"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

förhållandet mellan hawaiianer och deras kāhuna, präster. Dibble skriver att ”(u)nder the
former system of idol worship, the people gained access to the gods only through the
priests. They were regarded as the mediators or intercessors, and the people imagined that
if they could succeed in pleasing the priests, they should readily find acceptance with the
gods.” 247 Missionärerna, menar Dibble, kom att få en liknande roll. 248 Dibble generaliserar
dock här och gör inte skillnad på ali‘i och maka‘āinana. Traditionellt var det endast ali‘i som
hade präster, kāhuna, som förmedlare. Malo förklarar hur;
…the ali’i (’s) means of worship were different from the worship of the people. The people
worshiped without any kahuna [priests] and without any kahu akua [guardians of the gods].
Whereas the ali’i worshiped with kahuna(s) praying and the kahu akua [attendance]. The
[worship] of the ali’i (s) was easier (māmā) because they did not have to utter any prayers.
This was the same for the female ali’i. They did not have to pray to their goddess [as the
kahuna did this for them]. 249
Man förstår av detta att missionärerna inledningsvis hade större genomslagskraft hos ali‘i
än hos maka‘āinana. Detta blir också tydligt då den mesta informationen om hawaiianerna
rör ali‘i och deras följe. Det går således inte att utesluta att tillgängligheten spelade en stor
roll – missionärerna rörde sig huvudsakligen i ali‘i kretsar. Även om intentionen var att
predika för samtliga samhällsklasser så var det inte förrän längre fram, runt 1825, och
dessutom på befallning av ali‘i, som missionen organiserat nådde ut till maka‘āinana. Jag
kommer till detta längre fram i texten.
Hawaiianernas så kallade ”inställsamhet” ställde till problem för missionärerna som
hade svårt att särskilja de “seriösa” som verkligen hade för avsikt att bli medlemmar i
kyrkan från dem vars agerande och närvaro endast var ett “spel för gallerierna”. Inte heller
underlättade det då flertalet hawaiianer “lärde sig” hur de skulle uttrycka sig i termer för att
hantera missionärerna. Dibble berättar om en hawaiiansk kvinna som vid ett flertal besök
visade vad som ansågs mognad för ett medlemskap i den kristna församlingen. Kort efter
att det beslutats att hon var en lämplig konvertit lade han märke till att nästan samtliga av
dem som kom för att konversera använde samma språk som den nyblivna medlemmen.
Det visade sig att kvinnan hade vidarebefordrat konversationen och idéerna och på så sätt
agerat sufflör åt de andra hawaiianerna, vilka i sin tur upprepade vad de hört. 250
Missionärerna tvingades att reflektera kring användbara metoder. I den gemensamma
dagboken sammanfattade de den 24 december 1821 sina ambitioner och mål och gick
igenom hur de skulle verkställas. Spridandet av religiösa skrifter, kringvandrande
predikanter, samt predikningar på stationer, menade man, var det viktigaste. Men också att
starta skolor med undervisning där baskunskaper som läsning och skrivning skulle vara
centrala. Det var också viktigt att missionärerna fick lära sig det hawaiianska språket samt
att de fick igång en tryckpress så att de kunde trycka upp lämpligt undervisningsmaterial
och texter av religiös karaktär. 251 Predikningsturnéer ansågs vara en viktig metod att nå ut
till de mer avlägsna platserna runt öarna. Just att nå ut till maka‘āinana var ett mål, och
may say to undeceive them and convince them of sin, they go away with something of a feeling
of self-satisfaction and meritorious ness.”
247 Dibble 1843/1909: 231.
248 Dibble 1843/1909: 234. “This practice of thought telling to gain the favor of the missionary,
and thereby find acceptance with God is so thoroughly inwrought by the force of former
customs that some shades of it are observable even in those who are truly pious.” Se också
Barrére & Sahlins 1979(13): 23f.
249 Malo 1996: 192f. Översättarens parenteser.
250 Dibble 1843/1909: 234.
251 "Journal of the Missionaries – Station of Woahoo [O‘ahu], December 24, 1821” i MH,
februari, 1823(19): 40.
61