"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

som ”bildningsbara”, i meningen mottagliga för annat än yttre förändring. Men
missionärernas strategier indikerar inte bara hur långt de var villiga att gå, utan också hur
svårt det var för dem att nå fram på önskat sätt. I missionsmaterialet framkommer ofta en
slags hopplöshetskänsla över att det i grund och botten inte var missionärerna själva, utan
andra faktorer, t.ex. hawaiianerna, som styrde hur och i vilken utsträckning missionärernas
budskap skulle nå fram. Detta innefattade såväl det kristna budskapet som hur man
anmodades leva som kristen och ”civiliserad”.
År 1836, sexton år efter missionärernas ankomst, rapporterade missionärerna
Jonathan Green och Richard Armstrong till ABCFM att majoriteten hawaiianer ingalunda
var beredda att enbart tjäna den kristna guden: ”Multitudes thus go on from year to year
serving God and Mammon both, and don’t even seem to be aware that there is the least
inconvenience or inconsistency in doing so…” 804
Det är nödvändigt att betona dessa missionärers svårigheter, då även de refuserar
vad Noenoe Silva benämner som myten om passivitet, dvs. åsikten att hawaiianerna inte
gjorde motstånd mot den kultur missionärerna förmedlade. 805 Jag återkommer till detta
lite längre fram.
Vilken historia? Vems historia?
Walter Mignolo betonar att koloniala situationer definieras av asymmetriska
maktrelationer mellan två eller flera poler vilket resulterar i en kulturell dissonans. 806
Asymmetrin medför att en av kulturerna har eller tar tolkningsföreträde, dvs. att den ena
kulturens röster hörs och definieras tydligare och också styr det som ska höras och hur det
ska definieras. Ett tydligt tolkningsföreträde har tillämpats på Hawai‘i allt sedan
missionärerna anlände och introducerade skriftspråk, institutionaliserade språk och
kunskap vars innehåll och uttryck dominerats av västerlänningar (läs amerikaner).
Forskare som Fanon, Foucault och Said betonar hur kultur- och maktrelationer under den
koloniala perioden har format nutiden. Därför måste den koloniala historien analyseras
för att det ska skapas en förståelse för den postkoloniala: dvs. ”…the forms of imposition
of rule, the extent and nature of resistance, and the ambiguous and contradictionary
position of colonized elites.” 807
Hawaiianska akademiker och aktivister som exempelvis Kekuni Blaisdell, Noenoe
Silva, Haunani Trask menar att den koloniala eran ingalunda är över utan fortsätter att
verka och drabba på liknande sätt som den gjort sedan de första västerlänningarna
anlände. 808 Trask skriver: ”The relationship between ourselves and those who want
control of us and our resources is not a formerly colonial relationship but an ongoing colonial
relationship.” 809 De betonar även hur den koloniala maktens övertag har inneburit och
fortfarande innebär en rad drastiskt genomgripande konsekvenser för hawaiiansk kultur.
Häri innefattas inte enbart följderna för hawaiianers ekonomi och politik, utan också för
hawaiianers kropp, själ och sinne. I den befintliga historieskrivningen har det inte funnits
nämnvärt utrymme för dessa kategorier, dvs. kropp, själ och sinne, förutom i mening att
804 Brev: Jonathan Green & Richard Armstrong till Rufus Anderson, den 16 november, 1836.
MsL/HMCS.
805 Silva 2004a: 8f.
806 Mignolo 2006: 5.
807 I Merry 2000: 11.
808 Silva (2004a: 9) utvecklar resonemanget: “Hawai‘i is not a postcolonial but a (neo?) colonial
state, and historiography is one of the most powerful discourses that justifies the continued
occupation of Hawai‘i by the United States today.”
809 Trask 1999: 103.
189