"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

maka‘āinana, det ’vanliga’ folket. Declaration of Rights 1839 kom vidare att innefattas i 1840
års konstitution.
Till hjälp i sin undervisning i kapitalistiskt tänkande använde Richards Francis
Waylands Elements of Political Economy från 1837. Utifrån denna refererade Richards till de
brister det befintliga hawaiianska systemet ansågs ha och kom med lösningar på hur man
skulle kunna förändra det till det bättre, det vill säga till ett system som bättre matchade
det västerländska tänkandet. Fokus kom på ‘āina, land. En av grunderna i ett väl
fungerande politiskt och ekonomiskt system, menade Richards, var äganderätten till land
och med denna det fria valet att använda den så som det ansågs vara lämpligt. Det ideala
var att handla med land, dvs. köpa och sälja land och uppnå vinster med detta förfarande.
Här kom fokus på något som inte var bekant för hawaiianer, närmare bestämt allmän
äganderätt och äganderätt till land.
Ända sedan Kamehameha hade enat alla öar under sig kontrollerade och ansvarade
han som mō‘ī, regent, för allt land. Det är viktigt att poängtera att han inte var någon privat
ägare utan marken tillhörde alla, både ali‘i och maka‘āinana. Men huvudsakligen låg
ansvaret för hantering och indelning hos honom. Mō‘ī hade också möjligheten att välja ut
lämpliga bitar land åt sig själv och sedan delegera resten till sina hängivnaste ali‘i. Dessa
delade i sin tur ut land till andra ali‘i som blev konohiki, förvaltare, över ahupua‘a, ett
landområde. Alla dessa landinnehavare hade vissa rättigheter till vad som odlades.
Maka‘āinana arrenderade i sin tur delar av marken och levde på att bruka jorden eller fiska
i havet. 59
Samtliga innehavare av en bit land, från högsta ali‘i nui till lägsta maka‘āinana, var
skyldig att betala skatt till mō‘ī. Alla familjer betalade skatt i form av varor, hantverk och
tjänster till sina ali‘i som i sin tur behöll en del och gav resten till högre ali‘i och ända upp
till kungen. Rent uppbyggnadsmässigt påminde detta om ett feodalt system. Men det är
viktigt att notera att maka‘āinana kunde flytta runt som de ville och inte var knutna till en
specifik ali‘i eller ett specifikt landområde. 60 Visst krävde vissa ali‘i mer och arbetsbördan
för vissa familjer kunde vara större än andras men skulle bördan bli för stor kunde man
alltid flytta. Familjerna bytte varor och delade frikostigt med sig av sina tillgångar och
tanken om privat ägande existerade inte. Just hawaiianernas frikostighet och generositet
nämns redan vid Cooks besök och i rapporter, journaler och brev. Tillfällen då man hade
ett överflöd delade man med sig, eller kanske anordnade en festlig tillställning för alla.
Den som inte delade med sig ansågs vara snål. 61
Hawaiiöarna och dess invånare stod dock inför en stor omställning. Trycket från
haole, utlänningar, ökade och deras intresse för kommersiellt jordbruk kom att leda till
stora förändringar. 1835 lyckades det amerikanska företaget Ladd & Company att förvärva
ett större landområde i Kōloa på Kaua‘i. Mō‘ī Kauikeaouli skrev i juli 1835 under ett 50årigt
leasingkontrakt och under hösten samma år etablerade Ladd & Co., Hawaiiöarnas
59 Utförliga beskrivningar på hur indelningen var uppbyggd finns bl.a. i Kamakau 1992a: 230–
232, Chinen 1958:1–5, Kuykendall 1968: 269–273 och Kame‘eleihiwa 1992: 26–28.
60 Mykkänen (2003: 160) noterar följande angående begreppet feodal: ”…the closes analogy
through which Hawaiian land tenure was normally understood by foreigners.” Haunani Kay
Trask (1999: 115) understryker strategin med att applicera detta västerländska begrepp: ”By
claiming that a Pacific people lived under a European system – that the Hawaiians lived under
feudalism – Westerners could then degrade a successful system of shared land use with a
pejorative and inaccurate Western term. Land tenure changes instituted by Americans and in
line with current Western notions of private property were then made to appear beneficial to
our people.”
61 Kame‘eleihiwa (1992: 178) förklarar att “…Hawaiians do not keep profit for themselves
because that is considered hana pī, or stingy behaviour. There is nothing more uncivilized to
the Hawaiian mind than stinginess.”
21