"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

missionen, men faktum är att det skulle ta lång tid innan Ka‘ahumanu var helt övertygad.
Hiram Bingham noterar att kort efter Ka‘ahumanus tillfrisknande visade hon sitt så kallade
sanna jag igen: ”…she was still too proud, too independent, too fond of pleasure, gaiety,
honor and amusement, to take place of a cross-bearing servant of Christ.” 286
Att vinna Ka‘ahumanus sympatier ansågs vara av högsta prioritet då hawaiianernas
öden till stor del låg i hennes händer. Hon och Liholiho var nyckelpersonerna för
missionens framgång och Bingham uttrycker gång på gång sin frustration över att han inte
lyckats vända dem ifrån deras syndfulla leverne. Ka‘ahumanus tillfälliga uppvisande av
ödmjukhet och sårbarhet var visserligen ett tecken på att hon inte var helt omöjlig att nå.
Med fokus på läsning och skrivning, som hade börjat uppmärksammas av ali‘i, skulle nog
missionärernas budskap snart nå fram, även till Ka‘ahumanu. Så blev också fallet och
successivt ökade intresset för läsning och skrivning hos ali‘i och också hos Ka‘ahumanu. I
samband med Keōpūolanis död i september 1823 blev också den allmänna inställningen
till missionärerna hos ali‘i i högre grad positiv. Snart efter Liholihos avfärd till England
1924 tog Ka‘ahumanu missionärernas parti och började mer aktivt proklamera den kristna
läran och betydelsen av undervisning. Mykkänen poängterar att det låg prestige i den nya
formen av organisation kring skola och s.k. ”meeting houses.” Organisationen styrdes vid
denna tidpunkt av ali‘i och det var dessa som kontrollerade och vidarebefordrade
innehållet till maka‘āinana. 287
I maj 1824 avled Ka‘ahumanus make Kaumuali‘i, högste ali‘i på ön Kaua‘i. Han
efterlämnade allt sitt land till Liholiho vilket betydde att uppdelningen så som den såg ut
innan Kaumuali‘i död skulle bli oförändrad. Detta var inte brukligt enligt hawaiiansk
tradition. 288 Kaumuali‘is son, George Kaumuali‘i, eller Humehume som han hette,
efterträdde således inte sin far utan istället gick makten till faderns kusin, Launu’u
Kahala’i. 289 Många av ali‘i på Kaua‘i visade öppet sitt missnöje över att det inte blivit någon
omfördelning av land och konflikterna ledde slutligen till revolt. De missnöjda,
Humehumes anhängare, attackerade fortet i Waimea och det utbröt ett blodigt tumult.
Bingham och Whitney som var på Kaua‘i flydde till Honolulu.
Nyheten om stridigheterna på Kaua‘i spred sig snabbt till O‘ahu och Maui. Alla de
viktigaste personerna var vid detta tillfälle samlade på Maui med anledning av Kaumuali‘is
begravning. Det beslutades, med Ka‘ahumanu som huvudansvarig, att så många män som
möjligt skulle samlas för att resa till Kaua‘i och slå ner upproret. Hoapili, ledare på Maui,
samlade omgående ihop sina män för att bege sig till Kaua‘i och backa upp Kalanimōkū
som redan befann sig på plats. Före avfärd skickade han iväg David Malo till William
Richards för att få råd och inte minst för att förhöra sig om dennes inställning till revolten.
Richards svarade att de absolut skulle ge sig iväg och att han spådde seger. Inget kunde gå
fel då Gud skulle vara med dem. Han poängterade att svaga, gamla och barn skulle skonas.
Vid ankomsten till O‘ahu bad Hoapili missionärerna där också att uttala sig och fick
liknande svar som hos Richards. 290
Väl på Kaua‘i gav Hoapili strikta order om att det inte skulle pågå några stridigheter
under sabbaten. Innan striden bad han en bön till Gud och enligt Dibble sa han till sina
mannar: ”Be of good courage for God is on our side. As He aided the Israelites, so also
will He aid us and give us victory. If captives are taken, deal mercifully with them, - such is
286 Bingham 1849/1969: 151.
287 Mykkänen 2003: 48f.
288 I Kamakau 1992a: 267: ”That is not right; the land should be put together and re-divided
because we have a new ruler.”
289 Gavan Daws (1974: 72) uppger att anledningen till detta var att trots att Humehume hade
döpts och ansågs vara kristen, betedde han sig inte som en sådan. Kaumuali‘i var besviken över
detta och bestraffade genom att inte låta sonen ärva.
290 Dibble 1843/1909: 171.
69