"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

upplevde hula som ett djävulens påfund. Missionären Daniel Chamberlain skriver om hula
den 1 april 1820: ”I scarcely ever saw anything look more satanic.” 488
Det blev en av missionärernas uppgifter att aktivt arbeta för att tysta ner och få bort
hawaiianernas hula. Eller som Bingham uttrycker: “The whole arrangement and process of
their old hulas were designed to promote lasciviousness, and of course the practice of
them could not flourish in modest communities.” 489 Bästa sättet att leda hawaiianerna från
hula var att försöka påverka de mest inflytelserika på öarna – ali‘i.
Inledningsvis var det ingen hawaiian som direkt agerade i enlighet med
missionärernas önskan. Men då Ka‘ahumanu och med henne flera ali‘i konverterade så fick
missionärerna slutligen gehör. 1830 lät nämligen Ka‘ahumanu uppföra ett edikt mot all
offentlig hula. Även om förbudet inte alltid respekterades ute på landsbygden så följdes
restriktionerna i områdena i anslutning till missionsstationerna men också i områdena där
de mer missionsvänliga ali‘i fanns.
I samband med att Ka‘ahumanu dog 1832 kom förbudet, till missionärernas förfäran,
mer och mer att ignoreras av ali‘i såväl som maka‘āinana. Den franske konsuln Theodore-
Adolphe Barrot vittnade 1836 om ett större hula-uppträdande och beskriver i detalj
uppvisningen som han fann högst imponerande. Även om missionärerna agerade för att
stoppa hula så fanns den alltid kvar och på omvägar fick de höra att hula lärdes ut och
utövades ute i de mer avlägsna områdena. 490
1850 inleddes nya krafttag mot offentlig hula och 1851 lagstiftades att uppträdanden
skulle föregås av en speciell licens. Om detta inte följdes var påföljden dryga böter,
fängelse eller straffarbete. Med tiden sänktes licensavgifter såväl som straff vilket återigen
gav utrymme för offentlig hula. Dorothy Barrère poängterar dock att under perioden
1850–1875 så fanns det ett motstånd mot hula hos en stor del av samhällets haolebefolkning,
såväl som hos de hawaiianer som anammat den kristna moralen. Orsaken till
motståndet, menar Barrère, hade att göra med att offentliga utövanden av hula mer och
mer formades efter publikens, vilken ofta bestod av besökande sjömän, önskan. En mer
utmanande hula accentuerades således i dansarnas repertoar. 491 Men faktum är, att trots att
det fanns ogillande hos vissa så kom hula ändå att vara en stor källa till glädje för
hawaiianer och hālau hula, hula-skolor, fanns på alla öarna. Uppträdanden drog fortfarande
en stor publik.
Perioden 1875–1900 benämns som en blomstrande period för hawaiiansk hula. Visst
inverkade lättandet av restriktionerna kring hula-framträdanden, men den riktiga boomen
kom i samband med att Kalākaua valdes och tillträdde som regent. 492 Under hans och
drottning Kapi‘olanis regeringsperiod 1874–1891 trotsades tidigare förbud och restrik-
488 Journal of Daniel Chamberlain, April 15, 1820. J/HMCS.
489 Bingham 1849/1969: 125.
490 Se Barrère, Pukui och Kelly 1980: 37ff.
491 Barrère, Pukui och Kelly 1980:41ff. Amy Stillman diskuterar effekterna av repertoarskifte i
artikeln ”Re-Membering the History of the Hawaiian Hula”, 2001: 187–204.
492 Kalākaua, ofta benämnd som ”the renaissance king” eller ”Merry Monarch” regerade 1873–
1891. Han beskrivs också som ”ett barn av två kulturer”. Under sin uppväxt utbildades han av
missionärer och lärde sig hur man utövade västerländsk politik, lagstiftning m.m. Han hade
dessutom stor förkärlek till historia, antropologi, arkeologi och konst. Kalākaua var den förste
hawaiianen som reste jorden runt och blev också inbjuden att tala inför Kongressen i USA.
Men trots att han präglats av västerländskt tänkande värnade han om sina och sitt folks rötter.
Under sin regeringsperiod uppmuntrade han alla hawaiianer att vända tillbaka till sitt
hawaiianska arv och bevara sin historia. Han uppmuntrade hula, hawaiiansk traditionell
medicin, genealogi, religion m.m. Kalākaua var högt uppskattad av många hawaiianer, men
också avskydd av många haole. Läs om Kalākaua i Helena G. Allens Kalakaua, Renaissance King,
1995.
113