"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

Silva diskuterar ”tystnaden” eller ”passiviteten” som ofta tillskrivits det hawaiianska
folket, inte bara i historien, utan också i historieskrivningen. I Aloha Betrayed – Native
Hawaiian Resistance to American Colonialism, 2004, vägrar hon godta myten om hawaiianernas
passivitet och lyfter fram hawaiianskt material som visar på många olika sorters motstånd.
Silva betonar att anledningen till att koloniseringen av Hawaiiöarna och dess folk har
beskrivits som fredligt, i den betydelse att hawaiianerna inte utövade nämnvärt motstånd,
är för att de som ansvarar för historieskrivningen har utelämnat hawaiianskspråkigt
material. De hawaiianer, som under andra hälften av 1800-talet gjorde sina röster hörda i
tidningsartiklar där diskussioner kring hur den hawaiianska kulturen och folket påverkades
av utomstående kulturer, är inte representerade i den befintliga historieskrivningen.
Följaktligen, menar Silva, har myten om passivitet uppstått och också fortlevt. 834
Hawaiianer gjorde tydligt motstånd mot det vita fåmannaväldets övertag av land, politisk
och ekonomisk makt men detta, menar Silva, framgår inte nämnvärt hos någon av de så
kallade etablerade historikerna som i huvudsak baserar sina verk på engelskspråkiga källor.
Silva menar också att det finns ”dolda” eller tysta kommunikationer som förmedlar
ett budskap om t.ex. motstånd. Hon understryker att även om vissa kommunikationer,
exempelvis i form av sång och poesi, är svåra för utomstående att höra och förstå, så
betyder det inte att de inte finns. I sammanhanget blir Gayatri Spivak och hennes ”Can
the Subaltern Speak?” aktuell. 835 Silva betonar här hur viktigt det är att inte bara nöja sig
med Spivaks fråga om den subalterna kan tala utan hon tillägger frågorna hur eller på vilka
sätt den subalterna talar och på vilka sätt lyssnar vi? 836 Silva poängterar att hawaiianer av
alla klasser och kön har talat, och fortfarande talar, på många olika sätt och med många
olika uttrycksformer. Silvas resonemang är väsentligt och förtydligas i mina tidigare
presenterade sammanhang där inte minst icke-verbal kommunikation har behandlats.
Hawaiianernas hantering av kropp och klädsel och de översättningsproblem det innebar
blir här åter intressant. För just översättningen och tolkningen så som den framställts i
missionärstexterna talar tydligt inte bara för att hawaiianerna talat utan också på vilket sätt
det har uppfattats och i synnerhet inte uppfattats. Detta har jag poängterat och behandlat i
avhandlingens tidigare kapitel genom att närma mig materialet utifrån en mångfald av
situationer. Här, vill jag återigen understryka, att kommunikation inte enbart handlar om
språk utan också om rörelse, som exempelvis hula, och även beteende.
I vissa fall handlar det även om att det som talas eller förmedlas inte ska förstås av
kolonisatörerna (icke-hawaiianer). Med hjälp av det hawaiianska språket och av kaona,
gömda budskap och dubbla meningar, förmedlas information i form av exempelvis poesi,
vilket kan innefatta dolda referenser till en person eller sak eller plats. Silva förklarar: “It is
a well known characteristic of the Hawaiian language that is generally spoken of in
reference to mele but is also common in writing in everyday speech.” 837 För en
utomstående är kunskap i det hawaiianska språket en förutsättning, men det krävs
dessutom djupare kunskaper i vad hon benämner “cultural codes.” 838 ”Tystnad” kan
uppenbarligen vara en form av motstånd, i synnerhet om det handlar om den verbala tystnad
som åtföljs av alla övriga kulturellt förankrade – och av motparten ej uppfattade –
signaler.
833 Begreppet diskursiv avlutning kommer från prof. Tord Olsson i samband med ett av mina
seminarier 2007.
834 Silva 2004: 8f.
835 Spivak 1988: 271–303. För en genomgripande teoretisk diskussion i frågan huruvida den
subalterna, dvs. det koloniala subjektet, kan tala se Ania Loomba, Colonialism/Postcolonialism
1998.
836 Silva 2004a: 8.
837 Silva 2004a: 8.
838 Silva 2004a: 8.
194