bättre 

jobb måste resandet i kollektivtrafiken vara säkert och tillgängligt från dörr 

till dörr, priserna vara låga, och tidtabellerna passa fler. 





överkomligt pris.” (sidorna 30 – 31 i Politiska riktlinjer, beslutade av mellankongressen 

16-18 april 2004) 

Under de senaste årtiondena har arbetsmarknadsregionerna utvidgats 

kraftigt. Stockholm-Mälardalen inklusive Västerås och andra delar av Västmanland 

räknas allt mera som en sammanhållen funktionell region. På 

samma sätt vidgas den funktionella regionen i Västmanland, särskilt i förhållande 

till Västerås. 

Pendlingen till arbete och/eller studier sker i dag över allt längre sträckor. 

Detta har ökat efterfrågan på förbättrade kommunikationer. I sin tur har 

detta gjort det möjligt att bygga ut snabb regionaltågstrafik. 

Denna utveckling stimulerar tillväxten. Utvecklingen är också betydelsefull 

för människors välfärd och välbefinnande. Förr flyttade man till ett arbete. 

Numera flyttar man till det boende man önskar. Bättre kommunikationer 

och ökad pendling ger goda möjligheter att arbeta och försörja sig utan att 

behöva flytta bort ifrån hembygden och vänner, bekanta och släktingar. I vår 

vision fortsätter denna utveckling i Stockholm-Mälardalen och andra funktionella 

regioner i vårt land. I vår vision I vår vision omfattar denna utveckling 

inte bara höginkomsttagare utan även låg- och medelinkomsttagare och 

både kvinnor och män Vissa pendlingsresor kommer att bli längre räknat i 

kilometer men troligen kortare räknat i effektiv restid. 

För att vår vision ska förverkligas behövs bättre och snabbare kollektivtrafik. 

Därtill måste pendlingen kunna ske till rimliga kostnader om pendling 

till arbete eller studier ska bli ekonomiskt intressant för i synnerhet låg- och 

medelinkomsttagare. 

Under det senaste decenniet har efterfrågan på länsöverskridande resor 

till rimliga priser ökat markant. Allt fler människor är beredda att åka längre 

83

84 

till arbete eller studier förutsatta att den ekonomiska och tidsmässiga uppoffringen 

inte blir för stor. 

Det stora problemet är finansieringen. Trafikhuvudmännen står inför 

stora ekonomiska svårigheter för att klara den inomregionala trafiken. Underskotten 

för trafiken kommer att öka kraftigt under de kommande åren samtidigt 

som ägarnas – d.v.s. kommunernas och landstingen – ekonomiska 

utveckling är bekymmersam. 

Det finns en stor risk att ägarna inte kommer att kunna täcka kollektivtrafikens 

ökande kostnader inom sitt nuvarande uppdrag. Nya kostnader för 

mellanregional trafik är helt omöjlig, när risken är mycket stor att trafikhuvudmännen 

tvingas skära ned den lokala kollektivtrafiken. I dag ska Statens 

Järnvägar (SJ) driva den mellanregionala kollektivtrafiken på kommersiella 

villkor. Därmed skapas ett pendlingsresande mellan exempelvis Västerås och 

Stockholm som i första hand är förbehållet hög- och medelinkomsttagare. Ett 

vanligt månadskort för sträckan Västerås – Stockholm kostar över 3 200 kronor. 

Samma sträcka inom Storstockholm kostar endast 600 kronor. 

Samtidigt är Rikstrafiken i ekonomisk kris och upphandlar bara trafik i 

mycket begränsad omfattning. Man planerar tvärt om stora neddragningar, 

vilket inte minst kan bli starkt negativt för exempelvis den s.k. UVEN (Uppsala 

– Västerås – Eskilstuna – Norrköping) liksom för Tåg i Bergslagen. 

Om trafikhuvudmännen ska betala den mellanregionala trafikens 

utveckling kommer endast den trafik som täcker sina egna kostnader, som 

exempelvis den planerade tågtrafiken från Uppsala till Arlanda, att kunna 

utvecklas och drivas. 

Viktig trafik kommer aldrig att komma till stånd. Konsekvensen kommer 


hög- och medelinkomsttagare. Det betyder också att det framgent blir fler 

män än kvinnor som kan pendla. Till detta kommer att såväl den regionala 

som nationella tillväxten kommer att hämmas, liksom många människors välfärd. 

För att förverkliga vår vision om en funktionell region där allt fler människor 

ges möjlighet att bo där man önskar och arbeta eller studera på en 

annan ort måste mer statliga pengar föras till kollektivtrafiken. I synnerhet 

måste staten ta ett ökat ansvar de utvidgade arbetsmarknadsregionerna ska 

komma mer än ett fåtal till del. 


ligger inom statens ansvar. Staten ska därför ansvara för att ge den länsöverskridande 

trafiken möjlighet att utvecklas, bland annat genom finansiering för 

att nå en rimlig kostnadsnivå. 


1) att staten tar ansvar för den mellanregionala kollektivtrafikens utveckling, 

bland annat genom finansiering, i syfte att göra de utvidgade 

arbetsmarknadsregionerna tillgängliga för människor i alla delar av landet 

på ett jämlikt och rättvist sätt, 

2) att en utredning skyndsamt tillsätts för att ta reda på hur det ska genomföras. 

Mats-Åke Selfors och Åke Hillman, Metalls s-förening i Västerås 

Västerås arbetarekommun har beslutat att anta motionen som sin egen.

Motion D177 

Örebro läns, Södermanlands, Västmanlands, Östergötlands 

och Uppsala läns partidistrikt 











till dörr, priserna vara låga, och tidtabellerna passa fler.” 


gränser. Deras funktionella utbredning är däremot mer otydliga och utvecklas 

hela tiden. Under de senaste årtiondena har arbetsmarknadsregionerna 

utvidgats kraftigt. 






nära relationer med vänner, bekanta och släktingar. 

Möjligheterna att med kollektiva färdmedel pendla långt, effektivt och 

till rimliga kostnader kommer att förbättras betydligt såväl inom som mellan 

regionerna. Människor kommer inte i lika hög grad som tidigare att vara 

beroende av att flytta till större städer för att få tillgång till en varierad och 

dynamisk arbetsmarknad. Vissa arbetsresor kommer att bli längre, i kilometer 

räknat, men utan att restiderna ökar i motsvarande grad. I vår vision omfattar 

denna utveckling inte bara vissa, utan alla, inte bara medeloch högavlönade, 

utan även låginkomsttagare, inte bara män utan också kvinnor. 

Efterfrågan på länsöverskridande resor till rimliga priser ökar, samt att 

kunna åka längre utan att uppoffringen i tid blir alltför stor. Under senare år 

har därför samarbetet mellan trafikhuvudmännen fördjupats när det gäller 

resor över länsgränserna 

Trafikhuvudmännen står inför stora ekonomiska svårigheter för att klara 

den inomregionala trafiken. Underskotten hos trafikhuvudmännen kommer 

att öka kraftigt under de kommande åren, samtidigt som ägarnas, dvs. kommunernas 

och landstingens, ekonomiska utveckling ser mycket bekymmersam 

ut. Det finns en risk att ägarna inte kommer att kunna täcka kollektivtrafikens 

ökande kostnader inom sitt nuvarande uppdrag. Att ta på sig nya 

kostnader för att skapa en rimligt prissatt mellanregional trafik är helt omöjlig, 

när risken är mycket stor att trafikhuvudmännen tvingas skära ned den 

lokala kollektivtrafiken. I glesbygd kan det innebära att människors möjligheter 

att klara sina dagliga ärenden försvinner och i storstäderna allvarliga problem 

med ökad trängsel och växande svårigheter att klara miljömålen. Det 

behöver därför tillföras mer statliga pengar till kollektivtrafiken. 


Det gör att SJ måste hålla uppe sina priser och därmed skapar ett resan- 

85

86 

de förbehållet medeloch höginkomsttagare. Samtidigt är Rikstrafiken i ekonomisk 

kris och försöker lösa detta genom att omprioritera i gjorda åtaganden. 

Något som skapar stora problem i de delar av landet som berörs av detta. 

Om trafikhuvudmännen ska betala den mellanregionala trafikens 

utveckling kommer endast den trafik som täcker sina egna kostnader att 

kunna utvecklas och drivas. Viktig trafik kommer aldrig att komma till stånd. 

Konsekvensen kommer att bli att det länsöverskridande resandet kommer att 

vara förbehållet medeloch höginkomsttagare och män i högre utsträckning 

än kvinnor. Till detta kommer att såväl den regionala som nationella tillväxten 

kommer att hämmas, liksom många människors välfärd. 


ligger därför inom statens ansvar. Staten ska därför ansvara för att ge den länsöverskridande 

trafiken möjlighet att utvecklas, bland annat genom finansiering 

för att nå en rimlig kostnadsnivå. 

Vi yrkar därför: 


bland annat genom finansiering, i syfte att göra de utvidgade 

arbetsmarknadsregionerna tillgängliga för människor i alla delar av landet 


2) att en utredning skyndsamt tillsätts för att ta reda på hur det ska genomföras. 

Socialdemokraterna i Örebro län, Socialdemokraterna i Sörmland, Socialdemokraterna 

i Västmanland, Socialdemokraterna i Östergötland och Socialdemokraterna 

i Uppsala län 

Motion D178 












till dörr, priserna vara låga, och tidtabellerna passa fler. 





överkomligt pris.” (sidorna30-31, Politiska riktlinjer, beslutade av mellankongressen 

16-18 april 2004.) 


gränser. Deras funktionella utbredning är däremot mer otydliga och



består i dag av hela Stockholms och Uppsala län samt Flera 

kommuner i Västmanland och Sörmland. På samma sätt sker utvidgningar i 

Gävleborg, bland annat i förhållande till Uppsala. 



snabb regionaltrågstrafik. Denna utveckling stimulerar tillväxten och har stor 



nära relationer med vänner, bekanta och släktingar. 










Efterfrågan på länsöverskridande resor till rimliga priser ökar, samt att 

kunna åka längre utan att uppoffringen i tid blir alltför stor. Under senare år 

har därför samarbetet mellan trafik-huvudmännen fördjupats när det gäller 

resor över länsgränserna. Storstockholms Lokaltrafik, SL, har pendeltågstrafik 

till Bålsta och Gnesta som ligger utanför Stockholms län och planering pågår 

för att hösten 2006 starta pendeltågstrafik mellan Uppsala – Arlanda – Upplands 

Väsby. I samarbeten som Tåg i bergslagen, Norrtåg och Mälardalstrafiken 

sker en utveckling av resandet som ingen kunde förutse för tio år sedan. 



står inför stora ekonomiska svårigheter för att klara den inomregionala 

trafiken. Underskotten hos trafikhuvudmännen kommer att öka kraftigt 

under de kommande åren, samtidigt som ägarnas, dvs. kommunernas och 

landstingens, ekonomiska utveckling ser mycket bekymmersam ut. Det finns 

en risk att ägarna inte kommer att kunna täcka kollektivtrafikens ökande 

kostnader inom sitt nuvarande uppdrag. Att ta på sig nya kostnader för att 

skapa en rimligt prissatt mellanregional trafik är helt omöjlig, när risken är 

mycket stor att trafikhuvudmännen tvingas skära ned den lokala kollektivtrafiken. 

I glesbygd kan det innebära att människors möjligheter att klara sina 

dagliga ärenden försvinner och i storstäderna allvarliga problem med ökad 

trängsel och växande svårigheter att klara miljömålen. Det behöver därför tillföras 

mer statliga pengar till kollektivtrafiken. Särskilt om de utvidgade 

arbetsmarknadsregionerna ska komma mer än ett fåtal till del. 



måste hålla uppe sina priser och därmed skapar ett resande förbehållet medeloch 


bara trafik i mycket begränsad omfattning. Man planerar tvärt om 

stora neddragningar. 

Om trafikhuvudmännen ska betala den mellanregionala trafikens utveckling 

kommer endast den trafik som täcker sina egna kostnader, som 

87

88 

exempelvis den planerade tågtrafiken från Uppsala till Arlanda, att kunna 

utvecklas och drivas. Viktig trafik kommer aldrig att komma till stånd. Konsekvensen 

kommer att bli att det länsöverskridande resandet kommer att vara 

förbehållet medeloch höginkomsttagare och män i högre utsträckning än 

kvinnor. Till detta kommer att såväl den regionala som nationella tillväxten 

kommer att hämmas, liksom många människors välfärd. 


ligger därför inom statens ansvar. Staten ska därför ansvara för att ge den länsöverskridande 

trafiken möjlighet att utvecklas, bland annat genom finansiering 

för att nå en rimlig kostnadsnivå. 

Vi yrkar därför 


bland annat genom finansiering, i syfte att göra de utvidgade arbetsmarknadsregionerna 

tillgängliga för människor i alla dela av landet 


2) att en utredning skyndsamt tillsätts för att ta reda på hur det ska genomföras 

Anna Berger Kettner, Börje Westlund och Carina Moberg 


Motion D179 




Den är helt enkelt nödvändig för att samhällena skall fungera. 

På mindre orter är kollektivtrafiken oftast ett alternativ för dem som inte 

har tillgång till bil. Kollektivtrafiken i form av regionaltåg och långväga bussar 

har under de senaste åren fått en ny och viktig roll för regional utveckling 

och tillväxt. Ungdom och kvinnor är de stora utnyttjarna av kollektivtrafik. 

Kollektivtrafiken är därför viktig sett ur såväl jämställdhets- som jämlikhetssynpunkt. 













Socialdemokratiska föreningen City i Örebro föreslår:




Motion D180 


Jämtlands, Västernorrlands och Norrbottens partidistrikt 

Järnväg för tillväxt och utveckling i hela landet 

Trots de stora satsningar som görs i järnvägsinfrastruktur är många järnvägssträckor 

i skogslänen i stort behov av upprustning. Med en högre kvalitet på 

infrastrukturen förbättras starkt möjligheterna till en utvecklad järnvägstrafik 

som i sin tur förbättrar människors möjligheter att pendla till arbete och studier. 

Ett utvecklat järnvägsnät förbättrar också industrins möjligheter att frakta 

godset på järnväg. Vi tror dock inte att det räcker att staten satsar på att 

utveckla infrastrukturen. Staten måste också ta ansvar för att upprätthålla en 

väl fungerande järnvägstrafik. 

Godstrafik 

Näringslivets behov av snabba och effektiva transporter har ökat snabbt under 

senare år. Av miljöskäl är det ytterst angeläget att en så stor andel som möjligt 

av godstrafiken går på järnväg och inte läggs på lastbil. Det är därför nödvändigt 

att man vid fördelningen av anslag till järnvägsinvesteringar ger godstrafiken 

en betydligt högre prioritet än vad som tidigare gjorts. Det är också 

nödvändigt att utveckla ett bra nät av kombiterminaler som kan utgöra 

omlastningsplatser för gods fraktat på landsväg till fortsatt frakt på järnväg 

eller med sjöfart. 

Ett problem när det gäller godstransporter på järnväg är de mycket 

snabbt stigande priserna och den ovilja som finns hos tågoperatörerna att över 

huvud taget bedriva godstrafik på vissa orter. Detta är ett stort bekymmer 

såväl ur regionalpolitisk som ur miljöpolitisk synpunkt. Det finns därför 

anledning att överväga att från samhällets sida upphandla olönsam godstrafik 

på järnväg på samma sätt som man i dag upphandlar olönsam persontrafik. 

Persontrafik 

Tack vare stora satsningar på regionaltåg och snabbtåg har järnvägstrafiken de 

senaste åren haft stor betydelse för den regionala utvecklingen. Trots det kan 

man konstatera att utvecklingen av större arbetsmarknadsregioner hämmas av 

alltför höga pendlingskostnader och bristfälligt trafikutbud på många sträckor. 

Det är uppenbart att kopplingen mellan infrastruktursatsningar och trafikering 

måste stärkas. I ett framtida trafiksystem måste infrastruktursatsningarna 

följas upp med väl fungerande trafikering som byggs upp från ett samhällsekonomiskt 

perspektiv. Det är viktigt att skapa ett sammanhållet trafiksystem 

som dels ger förbättrade pendlingsmöjligheter och regionförstoring 

och dels ger goda tågförbindelser till övriga regioner i landet. 

Om detta ska vara möjligt i framtiden kan inte SJ:s ensamrätt på tågtrafik 

utan några trafikeringsskyldigheter fortsätta att bestå som i dag. Den som 

får rätt att bedriva trafik på en sträcka måste också åläggas att upprätthålla en 

89

90 

väl fungerande tågtrafik till rimliga priser. En sådan trafik måste läggas upp 

och planeras i samråd med trafikhuvudmännen i de län som berörs av trafiken. 

Med tanke på tågtrafikens stora samhällsekonomiska betydelse är det 

inte acceptabelt att en enskild operatör själv kan besluta om tidtabell, turtäthet 

och övrigt serviceutbud. De berörda länen måste ha ett avgörande inflytande 

på hur tågtrafiken ska utformas. 

För att kunna utveckla hela landet är det nödvändigt att ta tillvara den 

utvecklingskapacitet som ligger i den stora satsning på järnvägsinfrastruktur 

som nu genomförs. Därför måste staten och regionerna gemensamt utarbeta 

långsiktiga strategiska trafikförsörjningsprogram som kopplas till de regionala 

utvecklingsprogrammen. 

Det är viktigt att samordning sker mellan olika operatörer och att tågtrafiken 

samlas till ett trafiksystem där all interregional och regional tågtrafik 

ingår. Ett sådant trafiksystem måste även integreras med den regionala och 

interregionala busstrafiken för att bli optimalt. 

Vi föreslår därför att kongressen beslutar 

1) att uppdra till regeringen att utreda möjligheten att från samhällets sida 

upphandla olönsam godstrafik på järnväg på samma sätt som man i dag 

upphandlar olönsam persontrafik, 

2) att den som får rätt att bedriva tågtrafik på en sträcka också åläggs att 

upprätthålla en väl fungerande tågtrafik till rimliga priser, 

3) att staten och regionerna gemensamt utarbetar långsiktiga strategiska 

trafikförsörjningsprogram som kopplas till de regionala utvecklingsprogrammen, 

4) att tågtrafiken samlas till ett trafiksystem där all interregional och regional 

tågtrafik ingår och integreras med den regionala och interregionala 

busstrafiken. 







Socialdemokraterna i Norrbotten 

Kristina Zakrisson 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D283, D284 och D285 

(finansiering av investeringar) 

D283 (Ängelholms arbetarekommun) yrkar att partikongressen beslutar 

att uppdra åt partistyrelsen att ta initiativ till att en bättre och mer hållbar 

finansieringsmodell tas fram för långsiktiga investeringar i vägar och järnvägar. 

D284 (Västerviks arbetarekommun) yrkar att socialdemokraterna 

utarbetar en budgetmodell som gör att det finns en buffert i statens finanser 

som kan användas till akuta åtgärder. D285 (Munkfors arbetarekommun) 

anser att förskotteringar i alla dess former inte skall förekomma.

Många har varit engagerade i framtagandet av de infrastrukturplaner 

som fastställdes våren 2004. Partistyrelsen har stor förståelse för att de 

som varit engagerade i syfte att realisera konkreta projekt som sedan inte 

rymdes inom planeringsramarna blev besvikna. Givetvis blir besvikelsen 

på ett sätt ännu större när projekt som rymdes inom ramen sedan inte realiseras. 

Det speglar planeringens problem. Vi måste ha ett långsiktigt mål 

tydligt för oss, samtidigt som vi måste vara beredda att reagera på förändringar 

i vår omvärld. Förändringar som vi inte själva rår över, kan förutse 

eller påverka. 

På samma sätt som det naturligtvis finns förväntningar om att den 

långsiktiga planeringen skall ligga fast så finns också förväntningar på att 

insatser ska kunna göras när situationen förändras och behov som inte 

kunnat förutses uppstår. Finansieringen av infrastrukturen sker idag 

genom anslag som fastställs av riksdag och regering. I själva verket bestäms 

alltså det slutliga resultatet av planerna varje år vid fastställandet av 

den statliga budgeten. Vid sidan av det används idag ett antal redskap för 

att skapa större flexibilitet. Bland annat sker viss finansiering genom lån 

från riksgäldskontoret. Förskottering används också för att möjliggöra 

tidigareläggning av angelägna investeringar, framförallt av vägar. För att 

inte det redskapet ska omintetgöra den planeringsprocess som regering 

och riksdag har fastställt, och som tar sin utgångspunkt i de transportpolitiska 

målen, söker myndigheterna prioritera projekt som ligger tidigare i 

planen – snarare än projekt som ligger senare – när ansökan om förskottering 

prövas. Om vi vill ha handlingsutrymme i framtiden är det dock 

nödvändigt att förskottering och lånefinansiering inte upptar för stor del 

av de långsiktiga planerna. Båda finansieringsformerna innebär ökade 

kostnader. Lånefinansiering leder till räntekostnader för staten, vilket därmed 

begränsar framtida ekonomiskt handlingsutrymme. Förskottering 

belastar budgetarna i de kommuner som väljer och får möjlighet att förskottera 

en investering. 

Det system som i dag används för planering och genomförande av 

investeringar i infrastrukturen speglar de sätt på vilka man sökt möta krav 

på både långsiktighet och flexibilitet. Partistyrelsen menar att det system 

vi har idag knappast är optimalt och att det måste utvecklas kontinuerligt. 

Det kommer sannolikt alltid att spegla den nödvändiga balansgången 

mellan långsiktighet och behov av flexibilitet. I det perspektivet är förskottering 

enligt de principer som tillämpas idag ett sätt att möta två delvis 

motstridiga krav utan att äventyra de mål som riksdag och regering lagt 

fast. För närvarande pågår ett arbete för att ytterligare utveckla planeringssystemet. 

I det arbetet tas tidigare erfarenheter tillvara och då kommer 

både behovet av långsiktighet och flexibilitet att beaktas. 

Partistyrelsen föreslår kongressen besluta 

1) att avslå motion D285, 


partistyrelsens yttrande. 

91

92 

Motion D283 

Ängelholms arbetarekommun 

Nya modeller behövs för långsiktiga satsningar på vägar och järnvägar. 

Enligt vår uppfattning är det nu dags att vi socialdemokrater tar initiativ till 

en ordentlig diskussion om hur de långsiktiga investeringarna i vägar och 

järnvägar ska finansieras. För oss är det alldeles uppenbart att vi inte kan fortsätta 

med det arbetssätt och de planeringsmodeller vi har idag för investeringar 

i vägar och järnvägar. Det som har skett med den viktiga pulsådern i våra 

fyra län E 22 är ett påtagligt exempel på det ohållbara med dagens modell. 

E 22 från Malmö till Norrköping har en mycket stor betydelse för sydöstra 

Sverige. De fyra berörda länen Skåne, Blekinge, Kalmar och Östergötland 

och dess kommuner och företag har länge arbetat för en utbyggnad av E 22. 

Det råder en bred politisk enighet i de fyra länen om hur viktigt det är 

med en utbyggnad av E 22. I den nu aktuella planen ingår en utbyggnad i den 

södra delen för 700 miljoner kronor. Det är otillräckligt med hänsyn till att de 

stora behov som finns i Blekinge, Kalmar och Östergötlands län inte har tillgodosetts. 

Om full effekt ska uppnås måste investeringar göras på hela E 22. 

Men inte ens de investeringar som vi trodde var klara och som vi har hälsat 

med tillfredsställelse, även om de är otillräckliga, blir nu av. De 700 miljoner 

som avsatts kommer i stället att investeras i Västsverige och Trollhättan 

som ett led i ansträngningarna att stärka svensk bilindustris konkurrenskraft. 

Det finns nog ingen som motsätter sig investeringar i Västsverige. Att 

landets bilindustri klarar konkurrensen berör många människor och är en 

riksangelägenhet. Men det är inte rimligt att dessa satsningar sker på bekostnad 

av andra landsändar som har lika stora eller ännu större problem. 

Men det räcker inte med kritik. Det gäller att se framåt och försöka hitta 

konstruktiva lösningar. 

För oss är det alltså uppenbart att vi inte kan fortsätta med den finansieringsmodell 

vi har idag för infrastrukturinvesteringarna. Under flera år har 

politiker, kommuner, länsstyrelser, regionala organ, fackliga organisationer 

med flera, med flera lagt ner ett omfattande arbete på den infrastrukturplan 

som skulle gälla för perioden 2004-2015. Planen läggs fast, men efter tio 

månader ändras förutsättningarna totalt. 

Vi har sagt att för planperioden ska 383 miljarder kronor fördelas. Men 

vad är det egentligen för substans i de siffrorna? 

En planperiod för 2004-2015 ger intryck av ett långsiktigt tänkande. Det 

är naturligtvis bra. Är det någonstans som det behövs långsiktighet är det när 

det handlar om investeringar i vägar och järnvägar. Men som det är nu blir det 

mest teori av de fina planerna. 

Vi vill än en gång understryka att vi inte motsätter oss satsningar i Västsverige 

och i Trollhättan. Och debatten gäller inte bara E 22, även om den 

självklart är angelägen för oss. 

Nej, i stället handlar det om att vi måste ha ett system som innebär att 

de långsiktiga investeringsplanerna genomförs enligt den prioritering som har 

gjorts. Samtidigt är det nödvändigt att ekonomiska buffertar införs i budgetarbetet 

så att särskilda insatser, som de i Västsverige, kan göras när det uppstår 

ett behov. 

Det är dags att vi socialdemokrater tar initiativ till en ordentlig diskussion 

om denna viktiga framtidsfråga med syfte att hitta en bättre fungerande 

modell för långsiktiga investeringar i vägar och järnvägar.

Med hänvisning till ovanstående hemställs 

1) att partikongressen beslutar att uppdra åt partistyrelsen att ta initiativ till 

att en bättre och mer hållbar finansieringsmodell tas fram för långsiktiga 

investeringar i vägar och järnvägar. 

Christer Adelsbo, Kerstin Engle, Anders Bengtsson, Ulla Wester, Göran S 

Persson 

Ängelholms arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D284 

Västerviks arbetarekommun 

Nya modeller behövs för långsiktiga satsningar på vägar och järnvägar 

E 22 från Malmö till Norrköping har en mycket stor betydelse för sydöstra 

Sverige. De fyra berörda länen Skåne, Blekinge, Kalmar och Östergötland 

och dess kommuner och företag har länge arbetat för en utbyggnad av E 22. 

Det råder en bred politisk enighet i de fyra länen om hur viktigt det är 

med en utbyggnad av E 22. I den nu aktuella planen ingår en utbyggnad i den 

södra delen för 700 miljoner kronor. Det är otillräckligt med hänsyn till att de 

stora behov som finns i Blekinge, Kalmar och Östergötlands län inte har tillgodosetts. 

Om full effekt ska uppnås måste investeringar göras på hela E 22. 

Men inte ens de investeringar som jag trodde var klara och som jag har 

hälsat med tillfredsställelse, även om de är otillräckliga, blir nu av. De 700 miljoner 

som avsatts kommer i stället att investeras i Västsverige och Trollhättan 

som ett led i ansträngningarna att stärka svensk bilindustris konkurrenskraft. 

Det finns nog ingen som motsätter sig investeringar i Västsverige. Att 

landets bilindustri klarar konkurrensen berör många människor och är en 

riksangelägenhet. Men det är inte rimligt att dessa satsningar sker på bekostnad 

av andra landsändar som har lika stora eller ännu större problem. 

Men det räcker inte med kritik. Det gäller att se framåt och försöka hitta 

konstruktiva lösningar. 

För mig är det alldeles uppenbart att vi inte kan fortsätta med det arbetssätt 

och de planeringsmodeller vi har idag för infrastrukturinvesteringarna. 

Under flera år har politiker, kommuner, länsstyrelser, regionala organ, fackliga 

organisationer med flera, lagt ner ett omfattande arbete på den infrastrukturplan 

som skulle gälla för perioden 2004-2015. Planen läggs fast, men efter 

tio månader ändras förutsättningarna totalt. 

Vi har sagt att för planperioden ska 383 miljarder fördelas. Men vad är 

det egentligen för substans i de siffrorna? 

En planperiod för 2004-2015 ger intryck av ett långsiktigt tänkande. Det 

är naturligtvis bra. Är det någonstans som det behövs långsiktighet är det när 

det handlar om investeringar i vägar och järnvägar. Men som det är nu blir det 

mest teori av de fina planerna. 

Jag vill än en gång understryka att jag inte motsätter mig satsningar i 

Västsverige och i Trollhättan. Och debatten gäller inte bara E 22, även om 

den självklart är angelägen för oss. 

Nej, i stället handlar det om att vi måste ha ett system som innebär att 

de långsiktiga investeringsplanerna genomförs enligt den prioritering som har 

93

94 

gjorts. Samtidigt är det nödvändigt att ekonomiska buffertar införs i budgetarbetet 

så att särskilda insatser, som de i Västsverige, kan göras när det uppstår 

ett behov. 

Det är nu dags att vi socialdemokrater tar initiativ till en ordentlig diskussion 

om hur de långsiktiga investeringarna i vägar och järnvägar ska finansieras. 

Med stöd av ovanstående hemställs: 

1) att socialdemokraterna utarbetar en budgetmodell som gör att det finns 

en buffert i statens finanser som kan användas till akuta åtgärder. 

Krister Örnfjäder 

Västerviks arbetarekommunen beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D285 

Munkfors arbetarekommun 

Generell välfärd eller välfärd för de som har ekonomiska muskler 

Länge har det pågått en smygande tendens inom våra olika välfärdsverktyg. 

Flera kommuner gör det som man anser vara bra för sina invånare och också 

för regionen. Tyvärr är det så att många gånger har de goda intentionerna 

också andra konsekvenser för Övriga välfärdsnyttjare och för dem kan det bli 

det motsatta. 

Ideologiska grunder 

Det är viktigt att vi som socialdemokrater tar upp en diskussion angående förskotteringar 

i alla dess former. Regeringen har till en viss del accepterat företeelsen, 

men det är ytterst en fråga om ideologi när man till exempel accepterar 

att 30 procent av Vägverkets investeringar kan finansieras genom förskotteringar. 

Är det så att 30 procent av dessa investeringar kan bli 40 eller 50 procent 

om några år? Kan vi acceptera att förskotteringar börjar att användas 

även inom sjukvården? Var går den ideologiska gränsen? 

I vårt partiprogram kan vi hitta vägledning i denna fråga: 

”Frihet handlar därför både om individuella fri- och rättigheter och om sådana 

samhälleliga strukturer, som ger individen faktiska möjligheter att växa och 

utvecklas och delta i samhällsarbetet på lika villkor med alla andra”. Kan vi 

tala om att vi utvecklas på lika villkor om vi, redan i grundförutsättningarna, 

accepterar att Vägverkets investeringsramar tillåter att 30 procent av investeringarna 

görs av dem som har ekonomiska möjligheter. Är nästa område, där 

vi kommer att acceptera dessa olika förutsättningar Landstinget? Ska de som 

har råd att köpa sig verksamheter inom Landstinget få 30 procent eller 40 

procent av Landstingets investeringsbudget? 

Regeringens syn på förskotteringar på vägar 

Vägverket får tidigarelägga byggande av allmänna vägar, där förskottering 

(lån) sker från kommuner eller enskilda. Den sammanlagda summan av förskotteringarna 

får ej överstiga 30 procent av Vägverkets samlade investeringsanslag. 

Regeringen beslutar varje år i december månad, i samband med regle-

ingsbrevet, om förutsättningarna for förskotteringar under det kommande 

året. Då görs en avvägning mellan nyttan med att kunna tidigarelägga investeringar 

och nyttan med att inte binda upp allt för stort framtida utrymme i 

statsbudgeten för återbetalning av förskotteringar. 

Värmlands perspektiv 

I vårt län har vi länge kämpat med frågorna om infrastruktur. Vi vet att vi som 

län betraktat inte har fått reella möjligheter till utveckling. I många fall har 

dessa förskotteringar varit positiva för länet som helhet. Det är inte annat än 

rätt att vi har kunnat skapa utrymme för utveckling av vår infrastruktur, men 

det är ändå så att frågan måste anses vara av principiell betydelse och inte 

minst ideologisk när företeelsen börjar ta oanade former och med detta oanade 

konsekvenser för individen. Det är individen som allra sist är den som 

drabbas av dessa olika förutsättningar som förskotteringar ger, beroende på 

var den bor just för tillfället. Man kan inte bortse från det faktum att de kommuner 

som kan ”låna” pengar till Vägverket, flyttar ner de kommuner som 

inte har möjlighet till förskottering på prioriteringslistan. Är det så vi skapar 

goda förutsättningar för alla våra kommuner? 

Med hänvisning till ovanstående föreslår jag att kongressen beslutar att: 

1) att skicka motionen till partistyrelsen för att de ska verka för att förskotteringar 

i alla dess former inte ska förekomma 

Héctor Vallejos 

Munkfors arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D181, D182, D183, D184, 

D185, D186 och D187 (gynna kollektivtrafiken m.m.) 

Motionerna D181 (Orust arbetarekommun), D182 (Arbetarekommun 

Väst, Göteborg) och D184 (Örebro arbetarekommun) yrkar att kongressen 

ger partistyrelsen i uppdrag att skyndsamt utreda hur man på bästa sätt 

utformar ett skattesystem som gynnar det kollektiva resandet. Motion 

D183 (Lunds arbetarekommun) yrkar att partikongressen beslutar att ge 

partistyrelsen i uppdrag att skyndsamt utreda hur man på bästa sätt utformar 

ett skattesystem som gynnar det kollektiva resandet och bidrar till att 

visionen om ”det gröna folkhemmet” förverkligas. Motionen D185 (Helsingborgs 

arbetarekommun) föreslår att partiet verkar för att man nationellt 

utreder möjligheterna att bygga upp miljövänliga, hållbara och attraktiva 

transportsystem i våra större kommuner. I motion D186 (Orust arbetarekommun) 

yrkas att kongressen ställer sig bakom motionen som innebär 

ökad uppmärksamhet och ökade resurser till kollektivrelaterad forskning. 

Motion D187 (Lunds arbetarekommun) yrkar att kongressen uppdrar åt 

partistyrelsen att verka för ökad uppmärksamhet samt ökade resurser till 

kollektivtrafikrelaterad forskning i enlighet med intentionerna i motionen. 

Att minska transportsystemets miljöpåverkan har en avgörande betydelse 

för vårt långsiktiga arbete för det gröna folkhemmet. Genom att på 

olika sätt göra såväl den korta som långväga kollektivtrafiken mer attraktiv 

finns en stor potential att minska biltrafikens utsläpp. 

Partistyrelsen delar motionärernas syn att människors användning av 

kollektiva transportsätt ska stimuleras. Vi behöver få fler att vilja använda 

95

96 

sig av det kollektiva resandet. 

Skatteinstrumentet är i många fall ett effektivt verktyg för att påverka 

människors beteende och levnadsmönster. Inte minst är skatteinstrumentet 

viktigt i vårt arbete för ett hållbart samhälle. Genom att gynna mer 

miljövänliga varor och tjänster påverkar vi samhällsutvecklingen i en mer 

hållbar riktning. 

Ur skattesynpunkt är kollektivtrafiken redan i dag gynnad. Kollektivtrafik 

är belagd med den lägsta momssatsen, sex procent. Någon ytterligare 

sänkning är svår att förena med EU:s regler, eftersom ett medlemsland 

endast får ha högst tre olika momssatser. I Sverige finns momssatserna 6, 

12 och 25 procent. Att införa ännu en momssats är inte möjlig med 

dagens regler. Dessutom skulle en ytterligare momssänkning innebära ett 

betydande skattebortfall. 

Partistyrelsen vill framhålla att det krävs flera viktiga åtgärder för att 

öka det kollektiva resandet. Att endast se till skattesystemet innebär en 

begränsning. Partistyrelsen vill särskilt betona att för att fler ska använda 

sig av kollektivtrafiken är det viktigt att kollektivtrafiken motsvarar de 

behov som människor, både män och kvinnor, har. Det handlar om tillgänglighet, 

samordnade tidtabeller, hög kvalitet, trygga stationer och rätt 

trafikupplägg. De socialdemokratiska företrädarna i kommun, landsting, 

regionförbund, riksdag och regering har ett stort ansvar att fortsätta verka 

för att kollektivtrafiken utvecklas i sådan riktning att allt fler människor 

väljer att genomföra sina resor kollektivt. 

Som ett led i detta fördelar regeringen statsbidrag till regional kollektivtrafik 

– resecentrum, hållplatser etc. I regeringens infrastrukturproposition 

2001 beslutades att en försöksverksamhet inom den lokala kollektivtrafiken 

skulle genomföras. Vägverket fick i uppdrag att hitta lämpliga 

kommuner för detta. Vägverket har därefter utsett kommuner som därmed 

får rätt till friare användning av stats-bidragen för kollektivtrafik på 

väg i ett begränsat antal kommuner. 

Utvecklingen av en attraktiv kollektivtrafik kräver också forskning, 

förnyelse och kunskapsutveckling. Partistyrelsen delar motionärernas syn 

om att innovationstakten inom kollektivtrafiksektorn behöver förbättras. 

Innovation inom kollektivtrafiken är viktig för att åstadkomma allt bättre 

trafikutbud för de resurser som görs tillgängliga, främst av trafikhuvudmännen, 

men också av staten genom Rikstrafiken. Hur mycket resurser 

som ska satsas på forskning på kollektivtrafikområdet kan förändras över 

tid och ska vägas mot andra angelägna forskningsområden. 

I den parlamentariska så kallade Kollektivtrafikkommitténs betänkande, 

”Kollektivtrafik med människan i centrum”, lyfts flera förslag på 

åtgärder fram för att öka kollektivtrafikens attraktionskraft. Kommittén 

förslår också insatser inom forskning, utveckling och demonstration och 

ökad samverkan mellan finansiärer, branschaktörer och forskare. Partistyrelsen 

anser att Kollektivtrafikkommitténs underlag bör ligga till grund 

för ytterligare överväganden innan ytterligare utredningar tillsätts. 


1) att avslå motionerna D181, D182, D183, D184 och D185, 


partistyrelsens utlåtande.

Motion D181 


Skattelättnader för kollektivtrafik 

För att kunna realisera det gröna folkhemmet förutsätts bättre skattevillkor 

för kollektivtrafiken. Det förslag om höjning av momsen för kollektivtrafik 

som är föremål för utredning är helt fel väg att gå. 

Ett annat mycket bättre förslag är: Sänk momsen till noll procent. En 

sänkning av momsen för kollektivtrafik från sex till noll procent vore ett 

utmärkt sätt att visa att man menar allvar med visionen ”det gröna folkhemmet”. 

Sänkningen skulle möjliggöra offensiva satsningar på ett ökat utbud av 

kollektivtrafik och därmed locka fler resenärer att välja detta alternativ 

Kollektivtrafiken har de senaste åren drabbats av höga höjningar av dieselskatten. 

Majoriteten av bussflottan körs på diesel då det är mest energieffektivt, 

och för att det ännu så länge oftast är för dyrt att bara köra med alternativa 

bränslen., Stoppa därför fortsatta dieselskattehöjningar för bussar, och 

satsa stort på forskning och utveckling så att vi så snabbt som möjligt får fram 

miljövänligare alternativ. 

Gör bussars fordonsskatt miljövänlig 

Fordonsskatten bör grundas på bussens utsläppsvärde och systemet måste stimulera 

till kontinuerliga miljösatsningar. Ju renare fordon man har desto lägre 

fordonsskatt ska man behöva betala. Genom att beskatta utsläpp skapas en 

attraktiv morot för investeringar i reningsteknik och moderna fordon. 

Slopa förmånsbeskattningen på biljetter i kollektivtrafiken och förbättra 

avdragsmöjligheterna. Företag måste ges möjligheten att subventionera resor 

med kollektivtrafik för sina anställda, utan att de anställda förmånsbeskattas 

och enskilda personers skatteavdrag bör göras efter vilket avstånd de reser och 

inte efter vilket transportslag man väljer för sin resa. 

Motionen berör några av de skatteområden som belastar och försvårar 

utvecklingen av kollektivtrafiken. Ett ökat kollektivt resande bidrar till att 

visionen om ”det gröna folkhemmet” kan förverkligas . 


1) att kongressen ger partistyrelsen i uppdrag att skyndsamt utreda hur man 

på bästa sätt utformar ett skattesystem som gynnar det kollektiva resandet. 



Motion D182 

Arbetarekommun Väst, Göteborg 


För att kunna realisera de gröna folkhemmet förutsätts bättre skattevillkor för 

kollektivtrafiken. Det förslag om höjning av momsen för kollektivtrafik som 

är föremål för utredning är helt fel väg att gå. 

Ett annat mycket bättre förslag är: Sänk momsen till noll procent. En 

sänkning av momsen för kollektivtrafik från sex till noll procent vore ett ut- 

97

98 

märkt sätt att visa att man menar allvar med visionen ”det gröna folkhemmet”. 

Sänkningen skulle möjliggöra offensiva satsningar på ett ökat utbud av 

kollektivtrafik och därmed locka fler resenärer att välja detta alternativ. 

Kollektivtrafiken har de senaste åren drabbats av höga höjningar av dieselskatten 

. Majoriteten av bussflottan körs på diesel då det är mest energieffektivt 


bränslen. Stoppa därför fortsatta dieselskattehöjningar för bussar, och 



Gör bussars fordonsskatt miljövänlig. Fordonsskatten bör grundas på 

bussens utsläppsvärde och systemet måste stimulera till kontinuerliga miljösatsningar. 

Ju renare fordon man har, desto lägre fordonsskatt ska man behöva 

betala. Genom att beskatta utsläpp skapas en attraktiv morot för investeringar 

i reningsteknik och moderna fordon. 


avdragsmöjligheterna. Företag måste ges möjligheten att subventionera resor 










Leif Blomqvist 

Arbetarekommun Väst beslutade att anta motionen som sin egen. 

Motion D183 

Lunds arbetarekommun 


För att kunna realisera det gröna folkhemmet förutsätts bättre skattevillkor 

för kollektivtrafiken. De förslag till höjning av momsen för kollektivtrafik 

som är föremål för utredning är en fel väg att gå. 

Ett bättre förslag är: Sänk momsen till noll procent. En sänkning av 

momsen för kollektivtrafik från sex till noll procent vore ett utmärkt sätt att 

visa att man menar allvar med visionen ”det gröna folkhemmet”. Sänkningen 

skulle möjliggöra offensiva satsningar på ett ökat utbud av kollektivtrafik och 

därmed locka fler resenärer att välja detta alternativ. 

Kollektivtrafiken har de senaste åren drabbats av höga höjningar på dieselskatten. 

Majoriteten av bussflottan körs på diesel då det är mest energieffektivt 


bränslen. Stoppa därför fortsatta dieselskattehöjningar för kollektivtrafikens 

bussar, och satsa på forskning och utveckling så att vi så snabbt som 

möjligt får fram ännu miljövänligare alternativ. 

Gör bussars fordonsskatt miljövänlig. Fordonsskatten bör grundas på

ussens utsläppsvärde och systemet måste stimulera till kontinuerliga miljösatsningar. 

Ju renare fordon man har desto lägre fordonsskatt ska man behöva 

betala. Genom att beskatta utsläpp skapas en attraktiv morot för investeringar 

i reningsteknik och moderna fordon. 


avdragsmöjligheterna Företag måste ges möjligheten att subventionera resor 




Jag yrkar partikongressen beslutar: 

1) att ge partistyrelsen i uppdrag att skyndsamt utreda hur man på bästa sätt 

utformar ett skattesystem som gynnar det kollektiva resandet och bidrager 

till att visionen om ”det gröna folkhemmet” förverkligas. 

Solveig Ekström-Persson 

Lunds arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D184 



För att kunna realisera de gröna folkhemmet föreutsätts bättre skattevillkor 

för kollektivtrafiken. Det förslag om höjning av momsen för kollektivtrafik 

som är föremål för utredning är helt fel väg att gå. Ett annat mycket bättre 

förslag är: Sänk momsen till noll procent. En sänkning av momsen för kollektivtrafik 

från sex till noll procent vore ett utmärkt sätt att visa att man menar 

allvar med visionen ”det gröna folkhemmet”. Sänkningen skulle möjliggöra 

offensiva satsningar på ett ökat utbud av kollektivtrafik och därmed locka fler 

resenärer att välja detta alternativ. 

Kollektivtrafiken har de senaste åren drabbats av höga höjningar av dieselskatten. 

Majoriteten av bussflottan körs på diesel då det är mest energieffektivt 


bränslen. Stoppa därför fortsatta dieselskattehöjningar för bussar, och 



Gör bussars fordonsskatt miljövänlig 

Fordonsskatten bör grundas på bussens utsläppsvärde och systemet måste stimulera 

till kontinuerliga miljösatsningar. Ju renare fordon man har desto lägre 

fordonsskatt ska man behöva betala. Genom att beskatta utsläpp skapas en 

attraktiv morot för investeringar i reningsteknik och moderna fordon. 


avdragsmöjligheterna. 

Företag måste ges möjligheten att subventionera resor med kollektivtrafik 

för sina anställda, utan att de anställda förmånsbeskattas och enskilda personers 

skatteavdrag bor göras efter vilket avstånd de reser och inte efter vilket 

transportslag man väljer för sin resa. 


99

100 



Socialdemokratiska föreningen City i Örebro föreslår: 




Motion D185 

Helsingborgs arbetarekommun 

Miljövänliga och hållbara transporter i städerna 

Om att utreda möjligheterna att bygga upp miljövänliga, hållbara och attraktiva 

kollektiva transportsystem i våra större kommuner 

Det talas mycket om Stockholms problem med trafik, miljö och annat. 

Detta är många gånger viktigt och en riktig beskrivning som kräver åtgärder 

av olika slag. Tyvärr handlar det ofta om att rätta till befintliga bekymmer, 

som växt fram under längre tid. I detta sammanhang får vi får inte glömma 

bort Jönköping, Malmö, Uppsala, Helsingborg, Örebro, Halmstad och de 

andra större städernas situation, problem och framtida möjligheter. 

Om tillväxten håller i sig kan många av dessa städer inom 25-50-75 år 

ha ökat sitt invånareantal till 50-200 000 eller mer. Då kan man fråga sig följande: 

Klarar vägarna på ett bra sätt av den ökade mängden bilar och bussar i 

dessa kommuner, med tanke miljön och trängseln? Är fler bilar i dessa städer 

lämpligt eller önskvärt? Är större och bredare vägar med mer trafik i städerna 

önskvärt eller lämpligt? Redan i dag överskrids miljökvalitetsnormerna för 

luften flera kommuner. Är det klokt att lägga stora kostsamma investeringar 

på fler och bredare vägar in i, eller igenom städerna? Det är tveksamt. Inte 

minst med tanke på många kommuners kärva ekonomi. 

Skapa bättre och miljövänligare alternativ 

I stället tycker vi att samhället ska medverka till att skapa möjligheter till bättre 

alternativa kommunikationslösningar. Att utveckla miljövänliga och snabba 

spårvägssystem, trådbussar eller liknande i dessa städer är bättre alternativ. 

Några större städer i Sverige har redan undersökt möjligheterna att satsa på 

spårvägssystem. Det stora hindret har då varit att man inte klarat av de stora 

initiala investeringskostnaderna, som spår och ledningsdragning innebär. 

Goda exempel finns i Tyskland och Frankrike 

Det saknas inte goda exempel. För några år sedan var några av oss på studiebesök 

i Tyskland och Frankrike för att se hur de utvecklat kollektivtrafiken i 

några av deras städer. 

Exemplet Freiburg i Tyskland 

Låt mig beskriva exemplet Freiburg. Staden har drygt 200 000 invånare. För 

cirka 25 år sedan tyckte kommunen att kollektivtrafiken (mest bussar) var lite 

på ”dekis”. Det var mestadels de sämst ställda som tog sig fram med kollektivtrafik. 

60 procent av alla resor i staden gjordes med bil, och tendensen var

ökande. De andra 40 procenten resorna företogs med buss eller cykel. Om 

inget gjordes såg man stora bekymmer framför sig, med tanke på växande 

befolkning och växande trafik. Tanken väcktes att försöka vända utvecklingen, 

till förmån för kollektiv-, gång- och cykeltrafik. 

Tyskt statligt stöd till utbyggnaden av spårvägslinjerna 

Man gjorde förste en grundlig utredning. Därefter bestämde kommunen sig 

för att en satsning på ett nytt spårvägssystem. Man fick upp till 80 procent i 

statligt ekonomiskt stöd till utbyggnaden av spårvägslinjerna. Flera långa 

spårvagnslinjer drogs rakt igenom staden. Cirka 5-minuters turtäthet infördes 

på linjerna. Varje spårvagnsekipage kunde ta upp till 180 passagerare. Biljettsystemet 

var enkelt och biljetterna billiga. Man byggde ut separata cykelvägar 

kraftigt. Man införde tidtabeller per halvår. Från april till september var det 

sommartidtabell, då många tog sig fram med cykel. Från oktober till mars var 

det vintertidtabell med ökad turtäthet, eftersom många cyklister då åkte buss. 

Man etablerade anslutningsbussar till spårvägslinjerna. Biltrafiken koncentrerades 

till vissa huvudgator. Kommunen begränsade biltrafiken i city och 

satte stopp för fler p-hus i centrum. Vid ändhållplatserna anlades gratis pplatser 

för att locka bilister till åkning med spårväg. 

De berättade att bland annat vid evenemang eller liknande i stadens city 

kunde cirka 25 väntande ekipage spårvägar tömma citys 5 000 människor på 

45 minuter. För att befrämja åkandet med spårväg och minska transportbehovet 

i ett nytt bostadsområde anlade man först en spårvägslinje och etablerade 

en livsmedelsbutik och annan närservice. 

Freiburg lyckades vända trafikutvecklingen 

Man kan med fog säga att Freiburg lyckades vända trafikutvecklingen i sin 

stad. Sakta men säker ändrades transportmönstret under dessa cirka 20 år. 

Numera görs endast 40 procent av transporterna med bil. Hela 60 procent av 

transporterna företas med kollektivtrafik eller cykel. Alla kategorier i staden 

åker spårväg. Mycket imponerande måste jag säga! 

Fler Europeiska städer har en väl utbyggd miljövänlig kollektivtrafik 

Flera andra städer i Europa har satsat på en väl utbyggd miljövänlig kollektivtrafik, 

i form av spårvägar eller trådbussar med lyckat resultat. Vi kan lära 

av exemplet Freiburg och av andra städer i Europa. Många av landets större 

städer kommer förmodligen, om tillväxten håller i sig, att stå inför liknande 

problem som Freiburg gjorde för 25 år sedan. Många städer har redan i dag 

trängsel-, buller- och avgasproblem med biltrafiken i främst sina centrala 

delar. Om 25, 50 eller 75 år kommer med all sannolikhet dessa bekymmer att 

bli mycket större om man inte satsar på alternativa, attraktiva och hållbara 

transportsystem. 

Utred möjligheterna att satsa på hållbara transportsystem 

i landets större städer 

Det vore därför klokt att vi redan nu börjar fundera på hur vi inom vårt parti 

ska hantera transportfrågorna i de större kommunerna i framtiden. Hur kan 

hållbara transportsystem se ut? Vad finns det för olika alternativ? Hur kan 

detta samordnas med dagens och framtidens tågtrafik? Vilken teknik ska 

användas? Ekonomin? Ja, det finns många frågor. 

Vi menar att men på ett nationellt plan borde utreda dessa frågor 

101

102 


1) att partiet verkar för att man nationellt utreder möjligheterna att bygga 

upp miljövänliga, hållbara och attraktiva transportsystem i våra större 

kommuner. 

Erik Persson, Adolfsbergs s-förening, Jasminka Inez Avdic, Internationella sföreningen 

och Christer Johnn, Kommunals s-förening 

Helsingborgs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D186 


Ökade resurser till forskning, utveckling och demonstration (FUD) 

inom kollektivtrafikområdet 

Brister och osäkerhet när det gäller forskning inom kollektivtrafikområdet. 

Det är viktigt om vi skall nå de transportpolitiska målen om bland annat 

miljö, trafiksäkerhet och tillgänglighet att prioritera forskning och utveckling 

inom området kollektivtrafik. Vi är starkt kritiska mot den bristande uppmärksamhet 

som kollektivtrafiken får inom den av staten finansierade forskningsverksamheten. 

Behovet av forskning är stort och kan omfatta 

• kollektivtrafik och stads- och samhällsplanering, 

• miljö- och teknikfrågor, 

• tillgänglighet, 

• konsument- och marknadsföringsfrågor, 

• brukarperspektivet 

• nya trafiklösningar, 

• samverkan med andra huvudmän, 

• entreprenörernas situation, 

• IT-frågor, 

• trygghet och säkerhet, 

• fordon (i bred bemärkelse; det vill säga tåg, spårvagn, buss 

och personbil [taxifordon]), 

• kvalitet, 

• utbildning, 

• utveckling av standardisering, 

• bevakning av internationella utveckling inom kollektivtrafiken, 

• bevakning av och eventuellt deltagande i EU-projekt, 

• organisation och roller. 

En viktig förutsättning för våra FUD-insatser inom kollektivtrafikområdet är 

att tillgången på en väl fungerande utbildning och forskning på universitetsoch 

högskolenivå är stabil och långsiktig. I första hand är detta en statlig uppgift. 

Kollektivtrafikbranschen har ett med andra delat ansvar för den interna 

kunskapsöverföringen, spridning och implementering av resultat. 

Inom den lokala och regionala kollektivtrafiken genomförs dagligen 

cirka 3 miljoner resor. Dessa finansieras till cirka 45 procent av ägarna, det vill 

säga kommuner och landsting. Den trafik som genomförs är på många håll

asen i kommunernas skolskjutsverksamhet och inom storstadsområdena svarar 

kollektivtrafiken för merparten av pendlingsresorna. 

Trafikhuvudmännen tvingas idag till omfattande nedskärningar av trafiken 

på grund av svårigheter att finansiera verksamheten. Trafiken upphandlas 

och kostnaderna ökar bland annat på grund av ökade skatter för buss- och 

taxiföretagen. Ägarnas, det vill säga kommunernas och landstingens, möjlighet 

att öka sin finansiering begränsas av deras ekonomiska situation. Taxehöjningar 

för resenärerna är en svår fråga för ägarna. 

I ett längre perspektiv står kollektivtrafiken därför inför flera problem. 

Politiska utfästelser inom trängsel- och miljöområdet, anpassningen av trafiken 

till funktionshindrades resemöjligheter och utvecklandet av nya trafikformer 

kräver insatser inom forskningsområdet. 

Kollektivtrafikens intressenter har redan tidigare konstaterat att de krav 

som samhället ställer på kollektiva transportlösningar blir allt svårare att 

genomföra. Resenärer, kommuner, landsting och trafikhuvudmän har betydande 

svårigheter att gemensamt finansiera ett önskvärt hållbart och effektivt 

transportsystem. De senaste årens upphandling av trafik pekar på kraftigt 

höjda kostnader och i glesbygdsområden råder bristande konkurrens; oftast 

finns endast en operatör. 

I ett längre perspektiv försämras läget dessutom av att de resurser som 

samhället tidigare ställt till förfogande i form av medel till FUD drastiskt har 

minskat. Genom strukturella förändringar av den statliga forskningsfinansieringen 

har möjligheten att söka och erhålla riktade ekonomiska resurser för 

nya initiativ och utvecklingsprojekt inom kollektivtrafikområdet starkt 

begränsats. Det har därigenom blivit allt svårare för universitet och högskolor, 

branschen och dess intressenter att få medel för den viktiga och önskade 

utvecklingen. 

Man kan konstatera att ”forskningsfinansiärernas satsningar är delvis 

bristfälligt koordinerade och att långsiktiga och uthålliga finansieringar är en 

bristvara samt att finansieringsformerna är ibland föga resurseffektiva och 

fokuserade”. 

Brister när det gäller långsiktig finansiering av universitetsoch högskoleverksamhet 

får en direkt negativ effekt för kollektivtrafiken. Den kompetens 

och kunskapsbas som tidigare byggts upp inom universitetsvärlden raseras nu 

snabbt och den välutbildade personal som kollektivtrafiken behöver, i form av 

trafikplanerare, upphandlare och marknadsförare, blir allt mer en bristvara. 

Svenska Lokaltrafikföreningen, SLTF, satsar nu egna medel för att bland 

annat sprida information om goda exempel på trafiklösningar genom bildande 

av forskningsråd. 

Våra krav är att vårt parti skall verka för att styra utökade medel till FUD 

inom kollektivtrafikområdet. För att bland annat landets miljö- och tillgänglighetsmål 

skall uppnås är det väsentligt att snarast utöka resurserna till FUD 

inom kollektivtrafikområdet. En åtgärd i denna riktning är att inrätta en 

garanterad långsiktig professur i kollektivtrafik. 

Jag yrkar 

1) att kongressen ställer sig bakom motionen som innebär ökad uppmärksamhet 

och ökade resurser till kollektivtrafikrelaterad forskning. 



103

104 

Motion D187 


Ökade resurser till forskning, utveckling och demonstration (FUD) inom 

kollektivtrafikområdet 

Brister och osäkerhet när det gäller forskning inom kollektivtrafikområdet. 

Det är viktigt om vi skall nå de transportpolitiska målen om bland annat 

miljö, trafiksäkerhet och tillgänglighet att prioritera forskning och utveckling 

inom området kollektivtrafik. Kollektivtrafik forskningen får bristande uppmärksamhet 

inom den av staten finansierade forskningsverksamheten. 

Behovet av forskning är stort och föreslås omfatta: 

Kollektivtrafik inom stads- och samhällsplanering 

Miljö- och teknikfrågor 

Tillgänglighet 

Konsument och marknadsföringsfrågor 

Brukarperspektiv 

Nya trafiklösningar 

Samverkan mellan huvudmän 

Entreprenörernas situation 

IT-frågor 

Trygghet och säkerhet 

Fordon (i vid bemärkelse det vill säga tåg, spårvagn, buss och personbil 

(taxifordon)) 

Kvalitet 

Utbildning 

Standardisering 

Bevakning av den internationella utvecklingen inom kollektivtrafikområdet 

Organisation och roller 

En viktig förutsättning för våra FUD-insatser inom kollektivtrafikområdet är 

att tillgången på en välfungerande utbildning och forskning på universitets 

och högskolenivå är stabil och långsiktig. I första hand är detta en statlig uppgift. 

Kollektivtrafikbranschen har tillsammans med andra ett delat ansvar för 

den interna kunskapsöverföringen, spridning och implementering av resultat. 

Inom den lokala och regionala kollektivtrafiken genomförs dagligen 

cirka 3 miljoner resor. Dessa finansieras till cirka 45 procent av ägarna, det vill 

säga kommuner och landsting. Den trafik som genomförs är på många håll 

basen i kommunernas skolskjutsverksamhet och inom storstadsområdena svarar 

kollektivtrafiken för merparten av pendlingsresorna. 

Trafikhuvudmännen tvingas idag till omfattande nedskärningar av trafiken 

på grund av svårigheter att finansiera verksamheten. Trafiken upphandlas 

och kostnaderna ökar bland annat på grund av ökade skatter för buss– och 

taxiföretagen. Ägarnas, det vill säga kommunernas och landstingens, möjlighet 

att öka sin finansiering begränsas av deras ekonomiska situation. 

I ett längre perspektiv står kollektivtrafiken inför flera problem. Politiska 

utfästelser inom trängsel- och miljöområdet, anpassning av trafiken till 

funktionshindrades resemöjligheter och utvecklandet av nya trafikformer kräver 

insatser inom forskningsområdet. 

Kollektivtrafikens intressenter har redan tidigare konstaterat att de krav 

som samhället ställer på kollektiva transportlösningar blir allt svårare att 

genomföra. Resenärer, kommuner, landsting och trafikhuvudmän har bety-

dande svårigheter att gemensamt finansiera ett önskvärt hållbart och effektivt 

transportsystem. De senaste årens upphandlingar av trafik pekar på kraftigt 

höjda kostnader och i glesbygdsområden råder bristande konkurrens (oftast 

finns endast en operatör). 

I ett längre tidsperspektiv försämras läget dessutom av att de resurser 

som samhället tidigare ställt till förfogande i form av medel till FUD drastiskt 

har minskat. Genom strukturella förändringar av den statliga forskningsfinansieringen 

har möjligheten att söka och erhålla riktade ekonomiska resurser 

för nya initiativ och utvecklingsprojekt inom kollektivtrafikområdet starkt 

begränsats. Det har därigenom blivit allt svårare för universitet och högskolor, 

branschen och dess intressenter att få medel för den viktiga och önskade 

utvecklingen. 

Man kan konstatera att ”forskningsfinansiärernas satsningar är delvis 

bristfälligt koordinerade och att långsiktiga och uthålliga finansieringar är en 

bristvara samt att finansieringsformerna är ibland föga resurseffektiva och 

fokuserade”. 

Brister när det gäller långsiktig finansiering av universitetsoch högskoleverksamhet 

får en direkt negativ effekt för kollektivtrafiken. Den kompetens 

och kunskapsbas som tidigare byggts upp inom universitetsvärlden raseras nu 

snabbt och den välutbildade personal som kollektivtrafiken behöver, i form av 

trafikplanerare, upphandlare och marknadsförare, blir allt mer en bristvara. 

Svenska Lokaltrafikföreningen, SLTF, satsar nu egna medel för att bl.a. 

sprida information om goda exempel på trafiklösningar genom bildande av 

forskningsråd. 

Mitt krav är att vårt parti skall verka för att styra utökade medel till FUD 

inom kollektivtrafikområdet. För att bland annat landets miljö- och tillgänglighetsmål 

skall uppnås är det väsentligt att snarast utöka resurserna till FUD 

inom kollektivtrafikområdet. En åtgärd i denna riktning är att inrätta en 

garanterat långsiktig professur i kollektivtrafik. 

Jag yrkar att partikongressen beslutar: 

1) att uppdra åt partistyrelsen att verka för ökad uppmärksamhet samt 

ökade resurser till kollektivtrafikrelaterad forskning i enlighet med intentionerna 

i motionen. 

Solveig Ekström-Persson 


Partistyrelsens utlåtande över motionerna D180:2, D188, D189, D190 

och D191 (SJ:s trafikeringsrätt m.m.) 

Motionerna D188 (Nordmalingsbygdens arbetarekommun), D189 (enskild, 

Sundsvalls arbetarekommun), D190 (Luleå arbetarekommun) och 

D191 (Hofors arbetarekommun) yrkar att SJ:s trafikeringsrätt tas bort och 

att denna reform genomförs på prov inom ett mer begränsat område, förslagsvis 

för all tågtrafik inom, till och från Norrland. Motion D180:2 

(Dalarnas, Gävleborgs, Jämtlands, Norrbottens, Värmlands, Västerbottens 

och Västernorrlands partidistrikt) yrkar att den som får rätt att bedriva 

105

106 

tågtrafik på en sträcka också åläggs att upprätthålla en väl fungerande tågtrafik 

till rimliga priser. 

En sammanhållens persontrafik via järnväg är mycket viktig för att 

Sverige ska fortsatta utvecklas i en hållbar riktning. Att kunna resa enkelt, 

snabbt, miljövänligt och till ett rimligt pris är avgörande för att människor 

ska kunna mötas såväl privat som i sina affärskontakter. Utan en fungerande 

persontrafik via järnväg riskerar stora delar av landet att dräneras på ett 

levande och växande näringsliv då fler företag tvingas flytta till de traditionella 

storstadsregionerna. 

SJ AB ägs till fullo av staten. Sedan 1939 har dåvarande affärsverket 

Statens järnvägar och nuvarande SJ AB haft ensamrätt att bedriva persontrafik 

på huvuddelen av det svenska järnvägsnätet. SJ AB har möjlighet att 

avsäga sig sin ensamrätt på en sträcka. Det är då upp till regeringen att 

avgöra huruvida sträckan ska upphandlas eller om trafiken kan upphöra. 

Om trafiken bör fortsätta är det Rikstrafiken som för statens räkning upphandlar 

sträckan. Avtal sluts då mellan Rikstrafiken och någon tågoperatör 

om trafikupplägg, pris m.m. på den aktuella sträckan. 

Inom EU pågår för närvarande en process med det så kallade tredje 

järnvägspaketet. Kommissionens föreslår bland annat att ökat marknadstillträde 

för persontrafik på järnväg år 2010. Tidigare har sådant marknadstillträde 

skett för godtransporter på järnväg. Partistyrelsen menar att 

det är angeläget att noga följa utvecklingen i Europa för att, om så kommer 

att krävas, förebreda den svenska järnvägsmarknaden för ökat marknadstillträde. 

Detta innebär inte minst att SJ AB måste stå rustat för konkurrens 

från Europas övriga järnvägsföretag. 

Riksdagen beslutade 2003 om ett kapitaltillskott till SJ AB. Bakgrunden 

var att SJ AB befann sig i en ekonomisk kris och att staten som 

enda ägare bedömde att det fanns goda utsikter för företaget att utvecklas 

till ett stabilt bolag om ägartillskott tillsköts. Det är nu angeläget att SJ 

AB ges tid att rusta sig inför framtiden och också klara en eventuell ökad 

konkurrens från utländska tågoperatörer. 

Om SJ AB skulle fråntas sin trafikeringsrätt för all trafik inom, till 

och från Norrland skulle det innebära stora förluster för SJ AB, vilket 

skulle riskera bolagets framtida överlevnad. I en situation då riksdagen 

nyligen bestämt sig för att trygga SJ AB:s framtida utveckling skulle ett 

sådant beslut te sig mycket ologiskt. Partistyrelsen menar också att det 

skulle få stora konsekvenser för möjligheterna till en fungerande långväga 

trafik i hela Sverige. 

Transportsystemen på järnvägen måste dock fortsätta att utvecklas 

för att svara upp mot nya och växande krav och behov. Människors möjligheter 

att bo och arbeta i hela vårt land måste stå i centrum i vår syn på 

transportpolitiken. Det är därför angeläget att ansvarsfördelningen är tydlig 

samtidigt som det förutsätter ett gott samarbete mellan olika nivåer, 

såväl regionalt som nationellt. 

Partistyrelsen ser därför ett stort värde i att SJ AB:s ensamrätt också 

förenas med åtaganden. På en sträcka där SJ AB upprätthåller sin ensamrätt 

bör också vissa krav ställas. I dag finns ett trafikeringsavtal mellan SJ 

AB och Rikstrafiken där SJ AB åtar sig att genomföra ett visst trafikeringsutbud. 

Genom ett trafikeringsavtal kan kontinuitet skapas kring den

trafik SJ AB bedriver, vilket därmed också underlättar för den lokala och 

regionala planeringen. 


1) att avslå motionerna D188, D189, D190 och D191, 

2) att anse motion D180:2 besvarad med hänvisning till partistyrelsens 

utlåtande. 

Motion D188 

Nordmalingsbygdens arbetarekommun 

Skapa ett samlat trafiksystem för persontrafik på järnväg – avskaffa SJ:s 

trafikeringsrätt 

Trafikeringsrätten hämmar den regionala utvecklingen 

Järnvägstrafiken har de senaste tio åren haft en mycket stor betydelse för den 

regionala utvecklingen tack vare de satsningar på regionaltåg och snabbtåg 

som genomförts. Kopplingen mellan trafikering och infrastruktursatsningar 

är dock inte tillräckligt stark. Investeringar i exempelvis snabbtågsanpassning 

utnyttjas inte och starka regionala samband utvecklas inte fullt ut. Höga 

pendlingskostnader hämmar rörligheten på arbetsoch utbildningsmarknader 

och regionerna saknar styrmedel över denna viktiga utvecklingsfaktor. Ett 

framtida trafiksystem måste skapa balans mellan infrastrukturen och nyttiggörandet 

av denna genom trafikering. 

Trafikeringen måste byggas från en samhällsekonomisk plattform som 

samtidigt ger en företagsekonomisk optimering. Ur ett samhällsekonomiskt 

perspektiv är det inte gynnsamt att låta en operatör ”plocka russinen” för att 

uppnå en företagsekonomisk optimerad lösning och samtidigt överlåta åt 

samhället att kompletteringsupphandla och finansiera övrig trafik med kostnadsökningar 

för region och stat som följd. Denna uppdelning ger ett splittrat 

trafiksystem, minskar samhällets förmåga att optimera effekter för den 

regionala utvecklingen samt ökar samhällets kostnader för trafiken. 

Orimligt med en trafikeringsrätt utan skyldigheter 

Avskaffandet av SJ:s trafikeringsrätt har ett starkt stöd i Norrland. SJ AB har 

ett tydligt uppdrag från ägaren att bedriva lönsam tågtrafik med avkastningskrav. 

SJ:s trafikeringsrätt ger idag, en operatör bland flera, den unika rätten att 

bedriva persontrafik på de sträckor och de tider man själv väljer utan några 

skyldigheter. Denna rättighet är enligt vår uppfattning inte längre funktionell 

för tågtrafik i Norrland och ökad konkurrens är istället gynnsamt för samtliga 

parter, såväl operatörer som beställare. Trafiksystem med parallell samhällssubventionerad 

och kommersiell trafik skapar dessutom oklara gränser 

med en uppenbar risk för störningar. 

Resandeutvecklingen har varit starkt positiv de senaste åren. Under 

samma period har flera strategiska beslut fattats kring flygplatsnedläggningar 

samt investeringar i ny infrastruktur för järnväg. SJ AB ska enligt sitt uppdrag 

inte ta något regionalt ansvar utan bedriva verksamheten på affärsmässiga 

grunder. Företaget har optimerat sitt trafikutbud för att maximera resultatet. 

Detta ger oacceptabla effekter för regionen vilket visas i följande exempel: 

107

108 

En investering på 150 miljoner kronor i snabbtågsanpassning av Stambanan 

(Östersund-Ljusdal-Stockholm) har gett en möjlig restid på 4 timmar 

45 minuter. SJ AB vill dock inte sätta in snabbtåg, utan fortsätter att köra 

konventionella lokdragna tåg med en restid på dryga timmen längre restid. 

Gävleborgs tre flygplatser lades ner som en effekt av den nya järnvägskopplingen 

till Arlanda. Flera viktiga tågförbindelser har dragits in, vilket har 

medfört att man från Gävle inte ta sig ner till ett morgonflyg med avgångstid 

före kl. 8.30. Flera regioner har behov av snabba, direkta och frekventa tågförbindelser 

över länsgränser men är idag utlämnade till att övertyga SJ om att 

dessa förbindelser är lönsamma och behövs. 

Ur regionalt perspektiv är dessa brister mycket oroande för såväl näringsliv 

som samhälle. Tågtrafik med goda förbindelser mellan större utbildningsoch 

arbetsorter är absolut nödvändig för regional tillväxt. Alla förbindelser 

kan kanske inte motiveras ur ett strikt företagsekonomiskt perspektiv men 

regionen kan istället nå andra vinster. 

Tre alternativa vägar 

Den svenska järnvägstrafiken är idag en blandning av olika trafiksystem. Den 

lönsamma trafiken ingår i ett system och samtidigt upphandlas olönsam 

nationell trafik av staten och regional trafik inom länsgränser av regionerna. 

Uppdelningen är inte längre funktionell. Nuvarande situation med ett monopol 

utan skyldigheter är inte bra och istället finns tre alternativa vägar för den 

svenska järnvägspolitiken: 

Koppla skyldigheter till SJ:s trafikeringsrätt 

Ett fortsatt och kanske förstärkt monopol med skyldigheter kring trafikeringen 

är en möjlighet. Fördelen är att inte bara finns företagsekonomiska grunder 

för trafiken utan även samhällsekonomiska perspektiv. Nackdelen är att 

kostnaderna inte minimeras eftersom den effektivaste operatören inte säkert 

nyttjas. 

Fri etableringsrätt 

Alternativet innebär att trafiksystemet kan utsättas för ”russinplockning” där 

samhället får ta ansvar för all olönsam trafik och får svårare att påverka tågtrafikens 

utformning. Modellen medför också nackdelar med kompletteringsupphandlingar 

som inte är ekonomiskt eller funktionellt optimerade. 

Upphandling och koncession 

Den tredje vägen bygger på ett upphandlings- och koncessionsförfarande där 

regioner och/eller staten prövar rätten till trafikering för olika operatörer. I 

detta scenario kan samhället maximera nyttan av infrastruktursatsningar och 

tågtrafik. Denna modell skapar både en viss konkurrens på spåren vilket är 

gynnsamt för resenärerna och utnyttjar den effektivaste operatören. Modellen 

minskar också konflikten mellan subventionerad trafik och marknadsprissatt 

trafik. 

Norrlands arbetsmarknader kan bindas samman med snabbtågstrafik 

Norrland är i starkt behov av konstruktiva strukturförändringar. Norrlands 

arbetsmarknadsregioner måste och kan förstoras med snabbtågstrafik som 

kan bli ett alternativ till flyg och bil för medellånga avstånd. 

Det finns tydliga och starka samband mellan regioners storlek, produk-

tivitet och tillväxt. Norrlands städer ligger på ett, ur järnvägssynpunkt, idealiskt 

avstånd från varandra i ett pärlband längs de stora stråken. De är urbaniserade 

och relativt stora orter men samtidigt alltför små för att fungera väl 

som egna arbetsmarknadsregioner. En nyckelåtgärd är att komma tillrätta 

med detta problem genom att skapa förutsättningar för förstoring av arbetsoch 

utbildningsmarknader. Utvecklingen av ett snabbtågssystem är ett av de 

mest konkreta exemplen på vad en konstruktiv och målinriktad samhällsinsats 

kan innebära för den regionala utvecklingen. Trafikeringsrätten hindrar denna 

utveckling idag. 

Ett operatörsneutralt trafiksystem och konkurrensutsatt upphandling 

Den norrländska järnvägsmarknaden är liten och det är därför viktigt att koncentrera 

och samla utbudet i ett trafiksystem som består av starka delmarknader. 

Genom att integrera regional och interregional trafik och genomföra en 

samlad upphandling i konkurrens mellan flera operatörer skapas goda förutsättningar 

för både samhälle och operatör. Resenären ges då möjlighet att resa 

på både lönsamma och olönsamma tidslägen och ortsrelationer. Effekten av 

ett sådant system kan optimeras för både resenär, samhälle och operatör. 

Vår inställning är att samhället, det vill säga staten och regionen tillsammans, 

bör ges rådighet över persontrafiken på stomjärnvägarna. Inom ramen 

för detta ska funktionella persontrafiklösningar för buss, tåg och flyg tillskapas. 

Lösningarna ska bygga på samhällsekonomisk optimering och faktiska 

resbehov. Ett samlat trafiksystem med en optimerad mix av regional och 

interregional trafik bör sedan upphandlas i fri konkurrens. Vår bedömning är 

att detta på sikt kommer att skapa regional utveckling. 

Ett utvecklingsområde för gränslöst resande och upphandlad tågtrafik 

Intresseföreningen Norrtåg är bildad av Norrlands samtliga järnvägskommuner, 

landsting och länstrafikbolag. Norrtåg har till regeringen lämnat ett förslag 

om att Norrland ska få bli ett ”Utvecklingsområde för upphandlad tågtrafik 

och gränslöst resande”. Förslaget bygger på följande grunder och förutsättningar: 

Huvudmålet är att inleda utvecklingen av ett snabbtågsnät för hela Norrland 

Tågtrafiken ska samlas och koncentreras till ett trafiksystem där all interregional 

och regional tågtrafik, lönsam och olönsam, ingår. Trafiken ska upphandlas 

genom ett samlat förfarande där alla operatörer i konkurrens kan 

lämna anbud på trafiken. Utbudsförbättringen för resenären består främst i 

mer frekventa turer, kortare restider och förbättrad standard genom modernare 

tåg, direkttågstrafik och ett mer behovsanpassat utbud avseende kopplingar 

mot viktiga samhällsfunktioner och andra målpunkter. Trafiken ska inte 

kosta mer än idag och målsättningen är att dagens finansiella ram ska vara 

tillräcklig. 

Positiva effekter och konsekvenser av ett försök 

Järnvägssystemet skiljer sig från de andra transportslagen på flera sätt, främst 

genom en stark förmåga att binda samman regionerna genom regionförstoring 

som bevisligen ger positiva effekter på: 

Statens skatteintäkter genom ökad lönebildning och produktivitet 

Arbetsmarknaden genom förbättrad matchning och ökad tillgänglighet till 

arbete 

109

110 

Näringslivet genom förbättrad produktivitet och rekrytering/matchning 

Den lokala ekonomin genom höjd konsumtion/skattekraft och minskad 

utflyttning 

Vår bedömning är att en lösning enligt denna modell ger följande konsekvenser: 

Kostnaderna för stat och region ska på sikt kunna minskas 

Resenärerna/konsumenterna kommer att få ett bättre utbud som är mer 

anpassat till deras behov och inte bara till operatörens förmåga att driva lönsam 

tågtrafik 

Effekten på regional utveckling kan bli betydande i termer av regionförstoring 

och därmed ökande skatteintäkter för stat och kommun 

Effekten på övriga transportpolitiska mål kan bli betydande både avseende 

miljö, tillgänglighet och trafiksäkerhet 

Ett bra tågutbud förutsätter ett samlat trafiksystem utan uppdelning mellan 

regionala och interregionala förbindelser, mellan lönsam och olönsam trafik. 

Upphandling av trafiken måste ske i konkurrens mellan flera operatörer. 

Vi föreslår därför att: 

1) SJ:s trafikeringsrätt tas bort och att denna reform genomförs på prov 

inom ett mer begränsat område, förslagsvis för all tågtrafik inom, till och 

från Norrland. 

Ewa Zakrisson Karlsson Bo Bergqvist 

Ordförande X-Trafik och Norrtåg Ordförande länstrafiken Jämtland 

Christer Berglund Christer Nilsson 

Ledamot arbetsutskottet Norrtåg Ordförande i 

Västernorrlands läns Trafik AB 

Ulla-May Andersson Östen Eriksson 

Ledamot arbetsutskottet Norrtåg Ordförande länstrafiken Västerbotten 

Leif Hjalmarsson 

Ordförande länstrafiken Norrbotten och vice ordförande Norrtåg 

Nordmalingsbygdens arbetarekommun har beslutat att anta motionen som 

sin egen. 

Motion D189 

Sundsvalls arbetarekommun – enskild 

Skapa ett samlat trafiksystem för persontrafik på järnväg – 

avskaffa SJ:s trafikeringsrätt 

Trafikeringsrätten hämmar den regionala utvecklingen. 



som genomförts. 

Kopplingen mellan trafikering och infrastruktursatsningar är dock inte 

tillräckligt stark. 

Investeringar i exempelvis snabbtågsanpassning utnyttjas inte och starka

egionala samband utvecklas inte full ut. Höga pendlingskostnader hämmar 

rörligheten på arbetsoch utbildningsmarknader och regionerna saknar styrmedel 

över denna viktiga utvecklingsfaktor. Ett framtida trafiksystem måste 

skapa balans mellan infrastrukturen och nyttiggörandet av denna genom trafikering. 




uppnå en företagsoptimerad lösning och samtidigt överlåta åt samhället att 

kompletteringsupphandla och finansiera övrig trafik med kostnadsökningar 

för region och stat som följd. Denna upphandling ger ett splittrat trafiksystem, 

minskar samhällets förmåga att optimera effekter för den regionala 

utvecklingen samt ökar samhällets kostnader för trafiken. 























medfört att man från Gävle inte tar sig ner till ett morgonflyg med avgångstid 

före kl. 08.30.Flera regioner har behov av snabba, direkta och frekventa 

tågförbindelser över länsgränser men är idag utlämnade till att övertyga SJ om 

att dessa förbindelser är lönsamma och behövs. 










Uppdelningen är inte längre funktionell. Nuvarande situation med ett mono- 

111

112 

pol utan skyldigheter är inte bra och istället finns tre alternativa vägar för den 


Koppla skyldigheter till SJ:s trafikeringsrätt. 


är en möjlighet. Fördelen är inte bara att det finns företagsekonomiska 

grunder för trafiken utan även samhällsekonomiska perspektiv. Nackdelen är 

att kostnaderna inte minimeras eftersom den effektivaste operatören inte 

säkert nyttjas. 

Fri etableringsrätt. 





Upphandling och koncession. 


regioner och/eller staten prövar rätten till trafikering för olika operatörer. I detta 

scenario kan samhället maximera nyttan av infrastruktursatsningar och tågtrafik. 

Denna modell skapar både en viss konkurrens på spåren vilket är gynnsamt 

för resenärerna och utnyttjar den effektivaste operatören. Modellen minskar 

också konflikten mellan subventionerad trafik och marknadsprissatt trafik. 

Norrlands arbetsmarknader kan bindas samman med snabbtågstrafik. 




Det finns tydliga och starka samband mellan regionernas storlek, produktivitet 

och tillväxt.Norrlands städer ligger på ett, ur järnvägssynpunkt, 

idealiskt avstånd från varandra i ett pärlband längst de stora stråken. De är 

urbaniserad och relativt stora orter men samtidigt alltför små för att fungera 

väl som egna arbetsmarknadsregioner. En nyckelåtgärd är att komma tillrätta 






Ett operatörsneutralt trafiksystem och konkurrensutsatt upphandling. 






på både lönsamma och olönsamma tidslägen och ortsrelationer. 

Effekten av ett sådant system kan optimeras för både resenär, samhälle 

och operatör. 


bör ges rådighet över persontrafiken på stamjärnvägarna. Inom ramen 


Lösningarna skall bygga på samhällsekonomisk optimering och faktiska

esbehov. Ett samlat trafiksystem med en optimerad mix av regional och 



Ett utvecklingsområde för gränslöst resande och upphandlad tågtrafik. 


landsting och länstrafikbolag. Norrtåg har till regeringen lämnat förslag 

om att Norrland ska få bli ett ”Utvecklingsområde för upphandlad tågtrafik och 

gränslöst resande”. Förslaget bygger på följande grunder och förutsättningar: 

Huvudmålet är att inleda utvecklingen av ett snabbtågsnät för hela Norrland. 


och regional tågtrafik, lönsam och olönsam ingår. Trafiken ska upphandlas 

genom ett samlat förfarande där alla operatörer i konkurrens kan lämna anbud 

på trafiken. Utbudsförbättringen för resenären består främst i mer frekventa 

turer, kortare restider och förbättrad standard genom modernare tåg, direkttågtrafik 

och ett mer behovsanpassat utbud avseende kopplingar mot viktiga samhällsfunktioner 

och andra målpunkter. Trafiken ska inte kosta mer än idag och 

målsättningen är att dagens finansiella ram ska vara tillräcklig. 

Positiva effekter och konsekvenser av ett försök. 

Järnvägssystemet skiljer sig från de andra transportslagen på flera sätt, 

främst genom en stark förmåga att binda samman regionerna genom regionförstoring 



Arbetsmarknaden genom förbättrad matchning och ökad tillgänglighet 

till arbete. 



utflyttning. 


Kostnaderna för stat och region ska på sikt kunna minskas. 



tågtrafik. 


och därmed ökade skatteintäkter för stat och kommun. 


miljö, tillgänglighet och trafiksäkerhet. 



Upphandling av trafiken måste ske i konkurrens mellan flera operatörer. Vi 

föreslår därför: 

1) att SJ:s trafikeringsrätt tas bort och att denna reform genomförs på prov 



Christer Berglund, Östen Eriksson, Ewa Zakrisson Karlsson, Bo Bergqvist, 

Ulla-May Andersson, Leif Hjalmarsson och Christer Nilsson 

Sundsvalls arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen 

113

114 

Motion D190 

Luleå arbetarekommun 

































samt investeringar i ny infrastruktur för järnväg. SJ AB har genomfört flera 

försämringar av sin trafik. SJ ska inte ta något regionalt ansvar vilket har medfört 

att många regionalt viktiga satsningar inte genomförs. Detta ger oacceptabla 

effekter för regionen vilket visas i följande exempel: 



och 45 minuter. SJ AB vill dock inte sätta in snabbtåg, utan fortsätter att köra 

konventionella loktåg med en dryg timme längre restid. 



medfört att man från Gävle inte kan ta sig ner till ett morgonflyg med 

avgångstid före kl 08.30. 

Flera regioner har behov av snabba, direkta och frekventa tågförbindelser 

över länsgränser men är idag utlämnade till att övertyga SJ om att dessa 

förbindelser är lönsamma och behövs. Ur regionalt perspektiv är dessa brister

mycket oroande för såväl näringsliv som samhälle. Tågtrafik med goda förbindelser 

mellan större utbildningsoch arbetsorter är absolut nödvändig för 

regional tillväxt. Alla förbindelser kan kanske inte motiveras ur ett strikt företagsekonomiskt 

perspektiv men regionen kan istället nå andra vinster. 










är en möjlighet. Fördelen är att det inte bara finns företagsekonomiska 

grunder för trafiken utan även samhällsekonomiska perspektiv. Nackdelen är 

att kostnaderna inte minimeras eftersom den effektivaste operatören inte 

säkert nyttjas. 








regioner och/eller staten prövar rätten till trafikering för olika operatörer. I 

detta scenario kan samhället maximera nyttan av infrastruktursatsningar och 

tågtrafik. Denna modell skapar både en viss konkurrens på spåren vilket är 

gynnsamt för resenärerna och utnyttjar den effektivaste operatören. Modellen 

minskar också konflikten mellan subventionerad trafik och marknadsprissatt 

trafik. 





Det finns tydliga och starka samband mellan regioners storlek, produktivitet 

och tillväxt. Norrlands städer ligger på ett, ur järnvägssynpunkt, idealiskt 









115

116 

















Vårt förslag till utvecklingsområde bygger på följande grunder och förutsättningar: 

Huvudmålet är att inleda utvecklingen av ett snabbtågsnät för hela Norrland. 


och regional tågtrafik, lönsam och olönsam, ingår vilket ger starka 

delmarknader och operatörer. Trafiksystemet ska integreras med den regionala/interregionala 

busstrafiken. 

Utbudsförbättringen för resenären består främst i mer frekventa turer, 

kortare restider och förbättrad standard genom modernare tåg, direkttågstrafik 


och andra målpunkter. Trafiken ska inte kosta mer än idag och 

målsättningen är att dagens finansiella ram ska vara tillräcklig. 

Effekter och konsekvenser av ett försök 






till arbete 



utflyttning 




anpassat till deras behov inte bara till operatörens förmåga att driva lönsam 

tågtrafik 



Effekten på övriga transportpolitiska mål kan bli betydande både avse-

ende miljö, tillgänglighet och trafiksäkerhet. 

Ett bra tågutbud för hela landet förutsätter ett samlat trafiksystem utan 

uppdelning mellan regionala och interregionala förbindelser, mellan lönsam 

och olönsam trafik. Upphandling av trafiken måste ske i konkurrens mellan 

flera operatörer. 

Vi anser därför: 

1) att SJ:s trafikeringsrätt måste tas bort. En möjlighet är att genomföra 

denna reform på prov inom ett mer begränsat område, förslagsvis all trafik 

till och från Norrland. 










Luleå arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D191 

Hofors arbetarekommun 























117

118 





















medfört att man från Gävle inte ta sig ner till ett morgonflyg med avgångstid 

före kl. 8.30. Flera regioner har behov av snabba, direkta och frekventa tågförbindelser 

över länsgränser men är i dag utlämnade till att övertyga SJ om 

att dessa förbindelser är lönsamma och behövs. 















är en möjlighet. Fördelen är att inte bara finns företagsekonomiska grunder 

för trafiken utan även samhällsekonomiska perspektiv. Nackdelen är att 

kostnaderna inte minimeras eftersom den effektivaste operatören inte säkert 

nyttjas. 





som inte är ekonomiskt eller funktionellt optimerade.



regioner och/eller staten prövar rätten till trafikering för olika operatörer. I detta 

scenario kan samhället maximera nyttan av infrastruktursatsningar och tågtrafik. 

Denna modell skapar både en viss konkurrens på spåren vilket är gynnsamt 

för resenärerna och utnyttjar den effektivaste operatören. Modellen minskar 

också konflikten mellan subventionerad trafik och marknadsprissatt trafik. 





Det finns tydliga och starka samband mellan regioners storlek, produktivitet 

och tillväxt. Norrlands städer ligger på ett, ur järnvägssynpunkt, idealiskt 








utveckling i dag. 


















landsting och länstrafikbolag. Norrtåg har till regeringen lämnat ett förslag 

om att Norrland ska få bli ett ”Utvecklingsområde för upphandlad tågtrafik 

och gränslöst resande”. Förslaget bygger på följande grunder och förutsättningar: 

Huvudmålet är att inleda utvecklingen av ett snabbtågsnät för hela Norrland 


och regional tågtrafik, lönsam och olönsam, ingår. 

Trafiken ska upphandlas genom ett samlat förfarande där alla operatörer 

i konkurrens kan lämna anbud på trafiken. 

119

120 

Utbudsförbättringen för resenären består främst i mer frekventa turer, 

kortare restider och förbättrad standard genom modernare tåg, direkttågstrafik 


och andra målpunkter 

Trafiken ska inte kosta mer än idag och målsättningen är att dagens 

finansiella ram ska vara tillräcklig. 

Positiva effekter och konsekvenser av ett försök 






till arbete 



utflyttning 





tågtrafik 




miljö, tillgänglighet och trafiksäkerhet 



Upphandling av trafiken måste ske i konkurrens mellan flera operatörer. 

Vi föreslår därför att: 

1) SJ:s trafikeringsrätt tas bort och att denna reform genomförs på prov 












Hofors arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Partistyrelsens utlåtande över motion D180:1 

(upphandling av olönsam godstrafik) 

Motion D180:1 (Dalarnas, Gävleborgs, Jämtlands, Norrbottens, Värmlands, 

Västerbottens och Västernorrlands partidistrikt) yrkar att kongressen 

ska uppdra till regeringen att utreda möjligheten att från samhällets 

sida upphandla olönsam godstrafik på järnväg på samma sätt som man i 

dag upphandlar olönsam persontrafik. 

I de infrastrukturplaner som regeringen beslutat om går över 100 

miljarder kronor till järnvägsinvesteringar fram till 2015. Detta är en 

angelägen satsning, eftersom staten har ett ansvar för att underlätta och 

stimulera ökad trafik via järnväg. I infrastrukturplanerna ingår även satsningar 

på järnvägsspår till kombiterminaler, vilket underlättar att gods 

flyttas mellan olika transportslag. På så vis kan det transportslag som är 

mest effektivt för den aktuella transporten nyttjas. 

Staten ansvarar således för att tillhandahålla infrastruktur som gör 

det möjligt att effektivt och hållbart transportera gods i alla delar av landet. 

Vidare kan också företag som är etablerade inom de fyra nordligaste 

länen få ekonomisk ersättning för de konkurrensnackdelar de har på grund 

av sitt långa transportavstånd. Detta bidrag överstiger 400 miljoner kronor 

per år och gäller oavsett transportslag. 

Godstrafiken via järnvägen genomgick en första marknadsöppning 

1996, och den 1 juli förra året öppnades godsmarknaden helt, när även 

utländska operatörer fick rätt att bedriva trafik i Sverige. Det innebär att 

flera olika operatörer kan bedriva godstrafik på spåren. Det skapar förutsättningar 

för en ökad konkurrens både vad gäller utbud, pris, kvalitet och 

service. 

Genom allmän trafikplikt är det möjligt att upphandla persontrafik 

på järnväg som inte anses lönsam. Detta saknas dock på godsområdet, och 

en upphandling av godstrafik skulle därmed riskera att bli betraktat som 

otillåtet statsstöd enligt EU:s statsstödsregler. Detta utreddes också i 

utredningen ”Järnväg för resenärer och gods”. 

Avslutningsvis menar partistyrelsen att ett utökat upphandlingsansvar 

som även skulle gälla godstrafik skulle bli mycket kostsamt, vilket 

skulle riskera att tränga undan andra viktiga satsningar på exempelvis upphandlad 

olönsam persontrafik. 


1) att avslå motion D180:1. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D227:4, D228:4, D229:4, 

D232:1 och D237:1-2 (avregleringar m.m.) 

Motionerna D227:4 (Svalövs arbetarekommun), D228:4 (Bräcke arbetarekommun) 

och D229:4 (Krokoms arbetarekommun) yrkar att den särskilda 

utredning som tillsatts för att se över effekterna av avregleringarna 

inom infrastrukturområdet också ges i uppdrag att föreslå åtgärder för att 

säkerställa likvärdiga villkor och ett brett tjänsteutbud. I motion D237:1- 

2 ( Jönköpings arbetarekommun) yrkas att staten ska ha drifts- och finan- 

121

122 

sieringsansvar för infrastrukturen såsom riksvägar, flygplatser och järnvägar 

samt att statliga myndigheter inte ska övervältra kostnader för dessa 

investeringar på regioner/kommuner i utbyte mot tidigarelagda investeringar. 

Motion D232:1 (Kronobergs partidistrikt) yrkar att glesoch 

landsbygden ska garanteras en säker försörjning av el- och telefonikommunikation. 

Den särskilda utredning som tillsatts av regeringen för att se över 

effekterna av avregleringarna inom infrastrukturområdet, Regelutredningen, 

har slutfört sitt arbete. Där konstateras det bland annat att den svenska 

modellen för utbyggnad av infrastrukturerna kännetecknats av att ett 

statligt organ haft ansvaret för uppbyggnaden av nationella stamlinjer 

medan kommunala eller privata intressenter ansvarat för regionala och 

lokala nät. Det unika med den svenska modellen var enligt utredningen 

dess förmåga att integrera olika nivåer: privat, kooperativ, kommunal och 

statlig verksamhet. Under efterkrigstiden kom sedan staten att dominera, 

men man samexisterade även då i flera fall med andra ägare. Det är alltså 

naturligt att det finns en viss mångfald inom flera av våra viktigaste infrastrukturområden. 

Vägverket har bland annat i uppgift att utveckla och förvalta det statliga 

vägnätet och man ska utöva tillsyn över kommunernas väghållning. 

Vägverket ska även samverka och samordna insatser med berörda aktörer 

och driva på utvecklingen av vägtransportsystemet, bland annat genom att 

träffa överenskommelser, ge stöd, upphandla tjänster och initiera forskning 

och utveckling. Sveriges vägnät består av cirka 9 800 mil statliga 

vägar, 3 700 mil kommunala gator och vägar och cirka 28 000 mil enskilda 

vägar. Statsbidrag ges till cirka 7 500 mil enskilda vägar. Sammanlagt 

är det cirka 24 000 väghållare som ansvarar för dem. 

Statens affärsverk Luftfartsverket ansvarar för drift och utveckling av 

de statliga flygplatserna runt om i landet. Utöver de statliga flygplatserna 

finns även flygplatser som drivs av kommuner eller av privata bolag. Staten 

ger varje år driftbidrag på sammanlagt cirka 100 miljoner kronor till 

de icke-statliga flygplatserna för att stötta deras verksamhet. 

Vidare har Banverket ett helhetsansvar för järnvägen i Sverige och 

ska tillgodose en konkurrenskraftig, kundanpassad och trafiksäker infrastruktur 

för järnvägens operatörer. Banverket ansvarar för större delen av 

drift och förvaltning av svensk spårinfrastruktur Samtidigt finns cirka 300 

mil järnvägar som drivs i egen regi. 

På dessa områden – såväl järnvägsinfrastruktur, som vägar och 

flygplatser – finns således ett statligt ansvar för att upprätthålla en fungerande 

infrastruktur. Det finns dock inget statligt monopol. 

Partistyrelsen anser att den ordning vi har i dag, med ett tydligt statligt 

ansvar och en flexibilitet i hur staten, i samverkan med kommuner, 

företag och enskilda, väljer att ordna de gemensamma angelägenheterna är 

positiv. Den innebär också att beslut om transportsystemets och infrastrukturens 

utveckling fattas på flera olika nivåer och att fler perspektiv 

ligger till grund för vägval och beslut. Motionärerna pekar dock på någonting 

viktigt, nämligen att en sådan ordning, med en mångfald av aktörer, 

och ett i viss utsträckning delat ansvar, kräver en aktiv uppföljning. Staten 

ska ta det övergripande ansvaret för att de olika sektorerna fungerar på ett 

tillfredställande sätt för de många brukarna.

En ordning där infrastrukturområdet har en mångfald aktörer och 

där beslut fattas i flera olika forum innebär givetvis också att ansvaret för 

finansiering sprids. Partistyrelsen gör, även när det gäller finansieringen, 

bedömningen att det till övervägande del är positivt med en inte helt centraliserad 

ordning men med ett stort statligt ansvar. Det ger förutsättningar 

för fler aktörer och perspektiv att få en reell tyngd i planeringsprocessen. 

Delat ansvar minskar dessutom risken för att en part kan försöka 

övervältra hela ansvaret på en annan. På så sätt minskar också risken för 

att andra mål och bevekelsegrunder än de transportpolitiska får stort 

utrymme i planeringsprocessen. En ordning där alla berörda har ett reellt 

inflytande och ett reellt ansvar är bäst för helheten. 

Regelutredningen konstaterade att mycket positivt har kommit ut av 

de senaste decenniernas utveckling av de undersökta marknaderna. Samtidigt 

konstaterade man att det ställer stora krav på uppföljning och kontroll 

– annars får inte medborgarna del av de möjligheter som öppnar sig. 

Partistyrelsen menar att dess slutsatser måste tas på största allvar. Arbetet 

för att utveckla infrastrukturen måste ständigt drivas vidare. När staten 

inte själv är ansvarig för produktion och distribution så ökar givetvis kraven 

på uppföljning och kontroll. Paradoxalt nog innebär det som ibland 

kallas avregleringar, men som ofta också är avmonopoliseringar, ökade 

krav på regleringar. Partistyrelsen menar att socialdemokraterna alltid 

måste ha medborgaren för ögonen i utvecklingen av samhället. Det gäller 

även för infrastrukturområdet. 

Partistyrelsen delar också uppfattningen att en fungerande el- och 

teleförsörjning är något som medborgare i hela landet måste kunna lita på. 

Självklart går det inte att förbereda sig för alla situationer. Exempelvis kan 

katastrofer, som den som följde i stormen Gudruns spår, ställa oss inför 

situationer som varit svåra att förutse och där det kan vara svårt att motsvara 

alla krav fullt ut. Det är dock inte ett argument för att minska ambitionerna 

– tvärtom. 

Allas rätt till robusta telekommunikationer regleras i lag. Efter att 

stormen Gudrun drabbade södra Sverige i januari i år har regering och 

riksdag skärpt lagstiftningen så att skyldigheten att garantera robusta telekommunikationer 

även omfattar mobila system. Regeringen har också 

tagit initiativ för att uppnå en säkrare eldistribution. Regeringen och den 

ansvariga myndigheten konstaterade bland annat att glesoch landsbygd 

var mer sårbar än tätare bebyggelse, något som också var en utgångspunkt 

för arbetet. Inom ramen för detta arbete lämnades också förslag till lämpliga 

regler för ersättning till kunder som drabbats av långvariga elavbrott 

ska utformas. 


1) att anse motionerna D227:4, D228:4, D229:4, D237:1-2 och 

D232: 1 besvarade med hänvisning till partistyrelsens utlåtande. 

123

124 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D192:1-4, D193:1-4, 

D194:1-3 och D195 (statliga monopol) 

Motion D192:1-4 ( Jönköpings arbetarekommun) yrkar att samhället har 

ett huvudansvar för distribution av infrastruktur enligt motionen, att fördelning 

av dessa nyttigheter inte huvudsakligen ska bygga på marknadsprinciper, 

att det inom dessa områden finns naturliga samhällsmonopol 

samt att samhällets ägande ska utökas och utvecklas inom dessa områden 

för att säkerställa demokratisk kontroll. I motion D193:1-4 (Kristianstads 

arbetarekommun) yrkas att postverksamheten, televerksamheten, järnvägstrafiken 

samt eldistributionen ska vara reglerade sektorer med offentligt 

monopol, att inriktningen inom dessa branscher ska styras politiskt, att 

Sverige ska agera inom EU för att EU:s lagar ska tillåta enskilda länder att 

reglera dessa branscher samt att partiet bör utreda vidare huruvida fiberkabelnätet 

bör övergå i offentligt monopolägande. Motion D194:1-3 (Eksjö 

arbetarekommun) yrkar att all infrastruktur, det vill säga nätägande (telefoni, 

el, bredband), återförs i statlig ägo, att nyttjande av nät sedan hyrs ut till 

aktörerna på marknaden samt att intäkterna från uthyrningen går till investeringar 

och reinvesteringar med syfte att tillhandahålla moderna och 

driftsäkra nät som konsumenterna får nytta av. Motion D195 (Eskilstuna 

arbetarekommun) yrkar att svensk järnväg, i form av trafik, drift och underhåll 

återregleras till verk och sätts i hela folkets ägo. 

Självklart har samhället och politiken ett ansvar för att alla människor 

har tillgång till en bra och säker infrastruktur. Den utredning som nyligen 

sett över effekterna av avregleringarna inom infrastrukturområdet, Regelutredningen, 

konstaterar bland annat att den svenska modellen för utbyggnad 

av infrastrukturerna kännetecknats av att ett statligt organ haft ansvaret 

för uppbyggnaden av nationella stamlinjer medan kommunala eller privata 

intressenter ansvarat för regionala och lokala nät. Dessutom karaktäriserades 

den svenska modellen av att det skedde en informell samverkan 

mellan dessa parter. Det statliga ansvaret och statens roll ökade dock under 

efterkrigstidens första tre decennier. Därefter har utvecklingen sett annorlunda 

ut, och fler aktörer har fått en framträdande roll inom dessa sektorer. 

Samhället, inklusive staten, är i dag närvarande på alla områden som 

berör infrastruktur. På grund av historiska och praktiska orsaker varierar 

det från område till område på vilket sätt den samhälleliga kontrollen och 

den statliga och kommunala närvaron och påverkan av utvecklingen ser ut. 

Partistyrelsen menar att det är viktigt att det finns ett samhälleligt ansvar 

för viktig infrastruktur. Det samhälleliga ansvaret förvaltas lämpligast 

genom stat och kommuner. Följaktligen kan vi också se att stat och kommuner 

är viktiga och dominerande aktörer inom alla dessa sektorer. Fördelning 

av tillgången till viktig infrastruktur sker heller inte huvudsakligen 

utifrån marknadsmässiga principer. Däremot används prismekanismen 

inom flera av infrastrukturområdena. 

Partistyrelsen har också uppfattningen att ett utökat operativt ansvar 

för de viktiga infrastrukturerna varken är en nödvändighet eller någon 

garant för en väl fungerande, effektiv och kund- och medborgarorienterad 

verksamhet. Den del av partistyrelsen som var aktiv före 1988 minns inte 

några lovsånger till Statens järnvägar (SJ). 

På samma sätt finns det ingen anledning att förringa eller vifta bort 

de problem vi kan se i dag.

Partistyrelsen delar uppfattningen att åtgärder behöver vidtas inom 

flera infrastrukturområden. Inom tele- och energiområdet har nyligen 

flera lagändringar gjorts i syfte att stärka kundernas ställning gentemot 

leverantörer, oavsett om dessa är kommunala eller privata. Partistyrelsen 

menar dock att en förändring av ägarstrukturen inte är lösningen. Partistyrelsen 

anser att det skulle leda till merkostnader, samtidigt som brukare 

och kunder knappast skulle få det bättre. Däremot vill partistyrelsen stärka 

den samhälleliga påverkan inom dessa sektorer i syfte att förbättra tillgänglighet, 

tillförlitlighet och kvalitet på tjänsterna. Detta måste givetvis 

ske inom ramen för vad medborgare och kunder är beredda att göra för 

insatser. 

Partistyrelsen bedömer dessutom att den svenska traditionen och de 

svenska villkoren talar emot att det skulle vara av stor vikt att infrastrukturområdet 

öppnas upp för ytterligare nationella regleringar. Flera stora 

europeiska nationer har en historia av betydligt större statlig styrning av 

infrastrukturområdet än Sverige. Sverige har i stället en tradition av långtgående 

decentralisering inom ramen för ett tydligt statligt och kommunalt 

ansvar inom respektive sektor. Partistyrelsen bedömer därför att Sverige 

skulle vinna mer på att få en god tillgång till den europeiska kontinenten 

än att ha möjlighet att stänga europeiska aktörer ute från Sverige. 

Järnvägsområdet kan här tjäna som ett exempel. Förändringar av den 

svenska järnvägen började 1988 när beslut fattades om att dela upp infrastrukturförvaltning 

och driften av järnvägstrafik. Banverket tog som statlig 

myndighet över infrastrukturansvaret, och SJ kunde därmed som statligt 

affärsverk ägna sig åt att bedriva järnvägstrafik med ensamrätt. År 

1996 genomgick godstrafiken på järnvägen en första marknadsöppning, 

och den 1 juli förra året öppnades godsmarknaden helt då även utländska 

operatörer har rätt att bedriva godstrafik i Sverige. Det innebär att flera 

olika operatörer kan bedriva godstrafik på spåren, vilket skapar förutsättningar 

för en ökad konkurrens både vad gäller utbud, pris, kvalitet och service. 

År 1999 bildades Rikstrafiken på den socialdemokratiska regeringens 

initiativ. Rikstrafiken fick bland annat i uppdrag att stötta och upphandla 

olönsam persontrafik på sådana linjer där SJ avsagt sig sin ensamrätt. 

Affärsverket SJ bolagiserades 2001. Antalet aktörer som tillhandahöll 

järnvägstrafik hade då ökat markant. Bakgrunden till bolagiseringen var 

därför att rusta SJ för att klara konkurrensen från andra svenska och 

utländska operatörer. SJ AB ägs till fullo av staten. Ytterst är det alltså 

riksdagen som beslutar vilka villkor som ska gälla för järnvägsföretagets 

verksamhet. 

SJ AB har fortfarande ensamrätt att bedriva persontrafik på huvuddelen 

av det svenska järnvägsnätet. Bolaget kan, om det så önskar, avsäga 

sig sin ensamrätt på en sträcka. Det är då upp till regeringen att avgöra 

huruvida sträckan ska upphandlas eller om trafiken kan upphöra. Om trafiken 

bör fortsätta är det Rikstrafiken som för statens räkning upphandlar 

sträckan. Trafikhuvudmännen ansvarar för lokal och regional kollektivtrafik 

på länsnivå. 

Den 1 juli 2004 startade Järnvägsstyrelsen sin verksamhet. Järnvägsstyrelsen 

övertog Järnvägsinspektionens ansvar och uppgifter när det gäller 

säkerheten i järnvägssystemet. Järnvägsstyrelsen ska även övervaka att 

avgifter som tas ut för nyttjande av järnvägsinfrastrukturen är konkurrens- 

125

126 

neutrala och att kapacitetstilldelningen av järnvägsinfrastrukturen och tillhandahållande 

av tjänster sker på ett konkurrensneutralt och icke-diskriminerande 

sätt. 

Inom EU pågår för närvarande en process med det så kallade tredje 

järnvägspaketet. Kommissionens föreslår bland annat att en marknadsöppning 

ska ske för persontrafik på järnväg 2010. Tidigare har beslut fattats om 

marknadsöppning för godstrafik på de europeiska järnvägarna. Partistyrelsen 

kan konstatera att Sverige med vår omfattande export är mycket beroende 

av att få tillgång till järnvägsnätet i övriga Europa. En marknadsöppning 

för godstrafiken är därför betydelsefull för Sverige. Partistyrelsen 

menar dock att förslag om ytterligare marknadsöppning för järnvägstransporter 

måste ses i ljuset av huruvida EU på ett bra sätt lyckas genomföra 

den beslutade marknadsöppningen av godsmarknaden fullt ut. 

Av denna beskrivning framgår tydligt de komplicerade samband som 

styrt, och styr, utvecklingen på järnvägsområdet. En liknande beskrivning 

skulle gå att göra för alla sektorer som här diskuteras. Partistyrelsen anser 

att det inte finns något självklart svar på om stat, kommun, kooperativ 

eller privata företag ska verka inom olika sektorer. Det finns inte heller 

något självklart svar på vilken roll eller ställning en aktör bör ha inom en 

sektor för att vi ska uppnå en bra ställning för medborgare, brukare och 

kunder med avseende på kvalitet, tillgänglighet och tillförlitlighet. Däremot 

är det för partistyrelsen en självklarhet att det är ett samhälleligt 

ansvar att styra utvecklingen inom dessa så viktiga områden. 

Sammanfattningsvis gör partistyrelsen bedömningen att ett upprättande 

av statliga monopol inom infrastrukturområdet inte skulle gynna 

vare sig medborgarna, brukarna eller konsumenterna. Däremot bedömer 

partistyrelsen att ytterligare ansträngningar måste göras för att ytterligare 

utveckla de sektorer som här diskuterats. 


1) att bifalla motion D193:2, 

2) att avslå motionerna D193:1 och 3-4, D194:1-3 och D195, 


utlåtande.

Motion D192 


Samhällets ansvar för teknisk försörjning 

I vårt land finns ett antal basala nyttigheter, som är oundgängligt nödvändiga 

för såväl enskilda människor, som företag. 

Dit hör försörjning av vatten och avlopp. Produktion och distribution av 

el och fjärrvärme. Distributionstjänster av telefon och bredband. 

Historiskt har några av dessa verksamheter ansetts vara s k naturliga 

monopol och utvecklats som gemensamma nyttigheter. Målsättning för 

utveckling inom området har varit samhällsnytta och fördelning. Marknadstänkande 

och vinstmaximering har därför trängts tillbaka. 

För att mer kraftfullt skapa utveckling av nämnda infrastruktur har ibland 

verksamheter socialiserats för att skapa bättre resursanvändning och ge underlag 

för snabbare utveckling, som telefonin i början av förra århundradet. Det 

blev helt enkelt effektivare med en distributör och ett ansvar med en fördelning 

av kostnader, som möjliggjorde allas användning till rimliga kostnader. 

På likartat sätt har utveckling skett inom områden, som produktion och 

distribution av el. Utbyggnad av vatten och avloppsförsörjning har byggts 

utifrån samma principer och det har ansetts självklart att samhället genom 

monopolställning tillhandahållit det senare. 

Under större delen av 1900-talet har vi haft en tydlig orientering kring 

att ett gemensamt ansvar och solidariskt system för distribution och utveckling 

av infrastrukturella nyttigheter har varit det för samhället bästa. 

De allra senaste åren av förra seklet bröt denna tradition. Ett aggressivt 

marknadsliberalt tänkande bröt igenom på områden, som tidigare varit uteslutna 

för så kallad konkurrensutsättning och avreglering. 

Detta tillsammans med en utveckling där kommuner avvecklade ägande 

på grund av kortsiktiga kommunalekonomiska skäl har omfördelat ägande av 

och makt över viktig infrastruktur. 

Man kan med fog påstå att nyttigheter flyttats från folklig demokratisk 

kontroll till vinstmaximerande marknad. 

Den översyn av avregleringarnas effekter, som för närvarande pågår har 

inte kunnat uppvisa konsumentnytta i fallande pris på grund av avreglering. 

De positiva ekonomiska effekter, som ibland påvisas härrör sig till följder av 

teknisk utveckling eller att kostnader omfördelats från konsument till skattebetalare. 

Enligt vår uppfattning har utvecklingen till del även orsakat ett förfall av 

underhåll, service och information, som fått stå tillbaka i förhållande till vinstmaximeringsintresse. 

Detta har inte minst kunnat iakttagas i effekterna av 

stormen, som nyligen drabbade Sydsverige. 

Vi anser att socialdemokratin oreflekterat och utan djupare analys alltför 

ofta avstått från ställningstaganden mot extrem marknadsliberalism. Ibland 

har utvecklingen till och med bejakats. 

Därför föreslås partikongressen förtydliga socialdemokratins hållning i ovan 

nämnda frågor genom följande beslut: 

1) att samhället har ett huvudansvar för distribution av infrastruktur enligt 

ovan, 

2) att fördelning av dessa nyttigheter ej huvudsakligen skall bygga på marknadsprinciper, 

127

128 

3) att det inom dessa områden finns naturliga samhällsmonopol, 

4) att samhällets ägande skall utökas och utvecklas inom dessa områden för 

att säkerställa demokratisk kontroll. 

Jönköpings arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D193 

Kristianstads arbetarekommun 

Avreglerade före detta offentliga monopolsektorer 

I samband med jordbrukssamhällets successiva övergång till ett modernt 

industrisamhälle har olika tekniska uppfinningar bidragit till kraftiga språng i 

utvecklingen. Exemplen på detta är många. I denna utveckling har de stora 

infrastrukturella systemen haft särskilt stor betydelse. För att säkra att dessa 

system byggdes ut med kvalitet över hela landet så ansvarade staten i de flesta 

fall för detta. 

Detta gäller bland annat transportsystem som vägar och järnvägar, kommunikationssystem 

som telefon och post samt elektricitetssystemen. De privatägda 

företagen har haft stor nytta av dessa stora statliga system. 

Att staten ansvarat för de stora infrastrukturella sektorerna är inte unikt 

för länder med stark arbetarrörelse. I såväl renodlat kapitalistiska som socialdemokratisk 

styrda länder har det ofta fungerat så. Dessa sektorer är så kallat 

naturliga monopol som även enligt traditionell marknadsekonomisk teori kan 

eller bör skötas av staten. 

I en marknadsekonomi måste två villkor vara uppfyllda: fri produktion 

och fri konsumtion. Det ska vara fritt att producera en vara och konsumenterna 

ska kunna välja fritt mellan olika producenters varor av samma slag. 

I de kapitalistiska och biandekonomiska länderna fungerar det så vad 

gäller många olika varuslag, exempelvis bilar, tandkräm, möbler, medicin, 

finansiella tjänster och flera former av mat. 

Detta system fungerar bra för vissa branscher och mindre bra för andra. 

Diskussion om marknadsinslagen i ekonomin har varit och är föremål för 

omfattande diskussion inom socialdemokratin. Inom rörelsen finns marknadspositiva 

tendenser och mer planmässigt inriktade åsikter. 

Vad gäller de så kallade naturliga monopolen var partiet dock enigt fram till 

och med 1980-talet. Exempel på naturliga monopol är: 

– branscher där praktiska skäl gör att endast en aktör åt gången kan agera, 

exempelvis järnvägstrafik och lokalbussar i linjetrafik, eller 

– infrastrukturella sektorer med så stora tekniska system och stora investeringskostnader 

att flera aktörer är orimligt, exempelvis telefontrafik och 

eldistribution, eller 

– infrastrukturella näringar som det inte är kommersiellt lönsamt att upprätthålla 

i glesbygden,men som det finns ett stort samhällsintresse av att 

de upprätthålls över hela landet: bland annat postverksamhet och flygtrafik.

Under 1980- och 1990-talen avreglerades flera av de tidigare reglerade offentliga 

monopolen som är att betrakta som naturliga monopol: bland annat järnvägstrafik, 

flygtrafik, eldistribution, postverksamhet och telefontrafik. 

Statlig reglering ger bättre funktonalitet inom de naturliga monopolbranscherna, 

men det är också en fråga om rättvisa. En fråga om rättvisa 

mellan individer, klasser och regioner. 

Fördelarna med att dessa sektorer är reglerade offentliga monopol är flera: 

1. Glesbygden kan värnas. Kommersiella intressen upprätthåller i längden 

ingen service i glesbygden, eftersom det inte är lönsamt. 

2. En offentligt styrd prispolitik möjliggörs, som exempelvis kan stipulera 

regional rättvisa och lägre priser för ekonomiskt svaga grupper. 

3. Den politiska makten kan, exempelvis av miljöskäl, med hjälp av skattefördelar 

eller tillskjutande av ekonomiska medel gynna en näring i förhållande 

till en annan. 

4. Ett långsiktigare utnyttjande av arbetskraften erhålls. De tidigare stora 

infrastrukturella monopolsektorerna sysselsatte många arbetare. De stora 

statliga affärsverken inom dessa områden stod för en stabilitet på arbetsmarknaden. 

Denna stabilitet bidrog naturligtvis också till att stabilisera 

den ekonomiska konjunkturen i sig. 

5. Privatkapitalismens profit reduceras. 

Nackdelarna med att dessa sektorer avreglerats är uppenbara. 

1. Inom exempelvis tågrafik samt lokal- och regionalbussar sker regelbundna 

upphandlingar. I dessa branscher tenderar arbetarnas villkor att försämras 

vid varje upphandlingstillfälle. Dessa branscher måste bygga på 

upphandlingar eftersom endast en aktör kan agera åt gången. Vid upphandling 

av exempelvis en tåglinje är personalkostnaderna nästan det 

enda sättet för en entreprenör att påverka kostnaderna. Övriga kostnader 

är relativt fasta. Detta gör att entreprenörerna hela tiden måste försämra 

arbetarnas villkor i form av löner och arbetstider. 

2. Inom exempelvis telebranschen är investeringskostnaderna mycket stora. 

Detta gäller även mobiltelefonin. Att varje aktör gör stora nätinvesteringar 

gör telefonin på sikt dyrare för konsumenterna genom att kostnaderna 

för de parallella näten ska betalas. 

3. Glesbygden utarmas. De kommersiella intressena upprätthåller inte service 

i glesbygden. 

Vi kan i verkligheten också tydligt se de negativa konsekvenserna av de senaste 

årtiondenas avregleringar. 

– Priserna har stigit på exempelvis el och post 

– Utbudet har försämrats på glesbygden exempelvis avseende flyg, tåg och 

mobiltelefon. 

– Arbetarnas villkor har försämrats i flera av de berörda branscherna. 

129

130 

Avregleringarna av de tidigare offentliga monopolen inom de stora infrastrukturella 

sektorerna var en följd av den kraftiga högertrend som rådde på 

1980-talet. Enligt vår uppfattning var avregleringarna ett misstag som både 

skapar sämre service och sämre förhållanden för många arbetare. 

En ny stor infrastrukturell sektor som vuxit upp i modern tid är fiberkabelnätet. 

Detta nät växte fram just i den tid som de stora avregleringarna 

genomfördes. Den politiska tidsandan gjorde att det aldrig var aktuellt att 

reglera denna sektor. Trots detta är även fiberkabelnätet något som naturligt 

skulle kunna vara monopoliserad av samma skäl som här övriga nämnda sektorer. 

Avregleringarna av de nämnda branscherna har ofta motiverats med att 

det ökar valfriheten. Denna valfrihet har inget att göra med riktig frihet som 

den socialdemokratiska ideologin står för. Riktig frihet förutsätter tillgång till 

en viss grundläggande materiell bas. Denna materiella bas vill vi fördela rättvist 

och det kräver ofta en styrning av det offentliga. Att exempelvis få välja 

mellan flera olika eldistributörer, alla sannolikt dyra, är ingenting som ökar en 

enskild individs frihet. 

Med hänvisning till ovanstående yrkar vi att kongressen ska besluta: 

1) att postverksamheten, televerksamheten, järnvägstrafiken samt eldistributionen 

ska vara reglerade sektorer med offentligt monopol, 

2) att inriktningen inom dessa branscher ska styras politiskt, 

3) att Sverige ska agera inom EU för att EU:s lagar ska tillåta enskilda länder 

att reglera dessa branscher, 

4) att partiet bör utreda vidare huruvida fiberkabelnätet bör övergå i offentligt 

monopolsägande. 

Styrelsen för Kristianstads arbetarekommun 

Kristianstads arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Motion D194 

Eksjö arbetarekommun 

Infrastruktur åt alla 

Under vintern och våren 2005 kunde vi alla med fasa följa hur snabbt och 

enkelt naturen kan ställa till det för oss. Först flodvågstragedin i Indiska 

Oceanen och sedan stormen Gudrun på hemmaplan. Flodvågen drabbade oss 

alla hårt. Gudrun drabbade också en stor del av svenska folket hårt men på ett 

annat plan. 

Stora delar av södra Sverige stod länge utan ström och telefon. Alldeles 

för länge. Snabbt uppdagades hur el- och telebolagen i princip struntat i att 

driftsäkra sina nät för att tillgodose aktiemarknadens ”snabba klipp” och ägarnas 

vinstintressen. Risken att något sånt här skulle inträffa var ju minimal och 

ägarnas vinstintresse maximalt. Självklart skulle smällen blivit mindre om 

större delen av nätägarnas pengar gått till rena driftsäkringar än till vinst. 

Vi har på senare tid även kunnat följa medias bevakning gällande bredband 

och då haft möjlighet att följa TeliaSoneras konkurrenters förtvivlade 

kamp för rättvisa nätpriser. I princip alla ADSL-uppkopplingar hanteras idag 

via TeliaSonera och de har mer än en gång fått beskyllningar för alldeles för 

långa omkopplingar vid byte av operatör. Samma sak här som med telefoni 

och el, mycket pengar till ägarna men lite till konsumenterna i form av lägre 

priser och bättre och snabbare service. 

Samtidigt som media hårt kritiserat TeliaSonera för dess bredbandstjänster 

så har Teracoms ägande av det digitala marknätet framställts som 

synnerligen rättvis (undantag finns). Det digitala marknätet tillåter idag konkurrenter 

att konkurrera på lika villkor, detta trots att bolaget är delägare i 

digital-TV leverantören Boxer. Detta har lett till ökat utbud, lägre kostnader 

och en hög servicenivå. 

Det är viktigt att vi som ett rättviseparti sätter konsumenternas bästa i fokus, 

inte företagens ägare. Mina förslag är därför: 

1) att all infrastuktur, det vill säga nätägande (telefoni, el, bredband), återförs 

i statlig ägo. Kan mycket väl vara i bolagsform men då i, av staten, 

helägda bolag. 

2) att nyttjande av nät sedan hyrs ut till aktörerna på marknaden 

3) att intäkterna från uthyrningen går till investeringar och reinvesteringar 

med syfte att tillhandahålla moderna och driftsäkra nät som konsumenterna 

får nytta utav. 

Andreas Henning 

Eksjö arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

131

132 

Motion D195 

Eskilstuna arbetarekommun 

Återreglera järnvägen! 

Vi har under ett drygt decennium prövat alternativa vägar för att nå mål 

med en bra service för medborgare. Dessa alternativa vägar har fått olika 

resultat men på de flesta delar tycks resultaten mer ha gått mot högre priser, 

sämre kvalité för konsumenterna, och sämre arbetsförhållande för personal. 

En av de sektorer som drabbats hårdast av 90-talets avregleringar är järnvägen. 

Stora förseningar i trafiken har orsakats av en urusel kommunikation 

mellan de nu privata och statliga bolag och verk som tillsammans ska organisera 

tågtrafiken. I en tid då ökat pendlingsavstånd från hemort till arbetsplats 

blivit nödvändigt har systemet havererat, och kostnaderna för både skattebetalarna 

och konsumenterna flugit i taket. Konsekvenserna har inte oväntat blivit 

stor misstro från tågresenärer. Pendlare känner sig idag allt mer osäkra på 

att kunna ta sig till jobbet i tid på morgonen. 

Järnvägen har i många tider setts som ett naturligt monopol, eftersom 

det bara finns en räls att utnyttja. Dessutom har många andra stordriftsfördelar 

setts som viktiga för att kunna säkerställa en bra kvalité för samhällsservicen. 

Att tågtrafik ska gå med vinst kan vara en önskvärd tanke men det är 

tyvärr inte alltid möjligt. Därför krävs det att staten åter tar kontroll över vår 

järnväg och säkerställer goda möjligheter att resa miljövänligt. 

Med detta yrkar jag 

1) att svensk järnväg, i form av trafik, drift och underhåll återregleras till 

verk och sätts i hela folkets ägo. 

Eskilstuna arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion D196 (mobiltelefonnät) 

Motion D196 (Malå arbetarekommun) yrkar att det ska finnas ett fungerande 

mobiltelefonnät i hela Sverige. 

Partistyrelsen delar motionärernas åsikt om att det är viktigt att alla 

delar av landet har tillgång till en modern infrastruktur och att det ska vara 

möjligt att använda mobiltelefoni även i glesbygden. 

Utvecklingen av det mobila kommunikationsnätet går oerhört snabbt. 

Sverige tillhör de länder i världen som har kommit allra längst med att ge 

medborgare i hela landet möjlighet till kvalitativ mobil kommunikation. I 

dag har GSM-nätet en god täckning i alla delar av Sverige. Fortfarande 

finns det ”vita fläckar” kvar, men utvecklingen går fort framåt. 

Beslutet om att bygga ut tredje generationens mobiltelefoni (UMTS) 

innebär att mobiloperatörerna har förbundit sig till att täcka över 90 procent 

av den svenska landytan. Utvecklingen av det som i vardagligt tal kallas 

3G har inte gått i den takt som vore önskvärt. Trots detta tillhör Sverige 

de länder i världen som har kommit allra längst i arbetet med att 

bygga ut denna moderna kommunikationsteknik. 

Telia Sonera har en licens för den så kallade NMT-tekniken (den första 

generationens mobiltelefoni). Denna licens upphör den 31 december 

2007, och Post- och telestyrelsen har redan gett bolaget Nordisk mobiltelefoni 

tillgång till delar av de frekvenser som omfattas av Telias tillstånd.

I de tillståndsvillkor som finns för Telias gamla tillstånd anges att 

man ska täcka 95 procent av landets yta. I det nya tillståndet som Nordisk 

mobiltelefoni fått anges i stället att de ska bygga ett nät som ska täcka 

minst 80 procent av landytan i varje län. Dessa två olika yttäckningskrav 

bör vara fullt jämförbara med varandra. 

En fullständig yttäckning som omfattar hela den cirka 450 000 km2 

stora landytan i Sverige är förmodligen inte möjlig att uppnå, delvis på 

grund av den topografi som präglar exempelvis fjällvärlden. De fakta som 

har redovisats ovan bör dock innebära att förutsättningarna i framtiden 

inte kommer att försämras. 


1) att anse motionen D196 besvarad med hänvisning till partistyrelsens 

utlåtande. 

Motion D196 

Malå arbetarekommun 

Mobiltelefoni 

Ett fungerande mobiltelefonisystem är en säkerhetsfråga för alla som vistas i 

naturen. För att Sveriges bas näringar ska kunna finnas kvar och utvecklas 

krävs att telekommunikationerna i hela Sverige fungerar. Det gamla NMTnätet 

täcker hela landet. Telia tillstånd för NMT 450 går ut 2007, efter det 

ska marknaden svara för uppbyggnaden av telenätet. Det ska ställas mot nuvarande 

GSM som måste täcka 80-90% av befolkningen. Än värre är det med 

nya 3G där riksdagen har sagt att det skall vara täckning där folk är bosatta. 

Det innebär att efter 2007 kommer stora delar av Sverige att inte ha mobiltelefoni, 

det gäller inte bara norra Sverige utan även stora delar av södra landet. 

Hur kommer då säkerheten ute i naturen att fungera, för de som har sitt 

arbete ute i skogen och vi andra som finns där på fritiden? 


1) att det ska finnas ett fungerande mobiltelefoninät i hela Sverige. 

Martin Norehn 

Malå arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

133

134 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D197:1-2, D198:1-2, 

D199:1-3, D200:1-3, D201 och D202:1-2 (infrastrukturinvesteringar) 

Motion D197:1-2 (Melleruds arbetarekommun) yrkar att kongressen ska 

besluta uppdra åt partistyrelsen att verka för investeringar i järnvägsförbindelsen 

Kornsjö–Öxnered som en del av ett fullföljande av den skandinaviska 

triangeln samt att av regionalpolitiska skäl verka för en prioritering 

av investeringar i bättre kommunikationer i Dalsland i linje med 

intentionerna i motionen. I motion D198:1-2 (Hisingens arbetarekommun) 

yrkas att en tågtunnel behövs för att eliminera Göteborgs central 

som säckstation och att tågtunneln ska vara ett prioriterat mål nationellt. 

Motion D199:1-3 (Helsingborgs arbetarekommun) yrkar att kongressen 

beslutar att kräva att det ett byggs en järnvägstunnel i Norra Öresund, att 

kongressen uppmanar regeringen och partiet att verkar för att en järnvägstunnel 

i norra Öresund kommer till stånd och att frågan förs upp på den 

politiska agendan samt att kongressen uppmanar den svenska regeringen 

att ta upp denna fråga med den danska regeringen för en gemensam lösning 

på tunnelförbindelse och höghastighetsjärnväg i de båda länderna. 

Motion D200:1-3 (Helsingborgs arbetarekommun) yrkar att Europakorridoren 

tas upp i planerna för framtida infrastruktursatsningar i Sverige, 

att bidrag söks i EU för att koppla ihop Europakorridoren med järnvägsnätet 

inom EU samt att kontakter tas med regeringarna i Danmark och 

Tyskland för att samordna järnvägstrafiken. I motion D201 (Härjedalens 

arbetarekommun) föreslås att Inlandsbanan rustas upp för såväl personsom 

godstrafik året runt. Motion D202:1-2 (Härjedalens arbetarekommun) 

yrkar att Inlandsbanan rustas upp för högre tonnage och hastigheter 

samt att Inlandsbanan elektrifieras. 

Partistyrelsen menar att infrastrukturens betydelse inte kan underskattas. 

Infrastrukturen fyller en praktisk funktion i vardagen för medborgare, 

näringsliv och offentlig verksamhet. Vi är alla på olika sätt beroende 

av infrastrukturen. Därför genomför regeringen en mycket stor satsning 

på infrastrukturen. Den följer av att insikten om infrastrukturens betydelse 

för utveckling och tillväxt har växt under senare år, men vi har också 

behov av att göra en stor satsning efter de i vissa avseenden förlorade år 

som 1990-talet innebar till följd av arvet efter den borgerliga regeringens 

budgetpolitik 

År 2004 fastställdes de långsiktiga infrastrukturplanerna. Detta föregicks 

av ett omfattande planeringsarbete som innehöll tekniska överväganden, 

de transportpolitiska målen, ett intensivt arbete av en lång rad myndigheter 

och specialister, många sammanträffanden mellan olika företrädare 

och inte minst en mängd upparbetad kunskap från tidigare processer. I 

det arbetet vägdes en mängd olika aspekter mot varandra och en lång rad 

beslut fattades. En aktiv dialog fördes mellan regeringen, regioner och län. 

Trots den stora satsningen på infrastrukturen de kommande åren 

finns många uppdämda behov. Även om vi i Sverige generellt har en väl 

utbyggd infrastruktur finns det många vägar och järnvägar som kan förbättras 

för att ännu bättre klara person- och godstransportsektorernas 

behov. Infrastrukturen har också en mer utopisk sida som fångar drömmar 

om framtiden, och den utgör ofta något handfast att samlas kring. Den 

sidan av infrastrukturen måste givetvis tas till vara. Den gör att vi ständigt 

tvingas utmana invanda föreställningar och vi får då nya utgångspunkter

för de nödvändiga planeringsunderlag som används när projekt ska värderas 

utifrån de målformuleringar som lagts fast. 

Behoven av investeringar i infrastruktur är större än tillgängliga 

resurser. Därför krävs alltid en prioritering. Partikongressen kan inte ta 

ställning till vilka konkreta projekt som bör ingå i de långsiktiga planerna, 

lika litet som man kan besluta om vilka som av samma anledning bör utgå. 

I den mån justeringar behöver göras bör det ske inom ramen för de processer 

för planering och revidering som utarbetats av partiets företrädare i 

riksdag och regering. Det ska givetvis ske utifrån de mål för samhällets 

utveckling som partiet lägger fast. 


1) att avslå motionerna D197:1-2, D198:1-2, D199:1-3, D200:1-3, 

D201 och D202:1-2. 

Motion D197 

Melleruds arbetarekommun 

Kommunikationer i Dalsland 

Utvecklingen på arbetsmarknaden i Dalsland visar en fortsatt hög arbetslöshet, 

och stagnerad eller minskad sysselsättning. Trots olika arbetsmarknadsoch 

andra samhällsinsatser har den negativa utvecklingen inte brutits under 

de senaste fem åren. 

Regionförstoring har blivit ett nyckelbegrepp för att öka rörligheten, och 

göra det möjligt att upprätthålla eller öka befolkningen. Näringsliv 2010 är ett 

av flera projekt som har fokus på företagens möjligheter att utvecklas i Dalsland. 

Fortsatta satsningar på turism är ett annat centralt insatsområde i det 

här sammanhanget. 

Gemensamt för dessa och andar möjligheter att hävda ett levande Dalsland 

är bättre kommunikationer. Det handlar då om investeringar i infrastrukturen 

och kollektivtrafikens framtid. Olika transportslag måste vidare 

komplettera varandra för att transportpolitiken ska bli effektiv, och göra det 

möjligt att hävda vitala intressen inom näringslivet, och framför allt för att 

öka förvärvsfrekvensen hos människor i yrkesverksam ålder. 

Även om olika insatser har beslutats inom ramen för de statliga och 

regionala åtagandena så står en lösning av kommunikationsproblemen i fokus 

för att överhuvudtaget bryta de nuvarande utvecklingstendenserna. 

För skogsnäringen i allmänhet, och för att överhuvudtaget kunna vidareförädla 

skogsråvaran är fortsatta insatser till stöd för tjälsäkring och ökad 

bärighet på skogsbilvägar och andra trafikstråk ofrånkomliga inslag i en 

utvecklingspolitik för Dalsland. 

Riksväg 45 i Dalsland behöver rustas upp för att på ett tillfredsställande 

sätt möt behoven av ökade vägtransporter som följer av en satsning på ökad 

rörlighet, och turism. Före ett näringsliv som ska kunna expandera måste 

motsvarande behov också tillgodoses. Att Riksväg 45 då kan uppnå status som 

europaväg är strategiskt viktigt. Investeringar i en bättre standard på delar av 

riksväg 45 är också önskvärda av trafiksäkerhetsskäl. 

Järnvägstrafiken har – vid sidan om dess betydelse för lokala person- och 

godstransporter – en mycket djupare innebörd. Bergsslagsbanans sträckning 

genom Dalsland är oomtvistad. Norge – Vänerbanan har en motsvarande 

135

136 

strategisk betydelse. Men investeringsplanerna omfattar emellertid för närvarande 

inte sträckan Kornsjö – Öxnered. I perspektiv av dels upprustning som 

sker på andra sträckor mellan Göteborg – Oslo dels den skandinaviska triangeln 

framstår det som fullständigt obegripligt att inte några investeringar är 

planerade i denna del av en önskvärd järnvägssatsning, som är av betydelse för 

Dalsland. 

Mot bakgrund av ovanstående föreslås kongressen besluta uppdra åt partistyrelsen: 

1) att verka för att investeringar i järnvägsförbindelsen Kornsjö – Öxnered 

som en del av ett fullföljande av den skandinaviska triangeln, 

2) att av regionpolitiska skäl verk för en prioritering av investeringar i bättre 

kommunikationer i Dalsland i linje med intentionerna i denna 

motion. 

Johnny Stucken och Katarina Norgren 

Melleruds arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D198 

Hisingens arbetarekommun 

Avskaffa säckstationen Göteborgs Central 

Göteborg är som landets näst största stad en viktig knutpunkt för tågrafik. 

Det finns dock ett stort problem med Göteborgs central och det är att stationen 

är en så kallad ”säckstation”, det vill säga att tågen kör in på en station där 

spåren tar slut, vilket omöjliggör att tågen kan köra rakt igenom stationen. 

Detta innebär att tågtrafiken blir begränsad. Naturligtvis vore en ordning 

att föredra att tågen kör rakt igenom stationen för att kunna öka kapaciteten 

på antal tåg som kan passera stationen. Det skulle innebära såväl tidsbesparingar 

som utveckling av den totala tågtrafiken, både fjärrtåg och pendeltåg. 

Idag kan det vara besvärligt att använda sig av pendeltågen eftersom det 

är dessa som här lägst prioritet när det blir trafikstockningar på Göteborgs 

central. Stora möjligheter till ökad pendeltrafik i hela Västra Götaland öppnar 

sig om Göteborg central upphör att vara en säckstation. 

För att avskaffa säckstationen krävs en tågtunnel under Göteborg. Denna bör 

bli verklighet så snart som möjligt. 

Kongressen föreslås besluta: 

1) att en tågtunnel behövs för att eliminera Göteborgs central som säckstation, 

2) att tågtunneln är ett prioriterat mål nationellt. 

Johan Kanmert 

Hisingens arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Motion D199 


Järnvägstunnel i norra Öresund 

En grundläggande förutsättning för välstånd och tillväxt är en väl fungerande 

infrastruktur som möjliggör effektiva transporter av varor och personer. I 

dagens samhälle sker en stor del av dessa transporter på landsvägarna. Mycket 

av godstransporterna går på lastbilar genom Skåne samtidigt som biltrafiken 

används i ökande omfattning för personbefordran. Vi vet att denna trafik 

ger en negativ miljöpåverkan samtidigt som de fossila bränslen som används 

som drivmedel är uttömliga och blir allt dyrare. Frågan man måste ställa sig 

är om vi kan fortsätta med att förlita oss till bilarna för befordran av personer 

och gods i en oändlig framtid? Förmodligen kan vi inte det. I dagsläget finns 

det ett fungerande alternativ till dessa kommunikationsmedel och det är järnvägen. 

I Skåne väljer allt fler att åka med Skånetrafiken. Den dagliga pendlingen 

med tåg har ökat det senaste decenniet. I Spanien och Frankrike genomförs 

stora satsningar på höghastighetståg. Här i Sverige håller man på att 

bygga ut Västkustbanan till dubbelspår och Europabanan närmar sig allt mer 

ett förverkligande. I Europa pågår utvecklingsarbete med logistik för snabb 

godbefordran på höghastighetståg. Problemet med järnvägen är att det tar tid 

att bygga den och man måste planera med ett mycket långt tidsperspektiv. 

När bron mellan Malmö och Köpenhamn diskuterades och byggdes var 

det både underförstått och uttalat att den skulle kompletteras med en järnvägstunnel 

i norra Öresund. Problemet med både bron och tunneln är att en 

förutsättning för att det ska komma till stånd är att både Danmark och Sverige 

måste vara överens om det och den processen tar tid. Bron är numera 

byggd. Någon diskussion om hur och när någon järnvägstunnel ska byggas i 

norra Öresund finns inte på särskilt många politiska dagordningar i nuläget. 

Det är hög tid att ändra på det och få åtminstone den svenska regeringen att 

ta upp den frågan på sin dagordning. 

Med hänvisning till ovanstående yrkar undertecknad: 

1) att socialdemokratiska partikongressen beslutar att kräva att det ett byggs 

en järnvägstunnel i norra Öresund. 

2) att socialdemokratiska partikongressen uppmanar regeringen och partiet 

att verkar för att en järnvägstunnel i norra Öresund kommer till stånd 

och att frågan förs upp på den politiska agendan, 

3) att 2005 års socialdemokratiska partikongress uppmanar den svenska 

regeringen att ta upp denna fråga med den danska regeringen för en 

gemensam lösning på tunnelförbindelse och höghastighetsjärnväg i båda 

länderna. 

Sven Rydström, SEKO s-förening 


137

138 

Motion D200 


Europakorridoren 

För att stärka EU:s konkurrenskraft har det gjorts en översyn av den så kallade 

Lissabonstrategin. Bland annat ska satsningarna på forskning och utveckling 

öka liksom kompetensutvecklingen inom arbetslivet. Infrastrukturen 

måste också byggas ut på ett långsiktigt hållbart sätt. I detta sammanhang 

spelar utbyggnaden av järnvägstrafiken en stor roll. 

För att långsiktigt klara både tranporten av människor och gods på ett 

miljömässigt hållbart sätt måste järnvägen byggas ut. På flera håll i Europa 

byggs järnväg för höghastighetståg för att klara konkurrensen från flyget. Vi 

borde göra detsamma i Sverige för att binda ihop vårt järnvägsnät med näten 

i de andra EU-länderna. Liksom andra EU-länder bör vi då söka bidrag i EU 

för att finansiera sådana projekt. 

Europakorridoren, som binder samman Stockholm med Göteborg och 

Stockholm med Köpenhamn och Hamburg via bland annat Norrköping, Linköping, 

Jönköping och Helsingborg, är ett projekt som väl passar in ett framtida 

europeiskt nät med höghastighetståg. Det nya spåret avsett för persontrafik 

skulle underlätta också för godstransporterna i södra Sverige. Genom att 

planerna för att bygga en fast förbindelse över Fehmarn Balt mellan Danmark 

och Tyskland tar allt fastare form ökar behovet av att Europakorridoren byggs. 

Om Europakorridoren ska bli en del av EU:s transportnät och få del av 

de bidrag som ges till infrastruktursatsningar inom EU fordras att regeringen 

tar upp projektet i sina planer för framtida satsningar på infrastruktur i Sverige. 

Eftersom satsningen i Sverige också är beroende av vad som händer i Danmark 

och Tyskland behövs också kontakter med regeringarna i dessa länder. 

Yrkanden: 

1) att Europakorridoren tas upp i planerna för framtida infrastruktursatsningar 

i Sverige, 

2) att bidrag sökes i EU för att koppla ihop Europakorridoren med järnvägsnätet 

inom EU, 

3) att kontakter tas med regeringarna i Danmark och Tyskland för att samordna 

satsningarna på järnvägstrafiken. 

Jan Andersson, Centrums s-förening 


Motion D201 


Grön person- och godstrafik 

Världens mineraloljereserver håller nu på att ta slut. Detta är ett faktum. Samtidigt 

håller vårt ekosystem på att kollapsa. Det är också ett faktum. 

Vi måste snabbt och drastiskt minska vår råvaru- och bensinanvändning 

samt våra utsläppsmängder. Det kan vi göra genom att bland annat ge män-

niskor tillgång till rejält utbyggd kollektivtrafik. En kollektiv trafik ger också 

samhället ökade möjligheter styrning till alternativa drivmedel. 

Järnvägstrafik är det ojämförligt mest resurs- och utsläppssnåla motoriserade 

resandet.Därför står det klart för oss att det är denna som vi nu främst 

bör satsa på. Visserligen är tågtrafiken bitvis väl utbyggd i vårt land, men företrädesvis 

i södra och östra delarna av landet. Inlandsbanan som går genom 

mer än halva Sveriges inland transporterar i dag enbart en bråkdel av vår 

godstrafik och går endast som persontrafik riktad till turister på sommaren. 

Minska utsläppen! Öka tågburen kollektivtrafik! Ge vårt inland en levande 

grön livsnerv! 

Därför föreslår vi kongressen besluta 

1) att Inlandsbanan rustas upp för såväl personsom godstrafik året runt. 

Svegs S-förenings rådslagsgrupp ”Det gröna folkhemmet” 


Motion D202 


Att säkra trygga kommunikationer och transporter i västra delarna av 

norra Sverige. 

Om vi tar de prognoser om oljetillgångarna och de prisökningar som kan bli 

följden på alvar behöver vi ta politiska beslut inom en snar framtid hur vi skall 

säkra transporter till och från västra delarna av norra Sverige. I skogslänen har 

det gjorts stora investeringar de sista åren och de råvarutillgångar som finns 

här lär Sverige även behöva i framtiden. 

Förutom att trygga den bofasta befolkningens tillgång till kommunikationer 

och transporter till rimliga kostnader så kan man säkerställa de stora 

investeringar som gjorts i turistanläggningar och göra det möjligt för turisterna 

att ta sig hit med säkra och snabba kommunikationer som inte är beroende 

av oljebaserade bränsle. 

Därför föreslår rådslaget i Sveg att partikongressen beslutar: 

1) att Inlandsbanan rustas upp för högre tonnage och hastigheter, 

2) att Inlandsbanan elektrifieras. 

För Svegs Socialdemokratiska förenings rådslag om ”Gröna Folkhemmet” 

Jonny Springe 


139

140 

Partistyrelsens utlåtande över motion D203 (hamnpolitik) 

Motion D203 (Oxelösunds arbetarekommun) föreslår att socialdemokraterna 

utarbetar en egen hamnpolitik för Sverige, med syfte att hushålla 

med våra resurser, med vår miljö och vara ledande på sjöfartslogistik och 

transporter. 

Sverige är en sjöfartsnation med anor långt tillbaka i tiden. Tack vare 

vår långa kust mot Östersjön och Atlanten har sjöfarten kommit att spela 

en avgörande roll för vår kontakt med omvärlden – såväl när det gäller 

handel som kulturutbyte. Sjöfarten spelar än i dag en avgörande roll för 

svensk export och import. Över 90 procent av importen och exporten till 

och från Sverige går någon gång i logistikkedjan via sjöfarten. En väl fungerande 

och hållbar sjöfart är därför viktig för Sveriges fortsatta tillväxt 

och välfärd. 

Partistyrelsen delar motionärens syn att socialdemokratin aktivt ska 

verka för att våra gemensamma medel ska användas så effektivt som möjligt, 

så att infrastruktur såväl till land som till sjöss knyts ihop på ett logiskt 

sätt. Partistyrelsen menar också i likhet med motionären att en fortsatt 

stark sjöfartsnäring i Sverige kräver effektiva och väl utvecklade hamnar. I 

dag finns över 50 allmänna hamnar öppna för kommersiell sjöfart längs 

med Sveriges kust. 

Till skillnad från många länder saknar Sverige en statlig hamnpolitik. 

Det har inte heller funnits anledning för socialdemokraterna att utarbeta 

en egen politik när det gäller synen på hamnarna i Sverige. En avgörande 

anledning till detta är att staten inte själv äger och driver hamnar. 

Driftsformerna för de svenska hamnarna varierar, men det rör sig framför 

allt om helägda kommunala hamnar eller blandade ägarskap mellan kommunala 

och privata aktörer. Det finns även ett fåtal privatägda hamnar 

samt hamnar som drivs som en del av den kommunala förvaltningen. 

Partistyrelsen menar dock att ytterligare steg bör tas för att befästa 

hamnarnas ställning inom transportsystemet. Stora investeringar krävs 

inom såväl hamnarna som farlederna till hamnarna och i utvecklad landinfrastruktur 

i anslutning till hamnarna. Allt högre krav på skyddsåtgärder 

för att skydda hamnar från terrorangrepp innebär också ökade investeringsbehov. 

Detta innebär att samordning och kraftsamling kring de 

resurser som finns blir allt viktigare. 

Partistyrelsen anser att det är angeläget att staten tar fram en strategi 

kring hur hamnarna kan utvecklas beroende på deras betydelse i ett 

nationellt logistiksystem. Strategin får dock inte tolkas som att staten 

avser att gå in och ta över ägandeskapet eller bidra med direkta investeringar 

inom hamnområdet, utan den ska endast innebära att staten genom 

andra åtgärder stimulerar en utveckling där hamnarna samordnas i ett 

nationellt logistiksystem. 

En statlig hamnstrategi skulle innebära en kraftsamling kring viktiga 

hamnar ur ett nationellt stråkperspektiv. Det skulle gynna prioriteringar 

av viktiga anslutande insatser och investeringar och skulle skapa en tydlighet 

gentemot sjöfartsnäringen. Genom strategin kan ömsesidiga åtaganden 

formuleras från såväl staten som de aktuella hamnarna. Det skulle 

exempelvis kunna innebära att en hamn åtar sig att aktivt arbeta med miljöinriktade 

åtgärder såsom miljödifferentierade avgifter. Vidare skulle en 

statlig hamnstrategi skapa förutsättningar för ett utökat samarbete mellan

såväl staten och de icke statliga hamnarna som mellan olika hamnar i en 

region. 

Partistyrelsen menar att socialdemokraternas företrädare ska vara 

aktiva i utformningen av en statlig hamnstrategi. Ett sådant arbete kommer 

att innebära att avvägningar behöver göras, vilket kräver att socialdemokratiska 

företrädare kan vara med och påverka utformningen. 

Avslutningsvis är det viktigt att poängtera att de flesta allmänna 

hamnar fungerar som viktiga regionala logistiknoder. Därför vill partistyrelsen 

framhålla att en hamn kan vara en kommunal och privat angelägenhet 

som mycket väl kan fylla viktiga syften utan att för den skull vara prioriterad 

ur ett nationellt perspektiv. 



Motion D203 

Oxelösunds arbetarekommun 

Hamnpolitik 

Sverige har i dag många hamnar. Det innebär att det alltid finns en hamn som 

har korta avstånd till kringområdet. Samtidigt innebär det också att hamnarna 

konkurrerar med varandra och en suboptimering sker. 

Hamnbolagen har ofta ett ägande med både kommuner och näringsliv. 

Däremot är marken och infrastrukturen i de flesta hamnar ägda av kommunen 

där hamnen finns. Socialdemokraterna kan och ska inte som parti ta ställning 

för och gynna något enskilt hamnbolag, samtidigt kan vi inte stå och se 

på när staten ska finansiera infrastruktur till hamnarna eller genomföra åtgärder 

i lederna till hamnarna som blir ett resursslöseri med våra allmänna medel. 

Jag inser att frågan är komplicerad, men vi kan inte värja för den. Just nu 

finns önskemål om investeringar i ett antal olika områden, till exempel muddring 

av Bråviken in till Norrköpings hamn, utbyggnad av slussen i Södertälje 

för att ta igenom större fartyg i Mälaren, den nya leden in till Stockholms 

hamn, utbyggnad av Norvik. Listan kan göras betydligt längre. Om samtliga 

dessa önskemål tillgodoses så kommer suboptimeringen att fortsätta och statliga 

resurser att slösas. Det måste finnas en stark uppslutning bakom varje 

åtgärd i vårt parti som vi kan driva i beslutande organ. 

Stockholms hamnar avser att bygga ut Nynäshamns nya hamn Norvik. 

Den är idag under miljöprövning. Stockholms hamnars syfte sägs vara en flishamn 

för värmeverk i Nynäshamn, samtidigt pekar visioner på att Norvik ska 

byggas ut till en bulkham för att flytta ut gods från Stockholm. Detta innebär 

att samtidigt måste stora infrastrukturinvesteringar ske. För att en bulkhamn 

ska fungera måste det byggas vägar och järnvägar till hamnen. Detta skulle då 

bli statliga investeringar. 

Oxelösunds hamn är idag redan en fungerande bulkhamn med både 

motorväg och järnväg redan på plats. Tidsmässigt är skillnaden marginell om 

man jämför transport från de bägge hamnarna in till Stockholm. Gods som 

dessutom ska vidare söderut gynnas av att tas in i Oxelösunds hamn. 

Varför ska vi, med statens begränsade resurser, genomföra dubbla investeringar? 

141

142 

Europa har pekat ut ett antal TEN (trans european network) hamnar. 

Dessa ska utgöra stommen för ”motorvägarna” till sjöss. Godstransportdelegationen 

har pekat ut viktiga regionala områden för hamntrafik. 

Men vem har politiskt i vårt parti tagit ställning för vad som är viktigt 

och riktigt för oss? 

Jag föreslår utifrån ovanstående: 

1) att socialdemokraterna utarbetar en egen hamnpolitik för Sverige, med 

syfte att hushålla med våra resurser, med vår miljö och vara ledande på 

sjöfartslogistik och transporter. 

Benita Vikström 

Oxelösunds arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion D204 (Kallax) 

Motion D204 (Överkalix arbetarekommun) yrkar att partiet verkar för att 

göra Kallax flygplats i Luleå till internationell tullflygplats. 

Turistindustrin har utvecklats till en verklig tillväxtmotor för vårt 

land. Inte minst skapar turismen livskraft och nya arbetstillfällen i våra 

glest befolkade regioner. Detta är en positiv utveckling som vi ska ta tillvara 

och fortsätta stimulera. 

Att Sverige har fungerande och effektiva persontransporter är, och 

kommer att vara, av avgörande betydelse för vårt lands möjlighet att 

utvecklas. Bra persontransporter har också en central betydelse för turistnäringens 

förutsättningar att växa. 

Turistnäringen skiljer sig från andra näringar på flera sätt. En avgörande 

skillnad är att turistnäringen bygger sin verksamhet på att kunna 

locka människor att komma till platsen och konsumera turistprodukten. 

Att turistnäringen bygger på att ta tillvara det unika med en plats innebär 

också att många turistattraktioner, till skillnad från andra industrier, inte 

kan flytta på sig. Produkten måste i stället utvecklas på plats. 

Partistyrelsen delar motionärens syn att flyget är viktigt för Sveriges 

fortsatta utveckling som turistland. I Sverige finns 28 tullflygplatser. I de 

4 nordligaste länen finns 7 tullflygplatser, varav Kallax i Luleå är 1 av dem. 



utlåtande. 

Motion D204 

Överkalix arbetarekommun 

Sverige är fantastiskt 

Från norr med kyla, snö och mörker. Med knastrande norrsken och skidåkning 

i midnattssol, till söder med vita sandstränder och medelhavsklimat. 

Från väst med fjällkedjor och kustområden till öst med skärgården och havsvikar. 

Sveriges rese- och turistråd har för närvarande fyra prioriterade områden; 

Malmö, Göteborg, Stockholm och Swedish Lapland. I tre av dessa

områden finns det internationella tullflygplatser. I det fjärde, Swedish 

Lapland finns inte detta, utan alla utländska resenärer är tvungna att ta ut sitt 

bagage, tulldeklarera, och checka in det igen i Stockholm. 

Swedish Lapland är ett eftertraktat resmål enligt SRT och de utländska 

reseköparna. Våra gäster vill i dag kunna åka direkt även med reguljärt flyg, 

utan att behöva stanna och förtulla i Stockholm. Det kan man i och för sig 

göra om man åker med Finnair till Finland. Där finns det flera små flygplatser 

motsvarande Kallax i Luleå som trafikeras av utländska reguljärflyg. Detta 

är en av anledningarna bakom Finlands framgång inom besöksnäringen. Men 

det alternativet måste ju vara förödande för svensk ekonomi om 50 procent av 

utländsk turism landar i Finland istället för i Sverige. 

Med detta som bakgrund vill vi: 

1) att partiet verkar för att göra Kallax flygplats i Luleå till internationell 

tullflygplats. 

Birgitta Persson 

Överkalix arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion D205:1-2 (skoterleder) 

Motion D205:1-2 (Västerbottens partidistrikt) yrkar att principen ska 

vara att samhället på lämpligt sätt tar ansvar för skötsel och utbyggnad av 

de allmänna skoterlederna i landet och att det i konsekvens härmed införs 

ett anslag för detta i den årliga statsbudgeten samt att det införs en allmän 

försäljningsskatt på snöskotrar. 

Skotertrafiken har ökat markant i norra och mellersta Sverige under 

de senaste åren. Samtidigt som snöskotern fyller ett viktigt transportbehov 

för många människor har den också blivit en allt vanligare del av ett fritt 

och rörligt friluftsliv. Möjligheten att åka skoter har också blivit en populär 

attraktion inom turistnäringen. 

Varje år sker flera tragiska olyckor med dödlig utgång inom skotertrafiken. 

Partistyrelsen anser att det därför är angeläget att se över hur skotertrafiken 

kan göras säkrare. 

Skoterlederna bidrar aktivt till att öka säkerheten för skotertrafiken. 

Lederna underlättar förutsättningar för ett rörligt friluftsliv samtidigt som 

de begränsar påverkan av naturen. Skoterlederna i Sverige är i stor 

utsträckning uppbyggda av en aktiv skoterrörelse som också tagit ett stort 

ansvar för att underhålla lederna. 

Partistyrelsen delar bedömningen att skoterlederna har en stor 

potential att utvecklas. Partistyrelsen anser dock att det är angeläget att 

förutsättningslöst se över hur ansvarsfördelningen för investeringar, skötsel 

och underhåll av skoterleder bör se ut. 

I samband med detta kan det även finnas skäl att se över hur finansieringen 

för skoterlederna kan säkras. 


1) att avslå motion D205:1-2. 

143

144 

Motion D205 

Västerbottens partidistrikt 

Skoterleder – samhälleligt ansvar och finansieringsformer 

Användningen av skotrar har ökat markant de senaste decennierna. För närvarande 

finns det cirka 250 000 skotrar i Sverige, men inregistreringen varierar 

av naturliga skäl kraftigt under året. (Under sommaren är så gott som alla 

skotrar avställda.) 

Snöskotern har en viktig funktion i samhället och dess betydelse kan 

jämföras med fritidsbåtarnas. För många är snöskotern ett nödvändigt fordon 

i näringsverksamheten medan andra använder den främst för nöjesåkning och 

som ett sätt att komma ut i naturen. Snöskotern har också utvecklats till ett 

mycket viktigt inslag i den norrländska turistnäringen. 

Skotertrafiken regleras noga genom Terrängkörningslagen och Trafikförordningen. 

Den mesta trafiken sker på allmänna skoterleder som i stor 

utsträckning har byggts upp (och idag drivs) ideellt av snöskoterrörelsen. 

Dessa leder har skapat ett rörligt friluftsliv och möjliggjort stora turistsatsningar 

vintertid, framför allt i inre Norrland. 

Det är inte rimligt att skoterlederna också fortsättningsvis skall byggas 

och drivas ideellt. Samhället bör här, precis som då det gäller trafik på väg och 

vatten, ta det övergripande ansvaret även för denna form av infrastruktur. Det 

finns framför allt tre skäl till att förbättra skoterlederna genom ett större samhälleligt 

ansvarstagande: 

Säkerheten skulle förbättras genom bättre skyltning, skärare broar, isleder 

och vägöverfarter. Bättre miljö genom att lederna anläggs med större hänsyn 

till miljön. Bättre för turistnäringen genom att lederna blir bättre och säkrare. 

Samhället kan ta större ansvar t ex genom att anslå medel som via länsstyrelserna 

fördelas till kommunerna som upphandlar (eller själva sköter) de 

tjänster som fordras. Problemet är naturligtvis finansieringen. Vi avvisar här 

tanken på en årlig avgift eftersom en stor andel (kanske hälften) skotrar bara 

används några få dagar om året. En årlig avgift skulle då upplevas som mycket 

orättvis. 

Vi föreslår att finansieringen ordnas först genom att riksdagen beslutar 

införa en försäljningsskatt på snöskotrar. Om den är cirka 3 000 per skoter 

kommer detta att inbringa cirka 25 miljoner kronor årligen. (Denna skatt kan 

givetvis varieras med avseende på skoterns pris, miljövänlighet och så vidare.) 

Samtidigt måste beaktas att skoterägarna betalar in stora summor till 

statskassan via bensinskatten utan att samhället gör några insatser för skotertrafikens 

infrastruktur. Om varje skoter använder 50 liter bensin per år innebär 

det att skotertrafiken inbringar cirka 60 miljoner kronor bara i bensinskatt 

(alltså exklusive koldioxidskatten). Det är rimligt att en del av detta (fiktivt) 

återförs till skotertrafiken genom ett anslag till skoterlederna. 

Genom införande av en försäljningsskatt (som inbringar cirka 25 miljoner 

kronor) och beaktande vad skotertrafiken betalar i bensinskatt anser vi det 

rimligt att staten anslår cirka 50 miljoner per år till skoterledernas underhåll 

och utbyggnad. Detta anslag får givetvis – liksom alla andra anslag – prövas 

och ändras i de årliga budgetprocesserna.

Med hänvisning till ovanstående hemställer vi att kongressen beslutar; 

1) att principen ska vara att samhället på lämpligt sätt tar ansvar för skötsel 

och utbyggnad av de allmänna skoterlederna i landet och att det i konsekvens 

härmed införs ett anslag för detta i den årliga statsbudgeten, 

2) att det införs en allmän försäljningsskatt på snöskotrar. 

Socialdemokraterna i Västerbotten 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D206, D207:1-2, D208 och 

D209 (trafiksäkerhet) 

Motion D206 (Ullerud-Forshaga arbetarekommun) föreslår att partikongressen 

ger våra representanter i regering och riksdag i uppdrag att skärpa 

trafiksäkerhetsarbetet i enlighet med motionens förslag. Motion D207:1- 

2 (Krokoms arbetarekommun) yrkar att kongressen tar fram en handlingsplan 

och ger uppdrag till regering och riksdagsmän att driva frågan om 

handsfree i bilar som körs yrkesmässigt samt att handsfreekravet även 

kommer att gälla för all fordonstrafik. D208 (Sandvikens arbetarekommun) 

yrkar att all yrkestrafik inför förbud mot mobiltelefoni utan handsfree 

eller andra hjälpmedel som minskar riskerna. Motion D209 (Umeå 

arbetarekommun) föreslår att partistyrelsen ges i uppdrag att tillsammans 

med regering och riksdagsgrupp lägga ett förslag som ger väghållarna det 

samlade ansvaret för trafiksäkerheten genom att väghållarna får ansvaret 

för att kontrollera hastigheten på våra vägar. 

Redan 1997 samlades vi i Sverige till en nationell nollvision. Ingen 

ska behöva dödas eller skadas svårt i trafiken. Arbetet med att nå nollvisionen 

har i dag nått stor acceptans hos allmänheten, vilket skapar goda 

förutsättningar inför framtiden. 

Sverige har valt att sätta upp ett delmål för trafiksäkerhetsarbetet. 

Delmålet innebär att antalet dödade ska halveras och inte får överskrida 

270 människor 2007. Trots att detta är 270 män, kvinnor och barn för 

många är det ett tufft och utmanande delmål. Förra året, 2004, lyckades 

Sverige komma under 500 döda i trafiken. Det är ett stort och viktigt 

trendbrott. Samtidigt pekar kurvan på att det fortsatt kommer att krävas 

åtgärder för att klara etappmålet. Vi måste vässa våra verktyg och blir ännu 

bättre. 

Socialdemokratin ska vara ledande i kampen för att nå nollvisionen, 

och partistyrelsen anser att det krävs flera viktiga åtgärder på såväl nationell 

som kommunal nivå. En viktig åtgärd är satsningar på förbättrad 

infrastruktur. Kommunernas arbete med att göra tätorterna mer trafiksäkra 

har visat sig lyckosamt och behöver fortsätta. Vidare krävs en fortsatt 

utbyggnad av mitträcken mellan mötande trafik på våra större vägar. I de 

infrastrukturplaner regeringen antagit är nära 5 miljarder kronor öronmärkta 

till trafiksäkerhetshöjande åtgärder fram till år 2015. 

Skulle vi alla köra nyktra, följa hastighetsreglerna och använda bilbälte 

skulle vi redan nu klara etappmålet. Därför är det också angeläget att 

ökad medvetenheten bland trafikanterna om riskbeteende i trafiken. 

Ett viktigt bidrag för att öka trafiksäkerheten är att använda ny teknik. 

Utvecklingen för att integrera ny teknik såväl i bilarna som i vår infrastruktur 

går ständigt framåt. Det kan handla både om stödjande teknik, 

145

146 

som s.k. intelligent stöd för anpassning av hastighet (ISA), och om hindrande 

teknik, exempelvis alkolås. 

Alkolås är en viktig teknisk utrustning som utvecklats under senare 

år. Genom alkolås hindras onyktra förare att komma ut i trafiken och därmed 

riskera sitt eget och andras liv. Regeringen har uttryckt viljan att införa 

alkolås i alla nya bilar senast 2012. Detta kräver ett aktivt arbete inom 

EU. Partistyrelsen vill betona vikten av att regeringen fortsätter arbetet 

med att införa alkolås. 

Inte sällan är det i samband med trafikkontroller som personer med 

alkoholproblem eller andra drogproblem för första gången tvingas konfronteras 

med sitt drogberoende. Därför är det mycket viktigt att tillvarata 

tillfället när rattonyktra förare åker fast i en kontroll och omgående påbörja 

rehabiliteringsinsatser för att förändra individens drogbeteende och därmed 

förhindra att de återfaller i rattfylleri. I många kommuner pågår ett 

samarbete där Vägverket, kommunen, landstinget, kriminalvården och 

länsstyrelsen gemensamt skapar rutiner för att erbjuda personer som ertappats 

för rattfylleri kontakt med beroendevården inom 24 timmar. 

Partistyrelsen ser mycket positivt på att allt fler kommuner använder 

sig av detta arbetssätt, den s.k. Skellefteåmodellen. Den har visat på mycket 

gott resultat då den som ertappats för rattfylleri i många fall är benägen 

att ta emot hjälp mot sitt missbruk om detta erbjuds direkt i anslutning till 

rattfylleribrottet. 

En annan viktig åtgärd för att öka trafiksäkerheten är att förmå trafikanterna 

att hålla sig till gällande hastighetsgränser. Genom att minska 

den reella hastigheten och få ner hastigheterna till lagliga nivåer skulle 

många liv räddas. Regeringen har därför fattat beslut om att bygga ut nätet 

av hastighetskameror till 700 kameror inom de närmaste åren. 

Partistyrelsen anser också att ett kontinuerligt arbete bör bedrivas i 

regering och riksdag för att utvärdera att hastighetsböter och andra bötesstraff 

och sanktioner ligger i rätt nivå i förhållande till andra brott och i 

ambitionen att verka preventivt. 

Frågan om väghållarens ansvar för hastighetskontroll reser en rad frågetecken. 

Om ansvaret för hastighetsbevakning överförs till väghållarna 

krävs en avkriminalisering av hastighetsöverträdelser, det vill säga att böter 

görs om till en avgift. Detta kan innebära att den allmänna uppfattningen 

om allvaret i att köra för fort minskar, vilket i sin tur riskerar att öka antalet 

hastighetsöverträdelser. För närvarande pågår en utredning om ägaransvar 

vid hastighetsöverträdelser där även frågan om avkriminalisering analyseras. 

Partistyrelsen anser att det är viktigt att det i så stor utsträckning som 

möjligt skapas en likformighet över landet när det gäller hastighetsövervakning. 

Förutsättningar för detta skapas bäst genom att polisen ansvarar 

för hastighetsövervakningen. Vidare är det olyckligt om eventuella 

inkomster från hastighetsöverträdelser direkt kopplas samman med väghållarens 

möjligheter att få resurser till underhåll och utbyggnad. Frågan 

om att upprätthålla en rättssäker hantering kring överträdelser av hastighetsbestämmelser 

är också av vikt, vilket talar för ett fortsatt statligt 

ansvar. 

För att lyckas uppnå nollvisionen, och för att få allmän acceptans för 

nödvändiga åtgärder, anser partistyrelsen att det är angeläget att nyttan av

varje åtgärd är väl underbyggd. Krav på handsfree har varit föremål för en 

omfattande diskussion, såväl i Sverige som i andra länder. 

Forskning visar att körförmågan försämras avsevärt när föraren samtidigt 

pratar i mobiltelefon. Samtidigt visar forskning att nyttan av handsfree 

är marginell. Distraktionen påverkas inte av huruvida föraren använder 

handsfree, utan det är själva samtalet som utgör en risk. Krav på 

handsfree skulle därmed riskera att invagga föraren i en falsk säkerhet vilket 

därmed kan öka risken för olycka. 

Partistyrelsen kan vidare konstatera att även annan teknisk utrustning 

i bilen kan utgöra en säkerhetsrisk. Att byta cd i bilstereon eller att 

söka efter radiokanaler distraherar också föraren från att vara fullt koncentrerad 

på sin bilkörning. Dessutom ökar förekomsten av tv och dvd i bilar. 

Frågan om krav på handsfree för yrkesfordon eller bilister bör därför 

ses i ett större sammanhang. Partistyrelsen anser att det är angeläget att 

samhället aktivt arbetar för att bilister nås av information om riskerna med 

olika distraherande aktiviteter under bilkörning och därmed bli medvetna 

om sin nedsatta körförmåga. Att informeras om att mobiltelefonsamtal 

innebär nedsatt körförmåga är särskilt angeläget mot bakgrund av den 

utbredda användningen – inte minst när det gäller 3G och möjligheten till 

bildtelefon. Vägverket har fått regeringens uppdrag att ta fram en informationsplan 

kring riskbeteende, däribland samtal i mobiltelefon, under 

körning. 

Givetvis är det också viktigt att poängtera att förekomsten av mobiltelefonsamtal 

ska vägas in i bedömning av huruvida en olycka är orsakad 

av en förares vårdslöshet i trafik. 

Avslutningsvis är det också möjligt att vid upphandling av transporter 

ställa krav på viss utrustning. Det kan exempelvis finnas anledning för 

trafikhuvudmän att ställa krav på handsfree, alkolås eller annan teknisk 

utrusning i bussar om frågan anses angelägen. 


1) att avslå motionerna D207:1-2, D208 och D209, 


utlåtande. 

Motion D206 

Ullered-Forshaga arbetarekommun 

Alldeles för många dör och skadas i trafiken 

Alldeles för många dör och skadas i trafiken, även om Sverige är bättre på trafiksäkerhet 

än de flesta länder i världen. Det finns några faktorer som starkt 

påverkar dödsstatistiken och som skulle gå att ändra på. Det ena är alkoholpåverkade 

förare och det andra är hastigheten. 

Just nu beslutar politiska organ runt om i landet att vid upphandling av 

nya fordon till skolskjutsar, färdtjänst etc kräva alkolås. En drastisk åtgärd vore 

att i lag kräva alkolås i alla bilar med början i de nya bilarna. En mindre drastisk 

väg men väl så effektiv vore att allmänt införa den så kallade Skellefteåmodellen 

med insatser mot den lilla grupp alkoholister som utgör den i särklass 

största faran i trafiken. Den innebär en stark insats mot de berörda per- 

147

148 

sonerna. Kombinerat med alkolås och dessa insatser skulle en stor del av 

dödsolyckorna med alkohol inblandad upphöra. 

Om alla körde i laglig hastighet skulle över 200 dödsolyckor undvikas. 

För att nå dit finns flera olika metoder. Införandet av hastighetskameror vid 

särskilt farliga avsnitt har visat sig ha god effekt. Här kan stora insatser göras 

i takt med att tekniken förbättras. 

Införandet av mitträcke är en annan teknisk insats av stort värde. 

Till detta borde också lagarna ändras så att hastighetsöverträdelser över 

20 kilometer i timmen skulle innebära draget körkort. I dag är gränsen 30 

kilometer över. 

Argumenten för dessa inskränkningar i den personliga friheten kan 

motiveras av den skada som drabbar enskilda personer och kostar samhället 

miljardbelopp. 

Jag vill därför 

1) att partikongressen ger våra representanter i regering och riksdag i uppdrag 

att skärpa trafiksäkerhetsarbetet i enlighet med de ovan beskriva 

förslagen. 

Philip Johnsson 


Motion D207 

Krokoms arbetarekommun 

Säkerhet och mobiltelefon 

Regeringen har antagit en plan för att minska antalet olyckor på våra vägar. 

Vägverket jobbar med nollvisionen för att minska antalet trafikolyckor. Det 

finns mer att göra då merparten av alla trafikolyckor beror på att föraren gör 

fel, alltså den mänskliga faktorn. 

Frågan om lämpligheten med att prata i mobiltelefon samtidigt som man 

kör bil har livligt debatterats. I flera länder är detta förbjudet, här har vi fortfarande 

inte kommit längre än till diskussionsstadiet. 

Låt oss börja med yrkestrafiken och där få en lag som föreskriver att det 

skall finnas så kallad handsfree i fordonen. Många av våra yrkeschaufförer har 

dagligen ansvar för att transportera tusentals människor i alla åldrar längre 

eller kortare sträckor. Att se buss- eller taxichaufförer hantera sitt fordon, kanske 

fyllt med skolbarn, med ena handen medan den andra handen är fast förankrad 

runt telefonen ger mig olustkänslor. 

Jag anser det självklart att när man som chaufför har stort ansvar för 

andra människors liv ska mobiltelefoni utan handsfree inte förekomma! 


1) att kongressen tar fram en handlingsplan och ger uppdrag till regering och 

riksdagsmän att driva frågan om handsfree i bilar som kör yrkesmässigt, 

2) att handsfreekravet även kommer att gälla för all fordonstrafik. 

Åsa Thunell och Britt Carlsson 

Krokoms arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Motion D208 

Sandvikens arbetarekommun 

Förbud i yrkestrafik att använda mobiler utan handsfree 

Att som yrkesförare sitta och prata med mobiltelefon i handen och samtidigt 

ansvara för människoliv i till exempel en buss verkar i mina ögon vara en onödig 

risk. 

Jag föreslår att kongressen ställer sig bakom denna motion. 

1) att all yrkestrafik inför förbud mot mobiltelefoni utan handsfree eller 

andra hjälpmedel som minskar riskerna. 

Hans Lundgren, Kommunals s-fackklubb och LO-facken i Sandviken 

Sandvikens arbetarekommun beslöt att anta motion som sin egen. 

Motion D209 

Umeå arbetarekommun 

Hastighetsövervakning 

Trafiksäkerhetsarbetet i Sverige baseras på riksdagens beslut om den så kallade 

nollvisionen från 1997, tanken är att ingen ska dödas eller svårt skadas i 

trafiken. Delmålet är högst 270 döda i trafiken 2007 något som i dagsläget 

verkar avlägset att nå då slutsiffran för 2004 landade kring 500 omkomna. 

För närvarande ligger ansvaret att uppnå nollvisionen på systemhållaren, 

det vill säga väghållaren. Men ansvaret åtföljs inte av befogenheter när det 

gäller hastighetsövervakningen som sköts av polismyndigheten. Den här uppdelningen 

blir ur trafiksäkerhetssynpunkt tveksam då nollvisionens konstruktion 

fokuserar på konsekvenserna av olyckor och hög hastighet är en av de 

viktigaste förklaringarna till allvarliga olyckor. Ansvaret för trafiksäkerheten 

blir således uppdelat och risken finns att insatserna från väghållaren blir 

mindre effektiva då åtgärdsmöjlighet och ansvar inte följs åt. 

Om väghållaren gavs ansvar för hastighetsövervakningen skulle man på 

ett enkelt sätt kunna skapa ett bättre helhetsperspektiv för trafiksäkerheten. I 

dag är instrumenten trubbiga och kostnadskrävande, på kommunal nivå riskerar 

fysiska åtgärder såsom upphöjda övergångsställen och vägbulor att skapa 

följdproblem och har inte alltid acceptans hos medborgarna. Automatisk hastighetsövervakning 

å sin sida är dyrt men kräver framförallt polisiära resurser 

som sällan finns för att tillämpa detta i större skala, trafikpolisen saknar själv 

resurser till de kontroller som krävs för att hastighetsöverträdelser eller lägre 

hastighetsskyltning ska kunna övervakas. Att överföra ansvaret för hastighetsövervakningen 

till väghållaren skulle ge två viktiga fördelar; 

1. Ett mer sammanhållet trafiksäkerhetsarbete skulle kunna bedrivas. 

Mycket bra har åstadkommits, inte minst bland de enskilda kommunerna 

som arbetat sig ned till runt 100 döda på de kommunala vägnäten. 

Men så länge hastighetsövervakningen ligger utanför ansvaret är frågan 

om väghållare med begränsade resurser verkligen kan ”bygga bort” allvarliga 

olyckor för att uppnå nollvisionen. Man kan som finansieringsmodell 

tänka sig att väghållaren får behålla fortkörningsavgifter på 

samma sätt som parkeringsböterna fungerar idag. 

149

150 

2. Att separera polisen från hastighetsövervakningen skulle medföra att 

välutbildade polisiära resurser skulle kunna lösgöras till att förebygga 

brott och bekämpa annan kriminalitet. 

Målet om högst 400 döda i trafiken år 2000 sprack för några år sedan. Nu 

krävs att arbetet intensifieras för att nå eller huvudtaget komma nära det 

nationella delmålet och på sikt målet om noll döda och svårt skadade. Vi kan 

konstatera att arbetet är på rätt väg men att verktygslådan begränsas för systemhållaren. 

Därför föreslår vi 

1) att ge partistyrelsen i uppdrag att tillsammans med regering och riksdagsgrupp 

lägga ett förslag som ger väghållarna det samlade ansvaret för 

trafiksäkerheten genom att väghållarna får ansvaret för att kontrollera 

hastigheten på våra vägar. 

Lennart Holmlund och Andreas Lundgren 

Umeå arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion D210 (säker trafikmiljö) 

Motion D210 (Lunds arbetarekommun) yrkar att det skapas en enhetlig 

standard i landet, med taktil information som ger nödvändig information 

om vägen och att det är ett övergångställe för att på så sätt möjliggöra för 

blinda och gravt synskadade att på ett säkert sätt kunna korsa vägar. 

Vi rör oss alla i trafiken, och vi behöver alla förflytta oss – till arbetet, 

dagis eller fritidsaktiviteten. Därför tillhör trafikmiljön också oss alla. 

Oavsett om vi går, cyklar, åker bil eller kollektivt har vi alla rätt att så 

tryggt och säkert som möjligt röra oss i trafiken. 

Partistyrelsen delar motionärernas syn om att funktionshindrades 

behov behöver uppmärksammas i trafikmiljön. Ambitionen måste vara att 

så många av oss som möjligt ska kunna röra oss på ett enkelt och säkert 

sätt på egen hand i trafiken. 

Inom kollektivtrafiken har målet om tillgänglighet för funktionshindrade 

år 2010 satts upp. Arbetet med att uppfylla detta pågår på såväl 

lokal som nationell nivå och det är viktigt att socialdemokratin driver 

utvecklingen framåt så att målet nås. 

Det pågår en intressant utveckling av taktil information i trafikmiljön. 

Vägverket bedriver för närvarande en försöksverksamhet tillsammans 

med Borlänge kommun kring utformning av plattor med avsikten att system 

för taktil information ska skrivas in i Vägverkets handbok för vägars 

och gators utformning. Denna handbok kan även användas som stöd för 

kommunerna i deras utformning av vägmiljön. 

Ny teknik utvecklas ständigt och det är viktigt att detta tas tillvara för 

att hitta nya sätt att underlätta för människor med olika funktionshinder 

att röra sig i trafiken. Banverket och Vägverket bekostar också en doktorandtjänst 

vid Lunds tekniska högskola för åren 2005–2008 med 

inriktning på forskning kring synskadades särskilda behov i trafiken. 

Partistyrelsen anser att utvecklingen av taktil information är mycket 

positiv men att utvecklingen framöver får visa huruvida det bör införas ett

enhetligt system. Vidare måste ett införande av ett sådant system vägas 

mot andra viktiga investeringar i vägmiljön. 



Motion D210 


Rätten till en säker trafikmiljö 

Under en tid har man på våra vägar skrapat bort övergångsställsmarkeringarna 

på vägarna och tagit bort skyltarna, däremot har man på många ställen 

lämnat kvar avfasningarna i gatstenen. För en person med mycket kraftigt 

nersatt syn eller helt blind är avfasningen i gatstenen den enda kännbara markeringen 

som talar om att här är ett säkert ställe att korsa vägen. Att skylten 

och de vita linjerna är borta är helt omöjligt för dem att veta. För att underlätta 

för dessa personer skulle man kunna ha en taktil (med kännbar information) 

tavla vid varje övergångställe som talar om hur vägen ser ut och att där 

är ett övergångsställe. Liknande taktil information kan man finna vid större 

korsningar som är ljusreglerade. Informationen brukar då finnas på ena sidan 

av den ”låda” där man kan trycka för att det ska bli grönt. 

Därför yrkar Lunds Socialdemokratiska Studentklubb 

1) att det skapas en enhetlig standard i landet, med taktil information som 

ger nödvändig information om vägen och att det är ett övergångsställe 

för att på så sätt möjliggör för blinda och gravt synskadade att på ett 

säkert sätt kunna korsa vägar. 

Lunds Socialdemokratiska Studentklubb 


Partistyrelsens utlåtande över motion D211:1-2 (säker skolväg) 

Motion D211:1-2 (Kungsbacka arbetarekommun) yrkar att åtgärder 

genomförs så att barns väg till och från skola blir trygg och säker samt att 

kunskapen om barns begränsade förmåga att klara trafiken aktivt sprids 

till berörda. 

Partistyrelsen instämmer i motionärernas syn att socialdemokratin 

aktivt ska driva på arbetet för ett barnvänligt samhälle. Ett samhälle som 

säger sig ta stor hänsyn till barnens villkor och förutsättningar måste också 

svara upp mot barnens rätt till en säker och trygg väg till och från sin 

skola. Det är grundläggande. 

Varje år dör i genomsnitt två barn, och tolv barn skadas svårt i trafiken 

när de är på väg till eller från skolan. Det är oacceptabelt att barns 

skolväg är så farlig att barn skadas eller i värsta fall dör. Det krävs därför 

ett aktivt arbete från flera håll för att öka barnens säkerhet. 

Dagligen åker mellan 250 000 och 290 000 barn med skolskjuts till 

och från skolan. Att öka säkerheten kring dessa är därför mycket angeläget. 

Erfarenhet visar att de flesta olyckor i samband med skolskjuts inträf- 

151

152 

far i samband med av- och påstigning, när barnen tar sig över vägen eller 

väntar vid en hållplats. 

Partistyrelsen anser att åtgärder bör införas så att säkerheten kring 

skolbussar ökar. Konkreta åtgärder bör tas fram och övervägas. Kommunerna 

har här ett särskilt ansvar vid planeringen av barnens skolväg. Men 

det finns fler angelägna åtgärder för att närma sig målet en trygg och säker 

skolväg. Genom till exempel fler gång- och cykelvägar, fotgängarstyrda 

signalreglerade övergångsställen, planskilda korsningar och farthinder vid 

känsliga passager kan säkerheten vid barns skolvägar också ökas. Partistyrelsen 

anser också att ett viktigt bidrag till att öka säkerheten är ökade 

kunskaper om barns behov och begränsningar i trafikmiljön. Information 

om detta bör spridas via skolor och andra forum till barn och föräldrar. 


1) att bifalla motion D211:1-2. 

Motion D211 


Säker skolväg för våra barn 

Sverige är ett glest befolkat land med många mil landsväg där bilar, bussar, 

fotgängare osv. måste samsas. I Sverige har vi dessutom skolplikt. Därför bör 

det vara samhällets sak att tillse att alla skolbarn kan ta sig säkert till och från 

skolan. 

En principiellt viktig fråga till att börja med är från vilken ålder är det 

lämpligt att barn passerar en väg utan vuxens sällskap? 

Säkerheten kring skolbussar, antingen det är ”riktig skolbuss” eller buss i 

linjetrafik, har varit i fokus den senaste tiden. Och här återstår en hel del 

säkerhetsarbete. Förmodligen behövs flera olika metoder användas. Grunden 

måste vara att barn inte skall behöva passera en trafikerad väg på eget ansvar, 

innan det är moget för det. 

Förslag till lösningar: 

Vid relativt korta upphämtningsområden: Bussen plockar först upp barnen på 

ena sidan vägen för att sedan vända och plocka upp dem på andra sidan vägen. 

Vissa barn får då resa längre än nödvändigt. 

En extra vuxen kan åka med bussen för att hämta/följa barnen till rätt 

sida. Denna person kan då också hålla ordning i bussen så att bussföraren kan 

ägna sig helhjärtat åt att vara förare, detta skulle öka trafiksäkerheten ytterligare. 

Vid stora avstånd och få barn är detta naturligtvis inte rimligt. Då kan 

istället bussföraren hämta/följa barnen till rätt sida. 

Kraftigt begränsad hastighet (gå-hastighet) vid passerande av bussar som 

stoppat. Ett totalt passerförbud kan skapa falsk trygghet och 30 km/timme är 

för hög hastighet (motsvarar ett fall från knappt 5 meters höjd). 

Varningsblinkers för bussar som plockar upp/släpper av skolbarn. 

Reflexväst till och från skolan under vintertid. 

Men barn åker inte bara till och från skolan. Därför måste diskussionen 

också föras med föräldrarna så att fler blir medvetna om barns begränsade förmåga 

att klara trafiken. Här skulle skolan kunna få ett uppdrag.

Troligen finns ytterligare frågor som bör beaktas för att uppnå en säker 

skolväg för alla barn. 

Mot denna bakgrund föreslår jag: 

1) att åtgärder genomförs så att barns väg till och från skola blir trygg och 

säker, 

2) att kunskapen om barns begränsade förmåga att klara trafiken aktivt 

sprids till berörda. 

Maud Lanne 

Kungsbacka arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D212:1-2 och D213 

(cykelhjälm) 

Motion D212:1-2 (Lunds arbetarekommun) yrkar att cykelhjälm för alla 

cyklister lagstadgas samt att den rättsliga påföljden för brott mot denna lag 

ses över. Motion D213 (Lunds arbetarekommun) yrkar att cykelhjälm för 

alla lagstadgas. 

Cyklister är oskyddade i trafiken och löper därför större risk att skadas 

eller dödas än övriga trafikanter, exempelvis bilister. Cykelhjälmen har 

visat sig vara ett mycket effektivt skydd för huvudet. Hjälmen räddar liv 

och förhindrar allvarliga skador. En cyklist utan hjälm löper över åtta 

gånger större risk att få hjärnskada vid en cykelolycka än en cyklist som 

använder hjälm. 

Från och med den 1 januari 2005 infördes ett obligatorium för barn 

till och med 14 år att använda hjälm när de cyklar. Bakgrunden till detta 

är att barn behöver vuxnas stöd för att kunna bedöma riskerna med att 

cykla utan hjälm, samtidigt som de har känsligare huvud än vuxna. Det är 

därför angeläget att samhället tar ett extra ansvar för barnen så att de ska 

kunna cykla så säkert som möjligt i trafiken. Genom obligatoriet kan liv 

räddas och cirka 400 barn undkomma skallskador. Barn under 15 år är inte 

straffmyndiga och kan därför inte straffas för att inte bära hjälm. Om en 

vuxen skjutsar ett barn på sin cykel och barnet saknar hjälm kan däremot 

den vuxna få böter. Partistyrelsen anser att det är viktigt att bötesbeloppet 

för brott mot hjälmlagen stämmer väl överens med bötesnivåer för andra 

trafikbrott. 

Partistyrelsen delar till fullo motionärernas åsikt om att alla vi som 

cyklar bör använda cykelhjälm, barn som vuxna. Cykelhjälmen är en viktig 

del i vårt gemensamma arbete med att nå nollvisionen. Partistyrelsen 

anser dock att den vuxne har ett eget ansvar för att bära hjälm och att detta 

därför inte bör lagstadgads. Partistyrelsen anser vidare att det samtidigt är 

mycket angeläget att samhällets informations- och opinionsbildningsinsatser 

intensifieras för att därmed öka cykelhjälmsanvändningen bland 

ungdomar och vuxna. 


1) att avslå motionerna D212:1-2 och D213. 

153

154 

Motion D212 


Cykelhjälm för alla! 

Från den första januari i år är det obligatoriskt med cykelhjälm för barn och 

ungdomar under 15 år. Lagstiftningen är lovvärd men den når inte ända fram. 

Större delen av befolkningen undantas ju från hjälmtvånget. Samtidigt skadas 

30 000 cyklister varje år varav ungefär en tredjedel drabbas av huvudskador. 

Huvudskadorna är de allvarligaste och för den skadade kan följderna bli 

mycket svåra, till exempel tal- och minnessvårigheter. Dessa skador hade 

reducerats betydligt i såväl antal som svårighetsgrad om en lag om cykelhjälm 

för alla hade genomförts. Det finns redan nio andra länder som har en sådan 

lag, bl.a. Australien, Kanada och Finland. I dessa länder har antalet skadade 

cyklister minskat markant. I Australien har antalet trafikdödade cyklister halverats 

tack vare lagen. I delstaten Victoria minskade antalet skallskador med 

70 procent. 

Därför kräver LSSK: 

1) att cykelhjälm för alla cyklister lagstadgas, 

2) att den rättsliga påföljden för brott mot denna lag ses över. 

Lunds Socialdemokratiska Studentklubb 


Motion D213 


Cykelhjälm för alla! 

Från den första januari i år är det obligatoriskt med cykelhjälm för barn och 

ungdomar under 15 år. Lagstiftningen är lovvärd men den når inte ända fram. 

Större delen av befolkningen undantas ju från hjälmtvånget. Samtidigt skadas 

30 000 cyklister varje år varav ungefär en tredjedel drabbas av huvudskador. 

Huvudskadorna är de allvarligaste och för den skadade kan följderna bli 

mycket svåra, till exempel tal- och minnessvårigheter. Dessa skador hade 

reducerats betydligt i såväl antal som svårighetsgrad om en lag om cykelhjälm 

för alla hade genomförts. Det finns redan nio andra länder som har en sådan 

lag, bl.a. Australien, Kanada och Finland. I dessa länder har antalet skadade 

cyklister minskat markant. I Australien har antalet trafikdödade cyklister halverats 

tack vare lagen. I delstaten Victoria minskade antalet skallskador med 

70 procent. 

Därför kräver SSU-Frihet: 

1) att cykelhjälm för alla lagstadgas. 

Lunds arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Partistyrelsens utlåtande över motion D214:1-2 (den tunga trafiken) 

Motion D214:1-2 ( Jönköpings arbetarekommun) yrkar att tung trafik 

som färdas på svenska vägar ska vintertid vara utrustade med snökedjor 

eller likvärdigt samt att mönsterdjupet på däcken inte får understiga 3 millimeter 

på den tunga trafikens fordon. 

På transportmarknaden är nationsgränserna snart helt utsuddade. 

Inom Europa förväntas de gränsöverskridande transporterna öka dubbelt 

så fort som den inhemska trafiken. Detta innebär också att andelen 

utländska förare med utlandsregistrerade fordon ökar i Sverige. 

Det är därför viktigt att hitta gemensamma lösningar och regler inom 

länderna i EU för att öka trafiksäkerheten och minska miljöpåverkan utan 

att samtidigt skapa orättvisa konkurrensförutsättningar mellan olika länders 

åkeriföretag. Inriktningen måste vara att skapa så få särregler som 

möjligt som kan försämra den svenska åkerinäringens konkurrenskraft 

gentemot andra länders åkeriföretag. 

Sverige har därför ett stort intresse av att EU arbetar aktivt med 

transportfrågorna för att integrera våra transportsystem och våra regelverk 

i Europa. I detta arbete ska socialdemokraternas företrädare i regering och 

riksdag vara aktiva. 

I dag finns inget krav på vinterdäck för tunga fordon i Sverige. EG:s 

direktiv på området slår dock fast ett minsta mönsterdjup på 1,6 millimeter. 

Forskning pekar på att trafiksäkerhetsvinsten med vinterdäck på tunga 

fordon är liten. Även andra faktorer spelar in för att säkerheten på vinterväglag 

ska vara så hög som möjligt, exempelvis axeltryck och hastighet. 

Partistyrelsen anser att det är angeläget att vid införande av krav på utrustning 

harmonisera dessa krav med övriga EU-länders. Annars riskerar 

detta att medföra avsevärda konkurrensnackdelar för de svenska åkarna. 

Sverige ställer inte heller krav på att tunga fordon ska ha tillgång till 

snökedjor när de kör på svenska vägar under vintertid. Det är partistyrelsens 

mening att det kan finnas skäl att överväga ett sådant krav för att därmed 

kunna förhindra situationer när tunga fordon stoppar upp övrig trafik 

vid halt väglag. Socialdemokratiska regeringen bör därför låta se över 

nyttan av krav på att snökedjor ska finnas tillgängliga vid behov samt låta 

undersöka de svenska möjligheterna att införa sådana regler för all tung 

trafik som kör i Sverige vintertid. 

Partistyrelsen vill också betona vikten av att såväl svenska som 

utländska lastbilschaufförer har gedigen utbildning för att klara alla situationer 

och väderlekar. Inte minst krävs en god kunskap om det svenska 

vinterväglaget. Inom EU pågår ett gemensamt arbete kring kompetensoch 

utbildningskrav av yrkesförare av fordon för gods- eller persontransport 

på väg. Avsikten är att fastställa en gemensam syn på grundläggande 

kompetens för förare. Det handlar exempelvis om att ställa krav på 

att föraren behärskar fordonet vid olika väglag och vid olika väderleksförhållanden 

samt krav på fortbildning. Partistyrelsen anser att det är 

angeläget att Sverige stöder ett snabbt införande av sådana gemensamma 

krav. 

Partistyrelsen anser också att det är angeläget att det utformas en särskild 

information om de svenska väderleksförhållandena riktad till de 

utländska operatörerna som verkar i Sverige under vintern. Det är i sammanhanget 

viktigt att utländska åkare, som inte behärskar svenska, kan ta 

155

156 

del av god information om aktuell väderlek och kommande väderleksprognoser 

på annat språk. 




utlåtande. 

Motion D214 


Tunga trafikens vinterutrustning samt minsta tillåtna mönsterdjup på 

däck för den tunga trafiken 

Vi har i tidningarna under vintermånaderna kunnat läsa att vid snöfall har 

tung trafik inte klarat av att ta sig uppför backar. Detta har orsakat stora trafikproblem. 

Dagen regler för tung trafik är att minsta tillåtna mönsterdjup är 1,5 millimeter. 

Det kan inte vara rimligt att övriga fordons mönsterdjup måste vara 

minst 3 millimeter. 

Förslag till partikongressen: 

1) att tung trafik som färdas på svenska vägar ska vintertid vara utrustade 

med snökedjor eller likvärdigt, 

2) att mönsterdjupet på däcken inte får understiga 3 mm på den tunga trafikens 

fordon. 

Hans Holtz, Rosenlund/Ekhagens s-förening 


Partistyrelsens utlåtande över motion D215 (utryckningsförare) 

Motion D215 (Trollhättans arbetarekommun) föreslår att man inför förarbevis 

för utryckningsförare i hela Sverige. 

Att köra ett utryckningsfordon innebär ett stort ansvar. Ett utryckningsfordon 

har rätt att färdas i höga hastigheter och undantas från trafikregler. 

Därför behöver förare av ett utryckningsfordon kontinuerlig körträning 

men också goda kunskaper om hur trafikmiljön fungerar och hur 

andra trafikanter reagerar när ett fordon under utryckning finns i närheten. 

Det finns inte några nationella utbildningskrav för att få köra utryckningsfordon. 

Körkortslagstiftningen innehåller inte heller några särskilda 

krav för utryckningsfordon, utan de allmänna kraven för att få köra bil och 

lastbild gäller också för denna typ av fordon. 

Det är upp till varje arbetsgivare att stå för nödvändig utbildning av 

sina anställda. Rekommendationer för utryckning för polis, räddningstjänst 

och ambulans tagits fram i samverkan mellan Vägverket och Räddningsverket, 

Rikspolisstyrelsen, Arbetsmiljöverket och Socialstyrelsen. 

Vägverket har även tagit fram en utbildningsplan för förare av utryckningsfordon. 

Planen finns tillgänglig för dem som utbildar förare vid

exempelvis räddningstjänsten. Utbildningsplanen kan också användas som 

stöd för de fackliga organisationerna när de ställer krav på utbildning och 

träning för sina medlemmar. 

Partistyrelsen delar motionärens syn att det är viktigt att förare av 

utryckningsfordon har en god utbildning och får kontinuerlig körträning. 

Att få kontinuerlig utbildning för att kunna genomföra sitt arbete på ett 

så säkert sätt som möjligt är en grundläggande rättighet i arbetslivet. Därför 

menar partistyrelsen även att detta är en arbetsmiljöfråga för dem som 

arbetar med utryckning i nödsituationer. 

En viktig utgångspunkt för att bedöma värdet av ytterligare krav på 

utryckningsförare är att analysera olycksstatistiken när utryckningsfordon 

är inblandade. Partistyrelsen anser därför att regeringen bör se över detta. 

Vidare bör en översyn göras kring hur utbildningsverksamheten ser ut 

runt om i landet – om det finns skillnader i utbildning mellan kommuner 

och regioner samt i vilken utsträckning Vägverkets utbildningsplan 

används. Vidare bör behov om ökade utbildningskrav övervägas i nära dialog 

med de berörda fackliga organisationerna. 



utlåtande. 

Motion D215 

Trollhättans arbetarekommun 

Införande av förarbevis för utryckningsförare 

Vi tycker inte att det är tillräckligt med den lokala och regionala utryckningsförarutbilning 

som tillämpas i Sverige idag. Vi vill se en genomgripande förändring 

där man har en enhetlig utbildning i hela Sverige och att annan myndighet 

(Vägverket) utfärdar förarbevis för utryckningsförare och att som bevis 

för detta blir inskrivet i ett riktigt körkort. Det är märkligt att utryckningsförare 

som det ställs så höga krav på, inte omfattas av ett regelverk där Vägverket 

är en kontrollerande myndighet. 

Därför föreslår vi: 

1) att man inför förarbevis för utryckningsförare i hela Sverige. 

Blålju(S)-föreningen Trestad 

Trollhättans arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion D216:1-5 (flyg över Kävlinge) 

Motion D216:1-5 (Kävlinge arbetarekommun) yrkar att kongressen beslutar 

att ge vår riksdagsgrupp i uppdrag att ta fram siffror/statistik för antalet 

överflygningar över Kävlinge kommun till och från Kastrup, att ta fram 

antalet bränsledumpningar som skett över Kävlinge kommun de senaste 

åren, att om det finns ett utsett ”kraschområde” inom Kävlinge kommun, 

tala om var, att tillse att berörda instanser inom Kävlinge kommun bereds 

insyn i de instanser som handhar flygtrafiken som berör ”luftrummet” över 

157

158 

Kävlinge kommun samt att ta fram en risk- och konsekvensbeskrivning för 

berört område, avseende flygtrafik från och till Kastrup. 

Den 1 januari delades Luftfartsverket och en ny myndighet, Luftfartsstyrelsen, 

bildades. Luftfartsstyrelsen huvuduppgift är att främja en 

säker, kostnadseffektiv och miljösäker civil luftfart. Myndigheten ska ta 

fram regelverk för luftfarten, pröva frågor om tillstånd, utöva tillsyn och 

följa den civila luftfartsmarknadens utveckling. 

Luftfartsverket fortsätter att ansvara för driften av de statliga 

flygplatserna och för produktion av flygtrafiktjänst. 

Luftfartsverket och Luftfartsstyrelsen har således den samlade bilden 

över luftfarten inom det svenska luftrummet. Hos dessa myndigheter 

finns också statistik att tillgå över överflygningar m.m. Det är också möjligt 

för kommuner och andra intresserade att ta del av de förutbestämda 

flygvägarna inom svenskt luftrum. Detta är allmänna handlingar och finns 

publicerade. 

Om ett flygplan befinner sig i en nödsituation och tvingas nödlanda 

kan bränsledumpning vara aktuell inför landningen, vilket görs för att 

minimera risken för att flygplanet ska fatta eld vid nödlandningen. Detta 

sker ytterst sällan, och om så sker försöker man undvika att göra det över 

landområden. Det finns inget känt fall hos Luftfartsstyrelsen om att 

brändsledumpning skulle ha skett över Kävlinge kommun. Något område 

med benämningen kraschlandningsområde finns inte. 

Partistyrelsen kan avslutningsvis konstatera att den tekniska och 

organisatoriska kompetens som ska finnas inom flygledningsorganisationen 

ska svara upp mot den mängd trafik som befinner sig i luftrummet för 

att på så sätt garantera säkerheten. Det finner därmed inte behov av en 

särskild risk- och konsekvensanalys av den flygtrafik som går till och från 

Kastrup. 




utlåtande. 

Motion D216 

Kävlinge arbetarekommun 

Överflygningar till och från Kastrups flygplats 

I Kävlinge kommuns ”luftrum” sker dagligen en frekvent ström av överflygningar 

av flygplan till och från Kastrups flygplats. Under de senare åren har 

denna trafik ökat markant. Ingen inom kommunen har vetskap om hur 

många och hur ofta. Oron sprider sig, framförallt i de kommundelar som så 

frekvent blir överflugna, en även i de kringliggande byarna. 

Vi socialdemokrater i kommunen har vid ett flertal tillfällen sökt svar på 

problematiken men har inte till dags dato fått någon respons för vår oro. Vi 

har erfarit att även dumpning av bränsle förekommer i ”luftrummet” över 

Kävlinge kommun. Vad händer med detta bränsle på väg ner mot befolkningen 

med mera.

Vår oro blev inte mindre då vi erfor att det fanns område inom kommunen 

som, enligt uppgifterna, utgjorde kraschlandnings område. Vi är väl medvetna 

om Kastrups värde för vårt grannland och kanske till viss del även södra 

Sverige, men att låta detta gå ut över invånarna i och utom Kävlinge kommun 

ser vi socialdemokrater i kommunen som förkastligt. 

Vi vill därför att kongressen beslutar ge vår riksdagsgrupp i uppdrag: 

1) att ta fram siffror/statistik för antalet överflygningar, över Kävlinge kommun, 

till och från Kastrup, 

2) att ta fram antalet bränsledumpningar som skett, över Kävlinge kommun, 

de senaste åren, 

3) att om det finns ett utsett ”kraschområde” inom Kävlinge kommun, tala 

om var, 

4) att tillse att berörda instanser inom Kävlinge kommun bereds insyn i de 

instanser som handhar flygtrafiken som berör ”luftrummet” över Kävlinge 

kommun, 

5) att ta fram en risk- och konsekvensbeskrivning för berört område, avseende 

flygtrafik från och till Kastrup. 

Gert Nilsson 

Kävlinge arbetarekommuns beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion D217:1-2 (körkort) 

Motion D217:1-2 (Kalmar arbetarekommun) yrkar att personer som vill 

förnya sitt körkort genomgår en utbildningsdag hos en auktoriserad trafikskola 

samt att personer som vill förnya sitt körkort genomgår en läkaroch 

synundersökning. 

En väl utvecklad körkortsutbildning är a och o för att vi ska nå vår 

vision om noll dödade eller svårt skadade i vägtrafiken. Socialdemokraternas 

företrädare i regeringen och riksdag har kontinuerligt arbetat för att 

utveckla körkortsutbildningen. Senast har ett krav på gemensam introduktionsutbildning 

för handledare och körkortselever som övningskör 

privat införts. Introduktionsutbildningen kan anordnas av såväl trafikskolor 

som bildningsförbund. Att körkortsutbildningen innehåller olika 

moment som belyser riskbeteende i trafiken har också betonats. 

Även äldre förares situation bör uppmärksammas i arbetet för en 

ökad trafiksäkerhet – inte minst mot bakgrund av att befolkningen i Sverige 

blir allt äldre och allt mer aktiv längre upp i åren. Om 20 år förväntas 

antalet äldre körkortsinnehavare ha ökat till 1,8 miljoner svenskar. 

Statistik visar att äldre är överrepresenterade i skade- och dödsolyckor. 

Det är dock inte de äldre förarna som orsakar olyckorna, utan överrepresentationen 

beror på att äldre ofta drar på sig allvarligare skador på 

grund av att kroppens skörhet ökar längre upp i åren. Äldre förare är således 

inte mer olycksbenägna än förare i allmänhet. 

159

160 

Regeringen har påpekat betydelsen av läkarens anmälningsplikt när 

de kommer i kontakt med patienter som av någon anledning inte längre 

kan anses som lämpliga förare. Systemet med läkarens anmälningsplikt ses 

för närvarande över, och partistyrelsen menar att det är viktigt att systemet 

kring anmälningsplikten är uppbyggt på sådant sätt att det inte äventyrar 

en förtroendefull kontakt mellan läkare och patient. 

Partistyrelsen anser att undersökningar av olycksrisker i vägtrafiken 

inte motiverar ett införande av regelbundna läkarkontroller. Att skapa ett 

system med obligatoriska läkarkontroller och obligatorisk utbildning vid 

trafikskola anser partistyrelsen skapar omotiverat stora kostnader för såväl 

samhället som den enskilde. När det gäller de äldre förarnas situation 

anser partistyrelsen dock att det är viktigt att äldre förare får möjlighet till 

träning och råd kring sin bilkörning. Partistyrelsen anser att sådana initiativ 

utvecklas bäst på frivillig grund inom exempelvis pensionärsorganisationer, 

bildningsförbund eller andra föreningar. 



Motion D217 


Körkort 

Att inneha ett körkort är i dag en självklarhet för de flesta i landet, med ett 

visst undantag för storstäderna. 80 procent av våra medborgare har körkort. 

I dag kostar det relativt mycket att ta ett körkort och det har också blivit 

mycket svårare att klara proven. För 20 år sedan hade vi enkla frågeformulär. 

I dag är frågeställningarna mer komplexa, vilket också innebär att man underkänner 

allt fler. 

Många pensionärer har fortfarande i dag körkort trots att de inte har kört 

en bil på decennier. Dessutom har de laglig rätt att köra motorcykel, som de 

fått ”på köpet” med körkortet. När dagens pensionärer tog sitt körkort fanns 

det dessutom knappt några rondeller, mindre antal vägmärken, och så vidare. 

När man väl har ett körkort så är det enkelt att förnya sitt kort var tionde 

år. Det ställs inga krav på förnyade kunskaper eller praktiska prov. 

Med anledning av ovanstående kräver vi 

1) att personer som vill förnya sitt körkort genomgår en utbildningsdag hos 

en auktoriserad trafikskola, 

2) att personer som vill förnya sitt körkort genomgår en läkar- och synundersökning. 

Jonas Franzén och Jussi Gröhn, Funkabo s-förening 

Kalmar arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Partistyrelsens utlåtande över motion D218 (sjöonykterheten) 

Motion D218 (Kalmar arbetarekommun) yrkar att sjöpolisen får samma 

möjligheter som trafikpolisen för att upprätthålla de lagar och regler som 

är beslutade i Sverige riksdag. 

Alkoholkonsumtionen ökar i vårt samhälle. Det märks också i trafiken, 

då fler onyktra förare ertappas för rattfylleribrott. Misstanken att den 

ökade alkoholkonsumtionen även innebär att fler sjöfylleribrott begås kan 

därför anses befogad. Det är också känt att alkohol är inblandat i en absolut 

majoritet av alla olyckor till sjöss. Partistyrelsen delar därför motionärernas 

uppfattning om att sjöfylleri är ett allvarligt problem som måste 

bekämpas. 

För närvarande pågår en utredning på regeringens uppdrag som ska 

se över vissa frågor kring sjöfylleri. I uppdraget ingår bland annat att överväga 

hur metoderna för att förbättra sjösäkerheten genom att minska 

antalet alkoholrelaterade olyckor till sjöss kan utvecklas. Uppdraget ska 

slutredovisas till regeringen i december i år. 



utlåtande. 

Motion D218 


Sjöonykterheten 

Under de senaste åren har alkoholkonsumtionen ökat dramatiskt i Sverige. Vi 

kan exempelvis se det i antalet ökade nykterhetsbrott i trafiken. De ökar både 

i Kalmar län som i landet som helhet. Orsakerna tar vi inte upp här utan konstaterar 

bara att det är så. 

I trafiken på land finns det tydliga regler som är både accepterade och 

kända men all den trafik som finns på sjön är det annorlunda med. Alkoholkonsumtionen 

på sjön har också ökat och vi vet att nästan alla olyckor är förknippade 

med alkoholkonsumtion. 

De regler som finns är svåra att upprätthålla eftersom polisen inte får 

genomföra rutinkontroller utan att först misstänka kraftig försummelse som 

leder till misstankar för att få stoppa en båt. Det är klart att de regler vi har 

måste kunna kontrolleras för att de verkligen ska efterlevas. 

Med anledning av ovanstående kräver vi 

1) att sjöpolisen får samma möjligheter som trafikpolisen för att upprätthålla 

de lagar och regler som är beslutade av Sveriges riksdag. 

Jussi Gröhn och Jonas Franzén, Funkabo s-förening 

Kalmar arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

161

162 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D219:1-2 och D220:1-2 

(buller samt bevarandeplan) 

Motion D219:1-2 (Mölndals arbetarekommun) yrkar att bullergränsen 

för social och mental hälsa fastställes till 60 decibel ekvivalent ljudnivå 

samt att väghållare och järnvägsansvariga uppdras se över sina anläggningar 

med uppgift att begränsa sitt trafikbuller i enlighet med motionen. 

Motion D220:1-2 (Bengtsfors arbetarekommun) yrkar att partikongressen 

verkar för upprättande av en bevarandeplan och strukturella instrument 

för att optimera strukturernas funktion med inriktning på bevarande 

och funktion samt att det upprättas en nationell kulturhistorisk bevarandeplan. 

Partistyrelsen delar uppfattningen att buller är ett stort problem i 

samhället i dag. Därför har också målsättningar formulerats som handlar 

om att minska bullerproblematiken och undvika att vi skapar nya problem 

när vi utvecklar vårt samhälle. Studier och utvärderingar visar också att det 

finns komplexa samband mellan olika miljöproblem och åtgärder. De 

åtgärder som vidtas för att komma tillrätta med ett problem visar sig 

ibland bidra till att nya problem uppstår eller att det problem man ville 

åtgärda i själva verket förvärrades. Exempelvis kan tät bebyggelse bidra till 

en mängd bulleralstrande aktiviteter på en liten yta. Om man glesar ut 

bebyggelsen visar det sig dock att man skapar fler bullerstörda områden 

och mer trafik. Därför är det viktigt att alltid fördjupa analysen. 

Under våren presenterade regeringen, i enlighet med vad som tidigare 

aviserats, en fördjupad utvärdering av systemet med miljökvalitetsmål 

och delmål samt de tre åtgärdsstrategier som antogs 2001. Där diskuteras 

de erfarenheter som gjorts i det arbete mot buller som bedrivits de senaste 

åren. Bland annat konstateras att vägtrafiken är den största bullerkällan 

Samtidigt konstateras att trafikverken beräknas ha åtgärdat de mest bullerutsatta 

bostäderna inom ett par år. Man konstaterar också att bullerproblemen 

generellt har ökat och förväntas öka de kommande åren. Ett större 

intresse har också börjat riktas mot andra bullerkällor än trafiken. 

Sammantaget konstaterar regeringen att det delmål som rör buller 

bör ses över och att större fokus ska läggas på hälsoeffekter och buller från 

andra källor än trafiken. Partistyrelsen delar den bedömningen och menar 

att mycket har åstadkommits och att arbetet bedrivs på ett seriöst och 

grundligt sätt och att arbetet för att komma tillrätta med bullerproblematiken 

ska fortskrida. Partistyrelsen vill därför inte i dag att partiet binder 

sig vid bestämda ställningstaganden om hur det framtida arbetet ska 

utformas. De riktvärden som gäller i dag bör gälla tills en ny strategi blir 

föremål för beslut. Det kan också konstateras att väghållare och banhållare 

bedriver ett systematiskt arbete på området i dag. 

I regeringens miljömålsproposition föreslås att delmålet om kulturhistoriskt 

värdefull bebyggelse förändras så att arbetet för skydd av vår 

bebyggelses kulturhistoriska värden även inbegriper en allmän förståelse 

av, intresse för, samt kunskap om kulturarvets och kulturmiljöns värden, 

förutsättningar och möjligheter. Begreppet ”långsiktigt skydd” ersätts med 

”långsiktigt hållbar förvaltning”. På så sätt förankras den skyddsvärda kulturmiljön 

i sin omgivning. Den kan användas för att skapa en god och 

attraktiv livsmiljö och integreras i arbetet med lokal och regional utveckling. 

Till den tidigare målsättningen om att kulturhistoriska värden ska

vara identifierade till 2010 fogas dessutom tanken om en långsiktig förvaltning 

och förankring i det omgivande samhället och dess aktiviteter. 

Arbetet med industrisamhällets kulturarv är ett relativt nytt område 

och en viktig del av den verksamhet som bedrivs av myndigheterna på kulturmiljöområdet 

i dag. Riksantikvarieämbetet genomför, i samverkan med 

många olika aktörer, projekt som utvecklar arbetet med det industrihistoriska 

arvet. Partistyrelsen stödjer utvecklingen av ett sådant arbete och 

bedömer att denna verksamhet kommer att växa i betydelse under de närmaste 

åren. 



2) att anse motionerna D219:2 och D220:1-2 besvarade med 


Motion D219 

Mölndals arbetarekommun 

God bebyggd miljö innehåller lägre buller 

Ett av våra nationella miljömål säger att: Städer, tätorter och annan bebyggd 

miljö ska utgöra en god och hälsosam livsmiljö samt medverka till en god 

regional och global miljö. 

Detta är ett brett miljömål som omfattar de flesta aspekterna i vår levnadsmiljö. 

Människan tillbringar den största delen av sitt liv inomhus (cirka 

90 procent). I den nationella miljöhälsoenkäten 1999 angav 18 procent att de 

upplevde besvärssymptom som kan sättas i samband med inomhusmiljön. 

Detta skulle motsvara drygt en miljon människor över 18 år. 

Buller är det miljöproblem som påverkat flest personer. Cirka två miljoner 

människor utsätts för alltför höga bullernivåer enbart från trafiken. Det är 

känt att buller ger sämre livskvalitet och försämrar inlärning. Det finns även 

indikationer på att buller kan öka risken för förhöjt blodtryck. 

De moderna trafiklederna drar igenom städer och landskap där dess tillblivenhet 

skapar ljudproblem i våra bostadsmiljöer. Ofta med hjälp av en 

gammal lagstiftning som i nutid skapar många ohälsosamma miljöer. Det är 

därför angeläget att nuvarande regelsystem ses över. 

Våra motorvägar och trafikleder har får ökad trafik, högre hastigheter 

och större tonnage per enhet. Alla tre faktorerna påverkar bullernivåer och 

spridning av ljud såväl i landskapet som i inomhusmiljöer. Med nya kunskaper 

om bullrets påverkan på människors psyke och levnadsförhållande bör 

åtgärder vidtagas i snabb takt för att förbättra livsutrymmen enligt våra miljömål. 

Väg- och Banverk bör genast utreda konsekvenser av vad en sänkning 

av inom- och utomhusbullernivåer skulle innebära. Målet måste vara att sänka 

gällande normer med minst 25 procent. 

Teknik för bulleravskärmning finns, inte minst ute i Europa, att ta efter. 

De europeiska motorvägarna passerar många tätorter där bullerskärmar är ett 

måste. Svenska väghållare och järnvägsansvariga bör leta på den bästa tekniken 

för att komma till rätta med miljöproblemen. 

163

164 

Med stöd av ovanstående vill jag föreslå kongressen besluta: 

1) att bullergränsen för social och mental hälsa fastställes till 60 decibel 

ekvivalent ljudnivå, 

2) att väghållare och järnvägsansvariga uppdrages se över sina anläggningar 

med uppgift att begränsa sitt trafikbuller enligt ovanstående förslag. 

Kaj Johansson 

Mölndals arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D220 

Bengtsfors arbetarekommun 

Bevarande och nyttjande av äldre infrastruktur för näringsändamål 

Infrastruktur för besöksnäring och upplevelseturism. 

Undertecknad vill understryka vikten över att ta ett statligt ansvar för bevarande 

och utveckling av nu befintliga strukturer i vårt samhälle. 

Samhället genomlider en stark omstrukturering när industrisamhället nu 

övergår mot sin nya form. Sverige har en historia och tradition som vi måste 

vårda och utnyttja i landets besöksattraktion. Infrastrukturer som kanaler, 

järnvägar och byggnationer blir allt viktigare byggstenar i det nya samhället. 

Mindre kommuner kan inte själva med ekonomisk kraft ansvara för 

dessa strukturer och monument bibehålls. Ett gemensamt ansvar måste skapas 

för att på sikt stärka och utveckla attraktionskraften i besöksnäringen. 

Utnyttja samhällets behov och förutsättningar att delfinansiera strukturerna. 

Som exempel kan nämnas Inlandsbanan och dess sommarverksamhet 

som backas upp av godstransporter. Håveruds-akvedukten med järnvägsbro 

som bibehålls genom kanalbåt/rälsbusstrafik på sommaren samt vardaglig 

godstrafik. Vad har landet för attraktionskraft om vi inte bevarar vår historia 

och har levande strukturer att visa upp? 

Undertecknad hemställer till partikongressen: 

1) att verka för upprättande av en bevarandeplan och strukturella instrument 

för att optimera strukturernas funktion med inriktning på bevarande 

och funktion, 

2) att det upprättas en nationell kulturhistorisk bevarandeplan. 

Frank Hagman, LO-fackens s-förening 

Bengtsfors arbetarekommun beslöt att lägga till att-satsen: att det upprättas 

en nationell kulturhistorisk bevarandeplan, och att därmed anta motionen 

som sin egen.

Partistyrelsens utlåtande över motion D221 (postbefordran) 

I motion D221 (Kalix arbetarekommun) yrkas att riksdagens beslut om 

dag 1-befordran av post ändras och att, om det är lämpligt, befordran kan 

ske dag 2 i stället vilket gör att alla kan få sin morgontidning i tid och att 

samdistribution med övrig post kan ske. 

Partistyrelsen anser att möjligheten att skicka och ta emot postförsändelser 

är en rättighet som tillkommer alla i hela landet. Det är riktigt, 

så som motionären beskriver, att det varierar när tidningarna kommer 

beroende på var i landet man bor och vem som har anlitats för distributionen. 

Det är upp till varje enskild tidning att själv bestämma vem som ska 

sköta tidningsdistributionen. 

De regler om övernattsbefordran som gäller för post hänger samman 

med Postens krav på rikstäckning. Det är inte möjligt att införa specifika 

undantag för delar av landet. Det vore inte heller önskvärt, eftersom 

mycket viktig kommunikation fortfarande går via Posten. 

Konsekvensen av att kravet på övernattsbefordran hävs blir också att 

postens lantbrevbäring skulle få utföra sina andra tjänster, exempelvis kassaservicen, 

samtidigt som post- och tidningsutdelningen. 



Motion D221 

Kalix arbetarekommun 

Tidningsutbärning i glesbygd 

Vi i glesbygden har stor variation på morgontidningsutbärning. Vissa 

områden får tidningen tidigt på morgonen, andra får den mitt på dagen. Byar 

som får den senare utbärningen får den med sin övriga post, då mitt på dagen 

eller ännu senare, de får heller inte tidningen på lördagar eftersom posten inte 

kör ut lördagar. Morgondistributionen sköts av Tidningstjänst. Detta skulle 

kunna ändras så att en gemensam distribution av post och tidningar sker på 

morgonen. Detta innebär att posten skulle komma på dag 2 inte på dag 1, 

alltså inte dagen efter att den postats, vilket är ett riksdagsbeslut. Posten skulle 

exempelvis kunna stå till tjänst med en extra tur en gång per vecka där kunder 

kan uträtta ärenden. Detta skulle innebära en ekonomisk vinst för posten. 


1) att riksdagens beslut, om dag 1 befordran ändras, i stället kan om så är 

lämpligare utdelning ske på dag 2 vilket gör att alla kan få sin morgontidning 

i tid och samdistribution med övrig post kan ske. 

Kalix Norra s-förening 

Kalix arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

165

166 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D222:1 och 3, D223 och 

D224 (regionala tillväxtprogram m.m.) 

D222:1 och 3 (Marks arbetarekommun) yrkar att insatser för ökad sysselsättning 

ska vara en tyngdpunkt i de regionala tillväxtprogrammen samt 

att en översyn sker av både stödformer till näringslivet och arbetsmarknadspolitiska 

program i syfte att stärka den regionala anknytningen av 

olika statliga åtaganden i sysselsättnings- och tillväxtpolitiken. D223 

(Härnösands arbetarekommun) yrkar att socialdemokratiska partiet aktivt 

arbetar för att påverka och ge fackliga och andra ideella organisationer 

möjlighet och förutsättningar att utlokalisera sin verksamhet. D224 

(enskild, Lidingö arbetarekommun) yrkar att partistyrelsen snarast prövar 

om tankarna i motionen [att ta initiativ till möten mellan fackföreningar, 

företagare och lokala och regionala representanter för att motverka utflyttning 

av företag] har bärkraft, kan utvecklas och förverkligas. 

Socialdemokraterna har under det senaste decenniet gått i täten för 

utvecklingen av den regionala utvecklingspolitiken. Målsättningen med 

arbetet är att skapa goda förutsättningar för lokal tillväxt och utveckling. 

Genom den regionala utvecklingspolitiken ska utrymme skapas för lokala 

initiativ och visioner. 

Ett viktigt verktyg i den regionala utvecklingspolitiken är de regionala 

tillväxtprogrammen. Regeringen har gett länsstyrelser, regionala självstyrelseorgan 

och kommunala samverkansorgan i uppdrag att utarbeta 

regionala tillväxtprogram. I detta arbete har tre områden särskilt uppmärksammats: 

arbetskraftsförsörjning; entreprenörskap, företagande och 

företagsklimat; innovationssystem och kluster. 

Syftet med programmen är att de ska växa fram underifrån, vara brett 

förankrade och ha ett långsiktigt fokus. Programmen ska tas fram i en 

bred regional samverkan mellan privata, offentliga och ideella aktörer som 

också medverkar i genomförandet. Detta skapar goda förutsättningar för 

olika parter inom det lokala näringslivet, fackföreningsrörelsen och politiska 

företrädare att tillsammans verka för en positiv utveckling i den egna 

regionen. 

Enligt riktlinjerna för regionala tillväxtprogram ska alla program 

baseras på en regional analys av arbetskraftsförsörjning och dess betydelse 

för företagens utvecklingskraft. Samtliga län har genomfört analyser, och 

utifrån dessa har de flesta länen upprättat insatsområden och handlingsprogram 

för att möta behoven. 

Arbetsmarknadsverket ska också utgöra en samverkanspart i programmen, 

och länsarbetsnämnderna står i många fall för en relativt stor 

andel av finansieringen av de regionala tillväxtprogrammen. 

Partistyrelsen delar åsikten att det kan finnas behov av att se över hur 

samtliga myndigheter och deras program i högre utsträckning kan anpassa 

sin verksamhet och sina verktyg till de regionala förutsättningar som 

råder. En sådan översyn bör fokusera på att långsiktigt stärka förutsättningar 

för näringslivets tillväxt och konkurrenskraft för att därmed stärka 

möjligheter till sysselsättning. 

Socialdemokraterna arbetar aktivt för att sprida lokaliseringen av 

statlig verksamhet. Detta är viktigt. Givetvis ser partistyrelsen också positivt 

på att andra verksamheter är spridd över landet. Partistyrelsen kan 

exempelvis konstatera att fackförbunden redan i dag har en geografisk

spridning med regionala och lokala kanslier. Hur andra organisationer väljer 

att lägga upp sin verksamhet och organisation är dock en fråga för 

dessa organisationer och deras medlemmar att besluta om. 

Partistyrelsen föreslår kongressen att besluta: 

1) att avslå motion D223, 

2) att anse motionerna D222:1 och 3 samt D224 besvarade med 


Motion D222 

Marks arbetarekommun 

Sysselsättnings- och regional utvecklingspolitik 

En klyvning av svensk ekonomi pågår. Detta illustreras väldigt tydligt av att i 

tider med stark tillväxt växer utmaningarna på arbetsmarknaden. Efter flera år 

av en tilltagande förbättring bröts dessa trender under 2003. 

Arbetslösheten har vuxit kraftigt under de senaste åren, och svarar mot 

förhållandena vid millenniumskiftet i Västsverige. Detta innebar att vid det 

senaste årsskiftet översteg den totala arbetslösheten 70 000 människor i 

enbart Västsverige. 

Samtidigt sjunker sysselsättningen på ett dramatiskt sätt, vilket är mycket 

illavarslande för industri- och transportregionen Västra Götaland. Under 

åren 1999 till och med 2002 uppgick antalet fler sysselsatta till mer än 10 000 

per år. Enligt SCB minskade antalet sysselsätta under 2003 med 8000 människor 

i Västra Götaland. Tendenserna är likartade för 2004, och allvaret 

återspeglas också i en sjunkande förvärvsfrekvens. 

Orsakerna är flera, och komplexa. Problembilden förstärks av att globaliseringen 

ökar osäkerheten om den framtida industriella basen och produktionen 

i Sverige. Exemplen på nedläggningar och utflyttningar av industriproduktion 

från Sverige till andra länder är alldeles for många enbart i Västia 

Götalandsregionen. 

För mig är det viktigaste facklig/politiska uppdraget att återupprätta en 

politik för ökad sysselsättning. Insatser inom en rad olika politikområden 

måste då samverka med varandra i detta syfte. Besluten och intentionerna i de 

politiska riktlinjer, som SAP:s extra kongress 2004 antog, behöver få ökat 

genomslag i praktiken. I detta sammanhang fordras betydande insatser inom 

arbetsmarknadsoch utbildningspolitiken för att motverka fortsatt hög 

arbetslöshet, och för att öka sysselsättningen. 

Ett strategiskt viktigt och ofrånkomligt inslag i dessa strävanden är att 

uppnå större regionala kraftsamlingar i sysselsättningspolitiken. Detta är en 

hörnsten till stöd för den regionala utvecklingen överhuvudtaget 

Inom ramen för arbetet med de regionala tillväxtprogrammen måste därför 

insatser till stöd för ökad sysselsättning tillmätas en mycket stor betydelse. 

Det är också inom ramen för dessa program som samordning och samverkan 

mellan olika slags insatser kan uppnås. 

Problemen handlar mer om brist på samordning än brist på resurser eller 

företagsklimatet i detta sammanhang. Erfarenheterna visar en mycket splittrad 

bild av såväl insatser som resurser och beslutsfattare. Svårigheterna att 

167

168 

uppnå en överblick över både omfattningen och utbytet av framför allt olika 

statliga insatser till stöd för sysselsättning och tillväxt är tydlig. 

En strävan måste vara att stärka regionernas roll i utformningen av 

arbetsmarknadspolitiken, resursanvändningen inom ramen for EU:s strukturfonder 

och direkta statliga insatser inom ramen för bland annat näringspolitiken. 

Mot bakgrund av ovanstående föreslås kongressen besluta: 

1) att insatser för ökad sysselsättning ska vara en tyngdpunkt i de regionala 

tillväxtprogrammen, 

2) att regeringen och riksdagen ska skärpa kraven på samordning och samverkan 

mellan olika statliga myndigheter ifråga om deras regionala insatser 

till stöd för sysselsättning och tillväxt, 

3) att en översyn sker av både stödformer till näringslivet och arbetsmarknadspolitiska 

program i syfte att stärka den regionala anknytningen av 

olika statliga åtaganden i sysselsättnings- och tillväxtpolitiken. 

Krister Andersson, Fritsla 

Marks arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D223 

Härnösands arbetarekommun 

Flytt från Stockholm 

Inte sällan får vi ta del av hur olika typer av organisationer har problem att 

ordna bostäder till den personal man rekryterar. Inte sällan får vi ta del av hur 

det ”myglats” med de bostäder som ägs av dessa organisationer. Detta har med 

rätta upprört, ifrågasatts och skapat negativa bilder. 

Vad är det som gör att dessa organisationers huvudkontor måste ligga i 

Stockholm, som är överhettat med stora problem som följd? 

Vi som bor utanför Stockholm vet att det går att sköta verksamheter 

mycket väl även utanför huvudstaden. Kanske bättre. Statliga myndigheter 

har med framgång utlokaliserats. Vi vet även att det från de flesta städer i landet 

inte är längre än cirka en timme med flyg och några timmar med tåg om 

man nödvändigtvis måste träffas i Stockholm. 

Om man hävdar att det inte går att flytta dessa organisationers ”huvudkontor” 

från Stockholm, säger man samtidigt att det inte går att fungera utanför 

Stockholm och därmed ger man övriga landet ett underbetyg. 

Jag föreslår att socialdemokraterna aktivt arbetar för att fackliga och 

andra ideella organisationers huvudkontor utlokaliserar sina huvudkontor från 

Stockholm till övriga landet, gärna till någon ort där verksamheten skulle vara 

ett tillskott för arbetsmarknaden. En sådan utveckling skulle säkert tas emot 

med öppna armar och ge bästa möjliga service. 

Fördelarna är många. Hyrorna skulle bli avsevärt lägre. Förbundets fastigheter 

skulle kunna säljas och pengarna användas till annat som gagnar 

medlemmarna. Det skulle dessutom troligtvis minska storstadsperspektivet 

och bidra till att hela Sverige ska leva. Välkommen utanför tullarna.

Mot denna bakgrund föreslås: 

1) att socialdemokratiska partiet aktivt arbetar för att påverka och ge fackliga 

och andra ideella organisationer möjligheter och förutsättningar att 

utlokalisera sin verksamhet. 

Bo-Anders Öberg 

Härnösands arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D224 

Lidingö arbetarekommun – enskild 

Hela Sverige kan leva 

Både stora och mindre företag flyttar sin verksamhet till länder, där arbetskraften 

och material är ”billigare” än i Sverige. Det är lika cyniskt mot dessa 

länders invånare, som mot dem som har ställt sina kunskaper, sin arbetskraft 

och sin lojalitet till företagens förfogande i Sverige. Utflyttningshoten tas 

också som påtryckningsmetod, när företagare vill förbättra sina egna villkor i 

Sverige. 

Vi måste vända på denna trend så snart som möjligt. Vad flyttande företagare 

inte tänker på, och vad som kan upplevas som brist på fantasi och vilja, 

är att kunskaperna och människorna som besitter alla dessa kunskaper är kvar 

i Sverige. Nu sitter de flesta av dessa högutbildade människorna hemma och 

i värsta fall går det så lång tid; att kunskaperna och arbetslusten går förlorade 

för framtiden. 

Fundera på följande förslag: 

Hela Sverige kan leva med levande kunskap och arbetslust 

Socialdemokraterna måste ta initiativ till möten mellan arbetskraft och 

deras fackförbund, företagare och deras organisationer, lokala-regionala och 

centrala politiska representanter. Då menar jag att ALLA fackförbund (LO 

såväl som tjänstemän) ska medverka, ALLA sorters företagarorganisationer 

ska medverka, ALLA partier ska vara representerade och ALLA ska känna att 

de har ett ansvar för att hitta bästa möjliga lösningar för ett arbetande och 

levande Sverige. Ingen ska kunna säga, att den inte fick vara med i en nytändning 

för företagande och alla arbetsuppgifter som därmed kan skapas. Att 

sitta i bastun eller på punschverandan ger inte de rätta förbindelserna längre 

mellan människor som diskuterar en lyckad framtid för sig själva och andra. 

Över hela Sverige finns det utmärkta konferenslokaler, fackliga och företagarnas 

kursgårdar, så att många möten kan ske nära hemorten. Vi rar inte 

släppa taget och tappa modet om idéerna inte haglar ner vid första träffen. Jag 

är övertygad om, att det finns goda mötesinledare som med liv och lust kan få 

igång diskussioner, som kan fånga upp idéer och som inte är rädda för att testa 

även ”galna” tankar och påhitt. Den som inte vågar kan aldrig vinna. 

Det måste bli så lik en folkrörelse som möjligt, om vi ska vända utvecklingen 

i den riktning som är bäst för invånarna i vårt land. Staten och övriga 

gemensamma instanser som kommun och landsting, länsstyrelser med sina 

landshövdingar och sin kontakt med samhälleliga organisationer, utbildningsväsendet, 

banker och alla storföretag borde vara mycket intresserade att delta 

169

170 

i utvecklingsarbetet. Ekonomiska frågor spelar naturligtvis en stor roll. Vem 

betalar deltagarna, lokalerna, kursgårdarna. Ja, vem betalar arbetslöshet, 

tomma lokaler och mindre skatteintäkter? Vem rar slå igen butiken, när folk 

inte har råd att handla? 

Kom ihåg – företagen flyttar, men människorna med alla sina förvärvade 

kunskaper finns kvar! Låt denna rikedom inte gå till spillo. 

Jag hemställer 

1) att partistyrelsen snarast prövar om de ovan framförda tankarna har bärkraft, 

kan utvecklas och förverkligas. 

Käte Diederichsen, ordf. s-kvinnor i Lidingö 

Lidingö arbetarekommun beslöt att skicka motionen som enskild till kongressen. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D225 och D226 

(storstadspolitiken) 

Motion D225 (Stockholms läns partidistrikt) och motion D226 (Stockholms 

arbetarekommun) yrkar att den nationella storstadspolitiken vidareutvecklas 

i enlighet med motionen [bland annat genom bredare perspektiv, 

mer konkreta mål och insatser syftande till tillväxt, mer långsiktighet 

samt vertikal och horisontell integrering inom politikområdet]. 

Partistyrelsen delar uppfattningen att storstadspolitikens båda övergripande 

mål – att bryta utanförskapet och underlätta tillväxt – är viktiga 

och att de förutsätter varandra. Partistyrelsen delar också uppfattningen 

att de insatser som gjorts inom ramen för storstadspolitiken har haft betydelse 

och gett resultat. Vidare kan partistyrelsen konstatera att merparten 

av dessa åtgärder har fokuserat på några av de problem och möjligheter 

som har betraktats som storstadsspecifika, nämligen utanförskap och segregation. 

Det tillväxtorienterade arbetet har samma vikt men har också 

naturliga arenor inom andra politikområden, ett tydligt exempel är de 

stora infrastrukturinvesteringar som görs och planeras i våra storstadsregioner 

Den generella näringspolitiken syftar till att utveckla också storstäderna. 

Dessa har också ofta bättre förutsättningar att ta tillvara den potential 

som finns inom det politikområdet. Eftersom partistyrelsen delar uppfattningen 

att det finns storstadsspecifika problem inom det mer tillväxtorienterade 

området ser man positivt på att den regionala utvecklingspolitiken 

genom beslut i riksdag och regering sedan ett antal år omfattar hela 

landet, alltså även storstäderna. Den regionala utvecklingspolitiken syftar 

just till att formulera strategier för tillväxt och utveckling utifrån olika 

regioners specifika förutsättningar och möjligheter. Därför är också 

underifrånperspektivet en viktig utgångspunkt. Ingen kan formulera en 

sådan strategi bättre än regionen själv. Den regionala utvecklingspolitiken 

bygger också i mångt och mycket på att långsiktighet och sektorssamordning 

är ett måste för att uppnå regional utveckling. 

Partistyrelsen kan konstatera att de metodproblem, men också möjligheter, 

som identifierats inom den regionala utvecklingspolitiken verkligen 

är levande problem i hela landet, även inom storstäderna.

Inom ramen för det regionala utvecklingsarbetet i våra storstadsområden 

kan de problem och möjligheter som storstadsregionerna identifierar 

tas till vara, bli föremål för åtgärder och underlag för beslut. Att i dag 

påbörja en separat utveckling av det tillväxtorienterade arbetet, samtidigt 

som det regionala utvecklingsarbetet tar form, riskerar att skapa en otydlighet 

och dubbelarbete. Däremot innebär den nya regionala utvecklingspolitiken 

möjligheter att utveckla den befintliga storstadspolitiken. Exempelvis 

genomför regeringen, tillsammans med flera lokala och regionala 

aktörer, samt OECD en studie – en så kallad regional study – i syfte att 

identifiera problem och möjligheter i Stockholmsregionen. En sådan 

kommer givetvis att vara ett oundgängligt underlag i det lokala och regionala 

utvecklingsarbetet i Stockholm, men den kan också berika storstadspolitiken 

och utgöra underlag för bedömningar i den nationella politiken. 

Partistyrelsen bedömer att det bästa forumet för en utveckling av tillväxtarbetet 

i storstadsregionerna är den regionala utvecklingspolitiken. 

Med den lokala förankring som genomsyrar den regionala utvecklingspolitiken 

kan också regionernas erfarenhet av storstadspolitiken berika det 

regionala utvecklingsarbetet. På samma sätt kan man åstadkomma en bra 

anpassning av storstadspolitikens insatser till de regionala utvecklingsstrategierna. 



partistyrelsens utlåtande. 

Motion D225 

Stockholms läns partidistrikt 

Ny nationell storstadspolitik 

För att landets storstadsregioner ska kunna bryta segregationen, nyttja sin 

fulla kapacitet och utgöra den tillväxtmotor som hela landet är beroende av 

krävs en bred, sammanhållen, långsiktig och målmedveten storstadspolitik. 

Sveriges riksdag har, med utgångspunkt från propositionen Utveckling 

och rätt-visa – en politik för storstaden på 2000-talet (1997/98:165), formulerat 

en nationell storstadspolitik för ekonomisk tillväxt och social rättvisa i 

landets stor-stadsregioner. 

Ambitionen med storstadspolitiken samt de satsningar som har gjorts 

under senare tid var att bryta den negativa utveckling som kunde ses i de utpekade 

områdena. Flera aspekter belystes såsom demokratiska underskott, lågt 

valdeltagande, sämre resultat i skolorna, mindre samhörighetskänsla med det 

omgivande samhället och en lägre delaktighet på arbetsmarknaden. 

De insatser som genomförts har mestadels fokuserat på det sociala perspektivet 

medan storstadspolitikens andra övergripande mål, tillväxten, inte 

fått samma uppmärksamhet, vare sig på nationell eller lokal nivå. Denna brist 

på konsekvens är ett grundläggande problem med den hittillsvarande storstadspolitiken. 

Redan i den storstadspolitiska propositionen ägnades stor möda åt att 

bryta ner det sociala målet till ett antal delmålområden utifrån tydligt angivna 

problembe-skrivningar. Dessa delmål omsattes i lokala utvecklingsavtal 

171

172 

mellan staten och storstadskommunerna, med fokus på socialt eftersatta och 

segregerade stadsdelar. Tillväxtmålet gavs tyvärr inte samma tydliga innehåll 

och åtföljdes inte heller av särskilt avsatta medel. Målet skulle omsättas i 

regionala tillväxtavtal, med en tydlig koppling mellan dessa och de lokala 

utvecklingsavtalen. Den kopplingen kom i praktiken inte till stånd. 

I en vidareutveckling av den nationella storstads- eller urbanpolitiken är 

det helt nödvändigt att åstadkomma en mycket tydlig koppling mellan tillväxt 

och social utveckling eftersom dessa är varandras absoluta förutsättningar. 

En storstadspolitik inför framtiden måste vara utformad så att människor 

ska ha möjligheten till ett arbete. Ett arbete är inte endast en sysselsättning, 

arbetet öppnar för nya sociala kontakter, känslan av att bidra till samhället 

i stort, delaktigheten ökar samtidigt som tryggheten. Alla barn måste få 

samma chans och förutsättningar till en bra start i livet genom språkutveckling 

redan från förskolan och därmed höjda kunskapsnivåer. Ohälsan och 

barnfattigdomen är som störst i många storstadsmiljöer och måste brytas. 

Trygga människor vågar mer, blir mer öppna för intryck och nya utmaningar, 

det är det vi som Socialdemokrater vill uppnå. 

En modern nationell storstadspolitik måste också beröra och knyta samman 

be-tydligt fler politikområden än de som i praktiken omfattas av den 

nuvarande po-litiken. Det handlar t.ex. om att i storstadspolitiken införliva 

följande politikområden: 

• en innovationspolitik som stöder skapande miljöer och en näringspolitik 

som utan att göra avsteg från grundläggande arbetsrätt gör det lättare att 

starta och driva företag; 

• en arbetsmarknadspolitik med ett större mått av flexibilitet och ökad 

möjlighet till individanpassning av arbetsförmedlingens tjänster; 

• en integrationspolitik som breddas till sitt innehåll och medger mer av 

indi-vidualisering; 

• en forsknings- och högskolepolitik som främjar framväxten av ”centers of 

excellence” och möjliggör för svenska forskningsinstitutioner att ingå i 

inter-nationella partnerskap; 

• en barn- och ungdomspolitik som ger barn och ungdomar goda uppväxtvillkor 

samt bra utbildning 

• en kulturpolitik som arbetar med ett vidgat kulturbegrepp, anpassat för 

nya kulturyttringar; 

• en breddad miljöpolitik och en planpolitik där processerna förenklas; 

• en transportpolitik med för storstäder ändamålsenliga beslutsformer och 

ökade investeringar i infrastruktur av nationellt intresse; 

• en bostadspolitik med starkare incitament för bostadsbyggande i storstäderna, 

ökad konkurrens inom byggbranschen samt för att öka attraktiviteten 

och utveckla boendemiljöerna i miljonprogramområdena. 

En sådan vidareutveckling av en modern nationell storstadspolitik kan mycket 

väl ske inom ramen för de övergripande mål som redan finns formulerade. 

Till dessa målformuleringar behöver dock fogas ett grundläggande resonemang 

om det inbördes förhållandet mellan tillväxt och social utveckling, liksom 

en tydlig definition av begreppet tillväxt. Det är också viktigt att till

exempel statliga satsningar och en ökad grad av samverkan mellan olika myndigheter 

och aktörer understödjer en inomregional utjämning. 

I Stockholmsområdet har man efter några års arbete inom de lokala 

utvecklingsavtalen kunnat dra vissa slutsatser av övergripande karaktär. Insatser 

av det slag som karaktäriserat storstadsarbetet är effektiva. De utvärderingar 

som gjorts visar att arbetet givit önskat resultat när det gäller att öka 

förvärvsfrekvensen och minska behovet av försörjningsstöd. Detta resultat är 

oavhängigt vissa konjunktureffekter. Även på skolans område har en avgörande 

metodutveckling skett t.ex. när det gäller kunskaper om flerspråkiga barns 

förutsättningar att tillgodogöra sig det svenska språket och att klara sin skolgång. 

Språket får inte utgöra ett hinder i barnens tillgodogörande av en bra 

utbildning. Möjligheter måste ges för att kunna förena en aktiv tvåspråkighet 

i skolan och att kunna tillskansa sig kunskaper på ett tillfredsställande sätt. 

Språket är nyckeln som öppnar för möjlighet i utbildningen, modersmålsundervisning 

spelar här en viktig roll som brobyggare mellan kunskap och elev. 

Denna typ av insatser är dock inte tillräckliga utan måste förenas med strukturella 

och långsiktiga förändringar samt kompletteringar av tillväxtbegreppet 

så att det också handlar om de sociala förutsättningar som är avgörande för 

tillväxtens utveckling. 

Följande erfarenheter och slutsatser måste ligga till grund för en vidareutveckling 

av den nationella storstadspolitiken. 

Begreppet storstads- eller urbanpolitik måste definieras utifrån ett bredare 

perspektiv och kompletteras med mer konkret formulerade mål och 

insatser avseende tillväxtperspektivet. Långsiktighet är helt avgörande för att 

politiken ska bli framgångsrik. Poli-tikområdet är nytt och måste ges tid att 

utvecklas och hitta sin form. 

En ökad grad av samverkan är nödvändig mellan insatser på lokal, regional 

och nationell nivå. Exempelvis måste tillväxtfrämjande satsningar i närsam-hället 

samverka med ett aktivt förändringsarbete i de större, omgivande 

sam-hällsstrukturerna för att enskilda stadsdelar ska kunna utnyttja sin 

utveck-lingspotential och få en långsiktigt positiv utveckling som även gynnar 

det omgivande samhället. 

Även samverkan mellan olika politikområden och olika kommunala, 

regio-nala och nationella myndigheter är en grundläggande förutsättning för 

fram-gång. Det handlar t.ex. om reellt fungerande och samverkande insatser 

från kommun, arbetsförmedling och försäkringskassa för att öka sysselsättnings-graden. 

Stockholms läns partidistrikt föreslår partikongressen besluta 

1) att den nationella storstadspolitiken vidareutvecklas i enlighet med ovanstående. 

Motion D226 


En ny nationell storstadspolitik 

För att landets storstadsregioner ska kunna bryta segregationen, nyttja sin 

fulla kapacitet och utgöra den tillväxtmotor som hela landet är beroende av 

krävs en bred, sammanhållen, långsiktig och målmedveten storstadspolitik. 

173

174 

Sveriges riksdag har, med utgångspunkt från propositionen Utveckling 

och rätt-visa – en politik för storstaden på 2000-talet (1997/98:165), formulerat 

en nationell storstadspolitik för ekonomisk tillväxt och social rättvisa i 

landets stor-stadsregioner. 

De insatser som genomförts har mestadels fokuserat på det sociala perspektivet 

medan storstadspolitikens andra övergripande mål, tillväxten, inte 

fått samma uppmärksamhet, vare sig på nationell eller lokal nivå. Denna brist 

på konsekvens är ett grundläggande problem med den hittillsvarande storstadspolitiken. 

Redan i den storstadspolitiska propositionen ägnades stor möda åt att 

bryta ner det sociala målet till ett antal delmålområden utifrån tydligt angivna 

problembe-skrivningar. Dessa delmål omsattes i lokala utvecklingsavtal 

mellan staten och storstadskommunerna, med fokus på socialt eftersatta och 

segregerade stadsdelar. Tillväxtmålet gavs tyvärr inte samma tydliga innehåll 

och åtföljdes inte heller av särskilt avsatta medel. Målet skulle omsättas i 

regionala tillväxtavtal, med en tydlig koppling mellan dessa och de lokala 

utvecklingsavtalen. Den kopplingen kom i praktiken inte till stånd. 

I en vidareutveckling av den nationella storstads- eller urbanpolitiken är 

det helt nödvändigt att åstadkomma en mycket tydlig koppling mellan tillväxt 

och social utveckling eftersom dessa är varandras absoluta förutsättningar. 

En modern nationell storstadspolitik måste också beröra och knyta samman 

be-tydligt fler politikområden än de som i praktiken omfattas av den 

nuvarande po-litiken. Det handlar t ex om att i storstadspolitiken införliva 

följande politikområden: 

• en innovationspolitik som stöder skapande miljöer och en näringspolitik 

som utan att göra avsteg från grundläggande arbetsrätt gör det lättare att 

starta och driva företag; 

• en arbetsmarknadspolitik med ett större mått av flexibilitet och ökad 

möjlighet till individanpassning av arbetsförmedlingens tjänster; 

• en integrationspolitik som breddas till sitt innehåll och medger mer av 

indi-vidualisering; 

• en forsknings- och högskolepolitik som främjar framväxten av ”centers of 

excellence” och möjliggör för svenska forskningsinstitutioner att ingå i 

inter-nationella partnerskap; 

• en barn- och ungdomspolitik som ger barn och ungdomar goda uppväxtvillkor 

samt bra utbildning 

• en kulturpolitik som arbetar med ett vidgat kulturbegrepp, anpassat för 

nya kulturyttringar; 

• en breddad miljöpolitik och en planpolitik där processerna förenklas; 

• en transportpolitik med för storstäder ändamålsenliga beslutsformer och 

ökade investeringar i infrastruktur av nationellt intresse; 

• en bostadspolitik med starkare incitament för bostadsbyggande i storstäderna, 

ökad konkurrens inom byggbranschen samt för att öka attraktiviteten 

och utveckla boendemiljöerna i miljonprogramområdena.

En sådan vidareutveckling av en modern nationell storstadspolitik kan mycket 

väl ske inom ramen för de övergripande mål som redan finns formulerade. 

Till dessa målformuleringar behöver dock fogas ett grundläggande resonemang 

om det inbördes förhållandet mellan tillväxt och social utveckling, liksom 

en tydlig definition av begreppet tillväxt. Det är också viktigt att till 

exempel statliga satsningar och en ökad grad av samverkan mellan olika myndigheter 

och aktörer understödjer en inomregional utjämning. 

I Stockholmsområdet har man efter några års arbete inom de lokala 

utvecklingsavtalen kunnat dra vissa slutsatser av övergripande karaktär. Insatser 

av det slag som karaktäriserat storstadsarbetet är effektiva. De utvärderingar 

som gjorts visar att arbetet givit önskat resultat när det gäller att öka 

förvärvsfrekvensen och minska behovet av försörjningsstöd. Detta resultat är 

oavhängigt vissa konjunktureffekter. Även på skolans område har en avgörande 

metodutveckling skett t ex när det gäller kunskaper om flerspråkiga barns 

förutsättningar att tillgodogöra sig det svenska språket och att klara sin skolgång. 

Denna typ av insatser är dock inte tillräckliga utan måste förenas med 

strukturella och långsiktiga förändringar samt kompletteringar av tillväxtbegreppet 

så att det också handlar om de sociala förutsättningar som är avgörande 

för tillväxtens utveckling. 

Följande erfarenheter och slutsatser måste ligga till grund för en vidareutveckling 

av den nationella storstadspolitiken. 

• Begreppet storstads- eller urbanpolitik måste definieras utifrån ett bredare 

perspektiv och kompletteras med mer konkret formulerade mål och 

insatser avseende tillväxtperspektivet. 

• Långsiktighet är helt avgörande för att politiken ska bli framgångsrik. 

Politikområdet är nytt och måste ges tid att utvecklas och hitta sin form. 

• En ökad grad av samverkan är nödvändig mellan insatser på lokal, regional 

och nationell nivå. Exempelvis måste tillväxtfrämjande satsningar i 

närsamhället samverka med ett aktivt förändringsarbete i de större, 

omgivande samhällsstrukturerna för att enskilda stadsdelar ska kunna 

utnyttja sin utvecklingspotential och få en långsiktigt positiv utveckling 

som även gynnar det omgivande samhället. 

• Även samverkan mellan olika politikområden och olika kommunala, 

regionala och nationella myndigheter är en grundläggande förutsättning 

för framgång. Det handlar t ex om reellt fungerande och samverkande 

insatser från kommun, arbetsförmedling och försäkringskassa för att öka 

sysselsättnings-graden. 

Med hänvisning till ovanstående föreslår vi partikongressen besluta 

1) att den nationella storstadspolitiken vidareutvecklas i enlighet med ovanstående. 


175

176 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D227:1-2 och 5, 

D228:1-2 och 5, D229:1-2 och 5, D230, D231, D232:2, D233 och 

D234 (landsbygdspolitik) 

Motion D227:1-2 och 5 (Svalövs arbetarekommun), motion D229:1-2 

och 5 (Krokoms arbetarekommun) och motion D228:1-2 och 5 (Bräcke 

arbetarekommun) yrkar samtliga att kongressen beslutar att den landsbygdspolitiska 

utredningen ges tilläggsdirektiv i syfte att koppla samman 

miljömål och regionalpolitiska mål och därvid i uppdrag att föreslå åtgärder 

som gynnar framväxten av uthålliga näringar på landsbygden avseende 

produktion av råvaror för energi, industri och uthållig livsmedelsförsörjning, 

att en särskild satsning initieras i syfte att stimulera företagande 

på landsbygden samt framväxten av så kallade stödjande miljöer, samt att 

en särskild landsbygdspolitisk grupp tillsätts inom partistyrelsen med uppdrag 

att föreslå åtgärder samt samordna det interna arbetet. Motion D230 

(Sotenäs arbetarekommun) yrkar att kongressen antar som sin mening vad 

som i motionen anförs om en sammanhållen landsbygdspolitik. D231 

(Härjedalens arbetarekommun) yrkar att landsbygdskommuner tilldelas 

ekonomiska medel av staten för att förverkliga lokala entreprenörsutbildningar 

för att ta vara på människors vilja att förädla sina egna resurser. 

D232:2 (Kronobergs partidistrikt) yrkar att glesoch landsbygdsfrågorna 

tydliggörs och får en mer central roll i den socialdemokratiska politiken. 

D233 (Dalarnas, Värmlands, Gävleborgs, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands 

och Norrbottens partidistrikt) yrkar att det i glesbygden 

införs ett generellt undantag från strandskyddet som innebär att kommunerna 

i sina översiktsplaner äger rätt att medge dispens från avståndsregeln 

(från strand) vid byggande då inga naturvärden eller andra från allmänhetens 

synvinkel väsentliga värden hotas. D234 (Dalarnas, Värmlands, 

Gävleborgs, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Norrbottens 

partidistrikt) yrkar att en sammanhållen och sektorsövergripande 

landsbygdspolitik tas fram för ökad tillväxt i hela landet. 

Motionärerna tar upp frågor som engagerar många, berör ännu fler 

och vars betydelse ingen kan blunda för. Sverige kännetecknas bland annat 

av en stor geografisk yta och en liten befolkning. Det har bland annat 

inneburit att de areella näringarna – jordbruk, skog, fiske och rennäring – 

fått en stor betydelse för Sveriges utveckling. Även efter industrialiseringen 

av Sverige har dessa näringar haft stor betydelse både vid sidan om och 

som en del av Sveriges industriella näringsliv. Det är viktigt att inte glömma 

bort den betydelse landsbygden, dess befolkning och verksamheter har 

för Sverige. 

Landsbygden har också en annan sida. Den är hemmiljö för en stor 

mängd människor. Även många som i dag bor i våra städer kommer 

ursprungligen från, eller har släkt i, den svenska landsbygden. Många har 

ett sommarhus där, och somliga kommer att flytta till den svenska landsbygden, 

antingen permanent eller del av året, efter att de avslutat sina 

yrkesverksamma liv. Delar av vårt kulturarv har dessutom en omedelbar 

koppling till landsbygden. 

I dag kan vi också se att landsbygden söker nya vägar. Vid sidan om 

de traditionella näringarna växer nya fram. Inte minst turismen har fått 

ökad uppmärksamhet och betydelse under senare år. Även olika former av 

modern tjänsteverksamhet har tagit större plats. Vi kan tydligt se att det

också är resultatet av konkreta ansträngningar av människor som bor och 

verkar på landsbygden. 

Landsbygdspolitiken har traditionellt betraktats som ett politikområde 

som framför allt riktar sig till de näringar som haft störst betydelse för 

landsbygden, framför allt jordbruket. Omsorgen om vår miljö och vårt 

kulturarv har vuxit i betydelse som en del av landsbygdspolitiken under 

senare decennier. På senare år har även en ökad insikt om sambandet mellan 

landsbygd och tätort vuxit fram, liksom insikten om att samverkan 

mellan olika samhällssektorer blir allt viktigare. 

En kommitté med parlamentarisk medverkan, Landsbygdskommittén, 

har sedan mitten av 2004 arbetat med att utarbeta en långsiktig strategi 

för den nationella politiken för landsbygdsutveckling. Utgångspunkten 

för arbetet är bland annat att landsbygden behöver de areella näringarna 

– lantbruket, dess förutsättningar och organisering, är en omistlig del 

av en landsbygdsstrategi – men att en bredare bas är nödvändig. Utifrån 

det har kommittén identifierat fyra strategiområden: 

näringsliv och entreprenörskap på landsbygden 

demokrati, ansvar och helhetssyn 

landskapet, naturen och den kulturella miljön 

kommersiell och offentlig service. 

Alla fyra strategiområden ska genomsyras av bland annat målet om både 

ekologisk, social och ekonomisk uthållighet. Landsbygdskommitténs 

arbete är alltså inriktat på att, inom ramen för sitt uppdrag, behandla de 

konkreta frågeställningar som motionärerna tar upp. Partistyrelsen anser 

därför inte att det är nödvändigt eller önskvärt att ta några ytterligare initiativ 

i dag, ett år innan Landsbygdskommittén ska presentera sitt slutbetänkande. 

I Landsbygdskommitténs uppdrag ligger också att inom ramen för 

en övergripande strategi för landsbygdens utveckling överväga behovet av 

en effektivare samordning mellan olika program och åtgärder. På regeringens 

uppdrag har Glesbygdsverket sammanställt material från samtliga 

län om hur landsbygdsdimensionen tillvaratas i det regionala utvecklingsarbetet. 

En del av det regionala utvecklingsarbetet är arbetet med regionala 

tillväxtprogram (RTP). Uppdraget redovisades våren 2005 och visade 

att det regionala utvecklingsarbetet inte enligt redovisningarna tillvaratog 

landsbygdsdimensionen på ett tillfredställande sätt. 

Att svara mot den typen av frågeställningar är givetvis en av Landsbygdskommitténs 

viktigaste uppgifter och Glesbygdsverkets sammanställning 

redovisas också som ett underlag i Landsbygdskommitténs delbetänkande. 

Att synliggöra landsbygdens behov och villkor och föra in detta i 

det allmänna utvecklingsarbetet är absolut nödvändigt. På samma sätt 

måste landsbygdens behov och villkor tydliggöras i förhållande till andra 

delar av samhället. Först då kan ett helhetsansvar tas, olika åtgärder och 

dimensioner avvägas mot varandra, och landsbygdsdimensionen få sin 

rätta plats inom utvecklingsarbetet. Det, tillsammans med en formulerad 

långsiktig strategi som når utanför den traditionella landsbygdspolitikens 

gränser, ger bäst förutsättningar för utvecklingen av landsbygden. 

Att skapa goda övergripande förutsättningar för tillväxt och utveckling, 

med utgångspunkt i regionala strategier formulerade underifrån är 

177

178 

den regionala utvecklingspolitikens kärna. Det ger utrymme för initiativ 

och visioner som tar sin kraft ur kännedom om lokala förhållanden och 

förutsättningar. Socialdemokraterna har under det senaste decenniet gått 

i bräschen för utvecklingen av den regionala utvecklingspolitiken. Det är 

ingen slump. Man kan i detta perspektiv känna igen arbetarrörelsens syn 

på frigörelse och frihet. Det handlar om att bidra till att alla delar av landet 

ska ha möjlighet att själva styra över sin (egen) utveckling. Då blir 

också resultatet som bäst. Medan borgerligheten är nöjd med att avreglera 

och ge svängrum åt dem som i dag kan ta för sig, vill socialdemokraterna 

skapa förutsättningar för alla att bidra med sin del till den samlade 

utvecklingen. 

För att möjliggöra det krävs vissa förutsättningar. Därför har socialdemokraterna 

under det senaste decenniet drivit igenom en massiv 

utbyggnad av högskolan i hela landet, stått upp för att det krävs ett utjämningssystem 

som skapar rimliga förutsättningar för grundläggande välfärdstjänster 

i hela landet samt öppnat upp för ett underifrånperspektiv 

genom att möjliggöra för regioner och samverkansorgan att själva arbeta 

fram lösningar och strategier för framtiden. En välskött offentlig sektor, 

högre utbildning och samverkan med lokalt näringsliv är oundgängliga 

delar om alla regioner ska kunna utvecklas. 

Nuvarande ramverk för utvecklingspolitiken är tänkt att fungera som 

ett system inom vilket olika samhällssektorer ska samverka för att främja 

tillväxt och utveckling, men samtidigt med en öppenhet för regionala 

skillnader och olikheter. Även om det alltid finns utrymme för förbättringar 

menar partistyrelsen att politikens inriktning och ambition är tydlig. 

Socialdemokraterna har också genomfört ett antal konkreta åtgärder 

för att främja nyföretagande och kapitaltillgång. Bland annat görs en treårig 

nationell satsning för att öka intresset för entreprenörskap bland ungdomar. 

Satsningen riktar sig framför allt till elever och studenter i grundoch 

gymnasieskolan och i högskolan. Totalt satsas omkring 130 miljoner 

kronor under en treårsperiod. Partistyrelsen anser att entreprenörskap ska 

uppmuntras. Det bör dock i första hand ske genom generella åtgärder snarare 

än riktat till vissa geografiskt avgränsade platser. Vi vet att både 

inställningar och attityder varierar över landet. Det finns dock ingen självklar 

koppling till landsbygden. I den mån särskilda insatser behövs i särskilda 

områden bör det ske inom ramen för den utvecklingspolitik som 

bedrivs regionalt och lokalt och inom ramen för de medel som är avsatta 

för detta ändamål. Inom ramen för detta utvecklingsarbete kan också 

”stödjande miljöer” stimuleras. 

I övrigt vill partistyrelsen framhålla att den socialdemokratiska regeringen 

stödjer lokalt utvecklingsarbete i olika former. Exempelvis ökade 

regeringen anslaget till Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva med 4 miljoner 

kronor innevarande år. 

Socialdemokraterna i riksdag och regering har dessutom förbättrat 

tillgången på riskkapital för de företag som befinner sig i skärningspunkten 

mellan idé och färdig produkt. Närmare två miljarder kronor satsas 

under en tioårsperiod för att stärka möjligheterna till kommersialisering av 

forskningsresultat och innovationer. Tyngdpunkten i satsningen är bildandet 

av bolaget Innovationsbron AB, med sju regionala dotterbolag.

Socialdemokraterna underlättar också för småföretagen, både ekonomiskt 

och administrativt. De så kallade 3:12-reglerna reformeras, och ett 

handlingsprogram med 291 förbättringar för att minska företagens regelbörda 

har presenterats. Många av dessa förbättringar är redan genomförda. 

Det kan handla om enklare regler, färre blanketter och minskat uppgiftslämnande, 

ökat samarbete mellan myndigheterna, kortare handläggningstider 

samt bättre service och tillgänglighet. 

Alla dessa nationella satsningar kommer landsbygden till del. De har 

också som mål att underlätta och understödja nyföretagande och utveckling 

av existerande företag. Det speglar det synsätt som socialdemokrater i kommuner, 

regering och riksdag vid upprepade tillfällen gett uttryck för, och 

som flera motionärer tagit upp, nämligen behovet av att se positivt på viljan 

till företagande och ta tillvara dess potential i utvecklingen av vårt land. För 

landsbygden, som kanske inte har samma tillgång till större offentliga eller 

privata institutioner som de större tätorterna, kan förutsättningarna för 

enskilda eller sammanslutningar att förverkliga idéer och visioner ha avgörande 

betydelse för utvecklingen och därmed för framtiden. 

Frågan om strandskyddets betydelse för möjligheterna till utveckling 

av framför allt den glesbefolkade landsbygden har diskuterats under lång 

tid. Krav har rests på att de delar av landet som har god tillgång till stränder 

och få invånare inte ska behöva ta samma hänsyn som kommuner med 

större invånarantal och sämre tillgång till stränder. Arbete pågår för närvarande 

inom Regeringskansliet med att genomföra förändringar i strandskyddsreglerna 

så att större hänsyn tas till variationer över landet. Partistyrelsen 

delar motionärernas intentioner men anser inte att en detaljerad 

utformning av lagstiftning eller tillämpning ska bindas i ett partikongressbeslut. 


1) att avslå motionerna D231 och D232:2, 

2) att anse motionerna D227:1-2 och 5, D228:1-2 och 5, 

D229:1-2 och 5, D230, D233 och D234 besvarade med hänvisning 


Motion D227 


För en aktiv och nyskapande landsbygdspolitik! 

Vad vill egentligen det socialdemokratiska partiet med landsbygden? Ser vi 

den som en tillgång, som både kan och vill utvecklas, eller ser vi den som en 

restpost som måste hanteras? Som en kraft som kan bidra till Sveriges utveckling 

eller handlar det om, som någon sagt, att i kontrollerade former tömma 

landsbygden till så lite buller och bång som möjligt? 

Frågorna är lätt retoriskt formulerade men är ägnade att fästa uppmärksamhet 

på socialdemokratiska partiets något tvehågsna inställning till landsoch 

glesbygden. I en mening är detta lätt att förstå. Vårt parti har sina rötter 

och sin historia i ett annat samhälle. Vi växte fram på de små industriorterna 

och i brukssamhällena. I dessa samhällen fanns en miljö som gynnade organisering 

och radikala politiska idéer. Landsbygden representerade i detta perspektiv 

det mera stillastående och omoderna. 

179

180 

Det var således naturligt att vårt parti riktade sina ansträngningar mot 

städernas och industriorternas frågeställningar. I den mån landsbygden fanns 

på agendan skulle den omvandlas med hjälp av teknik och stordrift som frigjorde 

arbetskraft för andra sektorer. Omstöpningen av landsbygden kan därför 

i hög grad ses som en naturlig följd av Sveriges utveckling, från ett fattigsamhälle 

till ett modernt och utvecklat industri- och tjänsteproducerande 

samhälle med en hög tillväxt och ett avancerat välfärdssystem. 

Kärnfrågan i denna motion är därför; har landsbygden någon roll att 

spela och vad vill socialdemokratiska partiet med dessa regioner? Vi menar att 

svaret på den första frågan är ”ja” och att det i den andra är hög tid för vårt 

parti att formulera en ny framåtsyftande utmaning för landsoch glesbygden. 

Det nya i detta svar måste bli att förflytta perspektivet från regionalpolitikens 

traditionella, lätt defensiva synsätt till ett offensivt, modernt och tillväxtorienterat 

synsätt. Nyckelord för denna ansats måste vara tillväxt, ekologi, helhetssyn, 

företagande och modern teknologi. 

Som politiskt projekt är denna utmaning väl så värdig som någon annan. 

På landsbygden, tätorter med mindre än 10 000 innevånare, i våra skogsoch 

mellanbygder, den rena glesbygden samt våra skärgårds- och kustsamhällena 

bor mer än 2 miljoner innevånare. Det är ungefär lika många som bor i Stockholms 

län och endast obetydligt färre än de som totalt sett bor i Stockholm, 

Göteborg och Malmö stad. 

Men skillnaden mellan våra större städer och landsbygden är samtidigt 

uppenbar. Därför måste såväl metoderna som perspektiven vara delvis annorlunda. 

Det viktiga är att partiet inte väljer att sätta städernas utveckling i motsatsställning 

till landsbygden eller vice versa. För ett litet land i en alltmer globaliserad 

och konkurrensutsatt värld är det helt uppenbart att vi är starkt 

beroende av varandra. Ett framgångsrikt och konkurrenskraftigt Sverige 

behöver dynamiska, pulserande storstäder och högskoleregioner sida vid sida 

med levande industribygder och kreativa, livskraftiga landsbygdsmiljöer. Hur 

ska detta åstadkommas? På vilket sätt kan regeringen medverka och vilken 

roll kan det socialdemokratiska partiet spela? 

Landsbygden som bas för energiförsörjning och ekologiskt hållbara strukturer 

Växthuseffekten och de allt snabbare (och mer skrämmande) klimatstörningarna 

är sannolikt det här århundradets största politiska utmaning. Om inte 

kraftfulla åtgärder sätts in på alla nivåer under de närmaste årtiondena kommer 

klimatstörningarna att hota levnadsförutsättningarna för hundratals miljoner 

människor och slå ut förutsättningarna för boende och ekonomisk verksamhet 

i låglänta kustregioner samt mer torra inlandsområden i stora delar av 

världen. 

Miljöproblemen finns även synlig i en annan skala på vår egen hemmaplan. 

Östersjöns utsatta läge är kanske det mest uppenbara exemplet med 

bilismen och det ”moderna” kemikaliejordbruket som centrala orsaker till problemen. 

Men problemen finns inom i stort sett alla delar av vårt samhälle. På 

knappt 50 år har det storskaliga industrifisket tömt havens resurser till randen 

av kollaps. På samma korta tid har landsbygdens ekologiska mångfald ersatts 

av ensartad produktion, kemikalieberoende och långväga transporter. 

Men EU:s och Sveriges ansatser till en ny fiskepolitik visar att det finns 

en väg framåt. Med skapandet av fredande naturreservat till havs och en övergång 

till ett mer småskaligt och kustnära fiske finns en möjlighet att åter 

bygga upp uthålliga bestånd som dessutom kan försörja fler människor än

idag. Nästa utmaning ligger rimligen inom jordbrukssektorn. 

Vi menar att det ges helt nya möjligheter att skapa en levande och livskraftig 

landsbygd om de traditionella regionalpolitiska målen kopplades samman 

med energipolitiken och ekologiskt styrande förutsättningar för jordbruket. 

Om så skulle ske kan landsbygden bli en bas för en omfattande produktion 

av småskalig energi (framför allt vindkraft), av energigrödor (för drivmedel), 

av specialgrödor för produktion av råvara till pappersframställning samt 

en uthållig produktion av livsmedel. 

Grundvillkoret är att ta tanken om det ekologiska folkhemmet på allvar 

och att skala upp det ändå helt nödvändiga Agenda 21 arbetet med hårdare 

villkor för miljöskadliga råvaror och produktionsmetoder samt genom att ge 

lättnader för mer angelägen produktion, så som Mona Sahlin i dessa dagar 

aviserat avseende regelverket för etableringen av ny vindkraft. 

Vi vet sedan länge att med andra skattesatser (grön skatteväxling) är det 

möjligt att relativt snabbt göra produktion av etanol och biogas lönsam. Eftersom 

redan dagens motorer med begränsade justeringar kan köras på dessa 

drivmedel kan vi på detta sätt dessutom få ett stort bidrag till Sveriges åtaganden 

avseende de internationella klimatmålen. 

Så här kunde beskrivningen utvecklas på område efter område. Vad som 

fordras är att politiken förmår att spränga sektorsgränserna för olika politikområden 

och istället anlägga ett helhetsperspektiv. 

Vi föreslår därför att den år 2004 tillsatta landsbygdspolitiska utredningen 

ges tilläggsdirektiv med fokuserad inriktning på att koppla samman miljömål 

med de regionalpolitiska målen. Uppgiften bör vara att med utgångspunkt 

från målen inom dessa båda områden analysera förutsättningarna för 

och föreslå åtgärder som gynnar framväxten av uthålliga näringar i glesbygden 

och på landsbygden avseende produktion av råvara för energi, industriråvaror 

och uthållig livsmedelsförsörjning. 

Företagande och innovationskraft 

I Sverige är den gängse (nid-)bilden av landsbygden döende landsändar befolkade 

av lågutbildade och beroende av olika typer av transfereringar. Även om 

sådana exempel finns är det viktigt att peka på att det samtidigt finns gott om 

exempel på motsatsen. År efter år är det de fyra inlandskommunerna Gnosjö, 

Gislaved, Vaggeryd och Värnamo som ligger i toppskiktet på den nationella 

tillväxtligan. Men så var det inte för hundra år sedan. Det var en kombination 

av tillfälligheter, särpräglade personligheter och kulturella förutsättningar som 

gjorde delar av smålandsbygden till den entreprenörsregion den är. Utvecklingen 

i Örnsköldsviks- och Skellefteåområdet påminner också om detta. 

Det är hög tid för socialdemokratin att ta till sig denna kunskap. Landsbygdens 

folk både kan och vill försörja sig själva. För Sverige som land och för 

möjligheterna att upprätthålla vår välfärd är det nödvändigt att vi har ett positivt 

klimat för företagande och egenförsörjning. Men varför ser det så olika ut 

i olika regioner? 

Svensk och internationell forskning visar entydigt på kulturella skillnader 

som orsak till varför vissa bygder har medan andra saknar ett entreprenörsklimat. 

Smålandsbygden och t ex det röda Emilies i Italien är en produkt 

av en lokal kultur där det uppstått en sorts ”stödjande medborgerlig infrastruktur”. 

Anställda som har en idé uppmuntras att utveckla den. Företag som 

har kapacitetsproblem får hjälp av grannen. Oavsett associationsform är det 

idén om samverkan som präglar kulturen. 

181

182 

Denna modell är fullt möjlig att kopiera och – anpassad till specifika 

lokala förutsättningar – överföra till andra platser. Erfarenheterna visar att 

denna kraft först måste etableras lokalt i det civila samhällets olika strukturer. 

Därefter kan gärna ett utvecklande samspel etableras med lokala/regionala 

högskolor samt olika myndigheter. 

Så var finns dessa civila strukturer och hur kan de spela en aktivare roll 

som katalysator? Den viktigaste kraften och potentialen är sannolikt den byarörelse 

som vuxit fram under de senaste 20 åren, som ett resultat av landsbygdskampanjen 

Hela Sverige ska leva! Denna rörelse samlar i dag cirka 100 

000 aktiva i drygt 4 000 lokala utvecklingsgrupper. Med knappa resurser 

pågår nu ett arbete med att bygga upp IT-baserade stödtjänster och konsultativt 

stöd till landsbygdens eldsjälar. Men detta arbete behöver aktivt stöd från 

verk och myndigheter och från kommunernas näringslivsenheter. 

Vi vill utmana socialdemokratin att ställa sig i spetsen för en särskild 

satsning på företagande med syfte att göra Sverige till ett land där det myllrar 

av idéer och växtkraft, ett land där det etableras ett unikt klimat för nyföretagande 

och entreprenörskraft. Ett par saker måste göras. För det första 

måste vi göra upp med det kulturella fenomen som finns i väl så många bygder 

det vill säga ”det kommer aldrig att gå!” Där finns ett grundproblem som 

får många att tappa sugen. 

För det andra. Som ett led i partiets modernisering bör den gängse, lite 

negativa synen på företagande förändras. Historiskt har (s) alltid haft en positiv 

syn på ”arbetet” men varit tvehågset i sin syn på ”företagandet”, såvida inta 

engagemanget gällt våra riksklenoder, de exportinriktade storföretagen. Det är 

hög tid att ändra den bilden. Arbetarrörelsen har – givetvis tillsammans med 

andra – en viktig roll att spela för framväxten av lokala nätverk och etableringen 

av s k ”stödjande miljöer”. Men för att kraften ska komma loss måste den 

grundläggande attityden förändras. Vi föreslår därför att den gamla devisen 

”sätt folket i arbete” ändras till ”sätt folket i arbete genom företagande!”. 

Vi menar att regeringen måste ge sina verk och myndigheter i uppdrag 

att på ett mer samordnat och effektivt sätt stödja enskilda människors ambitioner 

att bli företagare. Här behöver det tillföras kompetens, såddkapital, 

möjligheter att låna för att bygga på och investera i landsbygden. Det finns 

även skäl att genomföra en systematisk översyn av regelverk, förordningar, 

regleringsbrev etc. Här saknas i hög grad ett landsbygdsperspektiv och det 

försvårar möjligheterna att utveckla produktiva resurser. Det är också angeläget 

att regeringen och myndigheterna prioriterar stöd till organisationer och 

organ som vill bidra till att bygga upp kulturellt stödjande infrastrukturer på 

landsbygden. 

Likvärdiga villkor och helhetssyn 

En central fråga rör det grundläggande perspektivet på regionalpolitiken, 

samhällets egna strukturer. Det är alldeles uppenbart att nuvarande strukturer 

skapar ett insnävat sektorstänkande. 

Vi är kritiska till delar av den regionala tillväxtpolitiken som är baserad 

på de sk. lokala arbetsmarknadsregionerna. Landsbygden utgörs inte av de 

täta befolkningscentra som dagens sektorsinriktade och avreglerade politik 

kräver. Detta får till följd att viktiga funktioner inom bl.a. service och välfärd 

dras in, vilket naturligtvis verkar negativt på landsbygdens tillväxtmöjligheter. 

Det är uppenbart att den sektoriserade och splittrade politikstyrningen, liksom 

den alltför svaga ägarstyrningen av de statliga verken och bolagen, har

idragit till en försvagning av tillväxtkraften på landsbygden. Denna uppenbara 

brist har förstärkts av de alltför snabba och okänsliga avregleringarna av 

bl. a järnväg, flyg, el, tele och post. 

Det hjälper inte mycket att staten med punktvisa stödköp eller övervakningsmyndigheter 

försöker styra marknadens aktörer; tung infrastruktur kan 

aldrig tillgodoses över stora och glesa geografiska ytor om de inte hanteras 

som en gemensam samhällelig angelägenhet. Det var en sanning som gällde 

för hundra år sedan (när järnvägar, el och telenät anlades) och det är en sanning 

som alldeles uppenbart gäller än idag. Se bara på det lapptäcke av illa 

fungerade mobiltele- och IT-infrastrukturer som idag byggs av olika privata 

intressenter. Slutnotan för helheten, som naturligtvis betalas av oss konsumenter, 

är vida högre än om dessa insatser skulle gjorts med ett gemensamt 

statligt ansvar. Dessutom till ett avgjort sämre resultat. Här har partiet, till 

följd av en bristfällig analys, blandat ihop sambanden så till den grad att vi fått 

en (skenbar) konkurrens om infrastrukturen och ett faktiskt monopol på 

tjänsterna när det hade varit relativt enkelt att åstadkomma motsatsen. 

För att skapa likvärdiga villkor över hela landet samt få till stånd en tillväxtorienterad 

landsbygdspolitik måste två saker ske: 

För det första måste alla de myndigheter och organ som på olika sätt 

hanterar landsbygdens tillväxtfrågor styras med utgångspunkt från gemensamma 

direktiv och riktlinjer. Denna samordning måste starta i regeringskansliet 

och baseras på ett genomarbetat landsbygdspolitiskt program. Det 

borde vara en självklarhet att bygga på samordnade och kostnadseffektiva lösningar 

både vad gäller planering och utförande. I princip alla politikområden 

– i skiftande grad och omfattning – utgör viktiga beståndsdelar i en efterlängtad 

ny och sammanhållen politik för tillväxt i hela Sverige. 

Vi föreslår vidare att de expert- och stödfunktioner som i dag finns i 

form av Glesbygdsverket, NUTEK och ITPS slås ihop till ett slagkraftigt och 

kompetensmässigt brett expertorgan, gärna lokaliserat till Östersund. Detta 

organ måste ges kraft att stödja lokal utveckling med såväl kompetensstöd 

som bidrag till angelägna utvecklingsprojekt. Utgångspunkten för alla organisatoriska 

grepp måste vara att skapa helhetssyn, samordning och större effekt 

av satsade resurser. 

För det andra måste socialdemokratin visa modet att ifrågasätta sin egen 

infrastrukturpolitik och effekterna av de avregleringar som skett under de 

senaste 15 åren. Vi har förhoppningar om att den särskilda utredning som tillsatts 

i syfte att analysera konsekvenserna av den genomförda avregleringspolitiken 

leder till förslag och beslut om åtgärder som garanterar viktiga samhällsfunktioner 

och ger konsumenterna tillgång till ett brett utbud av tjänster. 

Inom vårt eget parti 

Vad vill egentligen socialdemokratin med landsbygden? Detta är den politiska 

kärnfrågan i denna motion. Vi menar att motiven är starka för en långt mer 

aktiv politik för landsbygden än vad som idag är fallet. Landsbygden har förutsättningar 

att i högre grad bli ett stöd för den nationella tillväxtpolitiken om 

frågorna sätts in i sitt rätta sammanhang. 

Men ett lyckat politiskt resultat fordrar också en seriös och kontinuerlig 

politisk process. Det har vi inte idag inom vårt parti. Ett litet steg i denna 

riktning vore att tillsätta en landsbygdspolitisk arbetsgrupp inom partistyrelsen 

med uppdrag att stimulera den interna diskussionen, föreslå politiska initiativ 

samt samordna partiets arbete med dessa frågor. 

183

184 

Med stöd av ovanstående yrkar vi att partikongressen beslutar: 

1) att den landsbygdspolitiska utredningen ges tilläggsdirektiv med syfte att 

koppla samman miljömål och regionalpolitiska mål och därvid i uppdrag 

att föreslå åtgärder som gynnar framväxten av uthålliga näringar på 

landsbygden avseende produktion av råvara för energi, industriråvaror 

och uthållig livsmedelsförsörjning, 

2) att en särskild satsning initieras i syfte att stimulera företagande på 

landsbygden samt framväxten av så kallade stödjande miljöer, 

3) att organisatoriska åtgärder vidtas såväl inom regeringskansliet som 

inom myndighetssektorn i syfte att samordna det landsbygdspolitiska 

arbetet, 

4) att den särskilda utredning som tillsatts för att se över effekterna av avregleringarna 

inom infrastrukturområdet också ges i uppdrag att föreslå 

åtgärder i syfte att säkerställa likvärdiga villkor och ett brett tjänsteutbud, 

5) att en särskild landsbygdspolitisk grupp tillsätts inom partistyrelsen med 

uppdrag att föreslå åtgärder samt samordna det interna arbetet. 

Christin Hagberg, Svalövsbygdens s-förening 


Motion D228 

Bräcke arbetarekommun 


Inledning 





















spela och vad vill socialdemokratiska partiet med dessa regioner? Vi menar att








På landsbygden, tätorter med mindre än 10.000 innevånare, i våra skogsoch 






















världen. 











bygga upp uthålliga bestånd som dessutom kan försörja fler människor än 






av småskalig energi (fr. a vindkraft), av energigrödor (för drivmedel), av 

specialgrödor för produktion av råvara till pappersframställning samt en 

uthållig produktion av livsmedel. 


185

186 






möjligt att relativt snabbt göra produktion av etanol och biogas lönsam. Eftersom 

redan dagens motorer med begränsade justeringar kan köras på dessa 


avseende de internationella klimatmålen. Så här kunde beskrivningen 

utvecklas på område efter område. Vad som fordras är att politiken förmår att 

spränga sektorsgränserna för olika politikområden och istället anlägga ett helhetsperspektiv. 















av tillfälligheter, särpräglade personligheter och kulturella förutsättningar 

som gjorde delar av smålandsbygden till den entreprenörsregion den är. 

Utvecklingen i Örnsköldsviks- och Skellefteåområdet påminner också om 

detta. 








Smålandsbygden och t ex det röda Emilien i Italien är en produkt 












som vuxit fram under de senaste 20 åren, som ett resultat av lands-

ygdskampanjen Hela Sverige ska leva! Denna rörelse samlar idag cirka 100 















engagemanget gällt våra riksklenoder, de exportinriktade storföretagen. Det 

är hög tid att ändra den bilden. Arbetarrörelsen har – givetvis tillsammans 

med andra – en viktig roll att spela för framväxten av lokala nätverk och 

etableringen av så kallade ”stödjande miljöer”. Men för att kraften ska komma 

loss måste den grundläggande attityden förändras. Vi föreslår därför att den 

gamla devisen ”sätt folket i arbete” ändras till ”sätt folket i arbete genom företagande!”. 






regleringsbrev et cetera. Här saknas i hög grad ett landsbygdsperspektiv och 

det försvårar möjligheterna att utveckla produktiva resurser. Det är också 

angeläget att regeringen och myndigheterna prioriterar stöd till organisationer 

och organ som vill bidra till att bygga upp kulturellt stödjande infrastrukturer 

på landsbygden. 






på de sk. lokala arbetsmarknadsregionerna. Landsbygden utgörs inte av de 

täta befolkningscentra som dagens sektorsinriktade och avreglerade politik 

kräver. Detta får till följd att viktiga funktioner inom bl a service och välfärd 



den alltför svaga ägarstyrningen av de statliga verken och bolagen, har 

bidragit till en försvagning av tillväxtkraften på landsbygden. Denna uppenbara 


bl. a järnväg, flyg, el, tele och post. 





187

188 






statligt ansvar. Dessutom till ett avgjort sämre resultat. Här har partiet, till 














Vi föreslår vidare att de expert- och stödfunktioner som idag finns i form 

av Glesbygdsverket, NUTEK och ITPS slås ihop till ett slagkraftigt och 




























och uthållig livsmedelsförsörjning.


landsbygden samt framväxten av s k stödjande miljöer. 



arbetet. 



åtgärder i syfte att säkerställa likvärdiga villkor och ett brett tjänsteutbud. 



Åke Edin, Ann-Kristine Johansson, Stefan Wikén, Christin Hagberg och 

Marie Nordén 

Bräcke arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D229 























spela och vad vill socialdemokratiska partiet med dessa regioner? Vi menar att 







189

190 


På landsbygden, tätorter med mindre än 10 000 innevånare, i våra skogsoch 






















världen. 











bygga upp uthålliga bestånd som dessutom kan försörja fler människor än 






av småskalig energi (fr. a vindkraft), av energigrödor (för drivmedel), av 

specialgrödor för produktion av råvara till pappersframställning samt en 

uthållig produktion av livsmedel. 







möjligt att relativt snabbt göra produktion av etanol och biogas lönsam. Efter-

som redan dagens motorer med begränsade justeringar kan köras på dessa 


avseende de internationella klimatmålen. 

Så här kunde beskrivningen utvecklas på område efter område. Vad som 

fordras är att politiken förmår att spränga sektorsgränserna för olika politikområden 

och istället anlägga ett helhetsperspektiv. 















av tillfälligheter, särpräglade personligheter och kulturella förutsättningar 

som gjorde delar av smålandsbygden till den entreprenörsregion den är. 

Utvecklingen i Örnsköldsviks- och Skellefteåområdet påminner också om 

detta. 








Smålandsbygden och t ex det röda Emilien i Italien är en produkt 












som vuxit fram under de senaste 20 åren, som ett resultat av landsbygdskampanjen 

Hela Sverige ska leva! Denna rörelse samlar idag cirka 100 






191

192 










engagemanget gällt våra riksklenoder, de exportinriktade storföretagen. Det 

är hög tid att ändra den bilden. Arbetarrörelsen har – givetvis tillsammans 

med andra – en viktig roll att spela för framväxten av lokala nätverk och 

etableringen av så kallade ”stödjande miljöer”. Men för att kraften ska komma 

loss måste den grundläggande attityden förändras. Vi föreslår därför att den 

gamla devisen ”sätt folket i arbete” ändras till ”sätt folket i arbete genom företagande!”. 






regleringsbrev etc. Här saknas i hög grad ett landsbygdsperspektiv och det 

försvårar möjligheterna att utveckla produktiva resurser. Det är också angeläget 

att regeringen och myndigheterna prioriterar stöd till organisationer och 

organ som vill bidra till att bygga upp kulturellt stödjande infrastrukturer på 

landsbygden. 






på de så kallade lokala arbetsmarknadsregionerna. Landsbygden utgörs inte av 

de täta befolkningscentra som dagens sektorsinriktade och avreglerade politik 

kräver. Detta får till följd att viktiga funktioner inom bl.a. service och välfärd 



den alltför svaga ägarstyrningen av de statliga verken och bolagen, har 

bidragit till en försvagning av tillväxtkraften på landsbygden. Denna uppenbara 


bland annat järnväg, flyg, el, tele och post. 










statligt ansvar. Dessutom till ett avgjort sämre resultat. Här har partiet, till














Vi föreslår vidare att de expert- och stödfunktioner som idag finns i form 

av Glesbygdsverket, NUTEK och ITPS slås ihop till ett slagkraftigt och 




























och uthållig livsmedelsförsörjning, 


landsbygden samt framväxten av så kallade stödjande miljöer, 



arbetet, 

193

194 



åtgärder i syfte att säkerställa likvärdiga villkor och ett brett tjänsteutbud, 



Åke Edin, Bräcke, Ann-Kristine Johansson, Kil, Stefan Wikén, Krokom, 

Christin Hagberg, Svalöv och Marie Nordén, Östersund 

Krokoms arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D230 

Sotenäs arbetarekommun 

Sverige behöver en sammanhållen landsbygdspolitik 

Det är nu hög tid att vi formulerar en politik för landsbygdens utveckling som 

tar upp alla aspekter av begreppet landsbygd, det vill säga även fiske- och vattenbruk 

och inte enbart jordbruk och skogsbruk. 

Landsbygden omfattar, ofta underförstått, stora områden med gles 

befolkning och gles infrastruktur. Landsbygdens utveckling förutsätter, oftare 

än i tätorten, ett samspel mellan olika privata och offentliga initiativ. Frivilliga 

insatser görs i högre grad för att täcka upp eventuella brister i den kommunala 

servicen. 

De offentliga satsningar som görs för att främja landsbygdens tillväxt 

berör mestadels jordbruksnäringen, och ibland även skogsoch rennäringen. 

För utvecklingen av kust- och skärgårdsområden handlar det mer om enstaka, 

lösryckta, åtgärder utan övergripande samordning. 

När jordbrukspolitiken nu moderniseras i Sverige är det dags att göra 

upp med det gamla synsättet på landbygdspolitik. Avregleringar och andra 

förändringar inom jordbruket kräver ett nytänkande som måste omfatta hela 

landsbygden. Dagens jordbrukspolitik bör övergå från att vara en näringspolitik 

för jordbruket till att bli en utvecklingspolitik för hela landsbygden. 

Landsbygdens förutsättningar måste tas till vara, på alla sätt. 

Detta kan ske genom en rad åtgärder: 

Alla insatser, inom alla geografiska områden, samordnas av förslagsvis 

länsstyrelse eller landsting. Detta går att göra inom nuvarande administrativa 

och juridiska ordning. Samordningen bör utgå från länsvisa strategier och 

med hjälp av de medel som redan finns i länen. 

Vid sidan av Miljö- och landsbygdsprogrammet finansieras landsbygdsutvecklingen 

från en rad olika håll; via länsstyrelsernas anslag och via andra 

finansieringskällor som NUTEK, Almi företagspartner och glesbygdsverkets 

medel för landsbygdsutveckling. Därtill kommer det viktiga EU-stödet till 

fiske, vattenbruk och beredningsindustri som handläggs av fiskeriverket och 

länsstyrelserna. Behovet av samordning mellan EU-stöd och övriga landsbygdsinsatser 

är mycket uppenbart. 

Inom en sammanhållen ram för landsbygdsutveckling bör de olika åtgärderna 

planeras, samordnas och genomföras. Det ska ske med inriktning på 

olika geografiska områden eller sektorsområden, till exempel kust- och skärgårdsområden 

och fiske. Här kan arbetssättet inom EU:s ”Leader+” vara en

förebild; den gemensamma satsningen på landsbygden bedrivs i samverkan 

mellan ideella, privata och offentliga aktörer. Genom Leader+ tas lokala planer 

fram inom lokala aktionsgrupper med en väl underbyggd förankring. 

Den sammanhållna landsbygdspolitiken med jordbruks-, skogsoch 

fiskefrågor måste också vara tydlig i länens arbete med regionala tillväxtprogram. 

Tillväxtprogrammen samordnar insatser från offentliga och privata 

aktörer för att de regionalt uppsatta målen ska kunna nås. Målen är baserade 

på varje regions förutsättningar. De regionala tillväxtprogrammen finansieras 

med statliga, kommunala och privata medel. De bör vara ett betydligt bättre 

instrument för samverkan än vad som hittills har varit fallet med enskilda, 

okoordinerade insatser. 

Det är av nationellt intresse att vi har en landsbygd som är ekonomiskt 

livskraftig och som har socialt fungerande orter och bygder med höga naturoch 

kulturvärden. För att nå dit krävs en bättre samordning och en högre 

prioritet av den sammanhållna landsbygdspolitiken. 

Förslag till beslut: 

1) att partikongressen antar som sin mening vad i motionen anförs om en 

sammanhållen landsbygdspolitik. 

Jan-Olof Larsson 

Sotenäs arbetarekommunen beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D231 


Lokala entreprenörsutbildningar 

För att möjliggöra ett ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbart samhälle 

och för att nå de skogspolitiska mål som de beskrivs i regeringens skrivelse 

2003/04:129 behöver vi en levande landsbygd. För att hålla landsbygden 

levande med aktiva människor i alla åldrar behövs det intressanta, utvecklande 

och trygga arbeten. Dessa arbeten kan skapas genom att öka graden av förädling 

av lokala naturtillgångar. En ökad förädling av råvaror minskar miljöbelastning 

i och med transportbehovet minskar. Hållbar förädling av skog och 

andra naturtillgångar kan skapa många arbeten i glesbygdkommuner. 

För att få till stånd dessa arbeten krävs det resurser som dels kan satsas i 

en kommunbaserad bred utbildning i entreprenörskap med inriktning på förädling 

av kommunens olika naturtillgångar. Dels för att stödja utvecklingen 

av lokala innovativa affärsidéer och småföretag som kan växa fram ur den 

kunskap en sådan utbildning kan ge. 

Därför föreslår Svegs s-förening att partikongressen ska besluta om: 

1) att landsbygdskommuner tilldelas ekonomiska medel av staten för att 

förverkliga lokala entreprenörsutbildningar för att ta vara på människors 

vilja att förädla sina egna resurser. 

Jonny Springe 


195

196 

Motion D232 

Kronobergs partidistrikt 

En aktiv och nyskapande glesoch landsbygdspolitik! 

Ser vi glesoch landsbygden som en tillgång, som både kan och vill utvecklas, 

eller ser vi den som en restpost som måste hanteras? Frågorna är lätt retoriskt 

formulerade men är viktiga att diskutera ur ett hela landet ska leva perspektiv. 

Vårt parti har sina rötter och sin historia i ett annat mindre samhällen. 

Arbetarrörelsen växte fram på de små industriorterna och i brukssamhällena. 

I dessa samhällen fanns en miljö som gynnade organisering och radikala 

politiska idéer. Landsbygden representerade i detta perspektiv det mera stillastående 

och omoderna. 








Landsbygdens roll och vad vi socialdemokrater vill med dess utveckling 

måste lyftas, inte bara i ett regionalpolitikens perspektiv utan också mera 

offensivt, modernt och tillväxtorienterat . Nyckelord för denna ansats måste 

vara tillväxt, ekologi, helhetssyn, företagande och modern teknologi. 

På landsbygden, tätorter med mindre än 10000 innevånare, i våra skogsoch 

mellanbygder, i glesbygden samt våra skärgårds- och kustsamhällen bor 

mer än 2 miljoner invånare. Det är ungefär lika många som bor i Stockholms 

län och endast obetydligt färre än de som totalt sett bor i Stockholm, Göteborg 

och Malmö stad. 



Det viktiga är att vi socialdemokrater inte väljer att sätta städernas 

utveckling i motsatsställning till landsbygden eller vice versa. För ett litet land 

i en alltmer globaliserad och konkurrensutsatt värld är det helt uppenbart att 

vi är starkt beroende av varandra. Ett framgångsrikt och konkurrenskraftigt 

Sverige behöver dynamiska, pulserande storstäder och högskoleregioner sida 

vid sida med levande industribygder och kreativa, livskraftiga landsbygdsmiljöer. 

Företagande, innovationer och entreprenörskap är viktiga redskap för en 

levande landsbygd. Det är därför viktigt att det finns en väl fungerande infrastruktur, 

och då inte enbart i form av bra vägar utan det är lika viktigt med 

såväl säker tele – som energiförsörjning. 

Efter orkanen Gudrun har vi sätt hur sårbart samhället är och också hur 

beroende vi är av telefon och el. Allt för många fick vänta i veckor på att få 

elen tillbaka och i skrivande stund finns fortfarande medborgare som inte har 

fast telefoni. 

Idag upplever många medborgare att vid avbrott i el och telefoni så prioriteras 

städer och större tätorter utifrån att dessa har en större folkmängd. 

Men det måste vara minst lika hög prioritet på att åtgärda fel på landsbygden 

och då särskilt där avståndet till närmaste granne är stort. Ju mer ensligt man 

bor dess svårare är möjligheten att skaffa hjälp vid exempelvis akut sjukdom. 

För företag på gles – och landsbygden är det viktigt med säker tele- och

elförsörjning. Ett längre avbrott skapar stora ekonomiska konsekvenser 

genom avbrott i produktionen. 

Mot denna bakgrund föreslår vi partikongressen att besluta: 

1) att glesoch landsbygden garanteras en säker försörjning av el- och telefonikommunikation, 

2) att glesoch landsbygdfrågorna tydliggörs och får en mer central roll i 

den socialdemokratiska politiken. 

Distriktstyrelsen, Kronobergs partidistrikt 

Motion D233 



Regional differentiering av strandskyddet 

Strandskyddet utgör en viktig del av landets miljöpolitik. Alla människor 

måste ha tillgång till de rekreationsområden som våra havs- och sjöstränder 

innebär. Avskräckande exempel från andra länder – där man inte skyddat 

stränderna från en total privatisering – visar hur stränder avskärmats av stängsel 

och taggtråg långt ut i vattnet. Detta hindrar såväl människor från att gå 

längs och vistas på stränderna som fritidsbåtar från att söka en lämplig hamn. 

Det finns alltså mycket goda skäl att behålla strandskyddet, och att inte 

tillåta bebyggelse (eller stängsel) inom ett visst avstånd från våra stränder. Det 

finns säkert också områden i vårt land som behöver ett utökat strandskydd, 

eftersom utnyttjandet av stränderna där redan gått för långt. 

Men samtidigt måste det erkännas att förhållandena skiljer sig ordentligt 

mellan landets olika delar. Medan trycket på stränderna kan vara alldeles för 

stort i vissa delar, är det nästan obefintligt i andra. I landets norra del finns det 

enorma områden – med sjöar – som är så gott som obebodda. I allmänhet gäller 

att stränderna kring sjöarna i norra delen av landet är praktiskt taget utan 

bebyggelse och detta gäller både stora och små sjöar. Det finns givetvis 

undantag, men i regel går det mil mellan enstaka boställen och stugor. Här 

finns inga av de problem som kännetecknar stränderna på västkusten och i 

Stockholms skärgård. Det är orimligt att man i dessa områden skall ha samma 

strandskydd som i områden med ett bebyggelsetryck som är hundra eller 

tusen gånger större per mil strand. Ett förbud mot bebyggelse närmare än 100 

meter från strand är också helt obegripligt för de som bor och vistas i t ex 

Norrlands inland. 

Yrkandet i vår motion går ut på att ge kommunerna i skogslänen möjlighet 

till undantag från det vanliga strandskyddet. Konkret innebär detta att 

man tillåter hus- och stugbyggande nära stranden, t ex från 15-25 meter. 

Attraktionen att bygga hus och stugor inom dessa områden skulle givetvis öka 

med ett sådant beslut, men ett ökat byggande inom dessa områden är bara välkommet. 

Ett ökat sommarstugebyggande skulle t ex i många glesbygdskommuner 

innebära ett välbehövligt tillskott till ekonomin genom ökade lokala 

köp av livsmedel, bensin och annat – något som mycket väl kan innebära den 

197

198 

lilla marginal som behövs för att säkra en butiks eller en bensinstations överlevnad. 

Det är också viktigt att inse att inga naturvärden hotas av en sådan 

utveckling. Landet och stränderna inom de landsdelar vi talar om är praktiskt 

taget obebodda och där det finns behov av speciellt skydd av naturvärden (t 

ex vid sjöar nära städer och större samhällen) har kommunerna kompetens att 

bedöma detta. 

Med hänvisning till ovanstående yrkar vi att kongressen beslutar 

1) att det i glesbygden införs ett generellt undantag vad avser strandskyddet 

som innebär att kommunerna i sina översiktsplaner äger rätt att medge 

dispens från avståndsregeln (från strand) vid byggande då inga nämnvärda 

naturvärden eller andra från allmänhetens synvinkel väsentliga värden 

och intressen är hotade. 









Motion D234 



En sammanhållen och sektorsövergripande landsbygdspolitik 

för ökad tillväxt 

Sverige är ett land med stora möjligheter. Vi har gott om naturtillgångar, ett 

starkt näringsliv, en bra offentlig sektor, men också gott om kunskap och kompetens. 

Tillsammans utgör dessa faktorer en bra grund för möjligheten att nå 

målet om en hög tillväxt. Ska vi nå detta mål krävs dock att vi bättre tar tillvara 

på den växtkraft som finns runt om i landet, något som inte fullt ut görs 

idag. Vi vill därför härmed visa på vilka förbättringar och förstärkningar som 

vi ser behövs. 

Sverige är ett långt och till ytan stort land, med många saker som förenar, 

men också många saker som skiljer oss åt. Att våga se de olika förutsättningarna 

är därför avgörande för vilken utveckling vi får i framtiden, både på 

regional, men inte minst nationell nivå. För genom att synliggöra dessa möjligheter, 

men även hinder kan vi också skapa ett system där var och en ges 

möjlighet att växa utifrån sina förutsättningar. Detta är nyckeln för hur framgångsrika 

vi blir i skapandet av ett samhälle med hög tillväxt. 

Olika regioner har sina förutsättningar, det gäller så väl för storstäder 

som för glesbygd. Gemensamt för alla är dock att det finns stor potential. Vi 

vill därför här peka på ett antal faktorer som vi ser som särskilt avgörande för

specifikt landsbygdens möjligheter att utvecklas. För med rätt stöd och hjälp 

och med rätt verktyg vet vi att landsbygden har goda förutsättningar att bli 

den tillväxtmotor som landet så väl behöver. 

För det första är det viktigt att vi får en sammanhållen och sektorsövergripande 

landsbygdspolitik, vid sidan av den nuvarande regionala utvecklingspolitiken. 

Idag ser vi hur den typen av samordning saknas vilket på många håll 

bidrar till att resurser inte används på bästa sätt. Med dagens politik och organisation 

ser vi hur insatser tenderar att korsa varandra eller i värsta fall utebli, 

vilket går att avhjälpas med en bra samordnad politik på både nationell och 

regional nivå. Ett praktiskt exempel på detta är att samtliga statliga myndigheter 

utökar sitt samarbete, både gentemot andra myndigheter, men inte 

minst i förhållande till den region man verkar mot. Konkreta exempel på detta 

är att arbetsmarknadspolitiken, även om den är ett nationellt ansvar, tydligare 

måste stödja en regions näringspolitik, samtidigt som även transportpolitiken 

i sin tur måste stödja arbetsmarknads och näringspolitiken, bara för att ta 

några exempel. 

Vi Socialdemokrater i Skogslänen ser tydligt att bättre samordning är ett 

viktigt steg på vägen i hur vi ska nå målet om varje regions möjlighet till 

utveckling och tillväxt. En annan viktig faktor är att vi decentraliserar organisation 

och resurser till den nivå som bäst vet att ta tillvara på dem. Kunskap om 

de olika regionernas förutsättningar finns i respektive region i landet och därför 

är det också på den regionala och lokala nivån som man oftast bäst vet vad 

som behöver förstärkas och vilken grund man kan bygga vidare på. Därför 

måste också tillväxtarbetet i största möjliga mån bedrivas på denna nivå. Samtidigt 

är det också viktigt att detta arbete har sitt stöd i den nationella politiken 

och här ser vi framförallt att samarbetet mellan nationell, regional och 

lokal nivå måste förbättras och förtydligas, så som även beskrivs i stycket ovan. 

En nationell samordnad landsbygdspolitik, vid sidan av den nuvarande 

regionala utvecklingspolitiken och en decentralisering av ansvar och resurser 

till regional och lokal nivå är därmed två viktiga steg att ta för att skapa förutsättning 

för tillväxt i hela landet. Detta räcker dock inte. För ska vi lyckas 

få fart på utvecklingen så att landsbygden ges möjlighet att bli den tillväxtmotor 

som vi är övertygade om att den kan bli måste vi dessutom skapa bättre 

förutsättningar för människor och företag att verka i regionen. 

Det innebär för företagens del att vi behöver underlätta och utveckla 

regionala kluster i partnerskap mellan näringsliv och samhälle, vi måste få en 

bättre tillgång till kapital och vi måste förbättra och förstärka infrastrukturen. 

Klarar vi det skapar vi en god grund för det framtida näringslivet att verka 

utifrån, vilket i sin förlängning stärker tillväxten. 

Företagen är en del, men vi måste också möjliggöra för människor att bo 

och verka i regionen och här behövs också förstärkningar. Det handlar om att 

bygga en bra livsmiljö med ett brett utbud av service och en bra samordning 

mellan offentlig och kommersiell service. Att skapa en väl fungerande infrastruktur 

för att möjliggöra pendling till arbete och studier. Att bygga ut bredbandsnätet 

så att alla får tillgång till denna kommunikation. Att organisera 

distansutbildningar mot universitet och högskolor i regionen och att vidareutbilda 

personer sysselsatta i basindustrin för att bredda kompetensen och därmed 

också öka konkurrenskraften i regionen. 

Utöver detta måste vi också skapa en bättre kapitalförsörjning för både 

företag och boende. En god kapitalförsörjning är en grundläggande förutsättning 

för investeringar och utveckling, men idag vet vi att många banker är 

199

200 

mycket restriktiva eller till och med negativa till att bevilja lån för nybebyggelse 

utanför centralorterna. Detta utifrån en schablonbedömning av marknadsvärdet 

på orten. Detta måste självfallet ändras om vi ska kunna få en god 

utveckling av glesbygden. Kapitalförsörjning måste även tillgodose andra 

områden än så kallade tillväxtområden. 

Genom att ta dessa steg: en samordnad landsbygdpolitik, decentralisering 

av ansvar och resurser och bättre förutsättningar för människor och företag 

att bo, arbeta och verka i regionen, kan vi ge landsbygden de verktyg som 

behövs för att öka sin konkurrenskraft och därmed skapa möjlighet för en 

ökad tillväxt i hela landet. 

Kongressen föreslås besluta 

1) att en sammanhållen och sektorsövergripande landsbygdspolitik tas fram 

för ökad tillväxt i hela landet. 









Partistyrelsens utlåtande över motionerna D222:2, D227:3, D228:3, 

D229:3, D235:1-3, D236:1-3, D237:3-6 och D238 (samordning mellan 

myndigheter m.m.) 

Motion D227:3 (Svalövs arbetarekommun), motion D228:3 (Bräcke arbetarekommun) 

och motion D229:3 (Krokom arbetarekommun) yrkar samtliga 

att organisatoriska åtgärder vidtas såväl inom regeringskansliet som 

inom myndighetssektorn i syfte att samordna det landsbygdspolitiska arbetet. 

D235:1-3 (Ragunda arbetarekommun) yrkar att kongressen tar beslut 

angående en tydlig ideologisk inriktning för samverkansformer, att partikongressen 

omgående lyfter frågan om ett nytt regelsystem för samverkan 

över kommungränser samt att denna fråga utreds parallellt med Ansvarsutredningen. 

D222:2 (Mark arbetarekommun) yrkar att regeringen och 

riksdagen ska skärpa kraven på samordning och samverkan mellan olika 

statliga myndigheter i fråga om deras regionala insatser till stöd för sysselsättning 

och tillväxt. D238 (Krokoms arbetarekommun) yrkar att socialdemokratiska 

partiet med kraft ska styra upp direktiven för verk, bolag och 

myndigheter så att hela landet får sin del av service och utveckling. 

D236:1-3 (Lunds arbetarekommun) yrkar att det svenska samhällets organisation 

ska underlätta och stimulera människors engagemang och deltagande 

i den politiska processen, att organisationen även ska underlätta 

olika landsdelars möjligheter att utvecklas utifrån sina förutsättningar inom 

ramen vad som beslutas nationellt, samt att det även i framtiden ska finnas 

en demokratiskt styrd, direktvald regional nivå med en egen beskattningsrätt 

i Sverige. D237:3-6 ( Jönköpings arbetarekommun) yrkar att statliga

myndigheter och verk måste söka organisationsprinciper med nuvarande 

eller förändrade läns- och regiondelningar, att länsstyrelsen ska ges ett tydligt 

samordningsansvar för de nämnda myndigheterna, att kommunala 

samverkansorgan som getts ansvar för regionala tillväxt- och utvecklingsprogram 

ska överta ansvaret för regionala projekt inom det s.k. länsanslaget, 

samt att förutsättningen för regional utvecklingspolitik ska bygga på 

utvecklad samverkan mellan länsstyrelse, kommuner i samverkan, regioner 

samt intressenter som arbetsmarknadens parter och högskolor. 

Det finns i dag en utbredd insikt om de fördelar som finns med en väl 

fungerande samordning mellan olika sektorer. Olika infallsvinklar och perspektiv 

kan understödja varandras strävanden, och i den processen kan helheten 

bli betydligt större än om delarna får verka var och en för sig. Samtidigt 

vet vi också av erfarenhet att det är lättare sagt än gjort. Det krävs 

långsiktigt arbete för att nå fram till fungerande samverkansformer där 

olika typer av verksamhet ska samverka. Lyckas detta är åtskilligt vunnet. 

Arbete för ökad samverkan bedrivs sedan många år intensivt i flera 

delar av samhället: i regeringskansliet, mellan myndigheter, mellan kommuner 

och landsting. Ofta sker det genom att olika strategidokument 

arbetas fram gemensamt och utgör en grund för samordning och gemensamma 

insatser. Exempelvis ska en landsbygdspolitisk strategi tas fram. 

I dag kan vi också börja se resultat av de ansträngningar som gjorts 

för att uppnå en fungerande samverkan. Ofta har en tydlig viljeinriktning, 

men utan färdiga lösningar, varit vägen till framgång. 

Partistyrelsen ser positivt på en ökad samverkan för att uppnå 

gemensamma mål. Socialdemokrater i riksdag och regering har också 

aktivt verkat för en sådan utveckling i samhället. Att försöka bryta det 

snäva sektorstänkandet, utan att för den skull upphäva de olika sektorsansvaren, 

har varit en bärande idé i de senaste årens politik. I många fall kompliceras 

situationen av att verksamheterna har flera angelägna målsättningar 

och uppgifter. I de fallen måste arbetet inriktas på att hitta rätt 

avvägning. Målet är alltid att försöka skapa en samhällsutveckling som 

skapar rättvisa och jämlika förutsättningar i hela vårt vidsträckta land med 

dess skillnader och variationer. 

En parlamentarisk kommitté tillsattes i januari 2003, den så kallade 

Ansvarskommittén (som kom till bland annat som en följd av diskussionerna 

på 2001 års partikongress), och har fått regeringens uppdrag att 

undersöka den nuvarande samhällsorganisationens förutsättningar att 

klara de offentliga välfärdsåtagandena. Där det är motiverat ska kommittén 

föreslå förändringar av strukturen och uppgiftsfördelningen. Förslagen 

ska ge de folkvalda organen bättre förutsättningar att få genomslag för 

politiken och medborgarna bättre förutsättningar till inflytande, insyn och 

utkrävande av ansvar. 

Kommittén ska även lämna förslag på vilka uppgifter som den kommunala 

nivån bör ansvara för. Den kan också lämna övergripande förslag 

på förändringar av nuvarande kommun-, landstings- och länsindelning. 

Utifrån en samlad analys ska kommittén föreslå en övergripande samhällsorganisation 

samt principer för relationen mellan staten och den kommunala 

nivån. Kommittén ska lämna förslag på hur ansvaret för uppgifter 

med anknytning till regional utveckling bör fördelas mellan staten och den 

kommunala nivån. I kommitténs uppdrag ingår också att analysera och 

201

202 

lämna förslag avseende försöksverksamheten med ändrad regional 

ansvarsfördelning i Skåne och Västra Götalands län. Kommitténs arbete 

ska vara slutfört i februari 2007. 

Partistyrelsens bedömning är att det vore olämpligt för kongressen 

att binda sig vid specifika lösningar och ställningstaganden i nuläget. Den 

parlamentariska kommittén bedriver ett omfattande utredningsarbete som 

kommer att diskuteras i hela landet i många år framöver. 

Vissa utgångspunkter i arbetet är dock självklara för oss socialdemokrater, 

exempelvis att demokrati och deltagande är positiva och oundgängliga 

delar av ett fritt och jämlikt samhälle. Även att en framtida samhällsorganisation 

ska kunna, och bör, hantera en väl utbyggd välfärd är en självklar 

utgångspunkt. I många stycken har dock kommittén stor frihet att dra 

slutsatser och presentera förslag. Förhoppningsvis ska dess arbete också 

stimulera till debatt på detta viktiga område. I denna debatt ska socialdemokratin 

vara aktiv. Att hämma den diskussionen genom detaljerade ställningstaganden 

redan i dag vore olyckligt. 


1) att bifalla motionerna D222:2, D235:1, D236:1-2, D237:6 och 

D238 

2) att anse motionerna D227:3, D228:3, D229:3, D235:2-3, D236:3 

och D237:3-5 besvarade med hänvisning till partistyrelsens 

utlåtande. 

Motion D235 

Ragunda arbetarekommun 

Tydligare och enklare regelverk för samverkan 

Det kommer att vara en ödesfråga för kommunerna hur bra vi blir på att samverka 

och samordna våra krafter, kompetenser och resurser för att öka tillväxten, 

kvalitén och effektiviteten i framtiden! Aldrig tidigare i historien har 

kommunerna stått inför ett så avgörande beslut inom politiken som just detta. 

Det gäller ju också att ge våra unga människor en framtidstro som erbjuder 

större möjligheter till flexibla utbildningar, utvecklar nätverksutbildning 

och ny teknik, stimulera till entreprenörskap som i sin tur skapar kreativitet 

och tillväxt. 

Framtidsbilden visar att vi har väldigt kort om tid på oss för att möta 

kommande behov och krav som våra unga människor och näringslivet kommer 

att ställa på kommunerna. Jag anser att både tiden och tidpunkten är 

mogen för att på detta radikala sätt verkligen ta tag i samverkansfrågorna och 

slå ihop så mång kommuner som möjligt. 

Vi har aldrig tidigare haft ens ådan chans som nu att tillsammans arbeta 

fram bra målsättningar och fungerande organisationer för hur vi vill att 

framtiden ska gestalta sig. 

Jag är övertygad om att vi kommer att lyckas och att vi kommer att 

kunna möta framtidens olika krav på utveckling och tillväxt även i de små 

kommunerna i landet! Denna utveckling och de ökande skillnaderna mellan 

kommunerna, kommer i framtiden alltmer visa på växande olikartade situationer 

med olika åldersstrukturer, ungdomsutflyttning och orättvisa resursfördelningar.

Naturligtvis kan vi skylla på inkompetenta politiker och tjänstemän även 

i fortsättningen men risken är att vi blir våra egna fiender. Håller den här 

trenden i sig kommer vi att befinna oss i ett oövervinneligt dilemma om bara 

några år, som blir utomordentligt svår att reparera. Medan de små kommunerna 

måste agera defensivt, avveckla och krympa får andra kommuner problem 

med att planera för att kunna sälja rätt tjänster, rätt platser, planera rätt 

boende och erbjuda rätt kompetenser. 

Därför anser jag att vi genom en stabil och hållbar organisation mellan 

kommunerna är nödvändigt för att kunna samverka så att kommunernas 

effektivitet ökas, vilket också gör det demokratiska deltagandet mer meningsfullt 

och den enskilda kommunens verksamheter blir då en angelägenhet som 

flera olika kommuner tillsammans kan påverka. 

Min högsta önskan är att vi ska våga ta det gemensamma ansvaret, i 

enighet över alla osynliga gränser, för samtliga kommuners förutsättningar till 

en positiv utveckling av tillväxten, livskvalitén och framtidstron. Vi måste få 

svar på vad samverkan står för och vad man har tänkt sig för hållbara strategier 

och organisationer för att lyckas och hur vi ska känna arbetsglädje inför 

våra kommande uppgifter i små kommunerna och speciellt i norrlands 

inlandskommuner. Det är ett gemensamt ansvar vi har för att samverkan sker 

mellan andra kommuner och organisationer för att våra resurser på det mest 

effektiva sättet ska kunna nyttjas. 

En förutsättning för samverkan är att det sker en kontinuerlig kommunikation 

och dialog, är stabilt hållbart långsiktigt och att den städs av både 

verksamhetsansvariga, chefstjänstemän och politiker både på nationell som 

kommunal nivå! 

Samverkan handlar inte enbart om ytbyte av information och resurser 

mellan olika individer, verksamheter och organisationer utan även om kompetensförstärkning 

och ömsesidigt ansvar för helheten både för den enskilde 

individen och kommunerna. 

Det handlar om att förändra attityder, att bryta fördomar om varandra 

både mellan staten och kommunerna som gränsar mellan förvaltningar, verksamheter 

och organisationer! 

Ska samverkan få den genomslagskraft vi förväntar oss måste de olika 

ledningarna vara så tydliga att inget utrymme ska finnas för egna tolkningar 

av uppdraget eller formen för samverkan. 

Om samverkan sätter sin tilltro till enskilda tjänstemäns eller politikers 

egna initiativ blir den oerhört känslig för organisations- och personalförändringar 

och samverkan löses upp och uppbyggnadsprocessen får ideligen starta 

om från början. Detta har i allt för stor utsträckning skett sedan många år tillbaka 

och vi befinner oss ständigt på utgångsläge noll. Det hjälper inte att ha 

ett formellt beslut om inte de olika verksamheterna och avdelningarna tar 

hänsyn till det i sitt arbete. 

Alla måste bli medvetna om att alla parter förväntar sig få ett större 

inflytande och delaktighet och att alla måste vara beredda att ta konsekvenserna 

av det. Annars finns risken att det blir en skendemokratiska inrättning, 

något som någon oberörd planerat och byggt up utan att alla kunnat påverka. 

Det är också viktigt att alla har förtroende för varandra och att det inte 

blir en sluten krets, utan reell förankring, som ständigt tar på sig besserwisser 

manteln. 

Samverkan måste grundas på att samtliga parter känner sig berikade, stimulerade 

och uppmuntrade. Oavsett vilka former för samverkan vi väljer har 

203

204 

alla ansvar för att även medborgarna kommer till tals i frågor som berör dem. 

Vi måste lära oss att hitta nya snabbare beslutsvägar för vissa frågor. Om det 

blir politiska ”långbänkar” av alla frågor hinner vi förbruka flera generationers 

förtroende, kompetens och framtidstro på vägen. 

Lyckas vi med att hitta bra samverkansformer kommer det att stimulera 

alla till både bättre serviceanda, kreativitet, framtidstro och bättre ekonomiska 

förutsättningar och sist men inte minst ett lyft för demokratin! 

Mitt förslag till behandling av motionen: 

1) att partikongressen tar beslut angående en tydlig ideologiskt inriktning 

för samverkansformer, 

2) att partikongressen omgående lyfter frågan om ett nytt regelsystem för 

samverkan för kommungränser, 

3) att denna fråga utreds parallellt med ansvarsutredningen. 

Elisabet Yngström, styrelseledamot i Stuguns socialdemokratiska förening 

Ragunda arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D236 


Regionalt självstyre för utveckling och demokrati 

Samhällsorganisationen ska underlätta och stimulera människors engagemang. 

Människors engagemang och deltagande i den politiska processen är 

en oerhört viktig demokratisk fråga. Därför är närhet mellan de som berörs av 

besluten och beslutsfattarna en viktig princip. Samtidigt måste de områden 

som omfattas av politiska beslut vara tillräckligt stort för att möjliggöra att 

verksamheten kan bedrivas rationellt och effektivt och tillmötesgå den service 

som medborgarna kräver. 

Vi anser att politiska frågor skall beslutas så nära människorna som möjligt, 

enligt den så kallade subsidaritetsprincipen. Lokala frågor bör beslutas i 

kommunerna eller i vissa fall kommundelsnämnder eller motsvarande. Frågor 

som sträcker över områden som rör många kommuner, behandlas oftast bäst 

på ett regionalt plan där man har såväl har överblick som närhet. Andra frågor 

beslutas bäst på nationell nivå och i andra fall på EU-nivå eller inom FN 

Alternativet till den regionala nivån är omfattande 

kommunsammanläggningar 

Det förs en diskussion i Sverige om hur ansvaret ska fördelas mellan lokal, 

regional och nationell nivå samt om vi ska ha två eller tre nivåer. Sjukvården 

som är en stor och viktig samhällsfråga hanteras av den regionala nivån, det 

vill säga av landstingen och landets två regioner, Västra Götaland och Region 

Skåne. 

Om den regionala nivån – som ibland framförs i debatten – avvecklas, så 

måste de frågorna beslutas någon annan stans. Kommunerna är för små för att 

hantera sjukvården, och det finns inget som talar för, att staten skulle vara mer 

lämpad för denna uppgift. Om staten skulle ta över sjukvården så uppstår också 

frågan om hur besluten demokratiskt skall förankras ute i de landsdelarna.

Hälften av landets kommuner har färre än 15 000 invånare. Om kommunerna 

i större utsträckning skall få ansvaret för fler uppgifter måste det 

med största sannolikhet föregås av omfattande kommunsammanläggningar. 

Varje kommun måste sannolikt ha 40-50 000 invånare för att kunna åta sig 

mer omfattande uppgifter. Vilka konsekvenser får det? I dag finns det endast 

cirka 50 kommuner som har mer än 40 000 invånare. 

Regional nivå för närhet och överblick 

Regionala självstyret handlar i huvudsak om en utveckling av demokratin, 

men också om att besluten blir bättre anpassade till de olika förhållanden som 

gäller i skilda delar av Sverige. Det är viktigt att man utgår från ett medborgarperspektiv 

i diskussionerna om hur den regionala demokratin skall utvecklas. 

Besluten bör fattas på ”rätt” ställe. 

Allt fler frågor som berör människors vardag finns på det regionala planet. 

Människors rörlighet ökar när det gäller arbete, utbildning och fritid. I dag 

rör sig människorna över betydligt större områden än man gjorde för 20-30 år 

sedan. Man bor i en kommun, jobbar i en annan, barnen kanske går på utbildning 

i en tredje, man tillbringar delar av fritiden i en fjärde och så vidare. 

Pendling och pendlingsavstånd ökar, vilket leder till krav på bättre kommunikationer 

och kortare restider. Många beslut måste därför ses i ett större 

perspektiv än den kommunen utgör. Det handlar bland annat om frågor 

rörande hälso- och sjukvård, kommunikationer, miljö, turism och kultur, 

men också om planering, forskning- och utveckling, näringslivsfrågor och 

integration. Det är viktigt att se till helheten och att besluten därför tas på 

”rätt nivå”. 

Över hela Sverige flätas lokala arbetsmarknader alltmer ihop och växer 

långt utöver kommun-gränserna. Alla tecken tyder på att utvecklingen med 

allt större arbetsmarknader kommer att fortsätta. Sådana grundläggande förhållanden 

och utvecklingsförlopp måste få påverka samhällsorganisationens 

utformning. 

Ett antal viktiga samhällsfrågor hanteras även i framtiden bäst på regional 

nivå. Diskussionen bör handla om vilka frågor som detta gäller. De frågor 

förutom sjukvården som är regionala eller till större delen kan räknas dit är 

infrastruktur, kollektivtrafik, kultur, men även utbildning, arbetsmarknad, 

näringslivsutveckling, frågor rörande friluftsliv och rekreation med mera. 

Av detta skäl behövs en regional nivå, eftersom det innebär såväl en närhet 

som en överblick. Ett folkvalt organ, ett regionfullmäktige, där medborgarna 

gemensamt tar ansvar för frågor som är viktiga för en region, är en 

naturlig utveckling av demokratin 

Direktval garanterar det medborgerliga inflytandet 

Den direktvalda nivån, är en garant för det direkta medborgerliga inflytandet. 

Alternativet till region/landstingsnivån är att kommunerna går samman i så 

kallat samverkansorgan. Det kanske passar på vissa ställen. Men nackdelen är 

att handlingskraften bryts och det direkta inflytandet för medborgarna går 

förlorat. 

Frågorna om var olika beslut skall fattas, utreds f n av den s k ansvarskommittén. 

Det är därför viktigt att vi för en aktiv diskussion i partiet om hur 

vi vill utveckla den regionala demokratin. Avvägningar måste naturligtvis 

göras när det gäller var olika frågor skall beslutas. Det är således en viktig 

fråga att diskutera vilka frågor som i framtiden ska hanteras på regional nivå, 

205

206 

vägt mot vad som ska skötas lokalt och nationellt. Vi bör dock redan nu slå 

fast vissa principer. 

Vi yrkar att partikongressen beslutar om följande principer: 

1) att det svenska samhällets organisation ska underlätta och stimulera 

människors engagemang och deltagande i den politiska processen, 

2) att organisationen även ska underlätta olika landsdelars möjligheter att 

utvecklas ut ifrån sina förutsättningar inom ramen vad som beslutas 

nationellt, 

3) att det även i framtiden ska finnas en demokratiskt styrd, direktvald 

regional nivå med egen beskattningsrätt i Sverige. 

Styrelsen för Lunds arbetarekommun 


Motion D237 


Ge förutsättningar för regional utvecklingskraft 

Vi har i dag en utvecklig där de funktionella regionerna har minskat i antal 

och därmed har varje region ökat i geografisk omfattning. Socknarna och församlingarna 

var fram till början av 1950-talet en administrativ indelning som 

också sammanföll med dåtidens funktionella arbetsmarknadsregioner. Med 

häst och vagn klarade man att inom 45-60 minuter ta sig till de dagliga resmålen 

inom ”regionen”. 

Dessförinnan växte vissa regioner genom förtätning, d.v.s. människor 

flyttade dit. Det innebar att skillnaden i folkmängd ökade mellan de regioner 

där arbetstillfällena ökade (genom industrin) och de där inga eller få företag 

fanns. De regioner som då växte i folkmängd fick också med automatik en 

bättre och bredare kommersiell och offentlig service. Tillväxten i sig medförde 

därmed att i ett andra steg öka skillnaderna mellan små och stora regioner. 

Under denna tid skedde alltså ingen större ytmässig förstoring av arbetsmarknadsregionerna. 

Förstoringen av de funktionella arbetsmarknadsregionerna 

under de 50 senaste åren har däremot i allt högre utsträckning skett 

genom förbättrade kommunikationer. Nya och bättre vägar samt bil, tåg och 

buss har medfört att resmöjligheterna har förbättrats snabbt. Därmed har 

pendlingen mellan bostad och arbete ökat väsentligt. Men fortfarande gäller 

samma mänsklig spärr som gör att vi inte vill att det dagliga pendlingsresorna 

får ta mer än 45-60 minuter i vardera riktning. Med denna utveckling har 

de lokala arbetsmarknadsregionerna utökats och i antal reducerats till för närvarande 

cirka 100. Samtidigt har den minsta byggstenen i den administrativa 

indelningen (socknarna) blivit större genom sammanläggningar, till dagens 

kommuner som nu är 290. 

De lokala arbetsmarknadsregionerna är funktionella regioner som ibland 

sammanfaller med den administrativa kommungränsen men som i flertalet 

fall omfattar ett antal kommuner. Ur arbetsmarknadssynpunkt är alltså kommunen 

en oftast för liten funktionell region. Eftersom både människor och 

företag tenderar att bortse från administrativa gränser i sitt praktiska ageran-

de, förutsätter ett utvecklingsarbete med syfte att stärka den egna regionens 

ställning att samarbete sker över kommungränser i ett stort antal frågor. 

På nationell nivå finns det en överensstämmelse mellan administrationen 

(den svenska staten) och landet som en funktionell enhet, även om internationella 

gemenskaper (till exempel EU) bildas och handeln över nationsgränser 

ökar. På länsnivå finns det ett visst samband mellan den administrativa 

gränsen och ett antal servicefunktioner (främst sjukvård), men det finns också 

många sektorer – Arbetsmiljöverk, Banverk, Domstolsverk, Migrationsverk, 

Lantmäteriverk, Skatteverk, Skolverk, Socialstyrelse, Tullverk, Vägverk, med 

flera – som omfattar delar av olika län och som därmed korsar de administrativa 

läns- och ibland även kommungränser. 

För att samarbetet ska fungera mellan dessa olika statliga organ samt 

mellan dem och kommunerna borde det ske en översyn av de olika sektorsmyndigheternas 

nuvarande gränser. Huvudregeln borde vara att alla statliga 

organ ska ha län/regionförbund som minsta byggsten och om detta inte är 

möjligt, så ska ingen sektorsgräns få dela en kommun. 

I den regionalpolitiska utredningens slutbetänkande (SOU 2000:87) gavs 

en bred och genomlysande bild av hur olika förutsättningarna och förhållandena 

är i olika delar av landet. Utredningen ansåg inte att begreppet regionalpolitik 

skulle begränsas till den ”lilla” regionalpolitiken, det vill säga de olika 

stödformerna, utan att regionalpolitiken ska omfatta även det som hittills 

främst betraktats som sektorspolitik, inom arbets-marknad, utbildning, kommunikationer, 

kultur, et cetera. Tyvärr saknades i förslagsdelen ett tydligt förslag 

i denna riktning. Där uttalades endast att ”regionalpolitiken i sin nuvarande 

form avvecklas och ersätts med en lokalt och regionalt anpassad välfärdsoch 

tillväxtpolitik för hela landet”, inte något om hur detta ska kunna ske. 

Utredningen redovisades även att decentralisering i form av ett ökat utrymme 

för lokala omprioriteringar ska eftersträvas i syfte att effektivisera de befintliga 

offentliga resurserna och få varje arbetsmarknadsregion att fungera väl. Den 

medelsuppdelning för infrastrukturinvesteringar – i en underhålls-/upprustningsdel, 

en regional del och en del för större projekt – som beskrevs i utredningen 

skulle kunna utgöra mall för ett sådant tydligare förslag. 

De tillväxtpolitiska insatserna bör koncentreras till satsningar inom 

infrastrukturen till exempel genom förbättringar av järnvägsnät, vägnät och 

kollektivtrafik med tåg och buss samt på satsningar inom IT och utbildning. 

Då kan de lokala arbetsmarknadsregionerna bli geografiskt större och utbudet 

av välutbil-dad arbetskraft bli större. I de fall som regionala samverkansorgan 

har fått ansvar för tillväxt- och utvecklingsprogrammen bör de också helt 

överta ansvaret för de ekonomiska medel som staten avsätter inom det s.k. 

länsanslaget.Detta sammanfaller dessutom med det uppdrag som givits de 

regionala samverkansorganen enligt SFS 2003:595. 

Ett ökat decentraliserat beslutsfattande avseende resurserna inom den 

”stora” regionalpolitiken, fråntar dock inte staten ansvar för varken de interregionala 

delarna eller helheten i regionalpolitiken. Staten bör därför ha såväl 

drifts- som finansieringsansvar för infrastrukturen såsom riksvägar, flygplatser 

och järnvägar. De statliga insatserna måste också samordnas bättre inom 

respektive region i enlighet med SFS 2003:595, 9§, där länsstyrelsens samordningsuppdrag 

beskrivs. 

Det är av avgörande betydelse för länens framtida utveckling att länsstyrelsen 

har denna roll som samordnare. Det är därvid av yttersta vikt att alla 

myndigheter samverkar med det gemensamma utvecklings-målet för ögonen. 

207

208 

Eventuella yttranden i tillväxtfrågor och andra åtgärder måste i detta processinriktade 

arbetssätt inordnas i en helhetssyn som präglas av totalnyttan för 

länet med en allsidig belysning av aktuella projekt. Ett sådant arbetssätt behöver 

inte inkräkta på den myndighetsutövning som åligger vissa myndigheter 

eller enheter inom länsstyrelsen. 

Med ovanstående motivering föreslås kongressen besluta 

1) att staten skall ha drifts- och finansieringsansvar för infrastrukturen 

såsom riksvägar, flygplatser och järnvägar, 

2) att statliga myndigheter ej övervältrar kostnader för ovan nämnda investeringar 

på regioner/kommuner i utbyte mot tidigarelagda investeringar, 

3) att statliga myndigheter och verk måste söka organisationsprinciper, som 

överensstämmer med nuvarande eller förändrade läns- och regiondelningar, 

4) att länsstyrelsen skall ges ett tydligt samordningsansvar för de nämnda 

myndigheterna, 

5) att kommunala samverkansorgan som givits ansvar för regionala tillväxtoch 

utvecklingsprogram skall överta ansvaret för regionala projekt inom 

det så kallade länsanslaget, 

6) att förutsättningen för regional utvecklingspolitik ska bygga på utvecklad 

samverkan mellan länsstyrelse, kommuner i samverkan, regioner 

samt intressenter som arbetsmarknadens parter och högskolor. 


Motion D238 


Glesbygdsansvar 

Sveriges är ett långt land med många stora geografiska avstånd De statliga 

bolagen, som vi gemensamt äger, har vi byggt upp för att vi alla skall ha tillgång 

till service var vi än bor i Sverige. Alla har vi rätt till en god infrastruktur. 

Sloganen ”Hela Sverige skall leva” var parollen för några år sedan, är det 

inte något som gäller längre? 

Man kan fundera om ägardirektiven till våra statliga bolag är skrivna så 

att vinst går före befolkningens rätt till service var de än bor? 

Några exempel: 

– Telia gör allt för att stoppa andra aktörer inom bredbandsutbyggnad! 

– SJ gör storsatsningar på befolkningstäta områden där det finns många 

resande! 

– SAS drar in där det är dåligt underlag, men flyg behövs! 

– Postens övergång till modern teknik gör att de äldre till stor del ställs 

utanför när kassaservicen försvinner och centralisering av postens tjänster 

ökar! 

Som glesbygdsbor känner vi att Sverige är delat så att de befolkningstäta 

delarna får russinen ur vår gemensamma kaka.

Jag anser att ”Hela Sverige skall leva”, även fortsättningsvis. De som lever 

i glesbygden skall inte vara kulturella inslag som skall beses under semestermånaderna 

och sedan falla i glömska. 

Med syftning på beskrivning ovan anser jag: 

1) att socialdemokratiska partiet med kraft skall styra upp direktiven för 

verk, bolag och myndigheter så att hela landet får sin del av service och 

utveckling. 

Göran Carlsson och Peter Grundström 



(försvarsorganisationen) 

D239:1-2 (Krokoms arbetarekommun) yrkar att kongressen tar fram ett 

aktivt handlingsprogram för att stötta upp de orter där försvaret minskas 

eller tas bort samt att kongressen uppdrar till regering och riksdagsmän att 

mycket aktivt arbeta i dessa frågor. 

Stora förändringar som motionären tar upp är alltid smärtsamma och 

komplicerade för dem som är direkt berörda, såväl enskilda kvinnor och 

män som regioner i sin helhet.Partistyrelsen delar därför motionärens 

uppfattning att insatser kan vara nödvändiga i de fall en stor förändring av 

en statlig verksamhet genomförs. 

Det handlar om flera olika åtgärder. Dels handlar det om att ta arbetsgivarrollen 

på stort allvar och göra insatser gentemot de anställda som 

berörs av förändringar. Här har den statliga arbetsgivarpolitiken en viktig 

roll att fylla. Dels kan det handla om att göra insatser som motverkar att en 

hel lokal arbetsmarknadsregions utvecklingsmöjligheter rycks undan. 

I det exempel som motionären lyfter fram – förändringen av försvarets 

organisation – bedömde de socialdemokratiska företrädarna i regeringen 

och riksdagen att det var fyra lokala arbetsmarknadsregioner som 

var särskilt sårbara och som drabbades så hårt att särskilda insatser var 

nödvändiga. I övriga fall bedömdes de lokala arbetsmarknadsregionerna 

inte drabbas så hårt att insatser utanför den ordinarie verksamheten var 

nödvändiga. 

De åtgärder som beslutades för de fyra lokala arbetsmarknadsregionerna 

håller nu på att genomföras. Det handlar om forskningssatsningar, 

omlokalisering av statliga arbetstillfällen, insatser från länsstyrelsernas 

sida, särskilda kontaktpersoner för att för regeringens räkning följa 

omstruktureringsarbetet, m.m. 

Partistyrelsen gör bedömningen att de frågeställningar som motionären 

tar upp har behandlats grundligt av socialdemokrater i både regering 

och riksdag och i god dialog med socialdemokratiska företrädare i de 

berörda regionerna. 



1) att anse motion D239:2 besvarad med hänvisning av partistyrelsens 

209

210 

Motion D239 


Partiets trovärdighet 

Vår försvarsmakt minskas på många orter, om detta finns delade meningar, 

varav de flesta tycker att det är rätt och riktigt. Det är av största vikt att vi nu 

tar vårt ansvar för att lindra konsekvenserna för de orter som drabbas av stora 

strukturomvandlingar. Att det tillskapas en ny, mångfacetterad arbetsmarknad 

uppfattas som positivt. Hela det socialdemokratiska partiet måste jobba 

mycket aktivt för att stötta människor på dessa orter och skapa framtidstro. 

Bara därigenom kan vi visa att socialdemokraterna är ett parti att lita på. 


1) att kongressen tar fram ett aktivt handlingsprogram för att stötta upp de 

orter där försvaret minskas eller tas bort, 

2) att kongressen uppdrar till regering och riksdagsmän att mycket aktivt 

verka i dessa frågor. 

Göran Carlsson 


Partistyrelsens utlåtande över motionerna D240:1, D241 och E121:6 

(jordbrukspolitik) 

Motion D240:1 (Malmö arbetarekommun) föreslår att regeringen verkar 

för en sänkning av jordbruksstödet inom EU. I motion D241(Härjedalens 

arbetarekommun) yrkas att socialdemokraterna i EU inom det socialistiska 

blocket kraftfullt ska verka för en förändring av EU:s jordbrukspolitik 

så att de jordbrukssubventioner som direkt slår ut bönder i u-länder 

avskaffas. Motion E121:6 (Simrishamns arbetarekommun) föreslår att 

frågor om hälsa och vilka produkter som stimuleras och subventioneras till 

köp lyfts fram även globalt och inom EU. 

EU:s jordbrukspolitik har nyligen reformerats. Den nya jordbrukspolitiken 

innebär att det inte längre är bidrag som ska avgöra vad som produceras 

utan i ökad utsträckning det som konsumenterna efterfrågar. 

Implementeringen av EU:s nya jordbrukspolitik i Sverige vilar på tre ben 

– konkurrenskraft, levande landsbygd och solidaritet med fattiga länder. 

Partistyrelsens mening är att Sverige med kraft ska fortsätta driva att 

EU ska minska och avveckla sina handelsstörande jordbruksstöd och tullmurar. 

I de flesta u-länder är jordbruket den viktigaste försörjningskällan 

och en viktig drivkraft för utveckling av handel, transporter och småindustri. 

Partistyrelsen delar motionärens uppfattning och menar att det är 

en politik som vårt parti redan omfattas av. 

Den socialdemokratiska regeringen stödjer därför EU-kommissionens 

initiativ som innebär att EU är berett att fasa ut samtliga exportstöd 

under förutsättning att exportkrediter, livsmedelbistånd och statshandelsföretag 

omfattas och ett balanserat slutresultat kan nås. 


1) att anse motionerna D240:1, D241 och E121:6 besvarade med 

hänvisning till det partistyrelsens utlåtande.

Motion D240 


Europeiska unionens (EU:s) jordbrukspolitik 

Den jordbrukspolitik som EU för, påverkar dels producerande respektive distribuerande 

verksamheter i de berörda länderna, dels självklart priserna på 

livsmedel samt dels producentpriser i exporterande, underutvecklade länder. 

EU fördelar ett så kallat jordbruksstöd till EU länderna. Enligt uppgift 

utgör detta stöd nästan halva EU:s budget. Sveriges jordbrukare tillförs 

stödet i form av bidrag enligt särskilda regler; alla får inte detta stöd. 

Storleken på jordbruksstödet utgör i sig ett problem, då det minskar 

medlen till andra angelägna utvecklingsområden som EU har att behandla. 

Dessutom förhindrar stödet/bidragen en fortsatt effektivisering samt rationalisering 

inom jordbruksområdet. 

Vi föreslår kongressen besluta: 

1) att regeringen verkar för en sänkning av jordbruksstödet inom EU, 

2) att regeringen samtidigt verkar för en sänkning av de svenska livsmedelspriserna. 

Ingvar Kömer, Kirseberg-Segevångs S-förening 


Motion D241 


För ”globalsolidaritet” mot Jordbrukssubventioner. 

2003 skrevs det i massmedia om hur 15000 bönder fick lämna sina gårdar 

i Dominikanska republiken då de inte hade en chans att konkurrera med 

EU- subventionerat mjölkpulver från Arla. Arla uttalade att de tänkte fortsätta 

exportera ”levererar inte vi så gör någon annan det”. Detta är bara toppen 

på ett isberg av lidande vi är delaktiga igenom medlemskapet i EU. Hur har 

vi Socialdemokrater det med den internationella solidariteten? Har vi ingen 

makt att påverkan inom EU? Betyder inte Internationalens ”åt alla lycka bär” 

någonting längre? Behöver vi en nyöversättning av sången? 

Därför föreslår Svegs S-förenings rådslag att kongressen beslutar: 

1) att socialdemokraterna i EU inom det socialistiska blocket kraftfullt verkar 

för en förändring av EU: s jordbrukspolitik så att de jordbrukssubventioner 

som direkt slår ut bönder i U-länder avskaffas. 


Jonny Springe 


211

212 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D240:2 och D242:1 

(livsmedelspriser) 

I motion D240:2 (Malmö arbetarekommun) föreslås att regeringen verkar 

för en sänkning av de svenska livsmedelspriserna. I motion D242:1 

(Nacka arbetarekommun) yrkas att nyckelhålsmärkta produkter ska vara 

billigare än icke nyckelhålsmärkta. 

Partistyrelsen delar synen att de svenska livsmedelspriserna bör sänkas. 

Livsmedelspriserna i Sverige har efter EU-inträdet påverkats positivt. 

Inflationen har över huvudtaget hållits tillbaka vilket har varit av stort 

värde för konsumenterna. 

Fortfarande har vi dock en högre prisnivå än andra länder. Det finns 

flera skäl till det, som exempel kan nämnas bristande konkurrens i detaljistledet, 

högre skattetryck, arbetskraftskostnader, gles bebyggelse i kombination 

med långa transportavstånd, Sveriges geografiska belägenhet. 

Partistyrelsen menar att det finns mer att göra för att sänka matpriserna. 

Konkurrensmöjligheterna kan öka utan att avkall görs på olika krav 

som måste ställas på livsmedelshanteringen. Konsumenternas medvetenhet 

kan också öka vilket bland annat en organisation som PRO bidrar till 

genom sina undersökningar av matpriser i landet. 

Samtidigt måste man också vara medveten om att särskilda krav på 

livsmedel kan medföra en fördyring av dessa. Partistyrelsen anser inte att 

det är möjligt att kräva att vissa varor, exempelvis nyckelhålsmärkta, ska 

subventioneras. I takt med att konsumenternas efterfrågan på hälsosamma 

produkter ökar torde detta dock medföra såväl ett större utbud som ett 

sänkt pris på nyckelhålsmärkta produkter. 


1) att anse motionerna D240:2 och D242:1 besvarade med hänvisning 


Motion D242 

Nacka arbetarekommun 

Mindre mängd socker i vår föda 

I dag när vi är måna om vår hälsa samt tänker på vad vi äter och hur 

mycket eller lite vi rör på oss. Så innehåller vår mat mer och mer socker. 

Oftast så sötas produkterna förutom med vanligt socker även med 

mjölksocker eller druvsocker eller ibland med både och. Även sådana produkter 

som man kan tycka borde vara osötade som falukorv och färdig mat ex 

köttbullar. 

Så inte nog att vi blir fetare, det socker som vi inte förbränner förvandlas 

till fett. Vi riskerar också att få diabetes. 

Sedan som diabetiker är vi utestängda från de produkter som innehåller 

mjölk eller druvsocker, för då höjs blodsockret för snabbt 

Tyvärr är ”nyttig” mat dyrare än den mindre nytta och oftast sötade maten. 

Därför yrkar jag: 

1) att nyckelhålsmärkta produkter ska vara billigare än icke nyckelhålsmärkta,

2) att vid nyckelhålsmärkningen ska även tas hänsyn till mängden socker i 

produkten. Det vill säga för hög sockermängd ger ingen rätt nyckelhålsmärkning, 

3) att sockerarterna redovisas varför för sig och under sitt vedertagna namn 

exempelvis Laktos = mjölksocker och Glykos = druvsocker, 

Christina Rålamb Arnoldson 

Nacka arbetarekommun beslöt att bifalla att-sats 1-3 och avslå att-sats 4 (att 

det finns ”sockerfria” alternativ bland charkuterivaror som färdig mat (köttbullar) 

och falukorv). 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D242:2-3, D243:2, D244, 

D245 och D246:3 (märkning av livsmedel) 

Motion D243:2 (Öckerö arbetarekommun) föreslår att konsumenternas 

intressen stärks genom att ett märkningssystem införs för fiskhandeln. 

Motionerna D244 (Sotenäs arbetarekommun) och D245 (Västerviks 

arbetarekommun) föreslår att partikongressen tillkännager som sin 

mening vad i motionen anförs om en utvecklad socialdemokratisk fiskepolitik 

där konsumenternas efterfrågan på korrekt fiskmärkning tillgodoses. 

Motion D246:3 (Skara arbetarekommun) vill att samhället sänder signaler 

till producenter och konsumentorganisationer så att de upplyser 

konsumenter genom tydlig och enkel märkning angående hur mycket 

socker våra förädlade livsmedelsprodukter innehåller. Motion D242:2-3 

(Nacka arbetarekommun) vill att nyckelhålsmärkningen även ska ta hänsyn 

till mängden socker i produkten, dvs. att för hög sockermängd inte ger 

rätt till nyckelhålsmärkning, samt att sockerarterna redovisas var för sig 

under sitt vedertagna namn, exempelvis laktos = mjölksocker och glukos = 

druvsocker. 

Partistyrelsen anser att det är självklart att konsumenter ska vara trygga 

och ha möjlighet att agera för välfärd och hållbar utveckling. Livsmedelsmärkning 

är en förutsättning för detta. Innehållsmärkning ger konsumenter 

möjlighet att ta ställning till ett livsmedels innehåll. Näringsvärdesdeklarationer 

bör därför bli obligatoriska på alla färdigförpackade livsmedel. 

Deklarationerna bör omfatta uppgifter om fettkvalitet, sockerinnehåll 

och saltinnehåll. Den socialdemokratiska regeringen arbetar med denna 

fråga inom ramen för EU-samarbetet. 

Mervärdesmärkning som ger konsumenten tydlig information om 

var och hur en produkt har tillverkats utgör en viktig del av arbetet med 

att nå en hållbar konsumtion. Ursprungsmärkning av nötkött är redan i 

dag obligatoriskt. När det gäller andra varor är den dock ofta bristfällig. 

Ursprungsmärkningen måste därför förbättras, både när det gäller kött, 

fisk som lagligen har fiskats inom tillåtna kvoter, och andra livsmedel. Ett 

arbete pågår för närvarande med att se över hur ursprungsmärkningen kan 

förbättras. 

Partistyrelsen anser att Livsmedelsverkets nyckelhålsmärkning ger en 

bra vägledning till konsumenterna om vilka livsmedel som kan anses vara 

nyttiga. Från den 1 juni 2005 gäller nya kriterier för nyckelhålsmärkning. 

De reviderade kriterierna innebär bland annat att skärpta villkor när det 

213

214 

gäller fettkvalitet (innehållet av mättade fettsyror och transfettsyror), 

innehållet av sockerarter (mono- och disackarider) och innehållet av salt 

(natrium). 


1) att anse motionerna D243:2, D244, D245, D246:3 och D242:2-3 


Motion D243 

Öckerö arbetarekommun 

Framtidsinriktad fiskeripolitik 

Vi måste ge bättre förutsättningar för utveckling av Sveriges yrkesfiske. 

Fisket utgör i många kustkommuner en betydande näring. Enbart i 

Öckerö kommun med sina 12 000 invånare sysselsätts flera hundra personer 

i fisket med tillhörande servicenäringar. 

Principen måste givetvis vara att fiskeripolitiken präglas av förvaltarskap. 

Vi måste förvalta havets resurser på ett ekologiskt sätt. Fiskeförvaltning handlar 

inte enbart om fördelning av resurser. Förvaltningen kan också behandla 

vilka sorters fiskar som är lämpliga att fiska, vilka redskap som ska användas 

och vid vilka tidpunkter fisket ska ske. Det är viktigt att hänsyn tas till de 

regionala och lokala ekosystemen. 

Under senare år har kvoterna i fisket minskat kraftigt. Dessa beslut innebär 

att näringen känner en stor oro för framtiden. De kan inte långsiktigt försörja 

sig på sitt fiske. Den sociala situationen är i nuläget oroväckande. Flera 

fiskare har genomfört omfattande investeringar i nya båtar med de förutsättningar 

som förelåg för fisket vid beställningstillfället. Några år senare har förutsättningarna 

drastiskt förändrats. Intäkterna till företaget har minskat kraftigt. 

Förändringen har beslutats av nationella och internationella myndigheter. 

Vi anser att det måste finnas konsekvensbeskrivningar för näringen innan 

beslut fattas. Det saknas även rimligt ekonomiskt stöd för denna strukturomvandling. 

När jordbrukspolitiken i EU förändras kompenseras näringen. 

Även vid naturkatastrofer och klimatförändringar träder samhället in och 

skyddar enskilda och företag. 

En annan viktig fråga är att stärka konsumentens information om den 

fisk man äter på middagsbordet. På samma sätt som nötköttet sedan flera år 

märks med uppgifter om ursprung, uppfödning och tillverkning bör det införas 

ett märkningssystem för fiskhandeln. 

Vi föreslår partikongressen besluta: 

1) att vid betydande strukturomvandlingar inom fisket bör ekonomiskt stöd 

utgå, 

2) att konsumenternas intressen stärks genom att ett märkningssystem 

införa för fiskhandeln. 

Rolf Edvardsson och Jan Åke Simonsson 

Öckerö arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Motion D244 


Ett nytt märkningssystem för fiskhandeln 

”Målet för livsmedelspolitiken är en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar 

livsmedelsproduktion som speglar konsumenternas efterfrågan.” Så skriver 

regeringen i sin budget för 2005. Konsumenternas intressen betonas mer 

än i tidigare budgetar. 

I det program för kust- och insjöfisket som riksdagen beslutade om våren 

2004 finns också ett konsumentpolitiskt mål inlagt. ”Konsumenternas krav på 

produktionsmetoder och säkra livsmedel ska beaktas i större utsträckning.” 

En utvecklad socialdemokratisk fiskepolitik bör alltså tillgodose konsumenternas 

behov av att veta var och när middagsfisken är fångad och om och 

hur den är beredd. På samma sätt som nötköttet sedan flera år märks med 

uppgifter om ursprung, uppfödning och tillverkning, bör det införas ett märkningssystem 

för fiskhandeln. 

Enligt vår mening måste importörerna samtidigt ta ett ökat ansvar för 

vilken fisk som importeras och handlarna ett ansvar för vilken fisk som säljs. 

Den fisk, framför allt torsk, som är fångad i svenska vatten och inom ramen 

för den svenska kvoten, ska naturligtvis saluföras med all tillgänglig information. 

Om handlaren samtidigt saluför importerade fiskearter, med osäkra 

uppgifter om ursprung och bestånd, är även detta viktig information. 

Därtill kommer att såväl myndigheter som fiskebransch bör bli bättre på 

att upplysa om att fisk är nyttig föda. 

Förslag till beslut 

1) att partikongressen tillkännager som sin mening vad i motionen anförs 

om en utvecklad socialdemokratisk fiskepolitik där konsumenternas 

efterfrågan på korrekt fiskmärkning tillgodoses. 

Reine Karlsson 


Motion D245 


Ett nytt märkningssystem för fiskhandeln 

”Målet för livsmedelspolitiken är en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar 

livsmedelsproduktion som speglar konsumenternas efterfrågan.” Så skriver 

regeringen i sin budget för 2005. Konsumenternas intressen betonas mer 

än i tidigare budgetar. 

I det program för kust- och insjöfisket som riksdagen beslutade om våren 

2004 finns också ett konsumentpolitiskt mål inlagt. ”Konsumenternas krav på 

produktionsmetoder och säkra livsmedel ska beaktas i större utsträckning.” 

En utvecklad socialdemokratisk fiskepolitik bör alltså tillgodose konsumenternas 

behov av att veta var och när middagsfisken är fångad och om och 

hur den är beredd. På samma sätt som nötköttet sedan flera år märks med 

uppgifter om ursprung, uppfödning och tillverkning, bör det införas ett märkningssystem 

för fiskhandeln. 

215

216 

Enligt vår mening måste importörerna samtidigt ta ett ökat ansvar för 

vilken fisk som importeras och handlarna ett ansvar för vilken fisk som säljs. 

Den fisk, framför allt torsk, som är fångad i svenska vatten och inom ramen 

för den svenska kvoten, ska naturligtvis saluföras med all tillgänglig information. 

Om handlaren samtidigt saluför importerade fiskesorter, med osäkra 

uppgifter om ursprung och bestånd, är även detta viktig information. 

Därtill kommer att såväl myndigheter som fiskebransch bör bli bättre på 

att upplysa om att fisk är nyttig föda. 



om en utvecklad socialdemokratisk fiskepolitik där konsumenternas 

efterfrågan på korrekt fiskmärkning tillgodoses. 



Motion D246 

Skara arbetarekommun 

Sockrets påverkan i samhället 

Människan förbrukar allt mer socker. Socker används i ersättande syfte mot 

naturliga ämnen i framställning av livsmedel och detta har ökat lavinartat 

under senare tid och även fått ett annat konsumtionsmönster till nackdel för 

människan. 

Efter att jag har tagit del av Jordbruksverkets rapporter ”Konsumtion av 

livsmedel och dess näringsinnehåll 2004”, rapport 2004:7 och ”Marknadsöversikt 

vegetabilier”, rapport 2003:23 stärks min uppfattning. Konsumtion 

av mat och trender har förändrats radikalt som har negativa signaler ur ett 

nationellt folkhälsoperspektiv. Detta beror på stor del av att sockret har fått en 

allt mer dominerande position i våra förädlade livsmedel. Tittar man på 

direktkonsumtionen av bit – strösocker, pärlsocker och sirap har detta mer än 

halverats från 1960-2002. 1960 förbrukades 28,6 kilo per person och år. År 

2002 var siffrorna nere i helt häpnadsväckande 9 kilo per person och år. 

Går man sedan vidare och tittar på sockerinnehållet i våra förädlade livsmedel 

blir man mörkrädd över vad det har att redovisa. Här har sockerinnehållet 

ökat mer än hälften i de förädlade livsmedel som förbrukas av oss konsumenter. 

1960 förbrukades 16,3 kilo per person och år. År 2002 var siffrorna 

uppe i remarkabla 34,3 kilo per person och år. Detta konsumtionsmönster 

säger en hel del utan att vara statistiker. Jag tror att konsumenterna medvetet 

har minskat förbrukningen av bit – strösocker, pärlsocker och sirap beroende 

på att de är medvetna om att detta icke är förenligt med ett hälsosamt kosttillskott 

-ingrediens. 

Sedan att konsumtionen av förädlade livsmedel och dess sockerinnehåll 

har ökat så radikalt tror jag inte bara beror på konsumenternas okunskap om 

vad de sätter i sig utan också har sin förklaring i att företag vill tjäna stora 

mängder pengar, bygga nya marknader och trollbinda nya generationer. Det 

allvarligaste av allt är att nya generationer och våra unga i samhället inte har 

något skyddsnät eller alternativ utan luras in i sockerfällan. Utanför skolans 

byggnader idag är det lika vanligt att se en lastbil från företaget Coca Cola

som lastar av onyttiga sockerprodukter som att se en lastbil lasta av nyttiga 

mejeriprodukter. Varuhuskedjorna slåss med varandra för att vinna slaget om 

barnkonsumenterna genom att erbjuda störst godispåse – bärkasse för att bära 

hem godis i lösvikt och sexpack magnum, 3 liters läsk. Detta anser jag kommer 

att få mycket negativa konsekvenser på lång sikt för samhället både för 

hälsan, ekonomin, sjukvården och välbefinnandet. 

Därför anser jag att socialdemokratiska arbetarpartiet skall med kraft samla 

sig i denna viktiga fråga och verka för: 

1) att samhället verkar för nationellt folkhälsomål angående näringsrik kost 

och goda matvanor. Och att det nationella folkhälsomålet utvecklas till 

att belysa sockrets påverkan, 

2) att samhället framtar en nationell strategi för att minska socker i framställning 

av förädlade livsmedel, 

3) att samhället sänder signaler till producenter och konsumentorganisationer 

så att de upplyser konsumenter genom tydlig och enkel märkning 

angående hur mycket socker våra förädlade livsmedelsprodukter innehåller. 

Niklas Kjellqvist 

Skara arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D246:2 och D242:4 

(kost och hälsa) 

Motion D246:2 (Skara arbetarekommun) vill att samhället tar fram en 

nationell strategi för att minska socker i framställning av förädlade livsmedel. 

Motion D242:4 (Nacka arbetarekommun) yrkar att det ska finnas 

”sockerfria” alternativ bland charkuterivaror, som t.ex. färdigmat (köttbullar) 

och falukorv. 

Det finns ett tydligt samband mellan konsumtions- och produktionsmönster. 

För att konsumenterna ska kunna köpa sockerfria varor 

måste dessa också produceras och tillhandahållas. I takt med att konsumenternas 

efterfrågan på sockerfria varor ökar kommer även produktionen 

av dessa att öka. 

Det är dock viktigt att de konsumenter som vill köpa hälsosammare 

mat kan göra detta. Partistyrelsen anser att det måste bli enklare för konsumenterna 

att välja att äta nyttig mat. Det viktigaste är därför att konsumenterna 

vet vad de livsmedel de köper innehåller. 

Livsmedelsverkets nyckelhålsmärkning ger en bra vägledning till 

konsumenterna om vilka livsmedel som kan anses vara nyttiga. Från den 1 

juni 2005 gäller nya kriterier för nyckelhålsmärkning. De reviderade kriterierna 

innebär bl.a. att skärpta villkor när det gäller fettkvalitet (innehållet 

av mättade fettsyror och transfettsyror), innehållet av sockerarter 

(mono- och disackarider) och innehållet av salt (natrium). Det finns också 

nyckelhålsmärkt färdigmat. Nyckelhålsmärkningen ger konsumenterna 

möjlighet att välja bort produkter med ett oönskat högt sockerinnehåll. 


1) att avslå motionerna D242:4 och D246:2. 

217

218 

Partistyrelsens utlåtande över motion E122:1 (barnreklam) 

Motion E122:1 (Helsingborgs arbetarekommun) vill införa ett förbud 

mot att använda populära barnseriefigurer i reklam för skräpmat. 

Barn och unga lever i dag under ett starkt kommersiellt tryck. 

Reklam om skräpmat som riktas till barn har ökat under senare år. Vi socialdemokrater 

har tagit initiativ till och för nu en dialog med näringslivet 

om åtgärder för att få bort den marknadsföring av näringsfattiga livsmedelsprodukter 

som riktas till barn. Om näringslivet inte vidtar verkningsfulla 

egenåtgärder bör ett förbud mot reklam för skräpmat som riktas till 

barn övervägas. 

Partistyrelsen anser att Sverige även bör verka för att ett förbud mot 

denna typ av reklam införs i hela EU. 


1) att anse motion E122:1 besvarad med hänvisning till partistyrelsens 

utlåtande. 

Partistyrelsens förslag till utlåtande över motion D247 

(ekologisk produktion) 

Motion D247:1-2 (Härjedalens arbetarekommun) vill stödja en långsiktigt 

hållbar ekologisk livsmedelsproduktion i hela Sverige för att trygga 

befolkningens långsiktiga överlevnad och att man vid upphandling skall 

beräkna en produkts eller tjänsts hela miljöbelastning om man jämför två 

likvärdiga alternativ. 

Vår socialdemokratiska ambition är att landsbygdspolitiken skall 

bidra till en utveckling på landsbygden som är ekologiskt hållbar. Både 

livsmedelsmarknaden och samhället kommer att ställa ökade krav på 

lantbruket. Miljön engagerar många konsumenter och efterfrågan på ekologiska 

produkter ökar. 

Inför 2005 tillfördes nya medel (totalt 75 miljoner) till miljö- och 

landsbygdsprogrammet (LBU), som framför allt ska användas till miljöersättning 

för ekologisk produktion och för att bevara betesmarker och slåtterängarna. 

Vidare har 30 miljoner av direktstöden (det s.k. nationella 

kuvertet) avsatts till stöd till och marknadsföring av certifierad ekologisk 

produktion. Det innebär att vi ger stöd till deltagande i kvalitetscertifieringssystem 

i jordbruket, t.ex. Svenskt Sigill, KRAV eller annan certifiering 

av ekologisk produktion, till kvalitets- och marknadsföringsåtgärder, 

eller till utveckling av produktionsmetoder och produkter. Stöd kan ges 

både till lantbrukare som certifieras av ett ackrediterat kontrollorgan, och 

till konventionella lantbrukare som idag funderar på att ställa om till ekologisk 

produktion eller till brukare som i dag producerar ekologiskt men 

som inte är certifierade. Stödet kan härigenom skapa förutsättningar för 

en tryggad leverans och volym av råvaror från primärproducenter till förädlingsindustri 

vilket förbättrar förutsättningarna för en ökad investeringsvilja 

inom förädlings- och handelsledet. 

Partistyrelsen ser ett stort värde i ekologisk produktion och arbetar 

för att utveckla och utvidga och stimulera en positiv utveckling av mark-

naden för certifierade ekologiska livsmedel. Den socialdemokratiska regeringen 

arbetar just nu med att ta fram nya ambitiösa mål för såväl ekologisk 

produktion som ekologisk konsumtion, som ska presenteras i en skrivelse 

till riksdagen. 

Partistyrelsen anser att det är viktigt att kommuner, landsting och 

stat upphandlar de bästa varorna och tjänsterna för sina skattepengar. Det 

finns möjligheter att ha krav på miljö i offentlig upphandling, men däremot 

finns inte möjligheten att ställa krav på att varor och tjänster produceras 

lokalt. Partistyrelsen tycker att detta garanterar att medborgarnas 

inbetalade skatt används effektivt, och att de varor och tjänster som är 

antingen mest prisvärda eller håller högst kvalitet vinner upphandlingen. 

Partistyrelsen välkomnar initiativ om att väga in varor och tjänsters 

hela miljöbelastning i dess pris, men anser inte att det är rimligt att införa 

detta specifikt vid offentliga upphandlingar. 




utlåtande. 

Motion D247 


Strategier för ökad trygghet och hållbarhet i tider av katastrofer och 

snabba förändringar 

Stormen Gudrun har förhoppningsvis väckt några slumrande tankeförmågor 

till insikt om att vi i Sverige har en alldeles för skör och känslig infrastruktur. 

Man brukar säga att en kedja inte är starkare än dess svagaste länk 

För att trygga människors vardagsliv vid olyckor, kriser och klimatkatastrofer 

behöver vi en struktur som lokalt kan trygga befolkningens tillgång till 

rent vatten, livsmedel och värme etc. Hållbar trygghet kan vi bara nå genom 

att vi alla strävar efter ett samhälle som är ekologiskt, socialt och ekonomiskt 

hållbart. Socialt hållbart genom vi i I-länderna minskar vår resursförbrukning 

och blir mer globalsolidariska. Ekologiskt hållbart genom att producera mer 

livsmedel, byggnadsmaterial och energi lokalt och därmed minska behovet av 

transporter. Ekonomiskt hållbart genom att skapa arbeten med lokal produktion 

och förädling då globalkapitalet spekulativt flyttat den mesta av industriproduktionen 

i Europa till Kina. 

För att stimulera lokal produktion av livsmedel behövs det en hållbar 

miljö och jordbrukspolitik som stödjer en utveckling av ett långsiktigt hållbart 

och ekologisk jordbruk och livsmedelsproduktion i hela landet. Att som nu 

importera hälften av allt djurfodret kan få alvarliga konsekvenser. För att lokal 

offentlig verksamhet skall kunna ta miljöansvar vid upphandlingar måste 

beräkningar om varors och tjänsters hela miljöbelastning kunna räknas in. 

Om en ekologisk produkt är producerad Polen och sälj billigare än likvärdig 

lokalt producerad produkt som är något dyrare så belastar den polska produkten 

miljön mer genom transporten. 

219

220 

Därför föreslår rådslaget i Sveg att partikongressen beslutar: 

1) att stödja ett långsiktigt hållbart ekologisk livsmedelproduktion i hela 

Sverige för att trygga befolkningen långsiktiga överlevnad, 

2) att man vid upphandlingsförfarande ska beräkna en produkts eller tjänst 

hela miljöbelastning om man jämför två likvärdiga alternativ. 


Jonny Springe 


Partistyrelsens utlåtande över motion D248:1-3 (klimatförändringar) 

I motion D248:1-3 (Solna arbetarekommun) yrkas att partikongressen 

beslutar uppmana alla partiets beslutsfattare inom de pågående byggnadsoch 

anläggningsprocesserna förvissa sig om att berörda projektansvariga, 

experter, konsulter et cetera verkligen beaktar konsekvenserna av de pågående 

klimatförändringarna, att partikongressen beslutar uppdra åt partistyrelsen 

att verka för att konsekvenserna av de pågående klimatförändringarna 

uppdateras i tvärvetenskapliga forskningsarbeten och olika myndigheters 

och institutioners regelverk och normvärden samt att partikongressen 

beslutar uppdra till partistyrelsen att skyndsamt verka för att regering 

och riksdag ger Skogsstyrelsen i uppdrag och medel att organisera en 

form av katastrofberedskap omfattande tillfällig vattenuppdämning inom 

skogsbygd. 

Partistyrelsen delar motionärens oro över de effekter som de pågående 

klimatförändringarna kan få, inte bara för anläggningar såsom byggnader 

och infrastruktur utan för hela samhället. 

I maj 2002 ratificerade Sverige det så kallade Kyotoprotokollet. Sverige 

har satt som sitt mål att utsläppen av växthusgaser ska vara fyra procent 

lägre 2010 än 1990. För att uppnå detta mål har den socialdemokratiska 

regeringen beslutat om en särskild klimatstrategi. 

Erfarenheterna från flodvågskatastrofen i Sydostasien och orkanen 

Gudrun som drabbade södra Sverige i januari 2005 har aktualiserat frågan 

om samhällets sårbarhet. En utredning ska kartlägga just samhällets sårbarhet 

för globala klimatförändringar. Särskilt ska påverkan på infrastruktur, 

telekommunikation, el- och vattenförsörjning, hälsoaspekter samt 

inverkan på miljön behandlas. 

Genom arbetet med Kyotoprotokollet har klimatfrågorna och klimatförändringarnas 

konsekvenser för samhället blivit aktuella frågor för 

alla offentliga myndigheter och institutioner. Både Banverket och Vägverket 

bedriver intensiva arbeten med att utreda klimatförändringarnas konsekvenser 

för infrastrukturen. 

Motionären lägger fram ett förslag på en konkret strategi för att 

mildra effekterna av en eventuell översvämning. Det är i första hand 

Räddningsverket som har det samlade ansvaret för att vidta åtgärder när 

en naturkatastrof inträffar. Även andra myndigheter har i dessa fall ett 

ansvar för att, inom sina respektive kompetensområden, bidra till att mild-

a effekterna av naturkatastrofer. Partistyrelsen anser att den typ av åtgärd 

som motionären beskriver ryms inom ramen för dessa åtaganden. 



utlåtande. 

Motion D248 

Solna arbetarekommun 

Svenska skogslandskapets utnyttjande för tillfällig vattenmagasinering 

Mot bakgrunden av naturkatastrofen i Asien finner jag det angeläget att 

direkt till partiets beslutande kongress framföra efterföljande förslag. 

Företrädare inom flertalet naturveteskapliga sektorer är numera övertygade 

om att Sverige under de närmaste 50-100 åren har att emotse en betydande 

klimatförskjutning mot norr i hastigheten ungefär en mil per år. Samtidigt 

har vi att vänta fler extrema klimatsituationer: stormar, torrperioder, 

regnperioder, stora snömängder, häftiga vårflöden och tjällossning etc. 

Befintliga anläggningar: Hus, brofästen, trummor, ledningar, vägbankar, 

strandskoningar, hamnar, kraftverksdammar och fastställda regleringssystem 

kan således nära i tiden utsättas för avsevärt ökade risker att inte fungera så 

som beräknats vid anläggningen! 

Naturkatastrofer som skördar många människoliv behöver dessbättre 

inte befaras i Sverige men lokalt och t om regionalt kan med mycket stor sannolikhet 

mer eller mindre katastrofala situationer plötsligt uppkomma som en 

följd av de förändrade naturbetingelserna. 

Under de senaste 100 åren har miljoner hektar våtmarker dikats. Merparten 

av dessa stora arealer är idag högproduktiv skogsmark, som årligen 

bidrar till Sveriges bruttonationalprodukt med 10-tals miljarder kronor! 

Varje utdikat markområde har sitt avloppsdike där man en gång i tiden 

grävt och sprängt sig igenom den moränvall eller bergrygg som förorsakat våtmarkens 

uppkomst. Dessa punkter i skogarna är välkända av både lokala 

skogsägare och skogsvårdsstyrelsens fältpersonal. 

Att stänga av vattenflödet på dessa ställen är en enkel åtgärd som kan 

vara utförd inom några få timmar förutsatt att lokal beredskap organiserats. 

10-tusentals kubikmeter regn- och smältvatten från varje medelstort dikningsområde 

kan således förhindras forsa ner i huvudfåran just det dygn när 

katastrofhotet är som störst.Efter några veckor när det uppdämda vattnet från 

skogsområdet måste släppas loss – innan trädens rötter riskerar kvävas under 

det stillastående vattnet inom de uppdämda ytorna – rivs dessa tillfälliga 

dammanläggningar och använt rundvirke tillvaratas. 

Inge lokal skada behöver ske. Arbetsinsatsen är mycket måttlig och kan 

enkelt utföras lokalt. Nyttoeffekten inom en hel älvdal kan bli mycket betydelsefull 

och beräknas till 100-tals miljoner kronor. 

Jag föreslår därför att partikongressen beslutar 

1) att uppmana alla partiets beslutsfattare inom de pågående byggnadsoch 

anläggningsprocesserna förvissa sig om att berörda projektansvariga, 

experter, konsulter et cetera verkligen beaktar konsekvenserna av de 

pågående klimatförändringarna, 

221

222 

2) att uppdra till partistyrelsen att verka för att konsekvenserna av de pågående 

klimatförändringarna uppdateras i tvärvetenskapliga forskningsarbeten 

och olika myndigheters och institutioners regelverk och normvärden, 

3) att uppdra till partistyrelsen att skyndsamt verka för att regering och 

riksdag ger skogsstyrelsen uppdrag och medel att organisera och leda 

denna form av katastrofberedskap omfattande tillfällig vattenuppdämning 

inom skogsbygd. 

Rolf Ruben, Kristinelunds s-förening 

Solna arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 


(skogsvård) 

Motion D249 (enskild, Växjö arbetarekommun) yrkar att röjningsplikt 

återinförs i skogsvårdslagen. Motion D250 (Malå arbetarekommun) yrkar 

att skogsvårdslagen ändras så att skogsvårdsstyrelserna kan ålägga skogsägarna 

att sköta sin skog på ett effektivare sätt. Motion D251 (enskild, 

Nacka arbetarekommun) yrkar att skogsvården förbättras genom en intensivare 

skötsel. 

Samtliga motionärer berör förändringar i skogsvårdslagen i syfte att 

införa tvingade lagstiftning som ålägger skogsägaren att intensifiera 

skogsskötseln exempelvis genom att återinföra röjningsplikt. 

Partistyrelsen delar motionärernas oro över de konsekvenser som 

bristande skötsel av skogsmarken, på längre sikt, kan få för den svenska 

skogsindustrin. Röjningen av ungskogarna har under flera år släpat efter. 

Under ekonomiskt svaga år skjuter många skogsägarna kostsamma skogsvårdsåtgärder 

framför sig. Utan röjning blir det klenare träd, sämre kvalitet 

och eventuellt fel trädslag i skogarna. 

År 1993 avreglerades den svenska skogspolitiken. Många av de 

bidrag och regleringar som tidigare hade funnits togs då bort. Sedan dess 

har det då och då dykt upp rapporter om att stora arealer skogsmark inte 

uppfyller röjningskraven. De senaste åren, efter upprepade informationsinsatser 

från bland annat Skogsstyrelsen, har röjningsaktiviteterna ökat 

igen, och mellan 2002 och 2003 ökade röjningsarealerna med 30 procent. 

Nivåerna är fortfarande långt ifrån acceptabla men de visar ändå på en 

positiv utveckling. 

När det gäller ansvaret för återbeskogning så är skogsägaren redan i 

dag skyldig att vidta åtgärder om inte markens naturliga virkesproducerande 

förmåga tas tillvara på ett godtagbart sätt. Partistyrelsen anser inte 

att det finns något behov av att förändra gällande lagstiftning. Att återinföra 

röjningsplikt i skogsvårdslagen skulle med största säkerhet resultera i 

krav på bidrag i skogsbruket, vilket partistyrelsen inte bedömer som ekonomiskt 

hållbart. 


1) att avslå motionerna D249, D250 och D251.

Motion D249 

Växjö arbetarekommun – enskild 

Röjningsplikt 

Röjning av ungskogen är en åtgärd, som ger värdefullare skog i framtiden. I 

Skogsvårdslagen från 1994 finns inte längre något röjningstvång. Det har 

medfört en stor minskning av utförda röjningar under de år, som följde efter 

lagens ikraftträdande. Från en årlig röjd areal om 350 000 hektar sjönk den 

till 200 000 hektar. Det har medfört, att det i dag finns ett akut röjningsbehov 

av 1,2 miljon hektar. 

Röjning ökar skogens lönsamhet både för ägaren och samhället och säkrar 

framtidens behov av träråvara. Genom en insatt åtgärd i rätt tid, kan man 

minska och fördela antalet stammar jämt över ytan, reglera trädslagsblandningen, 

beakta miljö- och naturvårdsvärden, öka produktionen av grövre virke 

samt minska risken för snöbrott och stormskador. Därför är det viktigt att röja 

tidigt och hårt så att rotsystemen utvecklas och blir stormfasta. Den starkt 

ökade arealen oröjda bestånd under 1900-talets senare del, som i många fall 

gallrats för hårt, har varit en viktig orsak till årets stora stormskador. Kostnaden 

för röjning tjänar markägaren i regel in på en minskad avverkningskostnad 

vid den efterföljande första gallringen. Det finns alltså starka skäl för ett 

återinförande av röjningsplikten i skogsvårdslagen. 

Jag förslår därför att kongressen beslutar: 

1) att röjningsplikt ska återinföras i skogsvårdslagen. 

Gösta Skogvall 

Växjö arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 

Motion D250 

Malå arbetarekommun 

Skogen är vår framtid 

Skogen är och förblir den ekonomiska basen för Sverige under överskådlig 

tid. När den nya skogsvårdslagen kom för tio år sedan skulle skogen skötas på 

frivillig väg. Det har inte fungerat. Det är oroande att man släppt på regelverket 

så att våra skogar producerar mindre än vad som vore möjligt om de sköttes 

bättre. 

Ett uttryck för detta är ett röjningsberg på cirka 1 miljon hektar som på 

sikt hotar den ekonomiska tillväxten på grund av en växande virkesbrist. Lika 

viktigt är att kompetensen i skogsbruket går förlorad. En minst lika viktig 

fråga är sysselsättning i områden utanför de befolkningstäta regionerna. 

Det är även viktigt ur miljösynpunkt att vi sköter skogen effektivt eftersom 

det är vår största förnyelsebara resurs. 

Ska hela Sverige leva behövs en långsiktig och handfast skogspolitik. 

Jag föreslår 

1) att skogsvårdslagen ändras så att skogsvårdsstyrelserna kan ålägga skogsägarna 

att sköta sin skog på ett effektivare sätt. 

Martin Norehn 

Malå arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

223

224 

Motion D251 

Nacka arbetarekommun – enskild 

Skogsvården 

För många år sedan förändrades skogsvårdslagen dithän att miljömålet jämställdes 

med produktionsmålet. Frihet under ansvar hette det då. Ansvaret för 

återväxtåtgärder skulle åvila skogsägaren var meningen. 

Sett i perspektiv blev det mera av frihet än ansvar. Svenska plantskolors 

leveranser har minskat påtagligt. Liksom under 1960- och 1970-talen håller 

vi på att bygga upp ett ”röjningsberg”. Risken är påtaglig att tillväxten i landets 

skogar kommer att minska. Detta sker i en tid när virkesimporten från 

Balticum och Ryssland tenderar att minska. 

Det ska finnas en skyldighet för varje skogsägare att svara för återväxten 

efter avverkning. Tillika röjning och gallring. Därigenom skapas nya resurser 

för framtiden. 

Med hänvisning till det anförda yrkar jag: 

1) att skogsvården förbättras genom en intensivare skötsel. 

Sten Hjalmarsson 

Nacka arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 


(översyn av skogspolitiken) 

I motion D252:1-3 (Västerbottens partidistrikt) yrkas att den av riksdagens 

beslutade reservatsbildningen under kommande år till allra största 

delen sker i mellersta och södra Sverige, att partiet ska verka för att öka 

utnyttjandet av skogsresursen i inlandet och i fjälltrakterna genom att initiera 

och stödja lokal användning av råvaran, till exempel till bränsle, utan 

att på något vis göra avkall på målet om ett ekologiskt och hållbart skogsbruk 

i dessa trakter samt att partiet gör en översyn av skogsvårdsorganisationen 

med sikte på en mer decentraliserad förvaltning. 

Skogspolitiken baseras på två jämställda mål – ett produktions- och 

ett miljömål. Det innebär att skogen och skogsmarken ska utnyttjas effektivt 

och ansvarsfullt så att den ger en uthållig och god avkastning. Samtidigt 

ska den biologiska mångfalden och genetiska variationen i skogen 

säkras och skogens estetiska och sociala värden värnas. 

Den långsiktiga målsättningen för miljömålet om levande skogar är 

att 900 000 hektar produktiv skogsmark ska undantas från produktion till 

2010. Precis som motionären skriver så är det en utgångspunkt för politiken 

att det ska vara möjligt att förena höga miljöambitioner med en konkurrenskraftig 

skogsnäring. 

Partistyrelsen anser att det är de ekologiska värdena som ska vara styrande 

för vilka skogsområden som undantas från produktion genom 

exempelvis bildande av naturreservat. 

Sverige är en av världens ledande skogsnationer med stora och betydande 

marknadsandelar när det gäller såväl sågade trävaror som papper 

och pappersmassa. Det finns dock en stor outnyttjad potential. Genom

ytterligare vidareförädling av skogsråvaran finns det möjlighet att uppnå 

större intäkter och positiva sysselsättningseffekter. 

År 2002 tillsatte den socialdemokratiska regeringen en särskild förhandlare 

för att se över hur Sverige skulle kunna bli bättre på att utnyttja 

den potential som finns i vidareförädling av skogsråvaran. Den strategi 

som togs fram pekade ut ett antal nyckelområden där satsningar inför 

framtiden vore välkomna. De intentioner som pekas ut i trästrategin kommer 

att kunna få positiva effekter regionalt genom att öka vidareförädlingen 

av skogsråvaran. 

Skogsvårdsstyrelsens organisation har nyligen varit föremål för en 

utredning. Denna utredning föreslår att Skogsstyrelsen och de regionala 

skogsvårdsorganisationerna ska slås samman till en myndighet men att 

den regionala förankringen ska behållas och utvecklas. Genom att de 

administrativa resurserna centraliseras frigörs mer utrymme regionalt för 

tillsyn och uppföljning. 



utlåtande. 

Motion D252 

Västerbottens partidistrikt 

Översyn av skogspolitiken 

Skogsnäringen är fortfarande en av Sveriges viktigaste näringsgrenar. Den har 

ett nettoexportvärde som uppgår till cirka 90 miljarder kronor. Som jämförelse 

kan nämnas att samma tal för läkemedelsbranschen är 30 miljarder och för 

fordonstillverkning 40 miljarder. Sverige är tillsammans med Finland ledande 

på de europeiska marknaderna både teknologiskt och markandsmässigt. 

Samtidigt är skogsindustrin den näringsgren som har störst betydelse regionalt. 

Den finns representerad i drygt 200 av landets 290 kommuner, och i 

många glesbygdsområden utgör skogsindustri och skogsbruk den helt dominerande 

näringen. Till detta kommer att många människor i landet (cirka 350 

000) är skogsägare och att cirka 100 000 har direkt sysselsättning inom branschen. 

Det betyder att nära en halv miljon människor i landet är direkt beroende 

av skogsnäringen. Ingen annan bransch kan i dessa avseenden mäta sig 

med skogsnäringen. 

Skogsnäringen präglas av både ekonomiska och ekologiska krav. Genom 

åren har tyngdpunkten i samhällets styrning flyttats från virkesproduktion till 

mer ekologisk hållbar verksamhet. Skogsnäringen har klarat av denna 

omställning bra och i motsats till vad många tror är det svenska skogsbeståndet 

mycket större än för ett hundra år sedan. Sedan många decennier avverkar 

vi betydligt mindre än den årliga tillväxten. Denna skillnad är speciellt 

stor i de fem norra skogslänen: varje år växer där skogen med cirka 48 miljoner 

kubikmeter, medan cirka 35 avverkas. Detta betyder att stora arealer aldrig 

brukas vilket ofta innebär ett samhällsekonomiskt slöseri med en viktig 

naturresurs. 

Det finns flera anledningar till detta underutnyttjande. En är den omfattande 

reservats-bildningen. Detta gäller speciellt Norrland, där dryga fem 

procent av skogsmarken avsatts till reservat. Detta ska jämföras med förhål- 

225

226 

landena i södra delarna av landet där bara dryga en procent av skogsmarken 

blivit reservat. Förhållandet är paradoxalt med tanke på att den biologiska 

mångfalden, och därmed bevarandevärdet, är så mycket större i södra delen av 

landet. 

Underutnyttjandet har även ekonomiska orsaker. Här handlar det om att 

avstånden mellan skog och skogsindustri vuxit när den senare allt mer lokaliserats 

till kusten. Detta har ökat transportkostnaderna dithän att stora delar 

av inlandets och fjällbygdens skogar blivit olönsamma, framförallt för massaindustrin. 

Det enda sättet är att komma till rätta med detta problem är att 

utnyttja skogsresursen mer lokalt, till exempel genom tillverkning av bränslepellets 

eller etanolbränsle. 

Ett tredje skäl är att skogsägarna ofta upplever det svårt att få tillgång till 

korrekt rådgivning för sin verksamhet. Den av staten uppbyggda skogsvårdsorganisationen 

har i hög grad koncentrerats till kustlandet vilket betyder att 

den personliga rådgivningen till skogsägare i inland och fjällkommuner ofta 

blivit lidande. Med en mer decentraliserad verksamhet skulle fler skogsägare 

kunna få tillgång till personlig rådgivning om skötseln av sin skog vilket 

säkerligen skulle vara till gagn både för den ekonomiska och den ekologiska 

skötseln av fastigheten. 

Mot bakgrund av ovanstående hemställer vi att kongressen beslutar 

1) att den av riksdagen beslutade reservatsbildningen under kommande år 

till allra största del sker i mellersta och södra Sverige, 

2) att partiet ska verka för att öka utnyttjandet av skogsresursen i inlandet 

och fjälltrakterna. Detta ska ske genom att initiera och stödja lokal 

användning av råvaran, till exempel till bränsle, och utan att på något vis 

göra avkall på målet om ett ekologiskt och hållbart skogsbruk i dessa 

trakter samt, 

3) att partiet gör en översyn av skogsvårdsorganisationen med sikte på en 

mer decentraliserad förvaltning. 

Socialdemokraterna i Västerbotten 


(återställande av vägar) 

I motion D253:1-3 (Vänersborgs arbetarekommun) yrkas att markägare 

som avverkar skog åläggs att återställa stigar och vägar i naturen för att 

därigenom säkerställa miljön som fortsatta möjliga rekreationsområden, 

att en ansvarig nivå, till exempel kommunen får i uppdrag att vara tillsynsmyndighet 

att så sker, samt att kommunen i lag får denna uppgift. 

Partistyrelsen delar motionärens syn om att det är viktigt att skogsbruket 

inte får ske på sådana villkor att människors tillgång till skog och 

mark omöjliggörs. 

Skogspolitiken baseras på två jämställda mål – ett produktions- och 

ett miljömål. Det innebär att skogen och skogsmarken ska utnyttjas effektivt 

och ansvarsfullt så att den ger en uthållig god avkastning. Samtidigt 

ska den biologiska mångfalden och genetiska variationen i skogen säkras 

och skogens estetiska och sociala värden värnas.

En skogsägare som avverkar skog är i dag enligt Skogsvårdsstyrelsens 

föreskrifter skyldig att se till att framkomligheten på allmänt nyttjade stigar 

och permanenta leder inte försvåras till följd av avverkningar eller 

körskador. 

Ansvaret för att se till att dessa bestämmelser efterlevs åligger Skogsstyrelsen, 

men myndigheten har en skyldighet att samverka med kommunerna 

i frågor som är av särskild vikt med hänsyn till lokala förhållanden. 

Några ytterligare lagstiftningsåtgärder eller förändrat myndighetsansvar 

anser partistyrelsen inte vara nödvändigt. 



utlåtande. 

Motion D253 

Vänersborgs arbetarekommun 

Allemansrätten, en möjlighet till friskvård? 

Byborna uppe vid berget Sörfligget nära Boden i övre Norrland har bråkat 

färdigt om tillgången till Sörfliggets skogsområde. Byborna såg berget och 

skogen som sitt rekreationsområde. Något som de ägde rätt att bruka som 

medborgare i Sverige. Berget var deras nära rekreationsområde och skogen 

har flera generationer sett växa upp i en levande natur. Byborna har tagit 

ansvar för sitt rekreationsområde och brukat skogen med förstånd, skapat 

strövstigar för att bevara rekreationsområdet för framtiden, för sin egen hälsa 

och som en resurs. 

Varsamt far i skog och mark 

Skada icke kådig bark 

Riv ej av björkens vita hud 

Stör med skratt ej skogens ljud! 

Bort med skräp och matsäcksrester! 

Städa efter er, I gäster 

Skövla icke blad och blom! 

Så skaldades en gång för länge sedan hembygdsromantikern Karl-Erik Forslund 

uppe vid Väsman i vackra Brunnsvikstrakternas Dalarna. I dag har vi 

kommit långt från de ideal som den för länge sedan bortgångne Forslund 

skaldade om. Med skaldens uppmaning gäller idag mer än någonsin när den 

medborgerliga rätten till natur och hembygd hotas av kortsiktiga ekonomiska 

intressen. 

I dag när skogen tas ner förfulas naturen, stigar övergår till sönderkörda 

och omöjliga att ta sig fram på för vandrare. Ord om att återställa diskuteras 

överhuvudtaget inte. Det tar över hundra år för naturen att läka alla sår. En 

bortraderad strövstig kanske aldrig återuppstår.All modern forskning visar på 

människans behov av rekreation i naturen för att kunna hålla sig frisk. Läkare 

skriver idag ut motion som behandling istället för medicin. Kunskapen om 

viktiga hälsofaktorer är i bästa fall i ökande genom alla satsningar som görs 

om sambanden mellan beteende och hälsotillstånd. 

Men vi ser att möjligheterna att ta sig ut i naturen minskar för varje 

avverkning som inte åtföljs av återställelse av stigar och skogsvägar. Männi- 

227

228 

skornas möjlighet till motion i naturen minskar när kortsiktigt ekonomiskt 

tänkande får råda. våra praktiska möjligheter att nyttja vår fantastiska allemansrätt 

minskar försåtligt och smygande alltmer. Brist på lagregler och uppföljning 

är viktiga orsaker till att detta sker. Ofta är det så idag att markägare 

inte ens bor eller är verksamma i de trakter som berörs. Det behövs bättre lagregler 

och sådana så snart som möjligt. 

Med hänvisning till ovan kräver vi att socialdemokraterna i riksdagen arbetar 

för: 

1) att markägare som avverkar skog åläggs att återställa stigar och vägar i 

naturen för att därigenom säkerställa miljön som fortsatta möjliga 

rekreationsområden. 

2) att en ansvarig nivå, till exempel kommunen, får i uppdrag att vara tillsynsmyndighet 

att så sker, 

3) att kommunen i lag får denna uppgift. 

Brålanda s-förening 

Vänersborgs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens yttrande över motionerna D243:1, D254, D255, 

D256:1-3, D257, D258, D259 och D260 (yrkesfiske) 

I motion D243:1 (Öckerö arbetarekommun) föreslås att ekonomiskt stöd 

bör utgå vid betydande strukturomvandlingar inom fisket. Motion D254 

(Sölvesborgs arbetarekommun) föreslår att partistyrelsen aktivt ska arbeta 

för ett förstärkt stöd, så kallat skrotningsbidrag, till svenska yrkesfiskare 

och fiskeföretag. Motion D259 (Sotenäs arbetarekommun) och D260 

(Västerviks arbetarekommun) föreslår att partikongressen tillkännager 

som sin mening vad i motionen anförs om en utvecklad socialdemokratisk 

fiskepolitik, vilket innebär ökat socialt och ekonomiskt hänsynstagande 

vid skrotning av fiskeflottan. Motion D257 (Simrishamns arbetarekommun) 

och D258 (Sotenäs arbetarekommun) yrkar att partikongressen tillkännager 

som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av fiskeförvaltningarnas 

funktion och framtid och om kvottilldelningen. Motion 

D255 (Gotlands arbetarekommun) vill att partistyrelsen ska verka för en 

förändring av EU:s fiskeregler och en utvecklad socialdemokratisk fiskepolitik. 

I motion D256:1-3 (Älvsbyns arbetarekommun) yrkar att partiet 

inom ramen för EU-arbetet snarast tar initiativ för att riktat fiske på smålax 

upphör i Östersjön, att partiet tar ställning för en omfördelning av laxkvoten 

till fördel för älvfisket och det kustnära fisket, samt att partiet tar 

ställning för att det svenska fisket på lax i Östersjön successivt avvecklas 

och att kvoten omfördelas i motsvarande grad. 

Partistyrelsen delar motionärernas syn på fiskets stora betydelse för 

många kustsamhällen i landet. Det handlar inte bara om sysselsättning i 

yrkesfisket som sådant utan även om redskapstillverkningen och förädlingsindustrin. 

Vidare står fisket och fiskesamhällena för en viktig del av 

det svenska kulturarvet. 

Fiskeripolitiken är till huvuddelen gemensam för EU. Ett antal av de 

ekonomiskt viktiga fiskbestånden befinner sig i kris. Orsaken är det stora 

överfisket men även miljöpåverkan i form av olika föroreningar. Den soci-

aldemokratiska regeringen har drivit en konsekvent linje för den svenska 

fiskeripolitiken, vilken har baserats på försiktighetsprincipen och ekosystemansatsen. 

I detta ligger olika förvaltningsåtgärder, t.ex. alternativa redskap, 

fiskefria områden, fördelning av fiskekvoter samt fiskestopp under 

delar av året. I takt med vikande bestånd har kvoterna minskats, vilket har 

lett till ekonomiska svårigheter för yrkesfiskarna. 

Den socialdemokratiska regeringen bedriver också ett arbete som 

syftar till att använda de befintliga möjligheterna att ge stöd till utskrotning 

med stöd av såväl medel från EU:s strukturfonder som nationella 

medel. 

Lax fiskades mycket hårt i Östersjön fram till 90-talets början. Sedan 

dess har ett antal åtgärder genomförts för att minska fisket av den vilda 

laxen. Bland annat har maskstorleken i och längden på drivgarnen begränsats 

och ett sommarstopp för laxfisket har införts från 1 juni till och med 

15 september för att öka skyddet för den vilda laxen. Drivgarnsfiske, som 

stått för den största delen av fångsten, är förbjudet i kustvattensområdet i 

Bottniska viken fram till 2007. Detta innebär att fisket flyttas från det storskaliga 

fisket till det mer kustnära fisket. Sedan 1997 finns också en internationell 

aktionsplan för östersjölaxen som redan lett till ett mycket positivt 

resultat för många av de hotade vildlaxstammarna i Bottniska viken. 

Målet är att senast 2010 återskapa minst hälften av den beräknade naturliga 

produktionen av lax i varje enskild vildlaxälv. Dessutom inkluderar det 

långsiktiga målet band annat att öka fisket på den odlade laxen utan att riskera 

bevarandet och återuppbyggnaden av de vilda laxstammarna. 

Kvoterna för lax i Östersjön har hållits på en relativt låg nivå sedan 

1997 och har heller inte fyllts under senare tid. Tillsammans med Sveriges 

och Finlands kraftfulla nationella reglering inneburit ett bra skydd för 

den vilda laxen och de samlade åtgärderna har resulterat i en snabb återuppbyggnad 

för flertalet av de vilda laxstammarna runt Östersjön. 


1) att anse motionerna D243:1, D254, D255, D256:1-3, D257, D258, 

D259 och D260 besvarade med hänvisning till partistyrelsens 

utlåtande. 

Motion D254 


Ekonomiskt stöd till svenskt yrkesfiske 

Målet för EU:s fiskepolitik är att den ska vara biologiskt och ekologiskt 

hållbar. Hotade bestånd måste skyddas och förstärkas. Det kan ifrågasättas 

om EU verkligen lyckas omsätta det målet i praktisk politik och om de fastställda 

kvoterna är i linje med vad forskarna anser vara ett hållbart fiske. Men 

det är ett faktum att många svenska yrkesfiskare och fiskeföretag har svårt att 

försörja sig på de kvoter som idag gäller och att klara de mycket stora investeringar 

som har gjorts. 

Det är nödvändigt med en strukturomvandling för att anpassa fiskeflottan 

till de krav som ett hållbart fiske ställer. Men de skrotningspremier som 

erbjuds är för låga och används inte på ett optimalt sätt. 

229

230 

Det är nödvändigt att regeringen arbetar aktivt för att EU:s ekonomiska 

stöd används på ett sådant sätt att Sverige kan behålla och utveckla en effektiv 

fiskeflotta samtidigt som de svenska yrkesfiskare som lämnar yrket kan 

göra det med acceptabla sociala och ekonomiska villkor. 


1) att partistyrelsen aktivt arbetar för ett förstärkt stöd så kallat skrotningsbidrag 

till svenska yrkesfiskare och fiskeföretag. 

Christer Skoog, Peter Jeppsson 

Sölvesborgs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D255 

Gotlands arbetarekommun 

Fångad fisk ska vara ”landad” fisk 

Dagligen slängs stora mängder torsk överbord av svenska fiskare. Torsken är 

antingen bifångst vid trålning efter annan fångst, till exempel havskräfta, eller 

så är den för liten eller av dåligt saluvärde. När de svenska fiskelagen nått upp 

till den av EU fastställda torskkvoten finns inget annat att göra. Fisken dumpas 

död tillbaka i vattnet. 

Denna dumpning sker över hela världen, enligt beräkningar dumpas 25 

miljoner ton fisk årligen i världshaven. I Kattegatt beräknas dumpningen av 

torsk till drygt 200 ton om året och i Östersjön är det mellan fem och åtta 

procent av all trålfiskad torsk som slängs tillbaka. Samtidigt pågår debatten 

om fiskbeståndens överlevnad. Det internationella havsforskningsrådet har de 

senaste tre åren rekommenderat totalt torskfiskestopp för att rädda beståndet. 

Också fiskebranschen menar att torsken kan skyddas bättre, genom ett förändrat 

regelsystem. Den nuvarande kvotfördelningen leder tyvärr endast till 

fortsatt fiskedumpning och utfiskning. Vi måste komma bort från fiskekvoterna 

och se till att all fisk som tas upp också förs i land. 

Vårt krav är att all fångad fisk också ska vara ”landad” fisk, det vill säga 

fisk som förs i hamn för försäljning. Det går att ordna genom en förbättring 

av EU:s fiskeregler. Dagens fiskekvotsystem, som också är kostsamt och svårkontrollerbart, 

slopas och ersätts av en begränsning av antalet dagar då fiske 

är tillåtet. I kombination med andra åtgärder som kraftigt selektiva fiskeredskap 

och växelvis stängda och öppna fiskeområden, kan en sådan förändring 

ge båtlagen möjlighet att sälja all den fisk som de tar upp. Fiskedumpningen 

undviks och de tusentals ton torsk som varje år slängs över bord kan i stället 

bidra till ytterligare utveckling av bestånden. 

Vi hemställer att kongressen ger partistyrelsen i uppdrag att 

1) verka för en förändring av EU:s fiskeregler och en utvecklad socialdemokratisk 

fiskepolitik. 

Lilian Virgin och Christer Engelhardt 

Gotlands arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Motion D256 

Älvsbyns arbetarekommun 

Laxens betydelse för utvecklingen av sportfisketurism 

Regeringens miljömål är mycket bra. Jag syftar då närmast på ” Hav i balans 

samt levande kust och skärgård” och ” Levande sjöar och vattendrag ”. Dessa 

ambitioner sammantaget skapar goda förutsättningar för att uthålligt nyttja 

fisken som en nyckelresurs för en utvecklad sportfisketurism. 

Samordning för ökad effektivitet 

Laxen som art utgör ett stort värde för sportfisketurismen, både symboliskt 

och ekonomiskt. I nuläget så ligger förvaltningen av resursen lax under Jordbruksdepartementet 

och utvecklingen av sportfisketurismnäringen under 

Näringsdepartementet. Här borde en förbättrad samordning ske så att sportfisketurismnäringen 

jämnställs med yrkesfisket då det gäller möjlighet att ta 

del av laxen som resurs för verksamheten.' 

Laksemassakern 

I den danska tidskriften Sportfiskeren beskrivs Östersjöfisket som ”Laksemassakern 

nu en realitet” detta på grund av EU:s beslut om gränsvärden för 

dioxin i konsumtionsfisk. Resultatet av detta är att fiskare från länder som inte 

har ett undantag från gränsvärdet för dioxin bedriver ett riktat fiske på smålax, 

under 4,4 kilo i Östersjön. Detta för att den mindre laxen ligger under 

gränsvärdet för dioxin och kan säljas som föda medan den stora laxen, över 4,4 

kilo, mals ner till minkföda eller till och med dumpas i havet för att inte redovisas 

i den uppfiskade kvoten. Denna typ av resursslöseri kan inte accepteras. 

Dessa fullvuxna laxar utgör ju basen i nästa laxgeneration. Får dom inte möjlighet 

att vandra upp till sina reproduktionsområden så kommer ju laxen i 

Östersjön att minska i antal under kommande år. 

Omfördelning av resursen lax 

Det är det nödvändigt att en del av den svenska laxkvoten knyts till sportfisketurismnäringen. 

Detta skulle ge en signal till de sportfiskturismföretagare 

som har möjlighet till laxfiske att våga satsa på denna del av verksamheten. I 

dagsläget är tillgången på lax i många vattendrag alldeles för osäker för att 

man ska våga göra nödvändiga investeringar. Enligt fiskeribiologernas 

bedömning är fiskeflottan inom EU för stor och fiskekvoterna för höga i förhållande 

till fiskbestånden. Överfisket har lett till att fiskade bestånd har kollapsat. 

Dessutom har arternas inbördes förhållanden förändrats betydligt, vilket 

riskerar fortplanta sig till andra delar av ekosystemet. Bifångsterna av fiskar, 

fåglar och däggdjur (säl och tumlare) är också alltför stora. 

Om fastställda miljökvalitetsmål, ska uppfyllas är en omfördelning av 

den svenska laxkvoten nödvändig. En större del av kvoten borde nyttjas vid 

kust och i älvarna. Målsättningen i SAP (Salmon action plan) är att minst 50 

procent av varje individuell älvs reproduktionsmöjligheter ska nyttjas. För att 

ovanstående miljömål ska uppfyllas måste Sveriges regering agera för att höja 

målsättningen i SAP. Sättet att åstadkomma detta är att fiskeuttaget sker närmare 

älven eller i älven så att reglering av fisket kan ske på ett mera precist 

sätt för varje älv. 

I dagsläget satsas medel på biotopåtgärder i våra älvar för att förbättra 

dessa reproduktionsmöjligheter för våra strömlevande och vandrande fiskbe- 

231

232 

stånd. Då måste det ges möjlighet för den fullvuxna laxen att vandra upp till 

sina reproduktionsområden. Om man inte ser till att detta sker så kan man ju 

säga att en betydande del av de medel som har satsats inte kommer till nytta 

i den utsträckning som är möjligt. 

Vi måste agera inom ramen för EU så att ett riktat fiske på uppväxande 

lax i Östersjön inte kan fortsätta. 

Laxresursen måste omfördelas för att ge Sverige ett bättre ekonomiskt 

utbyte av laxen. Att ge sportfisketurismnäringen en större del i resursen skulle 

öka värdet av laxen för Sveriges del och samtidigt ge möjlighet till ett långsiktigt 

nyttjande som stämmer väl överens med beslutade miljökvalitetsmål. 

Jag föreslår : 

1) att partiet inom ramen för EU-arbetet snarast tar initiativ för att riktat 

fiske på smålax upphör i Östersjön, 

2) att partiet tar ställning för en omfördelning av laxkvoten till fördel för 

älvfisket och det kustnära fisket, 

3) att partiet tar ställning för att det svenska fisket på lax i Östersjön successivt 

avvecklas och att kvoten omfördelas i motsvarande grad. 

Bo Johansson 

Älvsbyns arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D257 

Simrishamns arbetarekommun 

Fiskeförvaltningens funktion och framtid 

Vem äger fisken? Vem ska styra över det svenska yrkesfiskets framtid? Frågorna 

är svåra och debatten komplicerad. Många skilda aktörer vill vara med och 

bestämma; miljöfrågorna spelar stor roll, liksom sysselsättningspolitiken. 

Fiskeindustrin har sina intressen och yrkesfiskarna, inte minst, vill gärna ha 

egen kontroll. 

När EU:s fiskekvoter minskar och fiskelagens ekonomi körs i botten är 

det viktigt med en fast struktur för verksamheten. Statsmakterna ska bidra 

med fungerande ramar och yrkesfiskarna måste hålla fast vid gemensamma 

överenskommelser om kvottilldelning och förvaltning. En aktiv socialdemokratisk 

fiskepolitik kan därtill bidra med nya idéer i den så nödvändiga diskussionen 

om förvaltningarnas funktion och framtid. 

En fiskeförvaltning bör omfatta så mycket mer än enbart fördelning av 

resurser. Förvaltningen kan också behandla vilka sorters fiskar som är lämpliga 

att fiska, vilka redskap som ska användas och vid vilka tidpunkter fisket ska 

ske. Fiskeförvaltningsområdena bör inte heller vara för små, utan måste generellt 

göras större. Ett bra förslag är att ombilda hela Skagerak till ett förvaltningsområde. 

Också kvotfördelningen bör diskuteras. Fiskeriverket har bland annat 

möjlighet att fördela fisket i individuella kvoter under en viss tid. Detta innebär 

oftast ett lugnare och mer skonsamt fiske där yrkesfiskarna inte behöver 

stressa fram sin fångst av rädsla för att någon annan ska ta över kvotdelen. De 

kan dessutom fiska på de tider då fisket ger bäst avkastning.

En risk med de individuella kvoterna är dock att de också kan vara överförbara, 

dvs. att de kan säljas och köpas. Fiskeindustrin, eller banker, kan köpa 

upp ett större antal individuellt överförbara kvoter och koncentrera fisket till 

vissa mer lönsamma områden. Grossister eller utländska intressen kan ta över 

stora fiskeområden längs kusterna och tvinga bort de svenska yrkesfiskarna 

från de fiskeplatser som fiskarna traditionellt har betraktat som sina. 

Sverige har goda förutsättningar att behålla ett yrkesfiske som ansvarsfullt 

utnyttjar resurserna. Vad som behövs är en framsynt fiskepolitik som inte 

väjer för problemen utan använder de ekonomiska resurser som EU tillhandahåller 

och skapar ekonomiskt bärkraftiga fiskeföretag. 



om en översyn av fiskeförvaltningarnas funktion och framtid och om 

kvottilldelningen. 

Simrishamns arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D258 


Fiskeförvaltningens funktion och framtid 

Vem äger fisken? Vem ska styra över det svenska yrkesfiskets framtid? Frågorna 

är svåra och debatten komplicerad. Många skilda aktörer vill vara med och 

bestämma; miljöfrågorna spelar stor roll, liksom sysselsättningspolitiken. 

Fiskeindustrin har sina intressen och yrkesfiskarna, inte minst, vill gärna ha 

egen kontroll. 

När EU:s fiskekvoter minskar och fiskelagens ekonomi körs i botten är 

det viktigt med en fast struktur för verksamheten. Statsmakterna ska bidra 

med fungerande ramar och yrkesfiskarna måste hålla fast vid gemensamma 

överenskommelser om kvottilldelning och förvaltning. En aktiv socialdemokratisk 

fiskepolitik kan därtill bidra med nya idéer i den så nödvändiga diskussionen 

om förvaltningarnas funktion och framtid. 

En fiskeförvaltning bör omfatta så mycket mer än enbart fördelning av 

resurser. Förvaltningen kan också behandla vilka sorters fiskar som är lämpliga 

att fiska, vilka redskap som ska användas och vid vilka tidpunkter fisket ska 

ske. Det viktigaste är att ta hänsyn till de regionala och lokala ekosystemen. 

Fiskeförvaltningsområdena bör inte heller vara för små, utan måste 

generellt göras större. Ett bra förslag är att ombilda hela Skagerack till ett förvaltningsområde. 

Också kvotfördelningen bör diskuteras. Fiskeriverket har bland annat 

möjlighet att fördela fisket nationellt, regionalt eller i individuella kvoter 

under en viss tid. Detta innebär oftast ett lugnare och mer skonsamt fiske där 

yrkesfiskarna inte behöver stressa fram sin fångst av rädsla för att någon annan 

ska ta över kvotdelen. De kan dessutom fiska på de tider då fisket ger bäst 

avkastning. 

Individuellt överförbara kvoter, försäljningsbara, är också ett system att 

fördela resurserna. Fiskeindustrin, eller banker, kan köpa upp ett större antal 

individuellt överförbara kvoter och koncentrera fisket till vissa mer lönsamma 

233

234 

områden. Grossister eller utländska intressen kan ta över stora fiskeområden 

längs kusterna och tvinga bort de svenska yrkesfiskarna från de fiskeplatser 

som fiskarna traditionellt har betraktat som sina. Överförbara kvoter innebär 

en stor risk för det kustnära fisket. 

Sverige har goda förutsättningar att behålla ett yrkesfiske som ansvarsfullt 

utnyttjar resurserna. Vad som behövs är en framsynt fiskepolitik som inte 

väjer för problemen utan använder de ekonomiska resurser som EU tillhandahåller 

och skapar ekonomiskt bärkraftiga fiskeföretag. 



om en översyn av fiskeförvaltningarnas funktion och framtid och om 

kvottilldelningen. 



Motion D259 


Skrotning med sociala hänsyn 

I december förra året kom EU:s fiskeministrar överens om hur fisket ska 

regleras under 2005. Grundtanken är att de hotade fiskbestånden ska räddas 

och förstärkas. Den gemensamma fiskepolitiken ska vara biologiskt och ekologiskt 

hållbar. 

Samtidigt ska fiskepolitiken också ta sociala och ekonomiska hänsyn. 

Därför överskrider EU:s ministerråd ständigt de fiskekvoter som det internationella 

havsforskningsrådet rekommenderar. Forskarna kräver till exempel 

betydligt lägre torskfiskekvoter, och även totalstopp på sina ställen, än de 39 

000 ton som nu tillåts i Östersjön. 

Men även om kvoterna överstiger forskarnas råd, minskar de i faktiska 

tal. Det betyder att för varje fartyg, för varje båtlag minskar också möjligheten 

att försörja sig – och detta utan någon som helst kompensation. Många 

svenska fiskeföretag balanserar i dag på ruinens brant, såväl inom det storskaliga 

havsfisket som inom det kustnära fisket. Företagen har investerat stora 

lån i fartyg och redskap och de tidigare möjligheterna att ställa om till annat 

fiske är numera uttömda. 

De skrotningspremier som finns stimulerar inte till den strukturomvandling 

som trots allt är så nödvändig. Ersättningen är för liten och nyttjas på fel 

sätt; de fartyg som skrotas är de med låg kapitalkostnad och dålig effektivitet. 

Det är nödvändigt med en ekonomisk analys för varje fiskesegment för 

att konstatera det ekonomiskt bärkraftiga underlaget. Därefter måste en 

skrotningsplan göras för varje segment. 

Vår fiskeflotta måste anpassas till villkoren för fiskbeståndens överlevnad, 

det är helt klart. Därför är det regeringens uppgift att använda de resurser 

som EU tillhandahåller och hjälpa de svenska fiskarna att gå iland på ett 

ekonomiskt godtagbart sätt. 

En anpassad fiskeflotta innebär dessutom att det olagliga svartfisket 

minskar. De pengar som fiskekontrollen kostar kan frigöras för andra viktiga

uppgifter, som till exempel att stödja den regionala förvaltningen i svenska fiskevatten. 



om en utvecklad socialdemokratisk fiskepolitik, vilket innebär ökat socialt 

och ekonomiskt hänsynstagande vid skrotning av fiskeflottan. 



Motion D260 


Skrotning med sociala hänsyn 

I december förra året kom EU:s fiskeministrar överens om hur fisket ska 

regleras under 2005. Grundtanken är att de hotade fiskbestånden ska räddas 

och förstärkas. Den gemensamma fiskepolitiken ska vara biologiskt och ekologiskt 

hållbar. 

Samtidigt ska fiskepolitiken också ta sociala och ekonomiska hänsyn. 

Därför överskrider EU:s ministerråd ständigt de fiskekvoter som det internationella 

havsforskningsrådet rekommenderar. Forskarna kräver till exempel 

betydligt lägre torskfiskekvoter, och även totalstopp på sina ställen, än de 39 

000 ton som nu tillåts i Östersjön. 

Men även om kvoterna överstiger forskarnas råd, minskar de i faktiska 

tal. Det betyder att för varje fartyg, för varje båtlag minkskar också möjligheten 

att försörja sig – och detta utan någon som helst kompensation. Många 

svenska fiskeföretag balanserar i dag på ruinens brant, såväl inom det storskaliga 

havsfiske, som inom det kustnära fisket. Företagen har investerat stora lån 

i fartyg och redskap och de tidigare möjligheterna att ställa om till annat fiske 

är numera uttömda. 

De skrotningspremier som finns stimulerar inte till den strukturomvandling 

som trots allt är så nödvändig. Ersättningen är för liten och nyttjas på fel 

sätt; de fartyg som skrotas är de med låg kapitalkostnad och dålig effektivitet. 

Vår fiskeflotta måste anpassas till villkoren för fiskebeståndens överlevnad, 

det är helt klart. Därför är det regeringens uppgift att använda de resurser 

som EU tillhandahåller och hjälpa de svenska fiskarna att gå iland på ett 

ekonomiskt godtagbart sätt. 

En anpassad fiskeflotta innebär dessutom att det olagliga svartfisket 

minskar. De pengar som fiskekontrollen kostar kan frigöras för andra viktiga 

uppgifter, som till exempel att stödja den regionala förvaltningen i svenska fiskevatten. 



om en utvecklad socialdemokratiska fiskepolitik, vilket innebär ökat 

socialt och ekonomiskt hänsynstagande vid skrotning av fiskeflottan. 


Västerviks arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

235

236 


(vattenbruk) 

Motionerna D261 (Sotenäs arbetarekommun), D262 (Västerviks arbetarekommun) 

och D263 (Simrishamns arbetarekommun) yrkar att partikongressen 

tillkännager som sin mening vad i motionen anförs om en 

ökad satsning på vattenbruk. 

I den nationella politiken för kust- och insjöfisket samt vattenbruket 

som den socialdemokratiska regeringen lade fram i december 2003 pekas 

på att fiskodling, det så kallade vattenbruket, växer i betydelse för den globala 

livsmedelsförsörjningen. Partistyrelsen menar att ett miljöanpassat 

vattenbruk kan spela en viktig roll för att tillgodose konsumenternas efterfrågan 

på fisk. Åtgärder som föreslås är bland andra att tillståndsgivningen 

moderniseras så att tillstånd grundas på närsaltutsläpp och inte på 

mängden odlad fisk. 


1) att anse motionerna D261, D262 och D263 besvarade med 


Motion D261 

Sotenäs arbetarekomun 

Vattenbrukets betydelse för vår framtida försörjning 

Vi njuter allt oftare av odlad fisk i Sverige, främst lax men också av andra sorter 

och kräftor och musslor. Det är både bra och nyttigt ur flera synpunkter. 

Dels får vi som äter fisken våra behov tillgodosedda av fleromättat fett och 

viktiga mineraler, dels ger fiskodlingarna – vattenbruket – en möjlighet att 

förbättra den globala livsmedelsförsörjningen. 

Fisken är i dag den enskilt viktigaste proteinkällan i världen. Efterfrågan 

på fisk som säkert och sunt livsmedel ökar. Men samtidigt är världens fiskebestånd 

grovt överutnyttjade. 

Ett utvecklat vattenbruk har stor betydelse för människors framtida försörjning. 

Vattenbruksnäringen är redan nu en av de snabbast växande matproducerande 

näringarna. 1970 var vattenbrukets andel av världens totala fiskproduktion 

knappt fyra procent. 30 år senare, år 2000, har andelen ökat till 

dryga 27 procent. 

Fler fördelar finns; inom EU ses vattenbruket som ett möjligt alternativ 

till sysselsättning för de fiskare som blir arbetslösa på grund av utfiskade farvatten 

och hårdare fiskerestriktioner. Dessutom kan fiskodlingar bli till ett 

nyskapande inslag i olika regionala program, inte minst inom den svenska 

landsbygdsutvecklingen. 

En utvecklad socialdemokratisk fiskepolitik innebär enligt vår mening 

också en ökad satsning på svenskt vattenbruk. Satsningen ska dock ske med 

stor omsorg om den biologiska mångfalden och Fiskeriverkets strategi för 

utsättning och spridning måste följas. 

Förslag till beslut:


om en ökad satsning på vattenbruk. 

Reine Karlsson 


Motion D262 




som kräftor och musslor. Det är både bra och nyttigt ur flera synpunkter. 







Ett utvecklat vattenbruk har således stor betydelse för människors framtida 

försörjning. Vattenbruksnäringen är redan nu en av de snabbast växande 

matproducerande näringarna. 1970 var vattenbrukets andel av världens totala 

fiskproduktion knappt fyra procent. 30 år senare, år 2000, har andelen ökat till 

dryga 27 procent. 

Fler fördelar finns; inom EU ses vattenbruket som ett möjligt alternativ 

till sysselsättning för de fiskare som blir arbetslösa på grund av utfiskade farvatten 

och hårdare fiskerestriktioner. Dessutom kan fiskodlingar bli till ett 

nyskapande inslag i olika regionala program, inte minst inom den svenska 

landsbygdsutvecklingen. 

En utvecklad socialdemokratisk fiskepolitik bör omfatta en ökad satsning 

på svenskt vattenbruk. Satsningen ska dock ske med stor omsorg om den 

biologiska mångfalden och fiskeriverkets strategi för utsättning och spridning 

måste följas. 





Arbetarekommunens representantskap beslöt att anta motionen som sin egen. 

237

238 

Motion D263 




och kräftor och musslor. Det är både bra och nyttigt ur flera synpunkter. 







Ett utvecklat vattenbruk har stor betydelse för människors framtida försörjning. 

Utsättning av ålyngel har också stor betydelse för både fiske i insjö 

och vid kusten. Fler fördelar finns; inom EU ses vattenbruket som ett möjligt 

alternativ till sysselsättning för de fiskare som blir arbetslösa på grund av utfiskade 

farvatten och hårdare fiskerestriktioner. Dessutom kan fiskodlingar bli 

till ett nyskapande inslag i olika regionala program, inte minst inom den 

svenska landsbygdsutvecklingen. 

En utvecklad socialdemokratisk fiskepolitik innebär enligt vår mening 

också en ökad satsning på svenskt vattenbruk. Satsningen ska dock ske med 

stor omsorg om den biologiska mångfalden och Fiskeriverkets strategi för 

utsättning och spridning måste följas. 






(dioxin) 

Motion D264 (Västerviks arbetarekommun) och D265 (Simrishamns 


mening vad i motionen anförs om ett förnyat socialdemokratiskt ställningstagande 

till dioxinet i Östersjöfisken. Motion D266 (Norra Ölands 

arbetarekommun) föreslår att partistyrelsen ges i uppdrag att verka för att 

dioxinfrågan och dess betydelse för fisket i Östersjön noga följs. 

Partistyrelsen delar motionärernas oro över kemikalier i fisk från 

Östersjön. Det är viktigt att vi vet vad vi får i oss och hur det påverkar oss. 

Med stöd av expertmyndigheterna följer den socialdemokratiska regeringen 

ständigt frågan. Det finns dessutom kostråd som hela tiden uppdateras 

och som gör det möjligt för konsumenterna att veta hur ofta och hur 

mycket man kan konsumera fisk från Östersjön. 


1) att anse motionerna D264, D265 och D266 besvarade med 

hänvisning till partistyrelsens utlåtande.

Motion D264 


Förnyat ställningstagande till dioxinet 

Fet Östersjöfisk som lax, ål, sill och sik innehåller höga halter dioxin. Detta är 

väl känt och de svenska och de finländska myndigheterna avråder också sina 

medborgare från att äta fisken mer än en gång i veckan. 

De nödvändiga gränsvärdena för dioxin som EU införde sommaren 2001 

gäller dock inte än för Sverige och Finland. De båda länderna förhandlade 

fram ett undantag för matfisk fram till år 2006. Detta undantag var ett absolut 

villkor för fiskeindustrin, som annars skulle riskera en halvering av kapaciteten. 

Om några månader ska ett förnyat ställningstagande göras; är dioxinproblemet 

fortfarande lika stort, kan undantaget förlängas, kan de forskningsresultat 

som EU grundar sitt förbud på möjligen ifrågasättas? Och vilka blir 

konsekvenserna av att Sverige också omfattas av dioxinförbudet? För yrkesoch 

fritidsfiskarna och för konsumenterna? 

Vi förutsätter att regeringen under hösten redovisar sin övervakning av 

dioxininnehållet i Östersjöfisken och att man också redogör för effekterna av 

ett dioxinförbud i Sverige. Vi menar att en socialdemokratisk fiskepolitik ska 

vara öppen för en debatt kring frågorna om nyttan av att äta fet fisk kontra 

risken för folkhälsan som dioxinet faktiskt innebär. 



om ett förnyat socialdemokratiskt ställningstagande till dioxinet i Östersjöfisken. 



Motion D265 


Förnyat ställningstagande till dioxinet 

Fet Östersjöfisk som lax, ål, sill och sik innehåller höga halter dioxin. Detta är 

väl känt och de svenska och de finländska myndigheterna avråder också sina 

medborgare från att äta fisken mer än en gång i veckan. 

De gränsvärden för dioxin som EU införde sommaren 2001 gäller dock 

inte för Sverige och Finland. De båda länderna förhandlade fram ett undantag 

för matfisk fram till år 2006. Detta undantag var ett absolut villkor för 

fiskeindustrin som annars skulle riskera en halvering av kapaciteten. 

EU-kommissionen förväntas under 2005 lägga fram ett förslag till permanent 

undantag för Sverige och Finland vad beträffar vissa feta fiskar. Fisken 

får inte exporteras och eventuella negativa hälsoeffekter ska fortsatt noga 

övervakas. 

Det är bra, menar vi. Vi förutsätter att regeringen redovisar sin övervakning 

av dioxininnehållet i Östersjöfisken och att man också redogör för 

reglerna kring ett permanent undantag. En socialdemokratisk fiskepolitik ska 

239

240 

vara öppen för en debatt om nyttan av att äta fet fisk kontra den risk för folkhälsan 

som dioxin faktiskt innebär. 



om ett förnyat socialdemokratiskt ställningstagande till dioxinet i Östersjöfisken. 


Motion D266 

Norra Ölands arbetarekommun 

Dioxin i matfisk 

EU införde 2001 gränsvärden för dioxin. Men Sverige och Finland förhandlade 

fram ett undantag för matfisk. Undantaget gäller fram till år 2006. Men 

både de svenska och de finländska myndigheterna rekommenderar att konsumtionen 

av fet fisk från Östersjön begränsas. 

I år väntas EU-kommissionen föreslå ett permanent undantag för Sverige 

och Finland när det gäller vissa feta fiskar. Ett villkor är att fisken inte 

exporteras och att eventuella negativa hälsoeffekter också i fortsättningen 

övervakas. Det är bra att Sverige också i fortsättningen far ett undantag från 

dioxinförbudet. Men det är nödvändigt att fortsätta forskningen om dioxinets 

effekter på hälsan liksom att övervaka utvecklingen av dioxininnehållet i fet 

fisk i Östersjön. Det handlar om en balansgång mellan den obestridliga nyttan 

med att äta fisk och den påverkan på hälsan som förekomsten av dioxin 

och andra ämnen i fisken kan medföra. 

Partikongressen föreslås besluta: 

1) att partistyrelsen ges i uppdrag att verka för att dioxinfrågan och dess 

betydelse för fisket i Östersjön noga följs. 

Styrelsen, Norra Ölands arbetarekommun 

Norra Ölands arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna D267, D268, D269, D270 

och D271 (fisketurism) 

Motionerna D271 (Västerviks arbetarekommun) och D270 (Sotenäs 


mening vad i motionen anförs om en satsning på fisketurism och en 

utvecklad socialdemokratisk fiskepolitik. I motion D267 (Gotlands arbetarekommun) 

yrkas att partistyrelsen ska verka för en utveckling och förnyelse 

av fisketurismen i enlighet med vad som anförs i motionen. I 

motion D268 (Gotlands arbetarekommun) hemställs att kongress ges i 

uppdrag att verka för en satsning på fisketurism i enlighet med vad som 

anförs i motionen. I motion D269 (Sotenäs arbetarekommun) föreslås att

partikongressen tillkännager som sin mening vad i motionen anförs om 

utveckling och förnyelse av fisketurismen. 

Partistyrelsen ser liksom motionärerna stora möjligheter i fisketurismen 

– inte minst för att utveckla företagandet på landsbygden. Partistyrelsen 

tycker därför att det är tillfredsställande att den socialdemokratiska 

regeringen nyligen har låtit utreda vilka hinder och möjligheter som finns 

för fisketuristiskt företagande i Sverige och att regeringen avser att återkomma 

med en proposition under mandatperioden. 


1) att anse motionerna D267, D268, D269, D270 och D271 


Motion D267 


Fiskelicens för fisketurism 

Begreppet fisketurism handlar om så mycket mer än enbart fiske. En utvecklad 

fisketurism bidrar till att skapa en mängd nya sysselsättningar runtom fisket; 

till exempel inom handel-, restaurang- och hotellnäringarna. Turisterna 

ska transporteras till och från fiskevattnen och de ska erbjudas övernattning, 

lokala matspecialiteter och allehanda kulturevenemang. Samtidigt är själva 

fiskandet – och fiskaren – det centrala i verksamheten. 

För en fiskare som under senare år drabbats av minskad fiskekvot och 

olönsam fångst kan fisketurismen vara en ny utkomstmöjlighet. Det nya arbetet, 

som till en början kanske sker på deltid, förutsätter dock att fiskaren får 

behålla sin yrkesfiskelicens. Licensen ger fiskaren tillgång till fler antal arbetsredskap 

än vad den vanlige fritidsfiskaren får ha. 

Många erfarna fiskare har i dag svårt att försörja sig. De måste få chans 

att utveckla en ny verksamhet, där inkomsterna kommer från dem som deltar 

i fisket och inte från den produkt som fiskas. 

Yrkesfiskelicensen bör därför kunna behållas av fiskare som ”går iland” 

för att arbeta inom fisketurismen. Fiskeriverket bör också kunna ge riktade 

licenser för särskilda fiskearter till de entreprenörer som startar ny fiskeverksamhet 

inom turistnäringen. 

Jag hemställer att kongressen ger partistyrelsen i uppdrag: 

1) att verka för en utveckling och förnyelse av fisketurismen i enlighet med 

vad som anförts i motionen. 

Bertil Eneqvist 

Gotlands arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

241

242 

Motion D268 


Ge turisten en chans till goda fiskevatten 

Det fria handredskapsfisket infördes av den socialdemokratiska regeringen 

redan 1985. Tanken var att ett stort antal människor skulle få möjlighet till 

avkoppling och aktivitet på fritiden. Under de 20 år som gått har fritidsfisket 

och turistfisket ökat väsentligt. Tillgången till goda fiskevatten i orörd natur 

är unik för Europa. 

Det förslag till nya ramar för kust- och insjöfisket som riksdagen beslutade 

om våren 2004, innebär en satsning på det lokala och regionala fisket. 

Denna satsning förväntas ge ökad sysselsättning. 

En satsning på fisketurism kan mångdubbla arbetstillfällena. Många 

inhemska och utländska turister är beredda att lägga ner stora pengar på att 

få fiska på sin fritid. En turistverksamhet kan för yrkesfiskaren också vara en 

chans till kompletterande arbete, samtidigt som han eller hon får nya möjligheter 

att vårda och bevara fiskbestånden. 

Turismen i Sverige är en bransch med stor utvecklingspotential. Jag vill 

att den socialdemokratiska regeringen tar sitt ansvar i lanseringen av Sverige 

som turistland – och i lanseringen av fisket som en attraktiv möjlighet till 

avkoppling och aktivitet i naturlig miljö. 

Jag hemställer att kongressen ger partistyrelsen i uppdrag: 

1) att verka för en satsning på fisketurism i enlighet med vad som anförts 

i motionen. 

Lilian Virgin 

Gotlands arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.. 

Motion D269 


Fiskelicens för fisketurism 

Begreppet fisketurism handlar om så mycket mer än enbart fiske. En utvecklad 

fisketurism bidrar till att skapa en mängd nya sysselsättningar runtom fisket; 

till exempel inom handel-, restaurang- och hotellnäringarna. Turisterna 

ska transporteras till och från fiskevattnen och de ska erbjudas övernattning, 

lokala matspecialiteter och allehanda kulturevenemang. Samtidigt är själva 

fiskandet – och fiskaren – det centrala i verksamheten. 

För en fiskare som under senare år drabbats av minskad fiskekvot och 

olönsam fångst kan fisketurismen vara en ny utkomstmöjlighet. Det nya arbetet, 

som till en början kanske sker på deltid, förutsätter dock att fiskaren får 

behålla sin yrkesfiskelicens. Licensen ger fiskaren tillgång till fler antal arbetsredskap 

än vad den vanlige fritidsfiskaren får ha, vilket är nödvändigt för att 

kunna ta med en grupp turister på exempelvis hummerfiske eller krabbfiske. 

Många erfarna fiskare har i dag svårt att försörja sig. De måste få chans 

att utveckla en ny verksamhet, där inkomsterna kommer från dem som deltar 

i fisket och inte från den produkt som fiskas. Därför måste dessa inkomster 

räknas in i den del som berättigar till fiskelicens.

Fiskeriverket bör också använda sig av möjligheten att ge riktade licenser 

för särskilda fiskearter till de entreprenörer som startar ny fiskeverksamhet 

inom turistnäringen. 



om utveckling och förnyelse av fisketurismen. 

Rolf Mattsson 


Motion D270 


Ge turisten en chans till goda fiskevatten 




och turistfisket ökat väsentligt. Tillgången till fiskevatten i orörd natur är unik 

för Europa. 




Vi menar att en samtida satsning på fisketurism kan mångdubbla arbetstillfällena. 

Många inhemska och utländska turister är beredda att lägga ner 

stora pengar på att få fiska på sin fritid. En turistverksamhet kan för yrkesfiskaren 

också vara en chans till kompletterande arbete, samtidigt som han eller 

hon får nya möjligheter att vårda och bevara fiskbestånden. 

Ett sätt att utveckla fisketurismen är att skapa fiskevårdsområden som 

omfattar hela kommuner eller större områden. En gemensam organisation för 

alla berörda vattenägare ger bättre överblick över hur vattnen ska användas, 

vilket fiske som får bedrivas, vilka investeringar som behöver göras och vilka 

vatten som ska vara skyddade. Inom ett fiskevårdsområde skall också möjligheten 

finnas att reglera handredskapsfisket. Detta för att ge möjligheter till 

fiskevårdande insatser som skapar goda fiskevatten. 

Turismen i Sverige är en bransch med stor utvecklingspotential. Vi vill 




Förslag till beslut 


om en satsning på fisketurism och en utvecklad socialdemokratisk fiskepolitik. 

Petra Sundblad 


243

244 

Motion D271 


Ge turisten en chans till goda fiskevatten. 




och turistfisket ökat väsentligt. Tillgången till goda fiskevatten i orörd natur 

är unik för Europa. 




Vi menar att en samtida satsning på fisketurism kan mångdubbla arbetstillfällena. 

Många inhemska och utländska turister är beredda att lägga ner 

stora pengar på att få fiska på sin fritid. En turistverksamhet kan för yrkesfiskaren 

också vara en chans till kompletterande arbete, samtidigt som han eller 

hon får nya möjligheter att vårda och bevara fiskbestånden. 

Ett sätt att utveckla fisketurismen är att skapa fiskevårdsområden som 

omfattar hela kommuner. En gemensam organisation för kommunens alla 

berörda vattenägare ger bättre överblick över hur vattnen ska användas, vilket 

fiske som får bedrivas, vilka investeringar som behöver göras och vilka vatten 

som ska vara skyddade. 

Turismen i Sverige är en bransch med stor utvecklingspotential. Vi vill 






om en satsning på fisketurism och en utvecklad socialdemokratisk fiskepolitik. 


Västerviks arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion D272:1-2 (friska sjöar) 

I motion D272:1-2 (Orust arbetarekommun) yrkas att partiet ska arbeta 

för att i skogsvårdslagens hänsynsregler inarbeta hur skogsbruk ska ske så 

markskador ej uppkommer som kan generera utsläpp av metylkvicksilver, 

samt att i miljöbalken inarbeta tillsynsregler i samma syfte. 

Metylkvicksilver är ett mycket giftigt ämne vars användning som tur 

är minskar. Spridning av kvicksilver sker framför allt vid förbränning av 

dåligt sorterat avfall, från järn-, stål- och metallverk samt vid förbränning 

av kol, torv och ved. Kvicksilver används dessutom fortfarande inom tandvården 

i form av tandamalgam – en legering av metalliskt kvicksilver, silver 

och tenn. Denna hantering innebär en risk för spridning av kvicksilver 

till miljön via krematorier och bristfälligt fungerande amalgamavskiljare 

vid tandvårdskliniker. Skogsbruket är alltså inte ensamt ansvarig för halter 

och nivåer av kvicksilver i mark och vatten.

Metylkvicksilver frigörs i samband med skogsavverkning, framför allt 

vid dikning och hyggesplöjning, två företeelser som enligt Skogsvårdsstyrelsen 

i princip har upphört. Fuktigare partier i skogsmarken lämnas i 

större utsträckning ostörda nu än tidigare för att minska risken för utfall 

av exempelvis metylkvicksilver. Dessutom har skogsmaskinernas marktryck 

generellt sett minskat, vilket borde innebära att nivåerna av metylkvicksilver 

kommer att minska. 

I skogsvårdslagen finns i dag bestämmelser om att körskador så långt 

möjligt ska undvikas i samband med avverkning, och det pågår ett ständigt 

arbete inom myndigheterna för att utveckla skogsbruksmetoder som 

minskar skogsbrukets miljöpåverkan ytterligare. Partistyrelsen anser inte 

att ytterligare regler behöver införas. 



Motion D272 


Friska sjöar för ett uthålligt samhälle och folkhälsan 

Nedfall från atmosfären är den stora källan för giftigt metylkvicksilver i skogsekosystemet. 

En stor mängd metylkvicksilver ackumuleras årligen i markens 

organiska material. Markförrådet, 105 gram/kvadratkilometer, kan jämföras 

med nedfallet som omfattar 0,8 gram/kvadratkilometer. En sjö som är 50 

hektar stor får ta emot 0,4 gram per år från nederbörd och land vilket kan ge 

en kvicksilverhalt på 0,5 milligram/kilo (WHO:s gräns för kvicksilver i fisk) 

i 800 kilo fisk varje år. Fisken i cirka hälften av Sveriges 85 000 sjöar överskrider 

WHO:s rekommenderade högsta halt i fisk på 0,5 milligram per kilo. 

Avverkning med uttransportering av timmer på skogsmark i anknytning 

till sjö, myrmark och skogsbäckar ger skador på marken. Omedelbart efter en 

transport i sanka marker ökar halten metylkvicksilver med cirka 50 gånger i 

vattendraget eller närliggande sjö. Denna starka ökning varar i tre månader 

varefter halterna minskar. Ett år efter skadan, är metylkvicksilverhalten cirka 

tio gånger jämfört med åren före skadan. 

Ett friskt ekosystem i balans är förutsättningen för en bra folkhälsa. 

Jag yrkar att kongressen beslutar: 

1) att partiet ska arbeta för att inarbeta i skogsvårdslagens hänsynsregier, 

hur skogsbruk ska ske så att markskador ej uppkommer som kan generera 

utsläpp av metylkvicksilver, 

2) att i miljöbalken inarbeta tillsynsregler i samma syfte. 

Ulla Buhr 


245

246 

Partistyrelsens utlåtande över motion D273 (konsumentvägledning) 

Motion D273 (Sollentuna arbetarekommun) vill att konsumentvägledning 

blir en obligatorisk uppgift för alla kommuner. 

Konsumentpolitiken är på många sätt den glömda välfärdspolitiken. 

Totalt förlorar svenska konsumenter 20 miljarder kronor varje år på konsumentproblem. 

De konsumenters som drabbas hårdast är de löntagare 

med lägst inkomster, för vilka varje inköp har stor betydelse för hushållsekonomin. 

Partistyrelsen menar därför att en bra kommunal konsumentvägledning 

kan öka välfärden och tillväxten i Sverige. 

Den kommunala konsumentvägledningen har en central roll som 

kunskapsbyggare och informationsspridare på konsumentområdet. En 

stark kommunal konsumentvägledning gynnar grupper med knappa 

resurser, t.ex. nya svenskar och ensamstående föräldrar. 

Under 2002–2003 genomförde den socialdemokratiska regeringen en 

tillfällig satsning på stärkt kommunal konsumentvägledning. Utvärderingen 

av satsningen visar att det finns behov av ett permanent tillskott av statliga 

medel till kommunal konsumentvägledning. 

Konsumentverket har också tilldelats resurser, 11 miljoner kronor, 

som de kan fördela till ideella konsumentföreningar. 

Partistyrelsen anser att alla bör ha tillgång till någon form av konsumentvägledning. 

Partistyrelsen ser positivt på att den socialdemokratiska 

regeringen under hösten 2005 kommer att presentera en proposition där 

konsumentfrågorna lyfts. 



Motion D273 

Sollentuna arbetarekommun 

Utvecklad konsumentpolitik 

Konsumentpolitiken handlar i mångt och mycket om att hjälpa den enskilda 

individen att utvecklas från kund till medveten konsument. 

Under folkhemmets storhetsperiod under 1960- och 1970-talet var konsumentpolitiken 

en betydelsefull del av välfärdspolitiken. På den tiden var den 

viktigaste uppgiften att stötta individen när det gällde köp av olika varor. 

Utvecklingen under senare år har gått åt det hållet att den enskilde konsumenten 

i allt större utsträckning får ägna sig åt att köpa eller välja olika tjänster. 

Under 1990-talet avreglerades flera stora offentliga monopol. Det handlar 

bl a om elektricitet, skola, telefoni, premiepensionsfonder, hemtjänst mm. 

Detta gör att den enskilde individen idag ställs för betydligt fler avgörande val 

än vad den gjorde för bara tio år sedan. Det ökande antalet valtillfällen skapar 

såväl ökad stress och ett behov av mer kunskap hos den enskilde konsumenten. 

Under samma tidsperiod som antalet valtillfällen ökat så har konsumentpolitiken 

rustats ner. Detta gäller inte minst den kommunala konsumentvägledningen. 

Konsumentverket redovisade i mars 2004 att det är 37 av landets 

kommuner som saknar kommunal konsumentvägledare. Elva av dessa kommuner 

ligger i det folkrika Stockholms län. Totalt saknar 800 000 svenskar 

konsumentvägledare i sin hemkommun. De kommunala konsumentvägledar-

nas uppgift är att ge råd i enskilda tvister och ärenden. 

Under senare år har i takt med teknikutvecklingen nya försäljningsknep 

tillkommit genom att försäljning genom telefon och Internet har ökat och 

som lett till att många konsumenter, inte minst ungdomar, lurats in i köp som 

de ångrat i efterhand. Genom detta har behovet av konsumentvägledare i 

kommunen också ökat. Det visar också på behovet av att konsumentvägledning 

ges i skolorna. 

Mot bakgrund i ovanstående föreslår vi partikongressen att besluta: 

1) att konsumentvägledning blir en obligatorisk uppgift för alla kommuner. 

Berit Forsberg, Roger Sjöberg, Lennart Östling, Alfonso Ramirez, Ove Nilsson, 

Åke Burstedt, Larsaxel Johansson, Lars Westberg och Robin Sjöberg 

Sollentuna arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion D274:1-3 (konsumentmakt) 

I motion D274:1-3 (Huddinge arbetarekommun) yrkas att partistyrelsen 

ska driva på utvecklingen av en kraftfull konsumentorganisation i Sverige 

som styrs av konsumenter och därigenom ökar slagkraften i konsumentpolitiska 

frågor i enlighet med motionens intentioner, att partistyrelsen 

ska arbeta för att öka samhällets stöd till den ideella konsumentrörelsen, 

samt att Sverige på ett kraftfullt sätt ska arbeta för att öka konsumenternas 

påverkansmöjligheter inom EU-politiken. 

Konsumentorganisationerna spelar en viktig roll i arbetet med att 

stärka konsumenternas makt både lokalt och regionalt. Partistyrelsen 

anser att konsument-organisationernas aktiva engagemang för konsumenterna 

i Sverige och EU är viktigt och önskvärt. De tillför såväl kunskap 

som en nödvändig lokal och regional förändring och kan bidra till en livaktig 

dialog mellan medborgare och politiker eller myndigheter. 

Flera organisationer får i dag begränsat statligt stöd, framför allt för 

sitt arbete med att representera svenska konsumenter i EU. Detta stöd bör 

utökas så att organisationerna också kan arbeta mer med aktiv opinionsbildning 

både i Sverige och i EU. 

Partistyrelsen anser dock att konsumentorganisationernas roll bör bli 

än mer framträdande. Det handlar både om aktiviteter för att stärka konsumenternas 

ställning på marknaden för en bättre fungerande marknad, 

särskilt när det gäller resurssvaga grupper, samt om aktiviteter för att nå en 

hållbar utveckling, särskilt när det gäller att bryta de ohållbara konsumtionsmönstren 

och konsumenternas viktiga roll i detta arbete. 

Under de senaste åren har allt fler organisationer börjat intressera sig 

för konsumentrelaterade frågor, ofta kopplat till hållbar utveckling och till 

grupper med knappa resurser i samhället. Partistyrelsen menar att deras 

intresse bör fångas upp, samtidigt som befintlig verksamhet inom organisationer 

får fortsatt stöd. Det ekonomiska stödet till organisationer som 

arbetar med konsumentrelaterade bör därför öka. 



utlåtande. 

247

248 

Motion D274 


Konsumentpolitik på konsumenternas villkor! Om behovet av en 

kraftfull konsumentorganisation 

Dagens samhälle och utveckling präglas till stor del av att vi alla konsumerar 

mera. Vårt konsumtionsmönster bidrar både till att ge sysselsättning och att 

fylla våra behov samt till att finansiera vår välfärd. EU-samarbete likväl som 

mycket annat internationellt arbete bygger på frihandel. Detta samarbete förutsätter, 

för att bli framgångsrikt, att du och jag är duktiga konsumenter som 

gör kloka val och handlar mycket. Bruttonationalprodukt och tillväxtökningar 

är beroende av att vi alla tillsammans känner tillförsikt inför framtiden och tror 

att morgondagen blir bättre än gårdagen – så att vi vill investera och köpa mer 

– konsumera. Vår välfärd bygger till stor del på att vi konsumerar men också 

på vad vi konsumerar, att konsumtionen är hållbar. Välfärd för konsumenter 

innebär att du har möjligheter att välja både utifrån pris och från kvalitet. 

Transportsystemet har utvecklats så att varor snabbt flyttas runt i världen 

och komponenter från olika delar av vår jord blandas samman i en och samma 

produkt. Informationen om vad varan innehåller samt opinions- och påverkansmöjligheter 

om vad vi egentligen vill att den ska innehålla blir mer och 

mer komplicerad att hantera för enskilda konsumenter. Detta gäller såväl 

varor som tjänster. Den största delen av producentpolitiken formas utanför 

Sveriges gränser, främst inom EU. Vi kan bara konstatera att också konsumentpolitiken 

har blivit global. 

Konsumentfrågorna blir fler och fler och behovet av att kunna påverka 

nya områden ökar. Många tjänster har avreglerats från statliga och kommunala 

monopol till privata alternativ i vårt land. Medborgarna kan idag välja 

såväl utbildningsföretag för dina barn, telefonbolag som el-distributör. Du 

som konsument har både rättigheter och möjligheter men också ansvar att 

välja klokt. Det är ingen överdrift att säga att konsumentpolitiken har blivit 

mer komplex. 

Under de senaste 50 åren har staten i Sverige bevakat konsumenternas 

intressen, men tiden är nu inne för att få en balans mellan det statliga och det 

ideella intresset även inom konsumentverksamheten. Ytterst är det den 

enskilde konsumenten som ska välja vilken vara eller tjänst hon vill konsumera. 

Ytterst är det den enskilde konsumenten som behöver ha kunskap och 

verktyg för att göra sina kloka val. Vi behöver därför tänka nytt och finna 

framtida former för konsumenter att få kunskap men också redskap för att 

bilda opinion och påverka. 

Ett uthålligt samhälle bygger på att produkterna och produktionssätt är 

uthålliga och att vi inte tär på jordens ändliga resurser. För att vi verkligen ska 

kunna lita på att det vi köper är av god kvalitet och är tillverkade både etiskt 

och ekologiskt riktigt måste vi som konsumenter få opartisk information som 

vi kan lita på och ha rätt att bilda opinion för att påverka. Vi vill inte längre 

bara låta oss påverkas av kommersiell reklam eller fiffigt upplagda kampanjer 

som mer och mer vänder sig till yngre konsumenter, just när de formar sitt 

framtida konsumentbeteende. 

Är produkten säker till det den ska användas för? Är varan tillverkad 

utan att tillverkningssättet medför negativa miljöaspekter på omvärlden? Har 

den som tillverkat produkten fått rätt lön och har hon drägliga arbetsvillkor? 

Frågorna är många och det är svårt att få korrekta och tillförlitliga svar i vår

globala tillvaro. De produkter vi använder innehåller i regel delar som är tillverkade 

mycket långt från det ursprungsland som i bästa fall står på varans 

förpackning, världen har i det avseendet krympt. Ju mer som tillverkas, desto 

fler jobb skapas i de tillverkande länderna, desto bättre får de som arbetar och 

bor där och de kan i sin tur efterfråga fler produkter, som ska tillverkas så att 

andra får det bättre och kan handla. Ja, så snurrar jorden på i en allt snabbare 

takt. Men vi alla konsumenter i alla länder behöver veta mer så att vi tillsammans 

kan agera mot det vi tycker är fel och ta oss makt att påverka. 

Konsumenterna behöver kunna organisera sig för att samordna sina 

resurser och finna svar på alla frågor, bilda opinion och kunna påverka både 

hur produkter påverkar men också hur de bäst kan användas. I Sverige har vi 

byggt upp statliga verk för detta Konsument- och Livsmedelsverket. De 

bekostas av oss skattebetalare och styrs av regeringen genom regleringsbrev. 

Självfallet blir styrningen av dessa verk inriktade på de frågor som är politiskt 

viktiga. Vi konsumenter önskar oss även resurser som är till för att svara upp 

till våra andra behov som vi själva formulerar. 

Att bygga upp en organisation som medger detta är svårt. Det behövs 

såväl kansli med experter och annan personal för att arbeta fram informationsmaterial 

redan från början. Behovet är stort och arbetet har egentligen 

redan börjat. Vi har alltså att bygga på. Sveriges Konsumentråd är en ideell 

samarbetsorganisation som idag samlar 27 olika organisationer och arbetar 

med olika frågor för att öka konsumenternas makt. De flesta medlemsorganisationer 

känner vi redan. Det är bland annat LO, TCO, ABF, PRO och 

många andra. Sveriges konsumentråd kommer inom kort att göra det möjligt 

även för enskilda personers medlemskap. Denna folkrörelsebaserade paraplyorganisation 

utgör idag en gemensam plattform för den frivilliga konsumentverksamheten 

i Sverige och samordnar konsumentarbetet mellan de ideella 

krafterna och den offentliga sektorn. Verksamheten bekostas framför allt 

genom frivilligt arbete, av medlemsavgifter men också av allmänna medel. 

Dessa medel är dock alldeles för små för att organisationen ska kunna bedriva 

den framåtsyftande verksamhet som vi konsumenter behöver och efterfrågar. 

Idag satsar det allmänna på trafiksäkerhet och finansierar NTF via Vägverket 

med ett organisationsbidrag om 25 miljoner kronor enligt statsbudgeten, 

de erhåller dessutom medel för särskilda projekt. Staten satsar även medel 

för att värna naturen genom bidrag till Naturskyddsföreningen via Naturvårdsverket 

med ett organisationsbidrag på 2 miljoner samt medel för projekt 

(5,6 miljoner enligt årsredovisning 2003). Det är angeläget att samhället också 

satsar på konsumenternas säkerhet och tillförsäkrar våra konsumentorganisationer 

organisationsbidrag så att de kan verka uthålligt. 

Konsumentfrågorna är globala och mycket av det som påverkar konsumentlagstiftningen 

i vårt land beslutas inom ramen för vårt EU-medlemskap. 

Den frivilliga konsumentrörelsen behöver självklart kunna agera även i EU 

sammanhang. Den gemensamma jordbrukspolitiken har äntligen ändrat 

inriktning så att jordbruket ska producera det konsumenterna efterfrågar. 

Trots den nya inriktningen går nästa hälften av EU:s utgifter till jordbruket, 

det vill säga till livsmedelsproducenterna. Det behövs en motkraft. Konsumentrörelserna 

i medlemsländerna borde också få del av EU:s budget för att 

kunna träffas, kommunicera och arbeta för vad de verkligen vill ha producerat. 

En verksamhet som, med dagens inriktning på politiken, på sikt skulle 

gynna vår gemensamma jordbrukssektor. 

Sverige bör anstränga sig och verka för att en del av vad jordbrukspoliti- 

249

250 

ken kostar också direkt kommer konsumenterna till del. Det stödet skall 

kunna användas till upplysning och påverkan för konsumenterna om livsmedel, 

djurhållning och annat, just i syfte att värna konsumentintresset i jordbrukspolitiken. 

Efterfrågan är stor hos konsumenterna på information om 

livsmedel. Sverige har idag inte längre resurser att ha en opartisk livsmedelshandläggare. 

Sverige är det enda land i norden som saknar den resursen! Tillgång 

till livsmedelsexpertis är en välfärdsfråga för oss konsumenter. 

Sveriges konsumentråd har redan mandatet från de svenska konsumenterna 

via medlemsorganisationerna att företräda Sverige på EU-arenan och 

vid andra internationella sammanhang, men det behövs en finansiell förstärkning 

för att på bästa sätt kunna uppfylla uppdraget och även utåt visa konsumenterna 

vad de åstadkommit. Fri rörlighet för varor och tjänster, men var 

finns den fria informationen med ärliga upplysningar för konsumenterna? 

Det sägs ofta att dagens konsumenter är upplysta och kritiska – men varifrån 

kommer den oberoende informationen? Hur ska vi kunna göra medvetna kritiska 

val när vi konsumenter inte har hela bilden? Konsumentmakt kräver 

konsumentkraft. Vi är många konsumenter som vill vara aktiva och har kraften 

om vi bara ges resurser att sätta igång. 

Vi anser att partikongressen bör ställa sig bakom att ge partistyrelsen i uppdrag: 

1) att driva på utvecklingen av en kraftfull konsumentorganisation i Sverige 

som styrs av konsumenter och därigenom ökar slagkraften i konsumentpolitiska 

frågor i enlighet med motionens intentioner, 

2) att arbeta för att öka samhällets stöd till den ideella konsumentrörelsen, 

3) att Sverige på ett kraftfullt sätt arbetar för att öka konsumenternas påverkansmöjligheter 

inom EU-politiken. 

Christina Axelsson och Gunnel Jacobsen, Snättringe s-förening 


Partistyrelsens utlåtande över motionerna D275:1-2 och D276 (jakt) 

Motion D275:1-2 (Hässleholms arbetarekommun) kräver att förbudet 

mot blyammunition stoppas och underkastats en allsidig och genomgripande 

konsekvensanalys samt att regeringen tillsätter en arbetsgrupp, som 

snarast utför denna analys. Motion D276 (Dalarnas, Värmlands, Gävleborgs, 

Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands partidistrikt) uttalar 

att en utvärdering bör göras av den sammanhållna rovdjurspolitiken. 

Hållbar utveckling är ett övergripande mål för en socialdemokratisk 

politik. Miljöpolitiken är en viktig del av arbetet med hållbar utveckling. 

Vårt mål är att till nästa generation, våra barn, barnbarn och barnbarns 

barn överlämna ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta och där 

människors livsmiljö och hälsa stärks. Bly är en metall som är skadlig för 

miljö och hälsa. Trots att halterna i miljön och i människan har sjunkit de 

senaste åren ligger dagens halter i vissa fall nära eller till och med över de 

nivåer där effekter kan uppstå. Bly sprids också fortfarande i miljön på 

olika sätt. Användningen och spridningen av bly måste därför begränsas.

Användandet av kulor och hagel som innehåller bly innebär en spridning 

av bly som är relativt stor. Användandet av dessa kulor innebär också 

en direkt spridning i natur och miljö. Sedan början av 1990-talet pågår 

därför ett arbete med att genom frivilliga åtgärder minska användningen 

av bly. Tyvärr har de frivilliga åtgärderna inte varit tillräckliga. 2002 beslutade 

därför den socialdemokratiska regeringen att stegvis, fram till 2007, 

införa förbud mot användandet av bly i ammunition. I samband med 

beslutet gavs också Naturvårdverket möjlighet att meddela föreskrifter om 

undantag från förbuden, utom för användandet av blyhagel vid jakt på våtmarker. 

Inför nästa steg, förbud mot användningen av blyhagel, som enligt 

tidsplanen skall införas vid årsskiftet 2006 har regeringen lyssnat på den 

kritik som framkommit. Det är i dagsläget osäkert vilka godtagbara alternativ 

till denna ammunition som finns och även andra aspekter, såsom 

ökad skadeskjutning, problem för skogsindustrin och säkerhetsrisker vid 

jakt och skytte måste beaktas. Regeringen har gjort bedömningen att 

ytterligare konsekvensutredningar behövs och uppdragit åt Naturvårdsverket 

och Kemikalieinspektionen har genomföra dessa. Därför har också 

förbudet mot jakt med blyhagel skjutits upp till den 1 januari 2008. Det 

innebär att förbudet mot blyhagel träder i kraft samtidigt som förbudet 

mot bly i kulammunition. Däremot införs förbud mot att använda blyhagel 

vid jakt över öppet vatten den 1 januari 2006. 

Riksdagen beslutade 2001 om en sammanhållen rovdjurspolitik. 

Genom internationella åtaganden har regeringen också förbundit sig att 

bevara arter som naturligt förekommer i landet i sådant antal att de långsiktigt 

finns kvar. 

En ökad dialog kring rovdjursfrågorna är viktig. Därför har regionala 

rovdjursgrupper med en bred representation inrättats i samtliga län där 

det finns fasta rovdjursstammar. Samtliga berörda länsstyrelser har också 

upprättat eller håller på att utforma regionala förvaltningsplaner för de 

stora rovdjuren. 

Rovdjursinventeringar utförs numera i större delen av landet varför 

det tillsammans med den forskning som bedrivs på de stora rovdjuren 

byggs upp en god kunskap om rovdjursstammarna och deras utveckling. 

Under det senaste året har ett arbete pågått med att utveckla §28 i 

Jaktförordningen i en riktning som innebär att rovdjuren björn, varg, järv 

eller lo får dödas för att skydda ett tamdjur inom hägn om det inte går att 

avvärja det befarade angreppet genom skrämselåtgärder eller på annat 

lämpligt sätt. 


1) att anse motionerna D275 och D276 besvarade med hänvisning 


251

252 

Motion D275 

Hässleholms arbetarekommun 

Omprövande av beslut om förbud mot blyammunition 

För närvarande omfattas allt lerduveskytte, samt jakt på våtmarker av förbud 

mot blyammunition. Regeringen har också beslutat om utökat blyförbud att 

gälla all jakt med hagel, från den 1 januari 2006, samt all jakt och allt skytte 

med kula från den 1 januari 2008. 

Den olägenhet som ett utökat blyförbud kommer att orsaka, står inte i 

rimlig proportion till miljönyttan. Bly i metallisk form är mycket stabilt och 

därför inget akut miljöproblem. 

Beslutet kommer att skapa såväl djuretiska som förvaltningsmässiga problem, 

då det inte finns några fullgoda tekniskt och miljömässigt acceptabla 

ersättningsmaterial. 

Vi kräver: 

1) att förbudet stoppas och underkastas en allsidig och genomgripande 

konsekvensanalys, 

2) att regeringen tillsätter en arbetsgrupp, som snarast utför denna analys. 

Bengt Andersson, Hässleholm och Nils-Arne Petersson, Tyringe s-förening 

Hässleholms arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D276 

Dalarnas, Värmlands, Gävleborgs, Västerbottens, Jämtlands 

och Västernorrlands partidistrikt 

Utvärdering av den sammanhållna rovdjurspolitiken 

Sveriges regering och riksdag har ratificerat både Bernkonventionen och EU:s 

Art och Habitatdirektiv vilket innebär att vi har förbundit oss att hålla livskraftiga 

stammar av växter och djur. Vi har i och med detta bestämt oss för 

att arbeta för biologisk mångfald med allt vad det innebär när det gäller att ta 

hänsyn till naturen och miljön. I rubriken biologisk mångfald ryms också våra 

rovdjur som björn, järv, lo och varg. 

Under den tid som gått sedan den nationella rovdjurspolitiken fastställdes 

har rovdjursstammarna förändrats i numerär och utbredning, en omfattande 

forskningsinsats har ökat kunskapen om arternas biologi. Vi vet mer om 

på vilket sätt och i vilka områden dom olika rovdjursstammarna etablerar sig. 

Rovdjursfrågorna har stor betydelse för många människor, inte minst i 

norra Svealand och Norrlands inland. I takt med att rovdjursstammarna sprider 

sig påverkas också många andra områden i mellersta Sverige och delar av 

södra Sverige. Särskilt berörda är många lantbrukare, såväl i det konventionella 

lantbruket som i det kulturbärande fäbodbruket i vissa delar av landet, 

skogsägare, samebymedlemmar och jägare, men frågan har också betydelse för 

allmänheten i övrigt. Det är en delvis ny situation för landsbygdsbefolkningen 

att leva med inslag av rovdjur i sin närhet. Det är därför viktigt att vi socialdemokrater 

gör vad vi kan för att samlevnaden ska bli så trygg och friktionsfri 

som möjligt.

När stammarna nu har nått eller är på väg att nå miniminivåer och delmål 

ställer det krav på utvärdering av om respektive art anses ha tillräckligt 

många individer för att upprätthålla en livskraftig population. Vi behöver 

också utreda om vi behöver vidta åtgärder för att utveckla vår framtida rovdjursförvaltning. 

Vi kanske behöver regionala förvaltningsplaner för vissa 

arter medan andra kan skötas med nationell förvaltning eller en kombination 

av olika förvaltningssätt. Det är viktiga frågor för den framtida rovdjurspolitiken 

som gör att vi med nuvarande kunskaper och erfarenheter har stora möjligheter 

att skapa en god balans mellan rovdjuren och de människor som 

befinner sig i samma livsmiljöer. 

Nya erfarenheter har vunnits. Den nya sammanhållna rovdjurspolitiken 

har varit i kraft i snart fem år. Under det närmaste året kommer nya forskningsresultat 

att presenteras, bl.a. från FjällMistra. Det finns därför anledning 

att göra en utvärdering av vad som hänt sedan 2001. Vi behöver också utvärdera 

hur skyddsjakt och skaderegleringar ska hanteras i framtiden. En utredning 

som utvärderar dom fyra stora rovdjuren ur ett hållbarhetsperspektiv 

skulle också kunna belysa forskningens roll och möjligheter i bevarandet av 

rovdjursstammarna när det gäller gentekniken och dess möjligheter. 

• Rovdjursstammarnas utveckling 

• Den framtida rovdjursförvaltningen 

• Skyddsjakt och andra regleringsfrågor 

• Forskningens framtida roll i rovdjurspolitiken 

• Skadereglering och berördas insyn och möjlighet att påverka centrala 

och regionala beslut. 


1) att uttala att en utvärdering bör göras av den sammanhållna rovdjurspolitiken. 







Partistyrelsens utlåtande över motionerna D277:1-2, D278 och D279 

(minkfarmar) 

Motion D277:1-2 (Skara arbetarekommun) vill att socialdemokraterna 

upphäver tidigare tagna kongressbeslut avseende avveckling av minknäringen 

och att socialdemokraterna ska verka för att minknäringen är ett 

tillväxtområde. Motionerna D278 (Sölvesborgs arbetarekommun) och 

D279 (Simrishamns arbetarekommun) vill avvakta med eventuella förändringar 

av lagstiftningen till dess att EU kommer med gemensamma 

direktiv för pälsdjursnäringen i Europa. 

Vid partikongressen i Västerås i november 2001 beslutades att pälsdjursnäringen 

i Sverige successivt ska avskaffas. 

253

254 

Frågan om pälsdjursnäringens framtid har diskuterats inom ramen 

för det socialdemokratiska rådslaget om djuretik och livsmedel. En majoritet 

av de arbetarkommuner, s-föreningar och studiecirklar som inkommit 

med synpunkter ställer sig bakom kongressens beslut om ett avskaffande 

av pälsdjursnäringen. 

I enlighet med kongressbeslutet från 2001 ska regeringen senast i 

mars 2006 överlämna en proposition med förslag på skärpta djurskyddskrav 

för pälsdjursnäringen till riksdagen. Socialdemokratins ambition är 

att skapa en lagstiftning som fullt ut tillgodoser djurskyddet för minkarna. 

Detta innebär att djuren ska vistas i en stimulerande miljö som bejakar 

deras naturliga beteenden. Bland annat ska inhysningssystemen ge tillräckligt 

utrymme för djurens naturliga beteende och möjligheter att röra 

sig på ett naturligt och stimulerande sätt. 

Förändringarna i regelverket kommer att innebära kännbara kostnadsökningar 

för nu befintliga pälsfarmer och de med näringen förbundna 

binäringarna. Partistyrelsen menar att kostnadsökningarna kan innebära 

att den successiva avveckling av uppfödningen som man tidigare tagit 

ställning till politiskt inleds. De pälsfarmare som därför tvingas avbryta sin 

produktion ska kompenseras ekonomiskt och dessutom erbjudas hjälp för 

omställning. 

Samhället har också ett ansvar för de kommuner där pälsdjursuppfödning 

är vanligast förekommande. 


1) att avslå motionerna D277:1-2, D278 och D279. 

Motion D277 

Skara arbetarekommun 

Bevarandet av minknäringen och upphävande av partikongressens beslut 

i frågan 2001 

Vid den socialdemokratiska partikongressen ( 2001 i Västerås) fattades 

många viktiga och bra beslut. Men beslutet om att avveckla svensk minknäring 

(på grund av etiska skäl) anser vi vara några av dem som var mindre väl 

genomarbetade och övertänkta. 

Mot den bakgrunden anser vi det vara helt befängt hur vi som socialdemokrater 

kan fatta beslut vilka medför att en hel näring skall avvecklas. Med 

de konsekvenser som detta medför i form av förlorade arbetstillfällen och 

skatteintäkter. Skara kommun behöver vartenda arbetstillfälle så innerligt väl. 

Det socialdemokratiska partiet har ur ett historiskt perspektiv alltid prioriterat 

arbete och sysselsättning. Ingredienser vilka från ett arbetareparti är att 

se såsom grundbultar, och också som några av de förutsättningar, vilka bildar 

basen för vår gemensamma välfärdsstat. Vi motionärer har i skarabygden – 

dessvärre- under en längre tid kunnat följa utvecklingen och framtidstron för 

de minkfarmare vilka lever under detta framtida förbudsnot. Här kan vi – 

tyvärr – kunnat konstatera att partikongressens beslut ( Västerås 2001) bidragit 

till att många av dessa företagare idag mår mycket dåligt. Detta på grund 

av ovissheten, samt avsaknaden av en framtidstro. Detta är ur vår synvinkel 

sett att se som totalt oacceptabelt. Småföretagare inom djurbranschen är

också människor och skall som sådana också behandlas på ett juste sätt. Inte 

tu tal om annat. 

Som en följd av detta har vi – dessvärre- kunnat konstatera att utveckling 

inom minknäringen och investeringsviljan inom branschen, i nuläget, är 

att se som i det närmaste obefintlig. Avslutningsvis. Utifrån kongressbeslutet 

(Västerås 2001) Rådslaget om djuretik och livsmedelsfrågor, samt enmansutredaren 

Eva Erikssons rapport, kan konstateras att man enbart lyfter fram de 

etiska aspekterna runt djurslaget mink. 

Kongressbeslutet och rapporten är behäftad med många brister. Där till 

exempel väsentliga konsekvensbeskrivningar kopplat till jordbrukets och livsmedelsindustrins 

förutsättningar saknas. 

Såsom helhetsperspektivet runt hela kretsloppet. Frågor såsom miljöpåverkan, 

animaliespridning, vattendirektiv, kretsloppsförfarande etcetera har 

helt överskuggats av vad vi anser vara , de etiska aspekterna. 

De etiska aspekterna är naturligtvis av stor vikt vid alla typer av näringar. 

Men dessa får inte förblinda övriga viktiga nyttodelar och få negativa konsekvenser 

såsom att man raderar ut både näringar, sysselsättning och stor tillväxtpotential. 

Sett ur ett lokalt perspektiv här i Skara kommun utgör minknäringen en 

mycket god avnämare för det slakteriavfall vilket produceras av ortens livsmedelsindustri. 

Detta har således också en god miljömässig bas och grund. 

Med hänvisning till ovanstående föreslår undertecknade: 

1) att socialdemokraterna upphäver tidigare tagna kongressbeslut avseende 

avveckling av minknäringen, 

2) att socialdemokraterna verkar för att minknäringen är ett tillväxtområde. 

Niklas Kjellqvist, Axvall och Owe F Lidgren, Varnhem 

Skara arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D278 


Pälsdjursuppfödning, en framtida möjlighet för landsbygden 

Pälsdjursuppfödningen i Europa är en viktig agrar näring i framförallt 

Danmark, Finland, Norge, Holland och Tyskland. I Polen och Norge ges 

näringen stöd i form av statsbidrag för nyetablering och utökande av befintlig 

verksamhet. I Grekland ges tillverkare av foder till pälsdjur EU-bidrag för 

nybyggnation av centralfoderkök samt pälsdjursgårdar. Totalt produceras över 

30 miljoner skinn i världen, där Danmark står för 14 miljoner och Sverige för 

1.4 miljoner av dessa. Estland, Lettland, Litauen, Ryssland och Kina är enbart 

några exempel på länder som under de senaste åren mer än fördubblat sin produktion 

för att kunna möta den ökande efterfrågan av pälsprodukter. 

I ett enat Europa är det viktigt att lika villkor och en gemensam syn får 

råda. Djurens välfärd bör belysas och lyftas upp på en europeisk nivå vare sig 

det rör sig om kor, grisar, travhästar eller pälsdjur. 

I den statliga pälsdjursutredningen från 2003 pekar utredaren på vikten 

av en fortsatt forskning kring djurens beteende. Det är viktigt att fortlöpande 

255

256 

utveckla djurhållningen i Sverige så att våra forskningsresultat kan spridas och 

tillämpas i övriga Europa. I Sverige pågår för närvarande forskning om djurens 

beteende, bland annat av Sveriges Lantbruksuniversitet, där pälsdjursnäringen 

själv bidrar med en del av forskningsmedlen. Det är viktigt att forskningsresultaten 

inväntas så att eventuella förändringar blir långsiktigt hållbara 

för i första hand djurens välbefinnande, men även för uppfödarnas investeringsmöjligheter. 

Det bör vara av största vikt för alla att djuren föds upp under kontrollerade 

former, med en lagstiftning som kan garantera djurens välbefinnande. 

Denna garanti finns i Sverige, där våra kommuner och länsstyrelser är tillsynsmyndigheter 

och där djurskyddsinspektörerna kontrollerar att verksamheterna 

bedrivs regelrätt. Denna garanti är ej lika självklar i många andrå pälsdjursproducerande 

länder i världen. Efterfrågan styr tillgången och så länge 

det finns en efterfrågan så kommer pälsdjur att produceras. Frågan är om det 

skall ske under ordnade former i Sverige eller någon annanstans i världen, där 

lagstiftningen inte är så restriktiv som här. 

I Sverige tar pälsdjursnäringen årligen hand om cirka 40 000 ton biprodukter, 

i form av icke human föda, från slakteri, fisk, samt fågelindustrin till 

ett värde av 30 miljoner kronor. Dessa biprodukter skulle dessutom kosta cirka 

50 miljoner kronor att destruera. 98 procent av pälsdjursuppfödarnas produktion 

går på export vilket ger en exportinkomst till Sverige på cirka 500 miljoner 

kronor årligen. Näringen sysselsätter direkt och indirekt över 1000 personer 

på landsbygden, i form av uppfödare, foderproducenter, hantverkare med 

flera. 

Med tanke på den hårdnande konkurrenssituationen inom det svenska 

traditionella lantbruket kan det för övrigt nämnas att det i Danmark finns 2 

200 pälsdjursuppfödare och att 2 000 av dessa även är lantbrukare. Denna 

kombination bör även vara möjlig i Sverige som ett framtida, icke bidragsberoende, 

komplement för det svenska lantbruket. 

Med stöd av ovanstående föreslår vi: 

1) att Sverige avvaktar med eventuella förändringar intill dess att EU kommer 

med gemensamma direktiv för pälsdjursnäringen i Europa. 

Christer Skog, Jens Åberg och Peter Jeppsson 

Sölvesborgs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion D279 


Pälsdjursuppfödning, en framtida möjlighet för landsbygden 

Pälsdjursuppfödningen i Europa är en viktig agrar näring i framförallt Danmark, 

Finland, Norge, Holland och Tyskland. I Polen och Norge ges näringen 

stöd i form av statsbidrag för nyetablering och utökande av befintlig verksamhet. 

Totalt produceras över 30 miljoner skinn i världen, där Danmark står 

för 14 miljoner och Sverige för 1,4 miljoner av dessa. 

Estland, Lettland, Litauen, Ryssland och Kina är enbart några exempel 

på länder som under de senaste åren mer än fördubblat sin produktion för att

kunna möta den ökande efterfrågan av pälsprodukter. Näringen sysselsätter 

direkt och indirekt många personer på Österlen i form av uppfödare, foderproducenter, 

hantverkare med flera. 

I ett enat Europa är det viktigt att lika villkor och en gemensam syn får 

råda. Djurens välfärd bör belysas och lyftas upp på en europeisk nivå vare sig 

det rör sig om kor, grisar, travhästar eller pälsdjur. 

I den statliga pälsdjursutredningen från 2003 pekar utredaren på vikten 

av en fortsatt forskning kring djurens beteende. Det är viktigt att fortlöpande 

utveckla djurhållningen i Sverige så att våra forskningsresultat kan spridas och 

tillämpas i övriga Europa. 

I Sverige pågår för närvarande forskning om djurens beteende, bland 

annat av Sveriges Lantbruksuniversitet, där pälsdjursnäringen själv bidrar med 

en del av forskningsmedlen. Det är viktigt att forskningsresultaten inväntas så 

att eventuella förändringar blir långsiktigt hållbara för i första hand djurens 

välbefinnande, men även för uppfödarnas investeringsmöjligheter. 

Det bör vara av största vikt för alla att djuren föds upp under kontrollerade 

former, med en lagstiftning som kan garantera djurens välbefinnande. 

Denna garanti finns i Sverige, där våra kommuner och länsstyrelser är tillsynsmyndigheter 

och där djurskyddsinspektörerna kontrollerar att verksamheterna 

bedrivs regelrätt. Denna garanti är ej lika självklar i många andra pälsdjursproducerande 

länder i världen. Efterfrågan styr tillgången och så länge 

det finns en efterfrågan så kommer pälsdjur att produceras. Frågan är om det 

skall ske under ordnade former i Sverige eller någon annanstans i världen, där 

lagstiftningen inte är så restriktiv som här. 

Förslag till beslut för partikongressen: 

1) att Sverige avvaktar med eventuella förändringar intill dess att EU kommer 

med gemensamma direktiv för pälsdjursnäringen i Europa. 


Partistyrelsen utlåtande över motionerna D280 och D281:1 

(landsbygdsutveckling) 

Motionerna D280 (Svalövs arbetarekommun) och D281 (Norra Ölands 

arbetarekommun) yrkar att vi i vårt land skapar de förutsättningar som 

krävs för att för att verksamheter som jakt, fiske, friluftsliv och upplevelser 

kan användas som viktiga inslag och instrument i glesoch landsbygdsutvecklingen. 

För oss socialdemokrater är frågan om hela landets möjlighet till ekonomisk 

tillväxt mycket viktig. 

Ett konkurrenskraftigt jord- och skogsbruk är navet på landsbygden 

och är därför avgörande för en levande landsbygd, genom att det ger 

arbetstillfällen och vidmakthåller ett värdefullt odlings- och kulturlandskap 

med betande djur och biologisk mångfald. 

Lantbruksföretagen är i dag diversifierade och står många gånger på 

flera ben. Utöver de direkta jord- eller skogsbruksrelaterade verksamheterna 

bedriver var femte lantbrukare ytterligare verksamheter på sitt företag. 

Bland dessa kan nämnas bostadsuthyrning, turism med anknytning till 

bland annat jakt, fiske och upplevelser, entreprenadverksamhet, småskalig 

livsmedelsförädling och hästverksamheter. 

257

258 

En aktiv vård av kulturlandskapet, andra miljöinsatser och åtgärder 

genom utbildning och företagsstöd för att underlätta en diversifiering av 

landsbygdens näringsliv har blivit möjliga genom landsbygds- och miljöåtgärder 

finansierade dels med nationella medel, dels via EU-budgeten. 

Bevarandet av det svenska kulturlandskapet blir allt svårare i takt 

med jordbrukets omställning. Att bevara den biologiska mångfalden och 

det öppna landskapet kommer att kräva ett ökat samhällsengagemang. 

Landsbygden behöver jordbruket och de övriga areella näringarna 

men också en bredare bas för att kunna bibehålla och utveckla en levande 

landsbygd. Den socialdemokratiska regeringen tillsatte en parlamentarisk 

kommitté med syfte att utarbeta en långsiktig strategi för den nationella 

politiken för landsbygdsutveckling. Den har redovisat sitt arbete, och ett 

arbete med det nya landsbygdsprogrammet för perioden 2007–2013 har 

påbörjats. 

Det nya landsbygdsprogrammet kommer att utarbetas i en bred dialog 

med olika intressenter. Landsbygdsföreträdare deltar för att nya idéer 

ska fångas upp för att ta tillvara de resurser som finns på landsbygden och 

för att samhällets målsättningar inom olika områden ska kunna förverkligas. 

Under hösten 2004 har en fristående studie gjorts för att analysera 

framtida möjligheter för svensk landsbygd. Denna studie kommer att ingå 

som ett underlag till arbetet med det nya landsbygdsprogrammet. 

Sverige arbetar också aktivt i förhandlingarna i EU, för att det nya 

regelverket för landsbygdsutveckling ska bli ändamålsenligt och enkelt. 


1) att anse motionerna D280 och D281:1 besvarade med hänvisning 


Motion D280 


Jakt- och fisketuristnäringens utveckling i glesoch landsbygdsområden 

Jakt och fiske är i dag mycket populära fritidssysselsättningar. Bara i Sverige 

finns det över 300 000 jägare och 100 000 registrerade sportfiskare. Därutöver 

finns det uppemot en miljon människor som fritidsfiskar minst en gång per 

år. För många människor boendes i glesoch landsbygdsområden skänker jakt 

och fiske den livskvalitet som gör att man väljer att inte flytta in till städerna. 

För dem är rätten till jakt och fiske viktiga friheter. Även för stadsbor fyller 

jakt och fiske en allt viktigare funktion. I den alltmer stressiga och motionsfattigare 

vardag som människor lever i ökar friluftslivet betydelse. 

Jakt och fiske är också turistnäringar, båda med mycket stor utvecklingspotential. 

Vi vet att turistnäringen växer och spelar en allt viktigare roll för 

regional tillväxt och utveckling. Jägare och sportfiskare använder det lokala 

utbudet av guidning, kost och logi och tar del av det lokala produkt- och 

tjänsteutbudet. Det skapar arbetstillfällen, bidrar till utvecklingen av näringslivet, 

öppnar nya möjligheter för nyföretagande och service inom andra områden 

och näringar. Vi har sett på lokal nivå hur orter med ökad turism tenderar 

att ha ett större utbud av offentlig service än orter utan turism. 

Det stora antalet jägare och sportfiskare som finns i Sverige och det 

ökade utländska intresset för svensk jakt och fiske utgör ett stort kundunder-

lag för nya och etablerade företagare. Jakt- och fisketuristnäringen har en stor 

utvecklingspotential som kan rendera i många nya arbetstillfällen. 

För att denna utvecklingspotential skall kunna förverkligas är det av 

största vikt att vi undanröjer de hinder som finns. Det handlar bland annat 

om att återinföra morkullejakten. Denna jakttradition har vi haft i Sverige i 

över hundra år, men till jägarkårens stora förtret har den avskaffats. Vi bör 

även permanenta den försöksverksamhet som har pågått i över tio år med 

småviltsjakt (och fiske) på statlig mark ovan odlingsgränsen. 

En annan viktig jaktfråga är utfasningen av blyad ammunition. Drygt 90 

procent av blyad ammunition är i dag utfasad. När det gäller jakt i skog och 

fält finns det emellertid ännu inget reellt alternativ till jakt med blyhagel. Ny 

forskning stödjer fortsatt användning av traditionella studsarkulor och blyhagel, 

eftersom bly i fast form inte avsöndrar gift. 

Det bör bli ett klargörande i hur det blir med en eventuell ändring i 

paragraf 28 i jaktförordningen (att kunna skydda sin egendom inklusive hundar) 

samt hur det går med lojakten för 2006. Vi ser helst att man inte gör 

någon skillnad på tamdjur som går i hägn (t.ex. kor och får m.m.) och de som 

går lösa i skogen (t.ex. hundar). Miljö- och jordbruksutskottet har tidigare 

ställt sig bakom en förändring i paragraf 28, men än så länge har ingenting 

hänt. 

Samarbetet mellan jägarorganisationerna och sportfiskarna behöver stärkas. 

Det är medlemmarna i dessa organisationer som har den lokala kunskapen 

om jakt och fiske. De vet bäst hur denna kunskap kan användas för att 

uppnå en levande glesoch landsbygd. Vi inser värdet i en aktiv jakt- och 

sportfiskepolitik. Dels för att många av våra medborgare uppfattar just dessa 

fritidsysselsättningar som livskvalitativa friheter samt dels för att det finns en 

stor utvecklings- och tillväxtpotential som gynnar människor boendes i glesoch 

landsbygdsområden. Att värna om våra medborgares intressen samtidigt 

som vi positivt bidrar till den ekonomiska samhällsutvecklingen i områden där 

utbudet av arbetstillfällen annars är begränsat är ett utmärkt exempel på hur 

vi når en vinn-vinn politik. 

Ovan har vi beskrivit några av de hinder som snabbt behöver undanröjas. 

Vår bedömning är att det finns en stor potential i att utveckla jakt- och 

fisketuristnäringen under förutsättning att de som kan och vill får använda 

våra resurser i glesoch landsbygdsområdena. En sådan utveckling kan skapa 

många nya arbetstillfällen. 

Mot bakgrund av detta föreslår vi att partikongressen beslutar: 

1) att vi i vårt land måste skapa de förutsättningar som krävs för att verksamheter 

som jakt, fiske, friluftsliv och upplevelser kan användas som 

viktiga inslag och instrument i glesoch landsbygdsutvecklingen. 

Christin Hagberg, Svalövsbygdens s-förening 


259

260 

Motion D281 

Norra Ölands arbetarekommun 

Jakt och fiske i glesoch landsbygd 

Jakt och fiske är i dag mycket populära fritidssysselsättningar. För många 

människor som bor i glesoch landsbygdsområden skänker jakt och fiske den 

livskvalitet som gör att man väljer att inte flytta in till städerna. Rätten till jakt 

och fiske är viktiga friheter. Även for många som väljer att bo i staden fyller 

jakt och fiske en viktig funktion. Friluftslivet får en allt ökande betydelse. 

Jakt och fiske är också turistnäringar med mycket stor utvecklingspotential. 

Turistnäringen har vuxit och spelar en allt viktigare roll för regional tillväxt 

och utveckling. Jägare och sportfiskare som inte bor i friluftsområden 

utnyttjar det lokala utbudet av bland annat guidning, kost och logi. Det skapar 

arbetstillfällen, bidrar till utvecklingen av näringslivet, öppnar nya möjligheter 

för nyföretagande och service inom andra områden och näringar. Vi har 

sett på lokal nivå hur orter med ökad turism tenderar att ha ett större utbud 

av offentlig service än orter utan turism. 

Med tanke på det stora antalet jägare och sportfiskare som finns i Sverige 

är det en viktig fråga hur många nya företag och arbetstillfällen som skulle 

kunna skapas med en välutvecklad jakt- och fisketuristnäring. 

För att de här utvecklingsmöjligheterna skall kunna tas till vara måste vi 

undanröja de hinder som finns. Det handlar bland annat om att utfasningen 

av blyad ammunition och en ändring i paragraf 28 i jaktförordningen (att 

kunna skydda sin egendom inklusive hundar). 

Samarbetet mellan ägare till jaktmarker, jägarorganisationerna och 

sportfiskarna och fiskevattenägarna behöver stärkas för att få en positiv 

utveckling av jakt- och fisketurismen. Det är de som har den lokala kunskapen 

om jakt och fiske som vet bäst hur denna kunskap kan användas för att 

uppnå en levande glesoch landsbygd. 

Det finns en stor potential i att utveckla jakt- och fisketuristnäringen 

under förutsättning att de som kan och vill får använda våra resurser i glesoch 

landsbygdsområdena. En sådan utveckling kan skapa många nya arbetstillfällen. 

Mot bakgrund av detta föreslår vi att kongressen beslutar: 

1) att vi i vårt land skapar de förutsättningar som krävs för att verksamheter 

som jakt, fiske, friluftsliv och upplevelser kan användas som viktiga 

inslag och instrument i glesoch landsbygdsutvecklingen. 

Styrelsen, Norra Ölands arbetarekommun 

Norra Ölands arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen

Partistyrelsens utlåtande över motion D282:1-4 (djurparker) 

Motion D282:1-4 (Simrishamns arbetarekommun) vill att djurskyddet 

stärks och att det tillses att tillsynsuppgifterna verkligen sköts, att djurparkerna 

får en uppgift i att även arbete med djurskyddsfrågorna, bevaka dess 

och informera om dem osv., att de svenska djurparkerna får i uppgift att 

som ett viktigt inslag i sin verksamhet också aktivt arbeta för att rädda 

utrotningshotade djur och att återföra dessa till sina respektive naturliga 

förhållanden, samt att Sverige lyfter upp dessa frågor även internationellt 

och verkar för att även djurparker/ motsvarande ute i världen får detta 

ansvar och dessa arbetsuppgifter. 

Sverige har en av världens strängaste djurskyddslagstiftningar. Partistyrelsen 

menar att genom skapandet av Djurskyddsmyndigheten har 

ytterligare kraft lagts på djurskyddsfrågorna. Djurskyddsmyndigheten är 

en expertmyndighet som noga följer utvecklingen på området och föreslår 

förändringar och förbättringar av djurskyddet när så är påkallat. 

De specifika frågor motionären tar upp diskuterades nyligen brett i 

hela partiet inom ramen för rådslaget En kedja med starka länkar om djuretik 

och livsmedel. Resultatet av rådslaget visar att det finns ett stöd för 

att även fortsättningsvis bedriva djurparksverksamhet i vårt land. I Sverige 

finns i dag 21 djurparker som är anslutna till Svenska Djurparksföreningen. 

Djurparkerna är i dag inte endast platser där man kan uppleva djur, 

utan man bedriver redan i dag också viktiga bevarandeprojekt för utrotningshotade 

djur. 



utlåtande. 

Motion D282 


Vikten av att djurparkerna/motsvarande inte bara visar upp djur, 

utan även arbetar med djurskyddsfrågorna och deltar i kampen för de 

utrotningshotade djuren samt att djurskyddet stärks! 

Tyvärr har det visat sig att det finns oerhört mycket mera att önska sig då det 

gäller behovet av djurskydd och hur detta följs upp och kontrolleras av exempelvis 

kommunerna. En skärpning på detta område måste till och man ska 

inte bara kunna strunta i sina åtaganden/tillsynsuppgifter ifrån till exempel 

kommunernas sida utan att något händer. En nyligen genomförd undersökning 

på området visade att oerhört många av landets kommuner inte uppfyllde 

lagstiftningens krav av en eller annan anledning. Nuvarande förhållanden 

är otillfredsställande och ger alldeles fel signaler! 

Djurskyddsfrågorna är viktiga och det är också viktigt att vi får upp ögonen 

för att en hel del av våra djurarter tyvärr är starkt utrotningshotade och 

många har dessvärre redan för alltid försvunnit! 

En stor del av problematiken bottnar i människans ingrepp i naturen i 

form av t.ex. miljöförstöring och hänsynslös jakt. Jakt som har sin utgångspunkt 

och hämtar sin drivkraft i en mängd olika faktorer. En hel del sker för 

nöjes skull, men profitjakten finns ofta också med i bilden som en stor bov. 

261

262 

Människan har inte ensamrätt till jorden, vår natur och vad skapelsen gett oss 

och vår planet. Människan har som intelligent varelse ett mycket stort ansvar 

för att förvalta vår jord väl och överlämna den i ett gott skick till våra barn! Vi 

får inte lov att göra den ”fattigare” genom att, många gånger medvetet dessutom, 

försöka utrota andra levande varelser! 

Det är viktigt att våra barn får uppleva ett rikt naturoch djurliv och vi 

måste därför också känna ett starkt etiskt och moraliskt ansvar för att värna 

allt levande på vår jord. 

Det finns olika uppfattningar om att hålla djur som betittade objekt i 

djurparker och cirkusar, men ett viktigt arbete som djurparkerna skulle kunna 

bidraga med är att i sin verksamhetsuppgift också ha att aktivt hjälpa till i 

kampen för de utrotningshotade djuren. Att bistå i arbetet med att få hotade 

djur att överleva på olika sätt. Detta arbete skulle också legitimera deras verksamhet 

på annat sätt! Arbetet måste ha som sin målsättning att återföra de 

utrotningshotade djuren till sina vilda och naturliga förhållanden, villkor och 

livsmönster. 

Mot denna bakgrund föreslås partikongressen besluta: 

1) att djurskyddet skärps och att det tillses att tillsynsuppgifterna verkligen 

sköts, 

2) att djurparkerna får en uppgift i att även arbeta med djurskyddsfrågorna, 

bevaka dessa och informera om dem och så vidare, 

3) att de svenska djurparkerna får i uppgift att som ett viktigt inslag i sin 

verksamhet också aktivt arbeta för att rädda utrotningshotade djur och 

att återföra dessa till sina respektive naturliga förhållanden, 

4) att Sverige lyfter upp dessa frågor även internationellt och verkar för att 

även djurparker/motsvarande ute i världen får detta ansvar och dessa 

arbetsuppgifter. 

Christer Grankvist 

Simrishamns arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Häfte D-2 - Socialdemokraterna

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?