Untitled - BWI 2013 World Congress

82
Global Solidaritet för en Hållbar Framtid - Lille, Frankrike 9-10 December 2009
Byggnadsindustrin domineras av mikroföretag samt små och medelstora företag (SMF).
Globalt har 90 % av företagen mindre än sju anställda, och i Europa har 97 % av byggbolagen
mindre än tjugo anställda. SMF är också starkt beroende av tillverkningen av
byggnadsmaterial, såsom tegeltillverkning och stenbrott. Denna enormt fragmenterade
arbetsgivarbas och arbetsstyrka med nästan inga direkta anställningar, i kombination med
att arbetet inom byggsektorn präglas av korttidsanställningar och stor rörlighet, utgör en
allvarlig utmaning för den fackliga rekryteringen och den fackliga representationen.
Cementindustrin befinner sig i en fortlöpande fusions- och omstruktureringsprocess. Globaliseringen
som är inriktad på tröskelländer och lågkostnadsregioner drivs ofta framåt genom
sänkta kostnader för miljöinsatser och försämrade arbetsvillkor. Idag är Kina världens
största producent av cement, följt av Indien, USa, Japan, Ryssland, Korea och Spanien. De
fyra största koncernerna, Holcim (Schweiz,), Lafarge (Frankrike), CEMEX (Mexico) och Heidelberg
Cement (Tyskland) producerar mer än 1/5 av världens cement inkl. Kina, och 1/3 av
världens cement exkl. Kina. Under de senaste åren har arbetsstyrkan på cementföretagen
förändrats dramatiskt med en ständigt ökande andel visstidsanställda arbetare som för
närvarande i många länder utgör mer än 50 % av den totala arbetsstyrkan. Visstidsanställda
arbetare tjänar mycket mindre än tillsvidareanställda även om arbetskostnaderna (cirka
5%) redan är mycket låga jämfört med energikostnaderna (upp till 60 %) av företagets totala
kostnader för en cementfabrik.
Investeringarna i infrastruktur fördelar sig för närvarande med 70 % på offentlig sektor,
27% på den privata sektorn och 3 % på offentligt utvecklingsstöd. Den offentliga upphandlingen
står för cirka 15 % av den globala BIP och i en del länder utgör den upp till 70 %.
OECD:s forum om effektivt bistånd uppmanade eftertryckligt givarna att stärka de nationella
upphandlingsprocesserna och att bedriva en upphandling “till fördel för de fattiga”, där
standarder och normer är kopplade till utveckling.
Konkurrensen är stenhård inom byggnadsindustrin och entreprenörföretagen vinner
upphandlingarna genom att sänka sina kostnader. Så den som vinner kontraktet kan mycket
väl vara den som betalar de lägsta lönerna, som inte tillhandahåller säkerhetsutrustning
eller saknar olycksfallsförsäkringar och som har den största andelen informell arbetskraft,
som man inte betalar skatt eller sociala avgifter för, och som man inte erbjuder något rättsligt
eller socialt skydd. Denna lägsta-pris-kultur som råder i konkurrensen om de offentliga
kontrakten är oförenlig med respekten för arbetstagarnas rättigheter och arbetarskydd.
I denna situation blir byggkontraktet en potentiellt viktig mekanism både när det gäller
att driva på tillämpningen av ILO:s grundläggande internationella arbetsvillkor och när det
gäller att rikta uppmärksamheten på de fördelar dessa innebär. Det finns ett klart behov av
kontraktsklausuler som speciellt stipulerar att arbetsvillkoren ska finnas med och stärkas.
Det lägger ett formellt ansvar på företagen att säkerställa att arbetsvillkor och säkerhetsåtgärder
uppfyller gällande standarder. Det är viktigt att utveckla en process omkring
upphandlingen, som bidrar till att stärka medvetenheten både bland kunder, entreprenadföretag
och arbetsgivare liksom också bland arbetstagarna, och där man kommer överens
om mekanismer för att kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna.