"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

den lukrativa sandelträhandeln och efter hans död kom det att bli diskussioner kring
rättigheterna till handeln och marken. De ali‘i, hövdingar, som förvaltade områden med
sandelträskog var inte villiga att låta marken och kontrollen över denna gå tillbaka till den
efterträdande regenten Liholiho så att han, enligt traditionen, kunde dela ut den till sina
närmsta anhängare. I detta känsliga läge trädde den franska upptäcktsresanden Freycinet
in på arenan och fungerade som medlare mellan Liholiho och inblandade ali‘i. 52 Genom
att försäkra Liholiho att Frankrike och England stödde honom som tronarvinge om han
visade en mer tolerant inställning till kontroll över handeln med utlänningar samt lät ali‘i
få fortsatt kontroll över sina tidigare landområden. 1819 slöts ett avtal i Kawaihae på ön
Hawai‘i där Liholiho gick med på dessa krav. 53
En av de största förändringarna inom den hawaiianska kulturen innefattar
övergången från ett traditionellt system med allmän besittningsrätt till privat ägande enligt
kapitalistisk modell. Förloppet inleddes med en bestående uppdelning av land år 1848, en
legal transformation som går under benämningen Māhele. 54 Denna jordreform har
intresserat ett stort antal forskare och förfarandet och effekterna av den har diskuterats
och tolkats utifrån ett flertal olika perspektiv. 55 Vad som är klart är i alla fall att dessa
förändringar kring landuppdelning samt den nya inställningen till ägande av land hade
förödande konsekvenser för hawaiianerna och hawaiiansk kultur. Kame‘eleihiwa skriver
att “…the real loss of Hawaiian Sovereignty began with the 1848 Māhele, when the Mō‘ī
and Ali‘i Nui [hövding med hög rang] lost ultimate control of the ‘Āina.” 56
Under perioden för jordreformen fanns det ett antal missionärer som kom att ha stor
inverkan på utvecklingen. Som ständigt närvarande och betrodda av kungen och ali‘i nui
kom dessa män att ha långt större befogenheter inom den politiska sfären än vad som
egentligen var tillåtet för en missionär. Denna tids dokument är fyllda av just diskussioner
kring detta och gränsen mellan religion och politik kom mer och mer att suddas ut. 57
En betydelsefull person under den aktuella perioden, dvs. Kauikeaoulis regeringstid,
var missionären William Richards. Som tidigare vän och uppskattad rådgivare till kungafamiljen
anställdes Richards år 1838 som lärare i politisk ekonomi, lag och statskunskap.
Hans strategi var att instruera hur Hawai‘i skulle uppnå status som en ”upplyst nation”
med allt vad det innebar. Han förklarade att det fanns tre vägar att nå utländsk mana, kraft
eller auktoritet, och dessa var kristendom, västerländsk lag och inte minst kapitalism. En
inledande uppmaning var att införa ett lagsystem där alla hawaiianer skulle vara lika inför
lagen. Denna uppmaning resulterade i Declaration of Rights 58 1839 där huvudintentionen var
att begränsa den makt mō‘ī, ali‘i nui och konohiki, landförvaltare, ansågs ha över
52 Dennes roll som medlare uppmuntrades av John Young. Kuykendall 1968: 65. Se också
Freycinet 1829/1978: 22–24.
53 Se bl.a. Kuykendall 1968: 65f.
54 Māhele betyder att dela. The Māhele har blivit synonymt med ”land divisionen”. Se också
Kame‘eleihiwas definition i Kame‘eleihiwa 1992: 8f.
55 Se Kame‘eleihiwa 1992: 12 för genomgång av dessa olika perspektiv. Kame‘eleihiwa betonar
att det inte gjorts någon ordentlig undersökning av denna händelse utifrån hawaiiansk
synvinkel. Detta gör hon i sin bok.
56 Kame‘eleihiwa 1992: 15.
57 Liholiho dog 1824 och efterträddes av den unge brodern Kauikeaouli som från barnsben
hade skolats av missionärer. Som nära knutna till den regerande mō‘ī fick således missionärerna
plats på ”första parkett” och deras inblandning i den hawaiianska regeringen kom att bli mer
och mer påfallande. Flera missionärer kom att engagera sig politiskt under perioden 1837–45.
Se Kelly 1994: 95.
58 “Protection is hereby secured to the persons of all the people, together with their lands, their
building lots and all their property, and nothing whatever shall be taken from any individual,
except by express provision of the laws.” Kuykendall 1968: 271.
20