"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

Antropologen Wende Elisabeth Marshall poängterar att även om det övergripande
målet för 1990-talets självständighetsrörelse var landåtervinning och återskapande av en
hawaiiansk nation så lades största tyngden, i alla fall i Wai‘anae, på en inre
avkolonialiseringsprocess (internal decolonizing process). Denna process ”…involved
(re)membering and (re)creating the ways of Hawaiians in ka po‘e kahiko (the people of old)
before they hade been inundated with English, Christianities, and the morality of land as
private property.” 106 Avkolonialiseringen i detta sammanhang innebär att man avvisar
skammen och självföraktet som finns endemiskt hos koloniserade folk.
Med upplysning och utbildning i fokus
Kampen för självständighet har skuggats av framgångsrika anti-självständighetsgruppers
frammarsch, där attacker varit inriktade på exempelvis Office of Hawaiian Affairs (OHA),
samt på speciella program rörande utbildning och landrättigheter. Politiskt käbbel samt
oenigheter mellan olika hawaiianska organisationer och grupper har också under perioder
inneburit ett svalare intresse bland hawaiianer. Detta innebär inte att utvecklingen har stått
stilla. Poka Laenui är noga med att påpeka att rösterna finns och har funnits hela tiden,
men de har dock inte varit så höga på sistone. Mer har pågått än det som nått fram till den
stora allmänheten. Exempelvis har fler unga hawaiianer involverat sig i politiskt arbete,
något som Laenui benämner som fredlig infiltration. 107
En gemensam frågeställning inom rörelsen är nu: ”How do we move forward?” 108
Situationen som den är i nuläget beskrivs som ohållbar och en utvärdering av rörelsens
utveckling är aktuell. Det är tid för reflektion.
I Living Nation kampanjen 109 med arrangörer som Lynette Cruz och Mel Kalahiki,
understryks vikten av samarbete och samstämmighet i viktiga frågor: ”The Living Nation
Campaign believes that a clear understanding of history, and the proper words to describe
our history, will be the catalyst that pills the various sovereignty and Hawaiian
organizations into a unified whole.” 110 Under kampanjens inledningsskede i januari 2003
visade det sig att många ledare för de olika grupperna, vilka tidigare varit splittrade, talade
varmt för ett bättre samarbete och möjligen en sammanslagning. Keoni Agard
understryker att det viktigaste av allt i nuläget är en ökad ömsesidig respekt och ett bättre
samarbete och säger: ”Now we need to be smart. It’s not a matter of who’s better or
who’s been in the movement longer … Unless we unite under one umbrella, we will
perish.” 111
Således eftersträvas en gemensam plan, något som fler och fler representanter för
olika grupper och organisationer är beredda att arbeta för. Planen innefattar inte bara
strategier hur man som hawaiian ska ställa sig till utomstående, utan också hur man kan
bygga upp en inre trygghet i identiteten som hawaiian. Kaleikoa Ka‘eo, lärare på Maui,
förklarar: ”We have to re-recognize our relationship to this land and who we are, actively
106 Marshall 2005: 187.
107 Griffin, John “Sovereignty: Out of sight, not out of mind”, The Honolulu Advertiser, 9 juni
2002.
108 Frågan “How do we move forward?” är rubriken på en artikel i Honolulu Weekly, 8 januari,
2003. Frågan ställdes under en sammankomst organiserad av Living Nation.
109 För information om kampanjen se:
http://www.flyservers.com/members2/livingnation.org/pr_030111.html
110 The Living Nation Press Release, 11 januari, 2003 se:
http://www.flyservers.com/members2/livingnation.org/pr_030111.html.
111 Vilotti, Vicki, ”Unity emerges as a goal at Hawaiian march” i The Honolulu Advertiser, 18
januari, 2003,
http://the.honoluluadvertiser.com/article/2003/Jan/18/In/In12a.html
31