"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

above the word of God.’ The Pope was close to Antichrist: ‘He lives in great pomp,
believing himself to be equal to God.’” 355
Vad som slår mig är att trots förbudet mot avgudadyrkan så fanns både gudabilder
och gamla ritualer kvar ute hos maka‘āinana. Att Ka‘ahumanu skulle vara ovetande om
detta är föga troligt. Vad som är troligt är att hennes rädsla för att klyftan mellan henne
och folket skulle bli större om flera avledde sin uppmärksamhet mot den form av
kristendom, som under denna tid var etablerad. Hennes auktoritet vilade till stor del på
den nya religionen och skulle hon förlora kontrollen över den så skulle hon troligen förlora
makten. Hon höll på att samla folket i en enad grupp med den protestantiska läran som
knytpunkt och hade inte råd med några splittringar som skulle äventyra ett enat religiöst
Hawai‘i. Hiram Bingham stod på hennes sida och han menade att det inte fanns plats för
mer än en religion på Hawaiiöarna.
1831 deporterades slutligen de katolska prästerna och under de kommande åren
lugnade hela situationen ner sig. 356 Deporteringen skapade dock reaktioner i England,
Frankrike och också Amerika vilket, enligt Kuykendall, ledde till att förföljelserna avbröts
fram till 1835. Kamakau, däremot, hävdar att avbrottet endast var ett år, strax efter
Ka‘ahumanus död. 357 Då Kīna‘u, i slutet av 1833, blev förste rådgivare och guvernör över
O‘ahu, intensifierades förföljelserna och de varade fram till hennes död 1839. 358 Dock blev
det ingen större förändring i inställningen till katolikerna vilket kom att tydliggöras igen
under 1835, eftersom även Ka‘ahumanus efterföljare lät förbudet mot katolikerna bestå.
De hawaiianer som bekände sig till den katolska läran gjorde så i tysthet. Inte förrän 1836
prövades styrkan i Hawai‘is motstånd mot katolicismen. Den katolske missionären fader
Arsenius Walsh anlände till Honolulu. Walsh tillhörde den franska missionen men var britt
vilket betydde att han ”tillhörde” båda nationerna. Ka‘ahumanus efterträdare Kīna‘u lät
meddela att Walsh omedelbart skulle lämna Hawai‘i om han skulle hålla någon form av
gudstjänst eller predika den katolska läran. Den brittiske konsuln Charlton ingrep och
åberopade att han skulle få stanna eftersom han var brittisk medborgare men Kīna‘u
ändrade sig inte. Walsh tog inte hennes varningar på allvar utan stannade. Enligt Kamakau
höll han dessutom gudstjänster för de hawaiianska katolikerna och genomförde också flera
dop. 359
De följande åren besöktes öarna av flera katolska präster. Bachelot och Short kom
tillbaka men gav sig snart iväg igen. Motståndet var fortfarande stort. Men så ökade också
trycket på Hawai‘i från brittiskt och franskt håll. 1839 satte Frankrike stopp för
förföljelserna då kapten Laplace lät meddela att han var utsänd av den franske kungen för
att hindra förföljelserna av katoliker på Hawaiiöarna. Kaptenen lät meddela att Frankrike
hade ett antal krav och om dessa inte uppfylldes skulle Frankrike deklarera krig mot
Hawai‘i. Bland annat skulle Hawai‘i omedelbart proklamera religionsfrihet och fängslade
katoliker skulle frisläppas. Katoliker skulle dessutom erhålla samma privilegier som
protestanter. Regeringen skulle tilldela den katolska kyrkan en bit mark så att en kyrka
kunde byggas. Och så skulle kungen betala en deposition på 20 000 dollar till Frankrike.
Summan skulle återbetalas då Hawai‘i hade genomfört alla kraven. 360
355 Mykkänen 2003: 114.
356 Kuykendall (1968: 142) skriver: ”From statements from Chamberlain and Bingham, who
were well informed of what was going on, we are led to believe that it was the chief Kaikioewa,
governor of Kauai, who took the initiatives in proposing the expulsion of the Catholic priests.”
357 Kamakau 1992a: 329.
358 Kuykendall 1968: 144, Kamakau 1992a: 329. Kamakau (1992a: 330) berättar om Kīna‘u:
”She was a brave woman. She had not feared the threat of the French and British captains even
when their fists were shaken in her face, but remained true to what she thought was right.”
359 Kamakau 1992a: 329.
360 Kuykendall 1968: 165f.
82