"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

tidigare, hade varit lyckat och båda fann tycke för varandra. Mercy, som tackade ja till
Samuel Whitneys frieri, såg äktenskapet som en möjlighet att förverkliga dröm och också
plikt att tjäna Gud. Nancy Wells och Samuel Ruggles var de första att hålla bröllop i
gruppen. Nancy var den äldsta av kvinnorna och anledningen till hennes giftermål med
Samuel eller hur hennes religiösa övertygelse såg ut förtäljer inte historien. Samuels äldre
syster Lucia Ruggles äktade Thomas Holman och tillsammans reste de också till
Hawaiiöarna. 208
Den 15 oktober mottog gruppen de officiella instruktionerna av Dr. Worchester. En
vecka senare, efter intensiva förberedelser, vad det dags att stiga ombord på Thaddeus och
lämna Boston. Den fem månader långa resan innebar många utmaningar för missionärerna.
Lucia Ruggles Holman skriver om den första veckan till havs:
Could the transactions of the first week have been penned, I am sure, while they would
have called forth sensations of pity from your heart, would at the same time afford
merriment. Sorrow and despondency were depicted on every countenance, while scarcely a
look of love or complacency was discernable one towards the other. 209
Denna lilla grupp som bestod av individer som inte kände varandra skulle leva tätt inpå
varandra och fungera tillsammans. I dagböckerna beskrivs resan tillsammans och hur deras
förhållande sinsemellan stärktes. Även om de alla hade en liknande bakgrund och religiös
övertygelse så förekom också oenigheter inom gruppen och de fick arbeta hårt för att
komma varandra nära. Månaderna till havs fylldes av en rad upplevelser och inramades av
strikta scheman med utrymme för studier, bön, konversation och umgänge. Tillsammans
arbetade de också med planer för den kommande uppgiften och valde ut bibelpassager
som ansågs lämpliga för undervisningen. 210
Som ett centralt tema i deras texter från resan är inte bara ovissheten inför vad som
väntade dem och också en ovisshet inför tanken på att deras insats och hängivelse kanske
inte var tillräcklig. Säkerheten, så som de upplevt den hemma med familjer, nära och kära i
sin närhet var ett minne blott. Men det fanns glimtar av hopp och förtröstan. Lucia
Ruggles Holman skrev på nyårsafton i sin dagbok:
This is the last day of a year, big with events, to me the most important. This year has
witnessed the most trying yet interesting scenes of my life. A new course is marked out for
me to pursue: new hopes, new joys, and new sorrows are before me. I often review with
pleasure the past scenes of my life, though this pleasure is mingled with regret that they are
never more to be realized, and the places that witnessed them may never more bless my
eyes. Yes I can, I do look forward with the most pleasing anticipations of future enjoyment.
Yes, with the eye of faith I can look forward to the day when sons and daughters of
Ohwyhee (the devoted subjects of the prince of darkness) shall become true and humble
followers of the Prince of Peace; when the Idols of Moriah shall be given to the moles and
bats, and the true God and Jesus shall be the only objects of religious homage. 211
Efter mer än fem månader, med hopp, iver, förväntan och även rädsla inför vad som
väntade dem anlände de slutligen till Hawaiiöarna. Tillsammans satt de ute i fartyget och
väntade på att stiga iland och påbörja sitt arbete. I denna stund skrev Bingham: “In the
208 Det finns inget i källorna som förmedlar något om Thomas Holmans religiösa övertygelse
och motivation. Diskussioner kring parets egentliga motivation till missionen kommer upp i
kapitel tre.
209 Holman 1931: 7.
210 Missionärerna förde en gemensam dagbok under resans gång och i den berättar de ingående
om hur de spenderade dagarna ombord.
211 Holman 1931: 10.
51