"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

framförde den döde Kamehamehas sista befallning; ”Here are the chiefs, here are the
people of your ancestors; here are your guns; here are your lands. But we two shall share
the rule over the land.” 135 Så kröntes den 22-årige Liholiho till mō‘ī med titeln
Kamehameha II, och Ka‘ahumanu tog plats som kuhina nui, förste rådgivare, i våra termer
premiärminister. Hennes position innebar stor makt och insikt i väldets politiska affärer.
Vid Liholihos och Ka‘ahumanus sida stod Kamehamehas forne ämbetsmän Kalanimōkū,
eller Billy Pitt, som kālaimoku och Hewahewa som kahuna nui.
Precis som Kamehameha kom den nye regenten att få motståndare varav en var hans
kusin Kekuaokalani, guden Kūkā‘ilimokus bevarare. Kekuaokalani var en beskyddare av
det traditionella Hawai‘i och hade vid olika tillfällen visat sig vara mot europeisk påverkan.
John Young hade berättat att ”…he [Kekuaokalani] talked of nothing less than
overthrowing the royal power and of slaughtering all the Europeans established in the
Sandwich Islands.” 136 Just engelsmännen var, enligt Kekuaokalani, de som bidragit till att
Hawaiiöarna blivit ett välde under en person vilket hade negativ påverkan på hawaiianernas
liv och leverne. Liholiho var medveten om sina fiender och vad ett sådant
missnöje gentemot honom kunde resultera i och hade som prioritet att lösa problemen på
ett så diplomatiskt sätt som möjligt. Därför släppte han det monopol på sandelträhandeln
som hans far hade haft. Stora delar av denna gick tillbaka till medlemmar av ali‘i klassen
och han delade därmed med sig av den lönande handeln. Likaså nyttjade han sina
kontakter med européerna och fick, förutom stöd från England, nu också beskydd från
Frankrike genom den franske upptäcktsresande Louis de Freycinet som just anlänt till
öarna. Liholiho var säker ännu ett tag. Men snart ställdes han inför fler problem än det
med missnöjda ali‘i och kom under sina första månader som regent att stå inför några stora
avgöranden. Ett av dessa är ett av de mest omtalade i hawaiiansk historia, nämligen
avskaffandet av kapu-systemet. Kamakau sammanfattar de kriser som samhället stod inför
i samband med Kamehamehas död och Liholihos första tid som regent:
The death of Kamehameha was the first step in the ending of the tabus; the second was the
modifying of the mourning ceremonies; the third, the ending of the tabu of the chief; the
fourth the ending of carrying the tabu chiefs in the arms and feeding them ; the fifth, the
ruling chief’s decision to introduce free eating (’ainoa) after the death of Kamehameha; the
sixth, the cooperation of his aunts, Ka-’ah-manu and Ka-heihei-malie; the seventh, the joint
action of the chiefs in eating together at the suggestion of the ruling chief, so that free
eating became an established act and the credit of establishing the custom went to the
ruling chief. 137
Den handling som anses vara det mest symboliska för avskaffandet av kapu-systemet är ‘ai
noa, att äta fritt utan restriktioner, i motsats till ‘ai kapu, att äta under tabu, dvs. att följa
diverse restriktioner kring förtäring. I det här fallet övergick inte ‘ai noa-perioden, som
normalt var gällande efter en högt uppsatt ali‘i avlidit, till ‘ai kapu sedan Liholiho blivit
kung, utan fortsatte under initiativ av den drivkraftiga Ka‘ahumanu samt bl.a. Liholihos
mor Keōpūolani. 138 Ka‘ahumanu krävde lika privilegier för kvinnor som för män, speciellt
135 Kamakau 1992a: 220. Det har spekulerats i huruvida Kamehamehas sista vilja att utnämna
Ka‘ahumanu till kuhina nui verkligen var sann eller om det var ett djärvt drag av en drivkraftig
och makthungrig kvinna. Bara det att hon uppfann positionen kuhina nui är ett tecken på
hennes handlingskraft och vilja att positionera sig politiskt. Se Daws 1974: 55 och Kuykendall
1968: 64.
136 Kuykendall 1968: 65.
137 Kamakau 1992a: 222.
138 Alexander (1917: 36) noterar John Parkers utsaga: ”Liholiho, he said, was a profligate
spendthrift, without dignity or force of character, while Kaahumanu was the master spirit, the
life and soul of the whole movement.”
37