"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

landerövringar ständigt pågick. Delar av och hela öar skiftade ständigt ”ägare” och den
hawaiianska traditionella historien och mytologin är fylld av berättelser om hur olika ali‘i
slogs om landområden och folk. 127
Historien om Kamehamehas enande av Hawaiiöarna och tid som kung är lång,
intensiv och inte minst detaljrik men kommer inte behandlas här. 128 Året 1819 blir starten
för denna avhandling om Hawaiiöarna, dess folk, kultur och religion under en period som
kännetecknas av missionärers ankomst och närvaro.
”He who guarded the gods is dead…” 129
Den åttonde maj 1819 avled Kamehameha i Kailua, på ön Hawai‘i, efter en längre tids
sjukdom. Hans son Liholiho hade sedan fem års ålder preparerats och instruerats för den
dagen han skulle överta sin faders plats som mō‘ī. 130 Han lärde sig tidigt att hantera viktiga
politiska och religiösa åtaganden liksom olika viktiga kapu, tabun och restriktioner, som
rådde i samband med dessa.
När Kamehameha avlidit begav sig Liholiho, tillsammans med sin kusin Kekuaolani,
till Kohala för att där tillbringa de obligatoriska tio sorgedagarna. 131 Under tiden renades
Kailua från död och Kamehamehas kropp togs omhand på traditionsenligt vis. 132 Under
sorgeperioden upphävdes en rad olika kapu som vanligtvis var gällande för kvinnor. Det
var nu fritt för dem att beträda heiau, tempelplatser, att äta sådant de annars inte var tillåtna
att äta som banan, kokosnötter och griskött samt att beträda heliga platser. De fick även
äta tillsammans med männen, vilket annars var strikt kapu (‘ai kapu). 133
Sedan alla nödvändiga ritualer genomförts tog så Hoapili hand om kungens
skelettrester och gömde dem i en grotta vars plats förblev hemlig. Det var nu säkert för
Liholiho att återkomma till Kailua och utses till mō‘ī. Installationen hölls två dagar efter
Liholihos ankomst och var en storslagen ceremoni. Kamakau beskriver den som en praktull
syn där Liholiho gjorde entré ”…dressed in great splendor, wearing a suit presented
him from England with a red coat trimmed with gold lace and a gold order on his breast, a
feather helmet on his head and a feather cloak worn over his shoulder.” 134 Liholiho möttes
av ett flertal ali‘i samt Ka’ahumanu, en av Kamehamehas hustrur, som med stor dramatik
127 Kamakau redogör för detta i Ruling Chiefs of Hawaii (1992a). Häri skildras det hawaiianska
folkets politiska historia, som går tillbaka ända till ‘Umi (åtta generationer före Kamehameha I)
och fram till 1840-talet och Kamehameha III:e tid.
128 Se t.ex. Kuykendall 1968, Kamakau 1992a, ‘Ī‘ī 1995 och Ellis 1828.
129 Kamakau 1992a: 224. Keōpūolanis ord.
130 Kekuaokalani, Kamehamehas yngre brors son, var till en början också potentiell efterträdare
till tronen, men Liholiho var den som instruerades av sin far medan Kekuaokalani bar ansvaret
för Kamehamehas personliga gud Kukailimoku. Se ‘Ī‘ī 1995: 140 samt Kuykendall 1968: 62.
131 Kuykendall (1968: 63: not 10) menar att Liholiho endast tillbringade en vecka i Kohala. Han
argumenterar som följer: ”Marin, who had returned to Honolulu, records the arrival of
Kaahumanu in that place on May 17 (unless Wyllie made a mistake in his translation), and it is
highly improbable that she would have left Kailua before the formal installation of the new
king.” Anledningen till att sorgetiden var tio dagar var att det var den tiden det tog för att göra i
ordning den dödes kropp. Se Malo 1996: 200.
132 Se t.ex. Kamakau 1992a: 214–215, Malo 1996: 200ff, samt Westervelt 1923: 34, för beskrivning
av Kamehamehas död samt allmänt om hantering av döda. Kuykendall (1968: 63) tillägger
att de obligatoriska ritualerna genomfördes sånär som på en; ingen människa offrades.
133 Kamakau 1992a: 222: ”Free eating followed the death of the ruling chief; after the period of
mourning was over the new ruler placed the land under a new tabu following old lines”
Ögonvittnet John Parker från Waimea informerade William Alexander (1917: 39) om följande:
”Some women ate coconuts, and Kekauluohi (mother of Lunalilo), and other female chiefs
even tasted of pork, without being destroyed by the gods.”
134 Kamakau 1992a: 220.
36