"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

som senare kallats The First Hawaiian Historical Society, vars uppgift var att agera
”fältforskare”. 689 Han beskriver forskningmetoden:
I met them at an appointed hour, gave them the first question and conversed freely with
them upon if that they might understand fully and distinctly what was sought for. I then
requested them to go individually and separately to the oldest and most knowing of the
chiefs and people, gain all the information they could on the question given out, commit
each his information to writing and be ready to read it on a day and hour appointed. At the
time of the meeting each scholar read what he had written – discrepancies were reconciled
and corrections made by each other and then all the compositions were handed to me, out
of which I endeavored to make one connected and true account. Thus we proceeded from
one question to another till a volume was prepared and printed in the Hawaiian language. 690
Målet med verksamheten var, enligt Dibble, att hawaiianerna inte skulle glömma sitt eget
arv vid förvärvandet av kunskap om andra nationer. Resultatet blev Ka Mo‘oloelo Hawai‘i,
Hawai‘is historia, en liten historisk etnografisk sammanställning på ca 60 sidor som
publicerades år 1838. 691 Ambitionen med Ka Mo‘olelo Hawai‘i var att framställa en
beskrivning av hur det ”gamla” hawaiianska samhället var uppbyggt och fungerade samt de
förändringar som blev resultatet av européernas ankomst. Verket skildrar bl.a. ali‘igenealogier,
den hawaiianska kalendern, hawaiianska krigsseder, kapu-systemet, samt
viktiga historiska händelser under Kamehameha och Liholihos regeringsperioder. Med
tanke på att de flesta sidorna i boken har tillhörande generella såväl som mer specifika
frågor längst ner så är det sannolikt att Mo‘olelo var tänkt att användas som läromedel. 692
Dibble berättar själv inte i texten vilka tio studenter som var hans medarbetare, utan i
underrubriken står det: “Written by some students of the high school and corrected by a
teacher at the school.” Även om det var hawaiianer själva som stod för insamlandet av
informationen så är det viktigt att poängtera att det var Dibble som hade arbetat fram
frågorna, och också han som ansvarade för sammanställningen. Detta är tydligt i förordet
som förtäljer att den insamlade informationen gavs till läraren som i sin tur ”… collated
and revised them for printing, adding to them some words of his own.” 693 Några av de
identifierade seminariedeltagarna var David Malo, Moku, Samuel Kamakau och S. N
Hale‘ole. Dessa nämnda deltagare var även ansvariga för historieskrivning och etnografi
utanför seminariet och deras verk används idag som viktiga källor i studier bl.a. kring
hawaiianernas religion, samhälle och historia.
David Malo antogs som seminariedeltagare vid 36-års ålder och hade huvudsaklig funktion
som lärare. Han hade goda kunskaper i den västerländska formen av undervisning och
689 Enligt Malcolm Chuns efterforskningar fungerade den redan examinerade Malo som en
slags koordinator i gruppen som dessutom bestod av följande elever: Puapua, Kapena, Naumu,
Mahuna, Kaio, Moku [Ka] Elemakule, Napela och Malaihi. Chun 1993: ii.
690 Dibble 1843/1909: iii.
691 Nytryck publicerades 2005 (original 1838), Ka Moolelo Hawaii – The History of Hawai‘i.
692 Finney m.fl. 1978: 310. Några exempel på frågor: ”What is the history of Kamehameha‘s
first war of his regime?”, “What about the genealogies of the chiefs?”, “How many races does
Hawaii, Tahiti and the Marquesas and all the other islands of the ocean have?” Se Finney m.fl.
1978: 310f.
693 Översättning Finney m.fl. 1978. De understryker att just denna mening är speciellt intressant
då den gör Dibble sårbar inför kritik att han skulle ha påverkat innehållet i texten och infört
sina egna tankar och introducerat ”a Christian bias”. Dorothy M. Kahananuis översättning:
”They went out and interviewed the older people and obtained from them, orally, this story
and that story. Some stories of the more recent years were familiar to the adult students who
wrote those according to their own recollection. The students gave the stories they had written
to one of their teachers and it was he who prepared the material for printing and added some
ideas of his own.” Se Chun 1993: iii.
161