"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

tabu of the heiau and the waihau 668 , instructed in erecting the unu ku‘ula, and ko‘o shrines, in
observing the tabu of the loulu ceremony in the heiau, the offering of the ivory tooth, and
the different types of prayers and offerings. These were the tasks set for Liholiho in his
childhood. 669
Barn av ali‘i-rang som växte upp i ”hovet” fick lära sig hur han eller hon skulle bete och
uppföra sig för att överleva i denna miljö, medan maka‘āinana-barn fick lära sig det som
krävdes för överlevnad i sin miljö. Varje individ och grupp hade sina ansvarsområden
beroende på kön, familjetillhörighet och rang. Pukui m.fl. sammanfattar vad varje barn
stod inför att lära sig:
Thus, from wā kahiko (ancient times), the Hawaiian child learned: Survival skills; ways to
obtain food, build shelter, make clothing; ways to conquer dangerous seas and cooperate
with nature’s benevolence; the powers and precepts of the gods, the legends of the past, the
traditions of family; the prohibitions and protections of kapu; the demands and comforts of
prayer and ritual; the subtleties of maintaining harmony with men, with ‘aumākua and akua,
and with the mystic presences that were a part of earth and rocks, of sky and sea and
stream, of the smallest plant and tallest tree. All this he learned. Respected elders were his
teachers. The spoken word and the long memories of seniors were his texts. 670
I sammanhanget är det tydligt att hawaiianernas och missionärernas kunskapsbegrepp samt
värderingar kring vad som ansågs viktig och användbar kunskap skiljde sig åt. Detta
orsakade inte bara missförstånd utan också konflikt. Missionärerna uppfattade ofta
hawaiianska barn som ointresserade och obegåvade. I skolsammanhang poängteras hur
hawaiianska barn undvek ögonkontakt med läraren och hur de var sparsamma med frågor.
I den västerländska skolan sågs nämligen frågvishet och framåtanda som tecken på
engagemang, intelligens och självförtroende. Hawaiianska barn uppfostrades däremot efter
helt andra premisser nämligen att undvika ögonkontakt med de äldre, att rikta blicken
neråt samt att inte ställa frågor hur som helst. Denna tillbakadragenhet och ödmjukhet
kom att ligga dem i fatet då deras beteende ansågs vara tecken på lathet och klent förstånd.
Kamakau menade att i samband med skolning enligt västerländska kriterier och
former inriktades hawaiianernas utbildning mer och mer på det akademiska istället för det
praktiska. Viktiga kunskaper relaterade till hantverk av olika slag, jordbruk, fiske och olika
expertisområden som politik, medicin, genealogi ersattes av nya kunskaper som oftast inte
kunde omsättas i praktiken. 671
Vidare så fanns det inget utrymme för viktiga begrepp och koncept som t.ex. mana inom
den västerländska utbildningens ramar. Hawaiianska barn och för all del också vuxna, hade
svårigheter att ta till sig denna nya form av utbildning då den inte gav något direkt konkret
resultat i den mening ett hantverk och dylikt gav. I samband med utövandet av hantverk,
fiske m.m. fick individen ett direkt resultat som bekräftade talangen – dvs. en duktig
fiskare visste hur man fångade mycket fisk, en tillverkare av kapa fick sin talang och
kunskap bekräftad direkt genom resultatet. Den västerländska utbildningen gav inga
sådana konkreta resultat – hur kunde man då veta om man hade uppfyllt eller fullgjort sin
förpliktelse i förhållande till sin mana? I den västerländska skolan var betygssystemet
centralt och fyllde en viktig funktion. Hawaiianer hade ingen som helst relation till ett
668 En heiau för mo‘o (ödla, reptil) andar, till vilka man offrade grisar, bananer och kokosnötter
669 Kamakau 1991a: 221. Kamakau berättar vidare att Liholiho som var ett lugnt och lydigt barn
älskade att leka. Dock hade han svårt att finna lekkamrater då dessa, på grund av hans kapu
status, trodde att han skulle orsaka att deras hus brann ner, eller att de kanske till och med
deras död.
670 Pukui m.fl. 1972/1979 (vol. 2): 57.
671 Kamakau 1992a: 374f.
156