"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

Hennes goda anseende och hängivelse inspirerade flertalet ali‘i. Richards och Steward
rapporterar om hur flera av ali‘i-rang efter hennes död visade alltmer intresse för den
kristna läran och ville göra som och vara som Keōpūolani eller i alla fall nå erkännande så
som hon gjort. 280 Samuel Kamakau skriver om det ökade intresset och hur fler och fler av
ali‘i vände sig till tahitien Tau‘ā och Ka‘aumoku för att delta i undervisning och lära sig att
läsa och skriva. Några av dessa var David Malo, Daniel ‘I‘i, Keōpūolanis dotter
Nahi‘ena‘ena samt prins Kaukeaouli. 281
I november, bara två månader efter Keōpūolanis död, begav sig Liholiho och hans
hustru Kamāmalu till England. Med på resan fanns också Boki och hans hustru Liliha.
Som jag nämnt tidigare var Liholiho inte den mest hängivne i sin relation till missionärerna
och deras budskap. Han var snarare hängiven världen som representerade överflöd, främst
vad gällde alkohol och materiella ting. Under de senare åren hade Liholiho hamnat alltmer
i periferin och det var Ka‘ahumanu, i sin position som kuhina nui och Kalanimōkū, som
kalaimoku som styrde Hawaiiöarna. Tahitiern Toketa lät uttala om Ka‘ahumanu att ”hers is
the land” 282 vilket betydde att det var hon som var den egentliga regenten. Liholihos roll
eller funktion som härskare, var av mer rituell eller prästerlig karaktär, ”…in principle, the
superior and fixed condition of the social order.” 283 Han blev mer och mer isolerad, och
kanske var det av denna anledning han bestämde sig för att lämna Hawaiiöarna och bege
sig till England och besöka sin fars ”broder” kung Georg. Kamakau skriver att flera ali‘i
och kahu vädjade till honom att stanna, men att Liholihos skam var för stor; ”…he was
ashamed because no taxes had been collected for him or no gifts received from the chiefs
and people, and he had no lands left to give away; others said he went to hide his
bones.” 284 Oavsett vilket så lämnade han Hawaiiöarna efter att ha utnämnt sin blott nio år
gamla bror, Kauikeaouli, som tillfällig efterträdare. I samband med Liholihos frånvaro
öppnades inte bara dörrarna helt för Ka‘ahumanu utan också för missionärerna.
Ka‘ahumanu kom att bli den viktigaste förespråkaren för missionärerna och den kristna
läran.
Vid missionärernas ankomst hade hon inte visat direkt intresse för det de förmedlade.
Hon beskrivs som ignorant och överlägsen och missionärerna verkade närmast rädda för
henne. 285 Det var först i december 1821 då hon blev svårt sjuk och vårdades av Sybil
Bingham som hon visade någon form av respekt för missionärerna. Hennes sjukdom och
tillfrisknande har ofta angetts som en viktig händelse som ledde till ett genombrott för
Sinclair, 1976. Nāhi‘ena‘ena var Keōpūolanis dotter (fadern var Kamehameha I) och hon hade
svårare att ta till sig missionärernas budskap. Till missionärernas förfäran ingick hon i relation
med sin bror Kaukeaouli. Nāhi‘ena‘ena beskrivs ofta som fast i de båda världarna – den
hawaiianska och den västerländska.
280 “Letter from messrs. Richards and Stewart to the correspondent secretary, December 1,
1824” i MH, april, 1825(21): 103.
281 Kamakau 1992a: 262.
282 Sahlins 1992: 61.
283 Sahlins1992: 61. Sahlins fortsätter: “The dualism was in fact recursively applied, as
Ka‘ahumanu stood to Kalanimōkū in the same relation of ritual to active ruler: thus war and
business fell to Kalanimōkū, whereas Ka‘ahumanu was destined to become the great patron of
Christianity – following her central role in the overthrow of the traditional religion.”
284 Kamakau 1992a: 256.
285 Jarves (1847: 125) skriver om henne:
“...she was a cruel, haughty, imperious woman; the glance of her angry eye carried tenor to all
her obsequious and crouching vassals; not a subject, however high his station, dared face her
frown. Many suffered death in her moment of irritation: her carriage was pride itself; for
among those who held rank in the greatest estimation, she was the proudest. Though friendly
at first to the missionaries, her deportment was lofty and disdainful. Their courtesies were met
with an averted eye, and her little finger simply extended to a proffered hand.”
68