"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

they might domesticate the foreign usurping power, and usurp the domestic Hawaiian
power. 270
Genombrottet
Malcolm Chun understryker den stora vändningen i ali‘i-klassens inställning till
missionärerna i samband med att Ellis och tahitierna anlände. Chun hänvisar till
missionären Charles Stewart som kom till öarna i sällskap med den andra gruppen
missionärer ifrån Boston år 1823. Denne rapporterar att de intensiva fördomar den första
gruppen missionärer mötts av började avta. 271 Visserligen tvivlade missionärerna fortfarande
i sin övertygelse huruvida hawaiianerna faktiskt var redo att invigas i den kristna
kyrkan och det faktum att det dröjde ända tills slutet av 1825 innan några hawaiianer till
slut döptes är en tydlig indikation på detta. Historikern Jonathan Osorio noterar också;
”The ABCFM missionaries’ refusal to baptize someone so briefly under Christian
instruction is a testament to their extraordinary self-indulgence, but it is also illustrative of
the power of this Christian ritual, even in its infancy in our islands.” 272
Undantaget var mō‘ī wahine Keōpūolani, som på nåder döptes på sin dödsbädd den 16
september 1823. Keōpūolani hade under en tid visat både fromhet och tillgivenhet för
kyrkan och dess medlemmar, speciellt under 1823 då hon varit ett stort stöd för
missionären William Richards i hans arbete att upprätta en kyrka i Lāhainā på ön Maui. 273
Som tecken på sin kristna övertygelse avstod Keōpūolani att ha mer än en make och hon
valde Hoapili före Kalanimōkū som gemål. Hon visade sig dessutom öppet kritisk
gentemot dem som inte visade missionärerna respekt, till och med gentemot mō‘ī, hennes
egen son, som gärna somnade under predikan. Själv spenderade hon mycket tid i lära
under tahitiern Taua. Hennes vänliga inställning till missionärerna och den kristna läran
möttes dock av kritik från dem som var mindre positiva, både hawaiianer och icke
hawaiianer.
Keōpūolani förmedlade sin oro för sin själ om hon skulle dö odöpt och inte få en
kristen begravning och in i det sista, på sin dödsbädd, bad hon om att döpas. Hon talade
till sin son, Liholiho, om sin övertygelse och bad honom att visa respekt inför missionärerna.
Hon bad även honom att få ali‘i att lyssna på missionärernas budskap: ”Protect
the Missionaries, and treat them kindly. Walk in the straight path which they point out to
you. Regard the Sabbath. Serve God, live Jesus Christ, and attend to the good word;
follow not the example of the evil, when your mother is gone, but follow that of the good,
that we may meet in heaven.” 274
Själva dödsdagen sov hon nästan oavbrutet och Liholiho bad missionärerna att de
skulle döpa henne, efter hennes egen önskan. De närvarande tvekade men gav till slut
efter. Det bör tilläggas att det var William Ellis som genomförde ceremonin och det är
tveksamt om Keōpūolani ens var vid medvetande då hon blev antagen som medlem i den
kristna kyrkan och fick dopnamnet Harriet Keōpūolani. 275
270 Barrère & Sahlins 1979: 23.
271 Chun 1990: 38.
272 Osorio 2002: 12.
273 I Memoir of Keopulani, Late Queen of the Sandwich Islands, 1825, gör William Richards en
detaljerad beskrivning av Keōpūolani och relationen mellan henne och missionärerna.
274 Stewart 1828: 222.
275 Se “Letter from messrs. Richards and Stewart to the correspondent secretary, December 1,
1824” i MH, april, 1825 (21): 102. Richards och Stewart skriver:
“When we were told that she had made a particular request to be baptized, or, in her own
words, ’to have water sprinkled upon her in the name of God,’ we hesitated, in consequence of
her lying in so a stupid state. We said to the king, ‘perhaps it is not best.’ He replied, ’Why is it
66