"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

komplett verk. Tanken på ett fastställt historiskt verk i skrift hade utvecklats i samarbetet
med en annan hawaiiansk historiker S. N. Hale‘ole, även han en Lāhaināluna-student.
Väl förtrogen med Kamakaus arbete delade Hale‘ole också visionen om att fånga in
den hawaiianska historien och traditionen innan den hann blekna bort och föll i glömska
hos kommande generationer. Och precis som Kamakau var han en aktiv fältarbetare och
tillbringade större delen av sitt liv med att resa runt Hawaiiöarna och genomföra intervjuer
med olika äldste. 760 Hale‘ole var väldigt framgångsrik i ”fält” och han var mycket
kompetent i konsten att tradera muntligt och han beskrivs som ett geni vad gällde att
omvandla den muntliga historien i textform. Han var aktiv författare och bl.a. publicerades
hans text ”Laieikawai, ke kaikamahine kaulana a Kahauokapaka me Malaekahana”
[Lā‘ieikawai, Kahauokapaka och Malaekahanas berömda dotter] i en serie i tidningen Ka
Nūpepa Kū‘oko‘a. Tillsammans med hawaiianen S. D. Keolanui, återupplivade Hale‘ole 1863
det historiska sällskapet ”Ahahui [society] imi [to look, search] i na Mea [matter] kahiko
[old, ancient] o Hawaii Nei [this beloved Hawai‘i], som tidigare varit aktivt mellan 1841–44.
Syftet med sällskapet var nu, precis som då, att kartlägga och skriva ner hawaiianernas
historia och kultur, däribland historien om Kamehameha. Hale‘ole avled dock innan
arbetet hann bli publicerat och det blev Kamakaus uppgift att ta över hans arbete.
Dessa framstående hawaiianer, som bestämde sig för att lära sig så mycket de kunde
om det anglo-europeiska traditionssystemet och de vetenskapliga metoder som hörde till,
kom att utnyttja sina kunskaper för att dokumentera och därmed bevara delar av sin egen
historia, tradition, kultur och religion. Detta är ytterligare ett exempel på
situationsanpassning. De använde sig av de nya verktygen men bestämde själva innehållet.
Kamakau, Malo och ‘I‘i befann sig i en miljö som dominerades av kristendom, och
beroende på situation kom dessa personer att definieras som antingen kristna, eller
hawaiianer eller också kristna hawaiianer, dvs. deras hanterbara kontexter bröt samman.
Hur de än vände sig och hur de än gjorde var de alltid föremål för kritik och misstanke
från alla involverade grupperingar.
Detta verkar vara aktuell ännu idag. Flera av dagens hawaiianska forskare möter
skepsis från hawaiianer såväl som västerlänningar. Julie Kaomea sammanfattar problematiken
om detta akademiska rift, som jag kommer att beröra i nästa kapitel: ”Its one
recurring theme in the progressive development of a hybrid Hawaiian/Western research
methodology that attempts to bridge the knowledge of the Western world with the
traditional wisdom of my native community in an effort to reconcile these disconnected
aspects of my being.” 761
760 Chun (1988: 18 samt 1993: 12f ) nämner några av Kamakaus och Hale‘ole och informanter.
Kamakau: Ulumāheihei Hoapili, Kala‘ihenana, J.H.K. of Maunakilohana i Pālolo på O‘ahu,
Kapo som var dotter till Lehimahoalani, en ali‘i-kvinna på Kaua‘i som sades ha delat säng med
kapten Cook samt Kahuhunu‘ukanumoku som var dotter till kahuna nui, översteprästen,
Kū‘ohu, som var en av de tre första hawaiianerna som träffade Cook. Hale‘ole; Ka‘iliokalauokekoa
och Painahala.
761 Kaomea 2001: 81.
179