"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

Innan missionen kunde börja var man tvungen att få tillstånd att stiga i land och sedan
övertyga kungen om att tillåta mission på öarna. Väl framme i Kailua, Hawai‘i, fick några
av missionärerna möjlighet att träffa mō‘ī, den regerande Liholiho, och presentera sina
kreditiv, överlämna gåvor i form av biblar och samtidigt informera om anledningen till sin
ankomst. Liholiho tog vänligt emot både missionärer och gåvor, men lämnade inget direkt
besked om huruvida de skulle få stanna på öarna. Anledningen till detta var för det första
att dessa missionärer var amerikaner. Man var orolig för att Hawai‘is förhållande till den
brittiska regeringen skulle påverkas om det visade sig att britterna ogillade amerikansk
mission. För det andra antog Liholiho att missionärerna skulle kritisera hans sätt att leva,
dvs. incestuöst och polygamiskt. Att kungen hade tankar och funderingar kring detta
tydliggörs i missionärernas gemensamma dagbok:
Before we returned to the brig, the favorite wife [Ka‘ahumanu] of the king expressed a
decided opinion in favour of our settling in the islands; and requested that we might remain.
The king, knowing her attachment to him, and willing to try her feelings, said to her
pleasantly that if he admitted and patronized the missionaries, he could be allowed but one
wife, and he should not want her. 223
Missionärerna bedyrade att deras närvaro inte skulle innebära några problem vad gällde
politiska relationer mellan Hawai‘i och England eftersom Amerika inte hade några
konflikter med England. Så fick slutligen missionärerna besked om att de fick stanna i ett
år på prov och missionen kunde inledas. Enligt den hawaiianske historikern Samuel
Kamakau, var det Liholihos rådgivare John Youngs som påverkade beslutet;
John Young said, ‘These kahunas worship the same God as those of our country of whom
Vancouver said to Kamehameha, ‘When I go back to Great Britain let me ask King George
to send you kahunas.’ Let the chiefs try them out by permitting them to remain in Hawaii
for a year; then if you discover that they are not doing right, let the chiefs send them away.’
The chiefs took the advice of the favorite foreigner of Kamehameha. 224
Beslutet eliminerade dock inte misstänksamheten gentemot nykomlingarna. Det framgick
då Liholiho inledningsvis meddelade att de inte fick skicka efter fler. 225 Visserligen var
dessa missionärer inte beväpnade och visade heller ingen fientlighet gentemot kungen,
men det var ingen garanti för att eventuella efterföljare skulle vara av samma karaktär.
Kanske var de intresserade att ta land och rike ifrån hawaiianerna? Men vad han också
visste var att med missionärerna kom nya praktiska kunskaper som kunde vara användbara
för befolkningen. Liholiho hade frågat efter en snickare vid deras ankomst och blev
besviken när det visade sig att det inte fanns någon i sällskapet med det yrket. Det var
223 ”Journal of the Missionaries, April 5, 1820” i MH, april, 1821(17): 117. Det är återigen
viktigt att poängtera att hawaiianerna faktiskt varit i kontakt med västerlänningars värderingar i
över fyrtio år. Kamehameha I hade flertalet västerländska rådgivare vid sin sida under sin
regeringstid och Liholiho likaså. En hel del av hawaiianernas, främst ali‘i, liv hade förändrats
drastiskt under denna period.
224 Kamakau 1992a: 246–47.
225 ”Letter from Mr. Ruggles to the Treasurer, August 2, 1820” i MH, april, 1821(17): 123.
Intressant är att Liholiho tydligen snabbt insåg värdet i vad missionärerna kunde bistå med rent
praktiskt och två månader efter hans förbud att fler missionärer skulle få tillträde lät han
meddela att ”… he very much wants a good minister, physician, house and ship-carpenter,
cabinet-maker, and a powder-maker to come and live with him; and says he will support as
many good people, as will come to his island.” Ibid.
55