"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

Skicklighet var visserligen ett resultat av träning och erfarenhet men kunde i vissa fall
påverkas av en persons gåva från gudarna, mana. Det kunde handla om en extraordinär
fallenhet för rytm, fantastisk sångröst, speciell förmåga hos en jordbrukare att ”känna
jorden”, en speciell känsla för beröring hos en medicinsk kahuna som utövade massage,
eller kanske en extremt god hand och ögonkoordination hos en hantverkare. Denna sorts
mana som relaterade till en speciell talang eller begåvning överfördes från person till person
genom hā, dvs. genom utandning. 663 Då en person med denna variant av mana var döende
kunde han eller hon i sista stund överföra mana till en utvald efterträdare genom att andas
in i dennes mun eller på fontanellen. På så sätt försäkrades också att yrket och
kunskaperna hölls vid liv. 664
I samband med att individerna i det hawaiianska samhället levde under restriktioner
med hänsyn till kapu-systemet var träning i hur man hanterade och agerade i enlighet med
dessa regler viktigt. Som jag tidigare nämnt i kapitel två så var kapu-reglementet mer eller
mindre restriktivt beroende på vilken samhällsgrupp man tillhörde. Detta lärde sig barnen
från mycket tidig ålder. Men oavsett klasstillhörighet var det viktigt för barn att lära sig hur
man betedde sig rätt, hana pono, både i förhållande till sin omgivning, dvs. i relation till
människor samt till naturliga och övernaturliga krafter. Initialt betydde hana pono att barnet
fick kunskap i grundläggande beteende som berörde uppförande. Senare, vid ca sju års
ålder, fördjupades kontakten med den rituella världen. Barnet lärde sig att fördjupa
relationen med sina ‘aumākua och att recitera nödvändiga nā pule, böner. Dessa första
böner var formella men så småningom kunde barnet vädja till familjens ‘aumākua genom
mer spontan bön. Successivt fick barnet ta del av viktiga ritualer. Pojkar fick följa med in i
männens hale mua, hus där männen åt, och där så sakta börja ta del av rituellt matande av
familjens ‘aumākua. I samband med att barnet introducerades i fördjupade ansvarsområden,
som t.ex. att upprätthålla en god kontakt med sina ‘aumākua genom böner och
chants, blev han också uppmärksam på konsekvenser av eventuellt hana hewa, dvs.
olämpligt eller felaktigt beteende för vilket hans ‘aumākua kunde straffa honom eller hans
familj.
Inom ‘ohana kunde ett eller flera barn väljas ut som punahele, eller favoritbarn.
Normalt var det hiapo, det förstfödda barnet, som blev favorit. Enligt tradition så gavs
familjens förstfödda bort till mor- eller farföräldrarna för att fostrats till att bli familjens
framtida hānau mua eller kupuna, dvs. familjens äldste, som skulle fatta beslut, råda och
663 Pukui m.fl. 1972/1979 (vol. 2): 147.
664 Pukui m.fl. 1972/1983 (vol. 1): 45, 151. Pukui m.fl. (ibid.: 43) gör en rekonstruktion av hā
som kan förklaras som både en sorts sista vilja eller testamente och en religiös rit:
”Grandfather was dying, and the entire ‘ohana (family clan) was gathered around his sleeping
mat. Soon the old man’s spirit would leave his body to join the family aumākua (ancestor gods)
in the eternity called Pō. But before this final moment, the patriarch, with almost his last breath,
would impart his specific mana, his canoe-building talent, to a chosen descendant.
But now. Kulikuli! Noho mālie (Hush! Be silent!). The moment has come. Grandfather motions
his grandson Kelala, to come closer. Summoning his last strength, the dying man chants briefly.
Then come solemn words:
’To you, my dear beloved, mo‘opuna (grandson), I give my mana. May this mana, the gift of
aumākua passed down through me, guide your hand so that your canoes may be as fleet as the
makani (wind), as strong as nalu nui (high surf), and as bold in ocean’s waves as the manō
(shark).’
Bending down, Kelala places his mouth close to his grandfather’s. The old man draws a deep
breath, and exhales directly into Kelala’s mouth.
‘Through this hā, you have received my mana,’ he say, and in peace and serenity meets death.”
154