"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

another nation and under different circumstances would have gone to the making of its
poetry, its drama, its opera, its literature. 502
Emerson menar vidare att hawaiianerna själva inte personligen utövade hula som
underhållning, utan det var bara speciellt tränade eller utbildade och betalda som utövade
hula vid speciellt utvalda tillfällen. 503 Enligt Barrère, som beskriver Emersons stil som
överdriven, finns det inte några indikationer i källorna på att hula uteslutande skulle vara av
religiös karaktär. Istället visar hon, med hjälp av berättelser från besökare och även
missionärer, hur hula ofta utövades som underhållning. Det kunde handla om en hyllning i
samband med födseln av en ali‘i, i samband med festligheter och så vidare. Hon menar att
Emerson har fört över de religiösa aspekterna av utbildningen eller träningen i hālau till
själva utförandet, eller uppträdandet, och själva dansen. 504
Barrère poängterar att det faktum att hula inte försvann tillsammans med nationens
religiösa utövanden, som upphörde i samband med kapu-systemets sammanbrott, tydligt
visar att hula inte hade någon direkt plats i hawaiianernas officiella riter. 505 Barrères kritik
av Emerson är viktig och jag vill understryka detta med att referera till mitt tidigare avsnitt
om kapa. Här hade själva tillverkningen religiös förankring, men det betydde inte att den
färdiga produkten, dvs. kapa i sig användes uteslutande i religiösa sammanhang. Intressant
här är återigen kopplingen uttryck och funktion. Det är lätt att själva uttrycket kommer i
centrum då det är just det som är synligt och tolkningsbart, medan funktionen kommer i
skymundan. Även om Emerson gör en ansats att aktivt motarbeta detta faktum och
försöker lyfta fram funktionen så faller han dock på att han applicerar denna på just
uttrycket, precis som Barrère poängterar. Vad som dock skiljer Emerson från hans
kollegor, dvs. tidens författare till de engelska källorna, är att han faktiskt förmedlar en
form av medvetenhet kring begränsningarna, som icke-hawaiian, att förstå en främmande
kultur. Och också farorna som just dessa begränsningar inbegriper. Hans ansatser och
inställning till hula och mele, chant, det vill säga. det hawaiianska traditionsmaterialet och
därmed hawaiianerna, präglas av en för tiden anmärkningsvärd öppenhet. Denna öppenhet
är tydlig i hans inledande kapitel där han poängterar att den som närmar sig hula och chant
som en ”censorious moralist” 506 inte finner något av värde. Han fortsätter:
…if as a pure ethnologist, he will take pleasure in pointing out the physical resemblances of
the Hawaiian dance to the languorous grace of the Nautch girls, of the geisha, and other
oriental dancers. But if he comes as a student and a lover of human nature, back of the
sensuous posturing, in emotional language of the songs he will find himself entering the
playground of the human race. 507
Emerson tilläts komma riktigt nära. Han hade förmågan att använda det hawaiianska
språket och sin noggrannhet att uppfatta detaljer och komponenter i hula, men samtidigt
saknade han förmågan att förstå och därmed förklara hulas verkliga egenskaper, natur och
502 Emerson 1909/1991: 11f.
503 Emerson 1909/1991: 27. Malo (1986: 287) skriver om betalning för hula: ”A lot of the ali’i
(‘s) wealth ended up with the po‘e hula [people associated with hula].
504 ”There is no question that hula dancers formally trained in the hālau practiced their art with
reference and supplication to the gods of the hula. That is not to say, however, that their
performances were acts of worship or ‘a religious service.’ A spiritual affinity with the gods of
family, of arts and crafts, and of all nature permeated the Hawaiian society in pre-Christian
days, and carried over in greater or lesser degree into Christian times.” I Barrère, Pukui och
Kelly 1980: 63.
505 Barrère, Pukui och Kelly 1980: 25.
506 Emerson 1909/1991: 11.
507 Emerson 1909/1991: 11.
116