"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

tatueringar, ärr på kroppen, utslagna tänder, frisyrer, med mera, kommunicerade inte bara
social tillhörighet och status utan indikerade också hur man som individer skulle förhålla
sig till varandra. Klädsel och utseende styrdes inte av personliga preferenser, utan i stor
utsträckning av ett system som utgjordes av rituella inskränkningar samt av privilegier och
rättigheter. De största variationerna i klädsel relaterade till uppnådd social status men
indikerade också individens livserfarenheter och personliga omständligheter. Kroppsliga
modifieringar och supplement, som kroppsbyggnad, tatueringar, frisyrer, kroppssmyckningar
m.m. talade om vem individen var och hur man skulle förhålla sig till henne
eller honom. En stor kroppslig framtoning antydde att personen i fråga var av ali‘i-rang då
han eller hon hade övervägande bättre tillgång till mat. 408 En ärrad och självstympad kropp
visade att individen hade förlorat någon närstående. 409 En specifik tatuering, uhi, i pannan
signalerade att personen i fråga var kauwā (kauā), utstött eller ”kastlös”. 410 Det fanns också
tatueringar, hikoni, som användes på liknande sätt, men signalerade att en person hade
ertappats med att förföra en hustru till en ali‘i. 411 Klädsel var också situationsrelaterad och
vid olika rituella och ceremoniella sammanhang användes specifik klädsel. Också vid
vardagliga sammanhang användes specifik klädsel, t.ex. bar en kvinna som kom för att
lämna mat åt menstruerande kvinnor i hale pe‘a (ett speciellt hus för menstruerande
kvinnor), en lei tillverkad av ti-blad, runt halsen som skydd mot besudling. 412
Missionärerna anmärkte på hawaiianernas utsmyckningar tillverkade av blommor och
blad. Hawaiianerna lade nämligen ner en hel del tid på att tillverka lei, kransar av blommor,
snäckor, fjädrar eller blad, som bars runt halsen som dekoration, men också i olika rituella
sammanhang. 413 Missionären Sarah Lyman ansåg det besynnerligt och olämpligt att lägga
ner så mycket tid och energi på något som inte innebar någon faktisk ekonomisk
förtjänst. 414
Trots att hawaiianerna för det mesta bar någon form av plagg som pā‘ū eller malo så
beskrev och upplevde missionärerna dem som ”nakna” eller nästintill nakna. Nämnda
Sarah Lyman skriver i sin dagbok:
408 Anledningen till detta var beskattningssystemet där betalning skedde i just mat.
409 Ett tecken på sorg kunde också vara att man skar av allt hår. Missionären Levi Chamberlain
gör en notering angående detta: ”…some appear to be returning to the custom of naaupo times
– cutting their hair, burning their skin and knocking out teeth – These practises are principally
confined to the poe naaupo though some of the more enlighted have cut off their hair, & have
been occupied in singing a mele in praise of the deceased.” Journal of Levi Chamberlain,
August 26, 1839. J/HMCS
410 Pukui & Elberts definition lyder: ”Outcast, parish, slave, untouchable, menial; a caste which
lived apart and was drawn on for human sacrifices.” Pukui & Elbert 1986: 134.
Malo ägnar ett kapitel åt att definiera termen och visar på hur den också kunde användas som
skällsord och benämning på människor som snarare agerade tjänare åt ali‘i. Det kunde även
röra tjänare som var av ali‘i-rang. Se Malo 1996: 183–185. Just tjänare blev ordets betydelse
längre fram efter att missionärerna anlände.
Kamakau (1991a: 8f) ägnar också termen utrymme och skriver också att kauā bl.a. var
benämning på en besläktad tjänare åt ali‘i som tog hand om allt som rörde denne specifika ali‘i.
Han poängterar att alla kauwā blev fria i samband med att kapu-systemet raserades.
411 Malo 1996: 185.
412 Pukui m.fl. 1972/1983 (vol. 1): 191.
413 Marie McDonald (i Harden 1999: 179), nutida hawaiiansk lei tillverkare och expert förklarar:
“It [the lei] appeared in the fields with the farmer when he invoked the blessing of the gods
upon his fields and crops; it was a necessary ornament for the dancer; it was worn by
nourishing mothers; it was used in the healing rites of the kahuna lapa‘au, the healing priest. It
was the mark of chiefly rank. It was offered to the gods. It was a symbol of love and
lovemaking. It belonged to the festivals and brightened up the routine of daily life as well.”
414 Sarah Lyman i Merry 2000: 237.
94