"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

ständigt av missionärerna som poängterade att kvantitet ingalunda förutsatte kvalitet. Men
visst fanns det också fördelar med kvantitet. I missionärsrapporterna till bl.a. ABCFM gav
de höga siffrorna sken av att missionärernas arbete var framgångsrikt och att det var
meningsfullt och dessutom viktigt att satsa ekonomiskt på en fortsatt mission. Det höga
trycket på missionärerna visade att det fanns utrymme för fler missionärer och ABCFM
skickade också uppbackning.
På Hawaiiöarna var det traditionsenligt de äldre som fungerade som kunskapskällor.
Detta kan ha varit en anledning till att det i huvudsak var vuxna som deltog i undervisningen.
De yngre lärde sig av de äldre eftersom de äldre fungerade som lärare i familjen
eller gruppen. Resonemanget strider visserligen mot missionärernas utsagor där det gång
på gång betonas att maka‘āinana agerade helt i enlighet med ali‘i-klassens önskemål och
krav. Men missionärernas syn på förhållandet mellan ali‘i och maka‘āinana kan diskuteras. I
missionärsmaterialet är parallellerna till missionärernas egen erfarenhet kring feodalsamhället
tydliga. Där beskrivs maka‘āinana närmast som marionettdockor inför ali‘i
klassens minsta vink. Maka‘āinana beskrivs som materiellt, fysiskt och mentalt livegna utan
kapacitet eller vilja att agera på egen hand.
Intressant i sammanhanget är också Juri Mykkänens resonemang kring varför så
många slöt upp i skolorna och tog del av undervisningen. Han skriver att maka‘āinana tog
skola och utbildning på allvar och ansträngde sig för att det var deras sätt att ”…make
their best in a society dominated by the earthly counterparts of divine powers.” 614 På så
sätt tycks Mykkänen, enligt min uppfattning, påvisa att maka‘āinana hade en medveten
strategi och inte bara slaviskt följde ali‘is befallningar.
Undervisningen i de väl utspridda skolorna, som kom att benämnas commonschools,
beskrivs i allmänhet som undermålig. Resultatet blev att skolorna bröts upp efter
en kortare tid då intresset svalnat. 615 I flera fall anlitade lärarna dessutom ställföreträdare
när de tröttnat på ansvaret och exempel på detta beskrivs i flera av missionärernas
dagböcker och brev. 616 Lorrin Andrews berättar hur det kunde gå till:
When he [läraren] arrives at the point where we should say he might begin to be useful; that
is the point where he thinks he ought to stop; and generally does stop and gives his work up
into the hands of others, who when they also in their own opinions become skilful resign in
favour of others… 617
Vad gällde ställföreträdare var detta ett system som nyttjades på alla nivåer och inom
många områden i samhället. Lorrin Andrews skriver om dessa som befintliga ”…of
government from the highest kuhina of the king to the pipe lighter of the most petty
school the character of hundreds that existed throughout the islands may be learned, that they
all were substantially the same.”
614 Mykkänen 2003:57. Vidare refererar Mykkänen till Evans-Prichard (1940:19): “To find a
classic parallel, if the Nuer defined thier social relations ‘in terms of cattle’, the Hawaiians did it
in terms of the chief.” Ibid.
615 Lorrin Andrews berättar:
“Methods of reading among scholars & even teachers is very bad. It consists in a hitching,
hesitating, half spelling method of pronouncing the words, with frequent stops, repetitions and
blunders – either no attention at all to pauses or what is almost universal, every pause is used
as a period both as it relates to the length of the pause & the cadence of the voice.” I Andrews
1832: 12. HMCS.
616 Lorrin Andrews benämner detta som en ”method of teaching by proxy”. Andrews 1832: 20.
HMCS.
Missionärerna berättar också hur många ali‘i, främst kungen, istället för att närvara i skolan
skickade ställföreträdare för att delta i undervisningen och i sin tur sedan förmedla den nya
kunskapen till dem.
143