"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

PROLOG
Det är något magiskt över dessa Hawaiiöar som ligger mitt ute i Stilla Havet. Jag kan inte
tänka mig att det är många besökare som har lyckats undgå den känslan. Personligen blev
jag helt överväldigad då jag 1988 för första gången steg av planet i Honolulu och möttes av
en fantastisk blomsterdoft och ett lugn som jag aldrig förr upplevt. Mitt besök hade ingen
som helst anknytning till akademiskt arbete utan jag var där för att besöka en vän som
bosatt sig på norra O‘ahu. Som turist tillbringade jag tre veckor i ett slags eufori som
ständigt fylldes på av ögonbedövande vackra omgivningar, turkosblåa glittrande hav,
lekande delfiner, kilometerlånga vita stränder, vattenfall, blomsterprakt, färgglada Alohaskjortor
och enorma ananasodlingar. Tanken på att detta paradis var en plats för en rad
kontroverser som berör landtillhörighet, rätten till kultur och historia gick mig helt förbi.
De vackra fasaderna avslöjade inget om konflikt. Det var först cirka tio år senare då jag i
samband med min tredje vistelse (som akademiker) på öarna kom i kontakt med vad som
pågick och ännu idag pågår på Hawaiiöarna. Det finns nämligen en annan sida av dessa öar
som alla de miljontals konsumtionsstinna och soldyrkande turisterna aldrig kommer i
kontakt med eller ens känner till. En av mina flera intentioner med denna avhandling är att
visa aspekter av denna sida som sällan eller aldrig når majoriteten besökare.
I mitt arbete blev Malcolm Nāea Chun en av mina ögonöppnare och i min
forskarrapport från en två månaders vistelse under våren 1998 reflekterar jag kring vårt
givande möte:
Jag hade bara några dagar kvar i Honolulu när jag äntligen fick nöjet att personligen träffa
Malcolm Nāea Chun som bland annat har översatt David Malos verk Ka Mo‘olelo Hawai‘i
– Hawaiian Traditions. Någon vecka tidigare hade jag talat med honom i telefon och
trevande försökt att förklara vad jag inriktade mig på och intresserade mig för. Han verkade
en aning avig gentemot mina idéer och jag kände mig ganska osäker på både mig själv och
mitt ämnesval. När jag satt på bussen ut till Lili‘uokalani Children’s Center, där Malcolm
arbetar, oroade jag mig inför mötet och jag kände en rejäl klump i magen. Vårt samtal
tidigare hade ju inte varit så uppmuntrande. Men det visade sig att min oro var helt
ogrundad och i samma ögonblick som Malcolm tog emot mig kände jag mig behaglig till
mods. Han började med att visa ett par svenska trä-tofflor han hade införskaffat under en
vistelse i Europa och jag konstaterade glatt att de verkligen klädde honom. Vi samtalade vitt
och brett och slutligen närmade vi oss kärnan – mina syften. Jag berättade att jag var
intresserad av hawaiiansk kultur- och dess muntliga tradition och hur jag ville studera hur
den muntliga traditionen förändrats och tolkats.
Malcolm ställde sig plötsligt frågande till ”vårat”, dvs. västerlänningars, enorma intresse för
andra kulturer, i detta fall den hawaiianska, snarare än för våra egna. Jag menade att det var
väl inte så konstigt att man intresserade sig för och försökte förstå en annan kultur än sin
egen. Jo, tyckte han, det var ett av ”våra” stora problem – att vi i alla tider varit så ivriga att
studera och värdera andras kulturer och dessutom inte nöjt oss med det, utan också velat
skriva deras historia. Detta så ivrigt att vi faktiskt glömt bort vår egen kultur, samt att
analysera oss själva, våra tillvägagångssätt och inte minst vad för resultat och konsekvenser
vår iver har och har haft. Malcolm poängterade att vi kanske borde stanna upp och istället
koncentrera oss på och analysera vår egen roll i historien och historieskrivandet – i detta
fall i den hawaiianska historien.
2