"Who are you to tell us our history?" Kultur och religion i ... - Anpere

närernas krav, avseende klädsel och ibland också beteende vilket missionärerna fann frustrerande
och förvirrande:
Others again are externally moral and attentive to our instructions, but exhibit no
convictions of sin; nor self-abasement on account of it. – While another class make loud
pretentious to piety & are zealous in their religion while they secretly indulge in the most
abominable sins. This class, we fear, is larger than we have hitherto imagined. (…)
This rediness [readiness] to comply with the external form of Christianity while not merely
the heart, but with the practice remains corrupt, is the source of great evil & great difficulty.
It mixes up the chaff & the wheat so that it is impossible to distinguish between them. It
brings reproach on the humble and sincere, & obliges us to look with suspicion on all who
make any pretentious to piety, whether they be true or false. 440
Men vad var då syftet med hawaiianernas sätt att ta av och sätta på sig kläder och övriga
beteende? Och vad hände egentligen vid dessa tillfällen? Sandra Lee Everson och David J.
Trayte diskuterar klädsel och social interaktion i koloniala sammanhang med koppling bl.a.
till Erving Goffmans tankar om att individers uppenbarelser och beteende ofta används
manipulativt för att underlätta social interaktion. 441 Det vill säga att i vissa situationer
agerar och beter man sig som man förväntas eller antar att man förväntas göra för att
passa in. Jag återkommer i detta sammanhang till Mary Ellen Roach-Higgins och Joanne B
Eichers artikel ”Dress and Identity” i vilken just denna koppling mellan klädsel, identitet
och jaget utvecklas. Med jaget menar de ”…a composite of identities communicated by
dress, bodily aspects of appearance, and discourse, as well as the material and social
objects (other people) that contribute meaning to situations for interaction.” 442 En individ
kan inta ett antal olika sociala positioner och således ha ett flertal identiteter som bidrar till
gestaltandet av jaget. Individen kan falla tillbaka på dessa identiteter eller uppenbarelser av
jaget och förstå att de både förenar och separerar honom eller henne med och från andra.
Betraktarens uppfattning är här central och reaktionen på hur man klär och uppför sig är
således viktigt för jaget och en lyckad social interaktion. G. P. Stone benämner detta som
”validation of the self,” och menar att om en persons förutsägelse kring andras reaktioner
stämmer så sammanfaller den identitet personen önskar förmedla med sin klädsel med vad
andra uppfattar. Om utgången är positiv i den bemärkelsen att det uppstår gillande så blir
det sociala samspelet tillfredställande. I annat fall, där klädseln inte signalerar det bäraren
önskat, dvs. uppfattas annorlunda, så blir det sociala samspelet betydligt svårare och kan
helt enkelt upphöra. 443 Här finns möjlighet att manipulera med hjälp av klädsel, det vill
säga att aktivt klä sig och agera för att underlätta ett socialt samspel och/eller få
erkännande och därmed inkluderas i t.ex. en grupp. Detta kan refereras till som situationsanpassning.
Naturligtvis kan försöket att smälta in och anpassa sig tolkas på olika sätt, och precis
som Stone poängterar så kan ett socialt samspel undermineras om uppfattningarna
personerna eller grupperna emellan inte överensstämmer. 444 I missionärsmaterialet finns
flera exempel på hur hawaiianernas sätt att situationsanpassa sig tolkades av missionärerna
som ej överensstämmande med deras uppfattning. I flera fall ansågs hawaiianernas motiv
till anpassning i diverse situationer endast vara att söka gillande och ställa in sig hos
missionärerna. Visst uppskattades stundtals dessa så kallade situationsanpassningar, men
det är också uppenbart att missionärerna hade sina betänkligheter om att det låg mindre
440 Brev: Jonathan Green & Richard Armstrong till Rufus Anderson. Corresponding Secretary,
ABCFM, den 16 november, 1836. MsL/HMCS.
441 Everson & Trayte 1999: 95f. Se också Goffman 1966: 34f
442 Roach-Higgins & Eicher 1995: 12.
443 Roach-Higgins & Eicher 1995:13 med referens till Stone 1962.
444 Stone 1962: 222f.
102