"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

kationer finns sedan en rad olika chant-typer, som mele ipo, kärlekssånger, mele inoa,
namnsånger, mele kanikau, lamentation och så vidare. Varje typ hade sin specifika stil och
krävde ett för klassen karaktäristiskt sångläge, röst och rytm samt tempo. Ofta var detta
kopplat till känslor. Exempelvis sjungs en, mele ipo, kärlekssång, med mjuk och blid röst
och lång betoning på vokaler. I en kanikau, klagosång, lyfts klagan och gråten fram genom
att använda en låg och djup röst. I en haku mele, komposition, visar sig kompositörens
skicklighet genom hur denne använder och kontrollerar sin röst, språket, samt genom hans
förmåga att förmedla känsla och kunskap.
Olika mele hula utövades i mer eller mindre formella sammanhang och varierade
beroende på samhällsklass. 514 Vissa var komponerade för att hedra minnet av en ali‘i och
hans livsverk. Dessa kallades mele inoa, namnchant. Andra mele komponerades för att
beskriva händelser, resor och platser. Mele hula hade ofta ett dolt budskap, kaona, som
uttrycktes genom specifik anspelning eller metaforiskt. 515 Att tyda kaona krävde därför att
åhörarna ägde den rätta kulturella kunskapen. I flera fall var det bara kompositören själv
som ägde kunskap om det egentliga budskapet. Muntliga berättelser av olika slag, även
innefattande hemlig information, traderades från kumu hula, hula-lärare, till kumu hula under
flera generationer. Som jag nämnt ovan var det en stor bedrift att tradera och komponera
mele och det krävdes, precis som av andra specialister, att han eller hon behärskade alla de
böner som krävdes för att bli kumu, lärare.
Att det förekom grova generaliseringar hos missionärerna vad gällde hula som enbart
en dans med sexuellt provokativt budskap är uppenbart. 516 Med tanke på hur kroppen
uppfattades och värderades utifrån den kristna kontexten var det inte konstigt att fokus
omedelbart föll på höftrörelserna. Dessa svajande höfter ansågs vara ett hinder i
missionärernas konverteringsprocess och uppmaningarna om kroppslig kontroll duggade
tätt. Vad som är intressant i detta sammanhang är att missionärernas intuitiva uppfattning
av det hawaiianska kroppsspråket inte korrelerade med den hawaiianska uppfattningen.
Missionärerna stängde in sin bejakelse och de fick kroppsligen aldrig avslöja något om
attraktion och reaktion. Hawaiianerna använde däremot kropp och rörelse som ett
ytterligare kommunikationsmedel vid sidan av det talade språket.
Kaeppler understryker detta och inleder sin bok Hula Pahu 517, 1993, med just ett
avsnitt om rörelse eller ”movement systems” 518 som hon kallar det. Vad som hände i
samband med att hawaiianer begränsades och också förbjöds att utöva hula var också att
de förbjöds att förmedla ”a social constructed knowledge about movement motifs, specific
besvärjelse (incantation) och mele hula, dvs. mele med hula som komplement, dvs. hula
anpassades efter mele. Kaeppler 1993: 9.
514 Mary Kawena Pukui (Barrère, Pukui och Kelly 1980: 73) berättar:
“Meles for hula dancing were composed for almost every and any occasion and for every
emotion, love, hatred, jealousy, admiration and woe. From birth to old age meles were
composed for the alii (chiefs). When one came for a visit, meles were composed to
commemorate it; if his leis were beautiful, they were sung about; if he were fond of surfing,
that was a theme for a mele and if he were a member of a riding club, that, too, was sung
about.”
515 Nona Beamer (1997: 2) ger ett exempel: ”When a chanter pictures Mount Wai‘ale‘ale ‘with
misty centers of the lehua blossoms and the thorny fringe of ‘Aipō,’ the mountain is serving as
a symbol for a woman. Similarly the line in ‘Kaulilua',’ ‘Bruised is the flower crying in the cold,’
uses an image from nature to describe the aspect of a woman’s mood.”
516 Mary Kawena Pukui understryker att det möjligtvis kunde förekomma hula med betoning på
det vågade, men det var inget generellt. Hula, menar Pukui, var varken oanständigt eller
vulgärt. Se Barrère, Pukui och Kelly 1980: 78.
517 Hula Pahu “…are sacred chants and ritual movements performed with pahu, the sharkskincovered
drum.” Se Kaeppler 1993: 4.
518 Kaeppler 1993:5
118